PULSARERNA 2008IX23 a BellDHARMA production ·  |  Senast uppdaterade version: 2012-05-27 · Universums Historia

 

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

 

 

 

 

Pulsarerna | I sammanställning för presentation i webbDokument Från Stjärnfysiken2005 |

illustrerat exempel

Inledning till pulsarmatematiken

 

hastighet

 

distans

v

·1S=

d

 

v

·1S=

d

radialhastighetskurva PSR 1913+16

från BONNIERS ASTRONOMI 1978 s92 figur 5.11

 

ideala radialdistanskurvan enligt TNED

en av flera olika kurvlösningar

 

I modern akademi och vetenskap finns ingen teori som beskriver ’hur en stjärna kastar ut och drar tillbaka material periodiskt’ (se Så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan). Rent matematiskt-fysiskt är emellertid det enda som skiljer en sådan periodisk expansion och kontraktion ifrån dopplerkurvan för en dubbelstjärna, som ovan vänster, en simpel multiplikation eller division med enheten 1 Sekund; Med uppmätt grund i materialets ljusemission utmed synlinjen Jorden-objektet, framgår direkt en väg-tid-kurva (d ovan höger) från en uppmätt hastighet-tid-kurva (v ovan vänster, dopplerkurvan).

   Kurvan blir exakt densamma. Exakt. Ekvivalenter är ekvivalenter.

   Enda sättet att avfärda den möjligheten är att påvisa att varje objekt är TVÅ stjärnor, samt att ’pulsarekvivalenten’ (ovan enligt TNED, d) aldrig kan förekomma, se pulsarsambanden nedan enligt TNED.

 

Exemplet ovan illustrerat visar objektet PSR 1913+16 som ligger ca 21 000 ljusår härifrån, nära utkanten på Vintergatans centrala ansvällning — vi (nu levande) kommer med största sannolikhet aldrig någonsin att få veta hur det objektet ser ut. Objektet upptäcktes 1974 av Hulse och Taylor som tilldelades nobelpriset i fysik år 1993 för upptäckten (här utan vidare referenser, webben är full av dem, se exv. nedan).

   Det man ser av objektet PSR 1913+16 är emellertid bara en ytterst svag radiosignal,

 

 

Källa: [http://www.ias.ac.in/jarch/jaa/16/307-325.pdf] s312,

Binary Pulsars and Relativistic Gravity

Diamond Jubilee Symposium on Pulsars 14-17 March 1994, Raman Research Institute, Bangalore

 

 

utspridd, defokuserad och i stort sett »väldig illa tilltygad», i princip oläsbar som sådan, ständigt varierande, aldrig lika, men ständigt återkommande efter ett regelbundet signalmönster. Pulsformen ovan är en s.k. (statistisk) profil som tas fram genom en avancerad apparatur med signaltekniska program och beräkningar. Ur det datahavet fick de nobelprisbelönta pionjärerna Hulse-Taylor fram den ovanstående radialhastighetskurvan, här i kopia från Bonniers Astronomi 1978 sidan 92. Figuren visar en radialhastighetskurva, och man menar att den förorsakas av den enda synliga komponenten av de två i ett (s.k. trångt) dubbelstjärnesystem. Den synliga komponenten, en s.k. neutronstjärna, utsänder pulser — primitiva exemplar av den ovan avbildade profilpulsen — som anländer hit till Jorden periodiskt med (den statistiskt framräknade) frekvensen 17 Hz och som varierar i intensitet (frekvens) på det sätt som radialhastighetskurvan antyder.

 

Eftersom man redan från början i modern akademi och vetenskap (1967) uteslöt möjligheten att en kompaktstjärna (konv. vit dvärg eller neutronstjärna) alls vore kapabel att pulsera (vibrera), se Så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan, har man heller aldrig räknat med den enkla möjligheten som den renodlade figurformen ovan till höger visar: just en kompaktstjärna som periodiskt kastar ut och drar ihop ett omgivande (väsentligen gasiskt) material. Kurvformerna är identiska. OM den funktionen också hade fysisk grund skulle man alltså direkt kunna påstå:

 

Objektet PSR 1913+16 visar inte två stjärnor — bara en enda.

 

ENLIGT TNED finns en sådan grund — helt med referens till resultaten från Solfysiken med Fusionsperioden och Solens fyra periodiska funktioner.

 

Vi studerar det.

 

inledande jämförelse

Modern akademi och vetenskap (MAC):

I modern akademi (MAC) refererar man till sambandet 2p(Gr)–1/2 som — med maxtätheten grovt taget ca 1 T17 KG/M3 (Helium-4-stjärna) — ger ett största värde i sekunder

2p/Ö(6,67 t11 · T17) = 0,00243285

Med referens till det uppmätta periodvärdet på 0,033 sekunder för Krabbnebulosan är det värdet 0,002… tydligen alldeles för litet; ENBART på den matematiska grunden avskrev man möjligheten med en pulserande ämnesbas, och man antog istället en fast roterande dito. Se utförligt i Så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan. Faktiskt.

 

Relaterad fysik (TNED):

Med den framgångsrika beräkningsgrunden för Solens olika grunddata enligt TNED, här främst Solperioden på 11,44 år (från Solens dag 1, nuvarande värde är ca 11,1 år) men som dessvärre GARANTERAT inte kan framräknas på den moderna teorins grunder, är det naturligt att pröva sambanden vidare på andra områden som berör stjärnfysiken. Kan pulsarernas fysik, generellt stjärnornas variabilitet, förklaras generellt av Solfysikens grundläggande ekvationer sådana de är uppställda enligt TNED?

   I TNED bestäms alla stjärnors periodiska fysik av två grundläggande kommunicerande samband (se utförligt från Pulsarmatematiken enligt TNED),

 

fD  = (4Grmax/TPp2Ö3)1/3  ...................................

rotationsfrekvensen ur pulsfrekvensen, rmax för Helium-4-stjärnan är 6,5 T17 KG/M3.

1/TP = fD3 · [4Grmax]–1p2Ö3  ..................

pulsfrekvensen ur rotationsfrekvensen.

 

Eftersom atomkärnan inte kan komprimeras enligt TNED (se atomkärnans inkompressibilitet) finns heller inga beröringspunkter för jämförelse mellan den moderna akademins teori och sambanden ovan enligt TNED. I modern akademi använder man

— som bekant

— en helt annan kärnfysikalisk grundmatematik

— Jämför Planckringen i TNED med gängse tillgängliga beskrivningar på nivån kärnfysik: webben @INTERNET är proppad med sådana.

Se även jämförelse mellan MAC och TNED i atomvikterna. Där framgår orsakssammanhangen mera grundligt till direkt jämförelse.

 

PSR 1913+16 är — i ovanstående ljus — inte ett unikt exempel;

 

I följande del visas ett antal ytterligare observerade ljuskurvor som (möjligen) kan beskrivas med grund i ovanstående rotcykloidens grundform — och som därmed (eventuellt) skulle kunna vara enskilda pulsarobjekt.

Vi studerar hur.

 

 

 

 

Uppmätta mm-värden på Hastigheterna för PSR 1913+16 i Bonnierskällan: (14,9LOW+61,9HIGH)/19UNIT=4,0421052 | × 100 KM/S » 404,2 KM/S max

 

 

 

Exemplen som följer baseras helt på matematiskt definierade kurvformer — vi studerar först deras enkla uppbyggnad

materialutkastningens grundform i TNED

 

När en gammal utbränd stjärna slocknar, tappar den också (enligt TNED) sitt strålningstryck. Därmed sjunker den ihop för att sluta som en kompaktstjärna. Kompaktstjärnan kan emellertid fortfarande vara aktiv — OM dess g-tryck är tillräckligt stort för att åstadkomma kontakter mellan atomkärnorna då kompaktstjärnan genom sin sammandragning når maximal täthet (ca 6,5 T17 KG/M3 enligt TNED med Helium-4-bas), se f.ö. stjärnornas allmänna tryckekvation. Är g-trycket större än det motriktade Coulombtrycket, kan nuklidbarriärerna överkommas och atomkärnorna kan klonka ihop och därmed också rekylera; Eftersom atomkärnan enligt TNED inte kan komprimeras, samt att Heliumkärnor inte kan förenas i par, resulterar den sammanpressande g-kraften i en lika stor återkastande rekylkraft. Därmed tvingas materialet (återigen) expandera — för att strax vända tillbaka igen om expansionen inte är allt för häftig. Därmed har kompaktstjärnan bildat det som enligt TNED kallas för en pulsar: en roterande OCH pulserande kompaktstjärna.

   Kompaktstjärnans sätt att expandera sitt material beskrivs i TNED av en ytterst enkel cykloidisk grundekvation (se rotcykloiden), sambandet överst nedan.

 

[(cos ax)2]n  ..........................................................................................    grundform, väg-tidgrafen (y) i PREFIXxSIN

[(cos ax)2]n + A[(cos a[x+b])2]m + B[(cos a[x+c])2]u  .........................   grundform med tillägg

 

 

Rotcykloidens råsamband tar emellertid ingen hänsyn till eventuellt omgivande material; Omgivande material kommer otvetydigt att dämpa (eller alternera) expansionen och därmed ljusemissionen på olika typer beroende på sammansättning och metrik. Grundexemplet

— såvitt tillämpligt, märk detta väl eftersom ännu ingenting är avgjort

— är naturligtvis PSR 1913+16; Gäller INTE den beskrivna väg-tid-analogin, kan också resten av den här framställningen kasseras. Vi måste alltså anta den typbeskrivningen till en prövande förutsättning för att komma vidare här

— helt med referens till resultaten från Solfysiken med Fusionsperioden och Solens fyra periodiska funktioner och som i dessa resultats ljus just utpekar rotcykloidens grundform som matematisk bas i alla normala primärstjärnor

— och därmed även rimligtvis även i senare skeden. Sedan får vi se om de vidare resultaten (också) är rimliga mot redan genomförda observationer

— typ grundexemplet PSR 1913+16. Men därmed är också huvudfrågan i princip redan avgjord:

   Rotcykloidens grundform kan alltså inte direkt ge typfunktionen i exemplet med PSR 1913+16

— även om den typkurvans partiella delar väl kan beskrivas av rotcykloiden men då genom en tvungen alternering (dämpning) av n-faktorn [n=4Grmax/p4fD3] samt uppdelad på olika partier. Exemplet nedan visar det med nära exakt träffsäkerhet.

rotexempel

 

Rotexempel i PREFIXxSIN. Jämför studieexemplets uppmätta graf enligt PSR 1913+16. Överensstämmelsen är inte exakt, men mycket nära. Rotcykloidens råform i exemplet PSR 1913+16 ger n=4900 till jämförelse via en helt odämpad kompaktstjärna. Dämpningen i n-faktorn (samma som en täthetsreduktion och i den mån sambanden är tillämpliga) blir på grund av det omgivande materialet tydligen som störst omedelbart utanför stjärnytan vid dess minsta radie analogt högsta rotation (längst upp i grafen ovan) och avtar sedan utåt; Om analogin gäller, är det tydligt att de yttersta delarna påverkas minst, de inre delarna mest av ett omgivande dämpande materialskikt, vilket vi också finner logiskt med centralkraftverkans avtagande funktion med växande avstånd från centrum.

analysvillkor

För att kunna beskriva alla möjliga kurvformer som kan komma av alla möjliga dämpningar med hänsyn till omgivande material, och i den mån den observationellt uppmätta kurvformen alls avviker från den enkla rotcykloidens grundform, måste vi alltså anta

— utan möjlighet att bevisa något eftersom vi inte har koll på själva stjärnobjektet

— det omgivande materialet som ett allmänt svängningsmedium. Vilket (därmed) vill säga: vi måste i princip kunna anta vilka som helst periodiska kurvformer med referens till en centralt matande energikälla, själva pulsaren. Eller med andra ord: vi kan för den kvalitativa analysens del endast tillåta oss att anta alla möjliga kurvformer som kan återföras på rotcykloidens grundform. Den enda egentliga hake som finns i den stjärnanalysen är att de motsvarande alternativa kurvformerna måste kunna återföras på motsvarande materialskikt och dess dynamiska fysik. Det är utmaningen — och som vi aldrig direkt kan kontrollera exakt, bara göra mer eller mindre troligt med (trolig) kännedom om den aktuella stjärnlokalen och dess materialbild. Har vi ingen sådan, är analysen därmed också dödfödd. Enbart signaldata räcker inte. Vi måste också veta (med trolig säkerhet) något om regionen.

   I exemplet PSR 1913+16 visas direkt med koordinatbeteckningarna (rektascension 19timmar13minuter=1913, deklination 16°Nordlig=+16) att objektet ligger i riktning mot Vintergatans centrum — samt med ytterligare källuppgifter att avståndet är beräknat/uppskattat till ca 21 000 ;

   Med hjälp av en ungefärlig översikt över Vintergatan — samt tillgång till ett konverteringsprogram som kan ge motsvarande Solgalaktiska koordinater — finner vi att uppgiften med Jordekvatoriella koordinaterna 1913+16 placerar objektet alldeles i utkanten på Vintergatans centrala ansvällning som ligger ca 25-30 000 lå härifrån. Vi VET naturligtvis inte hur det ser ut där. Då denna del emellertid bör uppvisa en betydligt högre lokal gravitation än i våra regioner — tillsammans med en betydligt högre stjärntäthet — och därmed som vi kan förmoda men här alltså inte bevisa en mera påtaglig närvaro av gasiskt material mellan stjärnkropparna i hela den regionen, finns det enbart på den grunden sannolika skäl för att anta en utpräglad dämpfaktor. Därmed skulle grund finnas för ovanstående kurvtolkning — själva n-dämpningen från rotcykloidens råform — och längre än så kommer vi inte i den analysen.

   Med ovanstående rotexempel (PSR 1913+16) har vi alltså fullständig tillåtelse enligt analysvillkoret att söka en motsvarande enhetlig (mera fullständig) kroppsrelaterad kurvform till rotcykloidens mera primitiva skelett. Vi finner en sådan (naturligtvis) genom analysen för de möjliga omloppsbanor som sammanhänger generellt med centralkraftsverkan, analogt Keplermomentet. Detta innefattar ellipsbanornas matematiska fysik, och man finner (genom särskild analys) att funktionen nedan (grå kurva) markerad ’ellipsfunktionen (2)’ — fortfarande inte helt exakt men mycket nära — ansluter till den uppmätta Bonniersgrafen i exemplet PSR 1913+16 (integrerad svagt röd nedan med komplementgraferna i grått). Alla samband nedan i PREFIXxSIN.

 

 

 

DIREKT KONVERTERING ekvatoriella till galaktiska koordinater PÅ WEBBSIDAN

[http://fuse.pha.jhu.edu/support/tools/eqtogal.html]

— men tydlig beskrivning saknas (en TYVÄRR alltför vanlig attityd);

— källan använder LII för galaktiska REC och BII för galaktiska DEC: man måste mata in 6 siffror i två omgångar för varje konvertering:

— hhmmss för REKtascensionen (»horisontalsnurren» 0-24 timmar) OCH DDMMSS för DEKlinationen (»kikarhöjden» 0±90°).

 

 

 

y = [(cos px)2]20  .................................................................................     rotcykloidens väg-tid-kurva

y = –0,028[([1 + (1,25tanx)2]1/2[0,92 + secx]–1)2]2,2  ....................   ellipsfunktionen 1

y = –0,87 · ([1 + (tanx / 0,88)2]1/2[0,9 + secx]–1)0,96  ......................  ellipsfunktionen 2

 

 

cycGRAFEKVATION(unit175) –1.15(cosþx)'40 ....... n-faktorn dämpad från 4900 till 20, endast yttre delen (tätheten reducerad ca 250 ggr)

eps1GRAFEKVATION(unit028) –0.028([(1+[1.25tanx]'2)'0.5][0.92+secx]'–1)'2.2

eps2GRAFEKVATION(unit028) –0.87([(0.9+[(tanx)/0.88]'2)'0.5][0.9+secx]'–1)'0.96

 

 

För att kompensera för samtliga möjliga fall av kurvtyper är det enligt analysvillkoret alltså tillåtet att

dels upprepa rotcykloidens råform i huvudformen genom utfyllande komponenter av samma typ som råformens, analogt en eller flera förskjutningar (sin|cos) med tillhörande adderande eller subtraherande kurvdelar, se föregående grundform med tillägg, och

dels alternera hela kurvformen — exemplet närmast ovan med direkt koppling till exemplet i PSR 1913+16

— genom funktionsformer som innefattar rotcykloidens formtyp

och därmed flera parametrar

— och därmed mera avancerade funktionskurvor som kan ta hänsyn till en bredare materialbas som medium för de energigenomströmningar som matas av centralens pulsar.

   Rotcykloidens grundform blir skelettet, och — de enligt analysvillkoret tillämpliga — matematikens övriga kurvfunktioner blir kroppshöljet.

   Dessa utfyllande komponenter sammantaget tecknande i föregående grundform med tillägg, kan alltså anställas på samma form som rotcykloidens grundform — med enda skillnaden att de tillagda komponenterna optimerar en möjlig förskjutning inom hela perioden (koefficienterna bc), samt kan både öka och minska olika bidrag med olika grader av amplitud (koefficienterna AB) och dämpning (exponenterna mu).

 

 

På dessa nu redovisade grunder kan de ovan beskrivna kurvkomponenterna användas för att söka en optimalform mot observerade kurvdata från (vissa, inte alla) astro-tekniska-nomiska observationer — för att få fram en grund för jämförande analys mot TNED. Som tidigare noterats är PSR 1913+16 vårt absoluta grundexempel: Kan det visas att dess formkurva i den beskrivna väg-tid-meningen inte gäller, gäller heller ingen annan del av den här framställningen.

 

exempel

Notera att den här enkla jämförande analysen aldrig kunde anställas i moderna lärostolar

— därför att man redan från början (1967) uteslöt den pulserande aspekten

 

ENKLA EXEMPEL PÅ LJUSKURVOR

SOM ANSLUTER TILL

ROTCYKLOIDENS GRUNDFORM ENLIGT TNED

 

Förvånande nog kan en synbarlig (markant) del av de konventionellt presenterade ljuskurvorna från olika stjärnobjekt beskrivas tämligen träffsäkert enbart av ovanstående typ enkla grundform med tillägg.

   Som vi strax ska se: Det anmärkningsvärda är INTE att man observerat ljuskurvor av arten PSR 1913+16, utan istället sådana som helt klart mera ansluter till rotcykloidens enklare skelett. Faktiskt. Vi studerar några exempel.

 

ASPIRANT 1:

 

Namn:              TT Aurigae även HD 33088

Period:             1.332735 dygn

Avstånd :          3 360 lå (1 030 pc)

Lokal:              »0502+39»

Magnitud:

 

KÄLLA, bild:

[http://www.tass-survey.org/tass/refs/wilson/index.html] Spring 1994,

UNDERSTANDING BINARY STARS VIA LIGHT CURVES, IAPPP Communications R. E. Wilson, University of Florida

 

KÄLLA, data:

[http://digital.library.pitt.edu/cgi-bin/parallax/viewitem.stable/07acr9511s/v0000/i000/01830177.tif?config=pitt&userID=NoUserID&dpi=4&booknotis=07acr9511s]

 

 

FIGURE 4. A good B light curve of TT Aurigae observed by Wachmann, Popper, and Clausen (1986) and fitted by Terrell (1991). Agreement between model and observations is not perfect, but make no apologies if you do as well as this.

”.

 

TNED; lägg märke till den utpräglat kantiga typformen:

GRAFEKVATION (unit800) –1.2(0.3–0.03[(sinþx)'8]–0.2[(sinþx)'2]+[0.5(cosþx)'20]+0.4(cosþ[x+1.5]/2)'80)

 

 

Flera liknande typer som den ovan finns på

[http://www.rssd.esa.int/index.php?project=HIPPARCOS&page=c_example1] (2007)

enligt

 

ASPIRANT 2:

 

Namn:              HIP 48188 även HD 85207

Period:             0,888021 dygn

Avstånd :          815 lå (250 pc)

Lokal:              09 49 24,72; –38 20 57,5

Magnitud:       8,68-9,23 (osynlig för blotta ögat)

 

”HIP 48188 (HD 85207, XX Ant). This star is of spectral type A8/F0V. It varies between about 8.68 and 9.23 magnitudes, with a period of 0.888021 days. It is classified as an Beta Lyrae type eclipsing binary. The star is at a distance of about 250 parsecs.

 

”,

 

 

ASPIRANT 3:

 

Namn:              HIP 59683 även HD 106400

Period:             0,407528 dygn

Avstånd :          326 lå (100 pc)

Lokal:              12 14 20,97; +11 49 10,3

Magnitud:       9,19-9,92 (osynlig för blotta ögat)

 

”HIP 59683 (HD 106400, AH Vir). This star is of spectral type K2V. It varies between about 9.19 and 9.92 magnitudes, with a period of 0.407528 days. It is classified as a W Ursae Majoris-type eclipsing binary. The star is at a distance of about 100 parsecs.

 

”.

 

I webbkällan

Google-Böcker: Light curves of eclipsning and non-eclipsing binaries beskrivs illusterat i boken (s217)

An Introduction to Close Binary Stars, R. W. Hilditch, Cambridge University Press 2001;

finner vi ytterligare en

 

ASPIRANT 4:

 

Namn:              PG1336-018

Period:             uppgift saknas ännu

Avstånd :          uppgift saknas ännu

Lokal:              uppgift saknas ännu

Magnitud:       uppgift saknas ännu

 

”.

 

TNED:

Fullständig lösning utom den överlagrade delen — denna läggs till som separat addend

GRAFEKVATION (unit400) –1.2(0.2+0.05[(sinþx)'200]–0.08[(sinþx)'4]+[0.4(cosþx)'200]+0.0(cosþ[x+1.5]/2)'80):

 

 

 

ASPIRANT 5:

 

Namn:              Beta Persei även Algol

Period:             68,75 timmar (2,8646 dygn) [http://csep10.phys.utk.edu/astr162/lect/binaries/algol.html]

Avstånd :          93 lå @INTERNET Wikipedia Beta Persei

Lokal:              0308+41 @INTERNET Wikipedia Beta Persei

Magnitud:       uppgift saknas ännu

 

[http://ocw.mit.edu/NR/rdonlyres/Physics/8-282JSpring-2006/FA6D75DC-760D-4B28-98FF-0423B27B3855/0/ps6.pdf] s4:

”“Eclipsing Binary” optional”,

”.

 

TNED:

GRAFEKVATION (unit800) –(0.1+0.03([(sinþ[x])'2]'50)–0.02([(sinþ[x])'2]'0.8)+[0.5([cosþx]'2)'80]).

 

 

 

ASPIRANT 6:

 

Se Krabbnebulosan (särskilt avsnitt med mera utförliga TNED-data)

 

(Flera exempel följer).

 

Men vi VET ingenting om det här (än).

 

Ett avgörande skulle kunna ske OM vi till exempel fick fram ett enda astronomiskt objekt med en väl observerad ljuskurva som matchar TNED-formens rotcykloid (typ ovanstående grundexempel) där man klart kunde visa på att det består av två individer. Inte en. Därmed skulle saken vara avgjord: TNED gäller inte.

   I fallet Krabbnebulosan vet man redan att objektet är singulärt. Men det är inte »lika enkelt» att avgöra för andra objekt — som också passar in på typen pulsar enligt TNED.

 

 

 

 

Det här relativt korta avsnittet tar upp hela 93 KB i htm-filen enbart (det är tydligen tabellen som är kodkrävande):

 

Krabbnebulosans pulsar enligt TNED. Krabbnebulosans observerat utpräglade pulsform (—¯——) off-on-off från den centrala pulsaren kräver enligt TNED för pulsbildningen en tillräckligt tung kompaktstjärna; Det ljus som produceras genom atomkärnornas sammanstötande rekyl då stjärnan expanderar måste grundas på en ljushastighet (cD) i stjärnytan som är lägre än stjärnytans initiella expansionshastighet (vD). Bara ljusets gravitella beroende kan ge en sådan funktion, förutsatt stjärnmassan är tillräckligt stor. Därmed kan stjärnan effektivt spärra av alla observatörer från en del av ljusbildningen. Inget ljus kommer ut då. Istället för en konstant (avtagande) ljusutveckling, uppvisas en bruten pulsform med mellanliggande mörka inaktiva intervall — precis så som det är observerat.

   Detta stämmer också enligt TNED med förutsättningarna för Krabbnebulosans bildning (för ca 1000 år sedan): För att en primärstjärna (stjärna som fortfarande befinner sig i den första Väte-Helium-cykeln) precis i vår tid ska ha hunnit fram till sin novapunkt (bränslekollaps) enligt stjärnornas allmänna histogram ska dess massa enligt tidsekvationen vara grovt sett 3,4 Solmassor [tSOL/(tSTAR=tNU/2)=(mSTAR/mSOL)2].

   Om vi räknar med att (i varje fall) 1/3 av Krabbnebulosans centrala kompaktstjärna i formen av en Helium-4-stjärnmassa »försvinner» vid den initiella novabildningen, alltså expanderar bort från stjärnan och kvarlämnar en mindre massrest, återstår grovt sett 4,5 T30 KG eller ca 2,3 Solmassor.

   Gränsen enligt TNED för en Helium-4-kropp med tätheten 6,5 T17 KG/M3 ligger vid 2,65 Solmassor för att det utsläckande ljusvillkoret ska gälla vid expansionens initiering (idealt enligt de enkla grundsambanden), samt ytterligare en gräns vid ca 1,85 Solmassor om utsläckningen också ska innefatta statiska tillståndets g-fysik (dessa aspekter finns inte alls med i modern teori, se utförligt från K-cellens detonation) — och som dessutom visar att överslagsberäkningen är rimlig. Därmed släcks den första delen av pulsen ner effektivt. Dess senare del kan framträda längre fram i perioden, men då som funktion av en lägre energi eftersom primärpulsen redan gått. Tillsammans med olika resonansfenomen (här utan vidare beskrivning) kan slutresultatet uppvisa i princip vilka signaltyper som helst inom ett begränsat pulsintervall. Vad som är vad beror på kompaktstjärnans sammansättning och det material den omger sig med, och vi kan bara ange graden av den matematikens trolighet med grund i vissa antaganden om lokalens sammansättning (och resultaten av datorsimulerade verkningssätt till jämförelse).

   Tabellen nedan ger parametersamlingen enligt TNED för Krabbnebulosans pulsar — enbart med grund i uppgiften på 33 mS från den uppmätta periodtiden. Allt övrigt är TNED-resultat.

 

STÖTENERGIN (E) som krävs för att belysa Krabbnebulosan är så obetydlig relativt huvudmassans totala stötenergi att den i stort sett kan förläggas till ett (ekvivalent) tunt ytskikt med massan m=2E/vmax2. I exemplets fall med stjärnmassan (Heliumkärna) i enkla men grova termer 5 T30 KG, vmax=0,5c0 och E=T31 J/S [BAs111sp2mn] ges m=8,9 T14 KG med regionen förutsatt betingad av toppdivergensen c0=2,99792458 T8 M/S. Det är bara en del på 5×1015 för hela stjärnmassan.

 

orientering

 

 

 

 

TNED — rotcykloidens råform

 

observerad pulsform, se sep. källa

 

motsv. pulsform TNED

 

Krabbnebulosan 0534+22

— 6 500 lå

 

 

 

 

 

 

 

 

Krabbnebulosan

 

källa

 

 

 

 

spektrum

alla

BAs111

 

 

 

 

apprx pos Rec±Dekl

0532+22

Weng

 

 

 

 

avstånd från Solen ±lå

– 6500

Weng

 

 

 

 

period tP Sekunder

0,033

BAs111

 

 

 

 

rotcykloidfrekvens Hz

30,30

TNED

 

 

 

 

rotation fD Hz

674,90

TNED

 

 

 

 

rD M

12463,10432

TNED

 

 

 

 

r0 M

251733,5168

TNED

 

 

 

 

rmax KG/M3

6,5 T17

TNED

 

 

 

 

mPRIM Solmassa

3,40

TNED

 

 

 

 

mNUV Solmassa prel.

2,65

TNED

 

 

 

 

formfaktor n

0,005791283

TNED

 

 

 

 

rotationsklass

högroterande

TNED

 

 

 

5 000 lå per streck

 

c/c0 vid rD expansiva

0,610144107

TNED

 väg-tid  hastighet-tid  

 

pulsvidd ca 1,5 mS — period 33 mS

 

se ekv.

 

1 lå = 1,46073 T15 M

 

c/c0 vid rD statiska

0,247290514

TNED

 

 

 

 

 

 

1 pc = 3,26 lå

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

tabellförklaringar

Krabbnebulosan Källa Pulsform: NASA [http://imagine.gsfc.nasa.gov/docs/science/know_l2/pulsars.html], många webbkällor visar den här källformen — i olika tappningar.

Weng, @INTERNET Wikipedia engelska avdelningen Crab Nebula 2008-10-07.

TNED; Se sambanden generellt i PULSARMATEMATIKEN. Dessa finns här sammanfattade i PSR-exemplet.

 

 

 

kalkylkort Pulsarerna i TNED manual för kalkylkortets aktivering

 

 

inmatningresultat

 

Matematikdelen som kortet bygger på beskrivs särskilt i PULSARMATEMATIKEN ENLIGT TNED

 

 

 

Krabbnebulosans Pulsfysik i Modern Teori är till jämförelse erkänt svårlöslig (ref. @INTERNET Wikipedia Crab Nebula 2008-10-08):

1. principen med den roterande neutronstjärnans svepande fyrlika pulsstråle stämmer dåligt: man räknar här med en typ ”vindpulsar” (eng. pulsar wind nebula, pulsarvindsnebulosa) för att matcha observationerna med den omgivande toroidringens periodiska energisättning (den framgår f.ö. direkt naturligt enligt TNED-pulsarens teori: primär ringstruktur med sekundära ringformationer) — som i sig heller inte kan förklaras på den roterande neutronstjärnans bas;

2. den teoretiska massan stämmer dåligt med observationerna: den teoretiska ursprungsstjärnans massa (protostjärnan) anges till mellan 9 och 11 Solmassor; resultatet ligger långt ifrån summan av det nu iakttagbara materialet som beräknas till omkring 1,4-2 Solmassor för pulsaren plus 2-3 Solmassor för materialet omkring, totalt och grovt sett max 4 Solmassor — men meningarna är olika och ingen allmän konsensus finns.

 

Jämförande EXPERIMENTEXEMPEL MED SOLEN

Formfaktorn för Solen blir med grundperioden tP = 11,44 år (Solperioden från dag 1 enligt TNED, den är nu 11,1 år) lika med n=63 356 289,98 med en rotationsfrekvens fD på 0,304020814 Hz. Den kurvformen är, relativt Krabbnebulosans exempel ovan, helt omvänd med spetsarna uppåtvända och en motsvarande ytterst lågprofilerad hastighet-tid-kurva, i princip en rät linje med »induktionsspikar» endast vid periodens fusionspunkter. Emellertid syns inte ett spår av någon sådan »spetsig» väg-tid-form i Solens ljusemission eftersom Solens aktiva fusionskropp effektivt fyller ut alla sådana luckor.

 

Krabbnebulosans pulsform

GRAFISK EKVATION (unit368) 0.1+0.6[(sinþx)'180]+0.11[(cosþ[1.1+x])'120]+0.05[(sinþ[1.57+x]/1)'20] — mitten nedan

GRAFISK EKVATION (unit410) 0.1+0.45[(sinþx)'180]+0.11[(cosþ[1.1+x])'120]+0.05[(sinþ[1.56+x])'30]+0.1[(sinþ[1.98+x])'50] — höger nedan

 

 

Som jämförande exempel på formkänsligheten: Jämför närmast ovan vänster (Pulsen från Krabbnebulosans pulsar i det synliga frekvensområdet) med ovan mitten; Som vi ser återstår (ännu) en del att göra innan pulserna kan anses någorlunda likvärdiga. För att få bättre passning mot originalet är det tydligt att minst ännu en tilläggskomponent måste användas; Pulsen längst till höger visar ett närmande. Originalets pulsform (vänster ovan) visar dessutom en liten högerlutning (2°). En sådan kan också åstadkommas på hela formen genom att lägga till addenden +0,035x (= tan 2°) och sedan återrotera resultatet 2°. Originalpulsen är dessutom mera spetsformad … Och — så — vidare.

   Avsikten är dock INTE här att få en helt exakt överensstämmelse med observationspulsen — denna är i vilket fall i sig föremål för olika vrängningar över de stora avstånd som signalen färdas och avspeglar därför heller inte »originalet». Syftet är här ENDAST att undersöka den rimliga formanalogin mot de grundsamband som utpekas av TNED i floran av universums olika ljuskällor.

 

 

 

allmänt om stjärnornas fördelning enligt TNED

 

Enligt TNED kan alla ljusproducerande himlakroppar (generellt stjärnor) indelas i tre typgrupper som kopplar till stjärnans SÄTT att emittera ljus:

1. normal stjärna, 2. variabel, och 3. pulsar.

Pulsaren skiljer sig från de bägge övriga genom att dess ljus framträder som en distinkt ljuspuls (intensitetspuls) typ noll-max-noll och sedan ingenting tills nästa puls. De två andra typerna har inga sådana nollställen utan uppvisar en tidskontinuerlig ljusaktivitet av större eller lägre magnitud, konstant (1) eller varierande (2).

   Pulsarens matematiska fysik enligt TNED bygger emellertid på samma cykliska periodicitet som sammanhänger med det inre i alla stjärnor genom STJÄRNORNAS ALLMÄNNA TRYCKEKVATION och teorin för det centrala STJÄRNSTÄDET med dess fusionscykler och som (bl.a.) enligt TNED leder till den framgångsrika teoretiska bestämningen av Solperioden (från max 11,44 år). I den meningen, alltså på den matematikens grund, kan alla stjärnor utan undantag klassificeras som »pulsarer» — med olika karaktärer.

   Speciellt i jämförelse med den moderna akademins begrepp pulsar, som just betyder en stjärna som uppvisar en motsvarande ”ensam isolerad ljusstråle” med mellanliggande nollvärde, förlorar emellertid begreppet pulsar sin rent praktiskt historiska förankring om den ovan antydda definitionen på pulsar antas (generellt) eftersom det var just på ljustypens form — intermittent transient med mellanliggande nollvärde — som begreppet pulsar grundades (1967, upptäckten av pulsaren CP 1919).

   Om vi behåller den konventionella redan väletablerade definitionsbasen kan en pulsar — se Stjärnornas Allmänna Histogram enligt TNED — klassificeras som en helt utbränd stjärntyp som når sitt maximalt täta tillstånd genom sammandragningen under slockningsperioden och som därmed uppvisar (periodisk) detonation på grund av atomkärnans inkompressibilitet då atomkärnorna klonkar ihop vid stjärnytans uppnådda max täthet. Av naturliga skäl kan också en sådan stjärna kallas kompaktstjärna. Dvs., i TNED i princip samma som STJÄRNSTÄDET hos normalstjärnan. Därmed kan alla stjärnor (enklare) klassificeras enligt TNED på nedanstående illustrerade typform.

 

   Se mera utförligt i STJÄRNORNAS ALLMÄNNA SPRIDNING, FÖREKOMST OCH FORTBILDNING.

   Beroende på rotation, massa och typ av ämnessammansättning, kan en kompaktstjärna via sin detonation åstadkomma en stor mängd olika möjliga ljusemissioner. Basen för de ljusemissionernas beskrivning blir alltså (hur som helst) pulsarmatematiken, och det är i kraft av denna som de olika objekten i denna framställning kommer att belysas.

   Se PULSARMATEMATIKEN utförligt i separat artikel: Pulsarmatematiken enligt TNED beskriver den cykliska formgrunden för alla stjärnors ljusemitterande egenskaper genom den absolut mest elementära, relaterbara, matematiska fysikens grundbegrepp. Vi förutsätter här full bekantskap.

   Kärnbegreppen är perioden (tP), rotationsfrekvensen (fD) och formfaktorn (n). Dessa tre fungerar FORMELLT helt oberoende av stjärnmassan — enbart beroende på stjärnans maximala täthet. HUR stjärnan emitterar ljus, ankommer sedan på stjärnmassans storlek och massans sammansättning — tillsammans med eventuellt omgivande vätebanker. Stjärnmassan kan beräknas först med kännedom om den maximala detonationshastigheten (vD). Se samband i PSR-exemplet.

 

 

 

pulsarens förklarande matematik

 

Den matematiska fysik som helt förklarar

pulsarernas fysik ENLIGT TNED

 

grundform relaterad fysik  ............   c/c0=[1–w2/cc0]

 

ingår inte i den moderna akademins lärosystem. Helt uteslutet. Intrinsiskt rent.

Se även Så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan.

 

 

TvåHe4grafen

 

I relaterad fysik bevaras naturkonstanten c0 i energiledet E=Ec+EG och kraftvektorledet Fc=Fc0FG genom ljusets gravitella beroende;

 

 

 

Se även i GRÄNSMASSORNA.

 

 

 

Einstein kunde inte härleda den fysiken på grund av sin låsning vid v+ic-felet och som sammanhänger med fysikens beskrivning via

PLANCKEKVIVALENTERNA.

 

Varför inte då?

 

Svar:

 

 

 

 

 

 

grundform Einstein  ....................   c/c0=[1–w2/c2]

 

 

 

Se utförligt från v+ic-felet.

 

Einsteins relativitetsteori utesluter hela ämnet

— och öppnar samtidigt en flod av motsvarande sensationella beskrivningar.

 

 

 

Pulsarens uppkomst

TNED: När en stjärna genomgått sin energicykelfas, vilket innebär att den gjort slut på sitt primära Väte som omvandlats till Helium-4, börjar stjärnan krympa som följd av att fusionsenergin upphör. Därmed försvinner stjärnans strålningstryck och den kan i princip sjunka ihop på sin maximala täthet — som i fallet Helium-4 enligt TNED är 7,22 T17 KG/M3. Så länge kontraktion (eller expansion) pågår gäller kontraktiva tillståndets g-fysik (den högra elliptiska kurvdelen i 2He4-grafen ovan till vänster, den relaterade fysikens grundform). När maximal täthet uppnås och därmed kontraktionen upphör, vilket i TNED betyder att atomkärna vidrör atomkärna, gäller inte längre kontraktiva/expansiva g-fysiken utan istället statiska tillståndets g-fysik (den vänstra mindre cirkulära kurvdelen i 2He4-grafen ovan; utförliga härledningar i expansionsmatematiken). Därmed förskjuts också referenspunkten för stjärnans g-tryck mot en punkt längre in i stjärnkroppen — som DÄRMED garanterar att stjärnan detonerar:

 

                          F=k(Q/r)2=k([Q/(n®¥)]/[r/(n®¥)])2=k(Q/r)2

 

Atomkärnan kan inte komprimeras, den står redan på noll. Varje tendens att försöka pressa ihop stjärnmaterialet från läge max täthet resulterar i en resolut motkraft: detonation. Kontraktionsfasen avslutas ALLTSÅ TVUNGET med en garanterad detonation som tvingar stjärnmaterialet att expandera [‡1].

   Expansionen kan ske på många olika sätt, och en starkt bidragande faktor är om stjärnan också har en egen rotation — vilket genom centrifugalkraftens inverkan dämpar expansionens häftighet och därmed kan göra förloppet periodiskt. Därmed kan stjärnkroppen uppvisa tillhörande ljusemissioner av många olika slag och typer — genomgående över hela det elektromagnetiska spektret.

 

Kontraktionsfasen avslutas ENLIGT TNED med en garanterad detonation som tvingar stjärnmaterialet att expandera

 

 

 

‡[1]

De kärnfysikaliska processer som föregår ett supernovautbrott redovisas på annat håll, så vi nöjer oss här med en kort sammanfattning. I det innersta av en stjärna som hunnit långt i sin utveckling försiggår flera olika processer som kan absorbera energi och därmed också initiera en gravitationskollaps. Dessa processer klarlades på 1950‑talet. Problemet var hur denna kollaps kunde vän­das till den iakttagna expansionen hos supernovan och dess gasrester. Uppen­bart var att naturen på något sätt kunde åstadkomma en sådan omvändning, och dennas konsekvenser för kärnsyntesen diskuterades mot slutet av 50‑talet mycket grundligt av E. M. och G. R. Burbidge, W. A. Fowler och Fred Hoyle. På den tiden trodde astronomerna att supernovautbrotten inte kvarlämnade några stjärnrester alls. Detta antagande kullkastades mot slutet av 60‑talet genom upptäckten av pulsarerna. Det stod snart klart att dessa pulsarer måste vara snabbt roterande neutronstjärnor, sammanstörtade stjärnor med densi­teter på över 1018 kg/m3. Det enda kända sättet att åstadkomma sådana stjärnor var de kollapsprocesser man räknat sig fram till i samband med super­novautbrotten. Sedan knöts hela denna tankekedja prydligt samman genom upptäckten av en pulsar i Krabbnebulosans centrum. Det sker mycket riktigt ett sammanbrott i stjärnans centrum, men detta hejdas och kastas om i dess yttre skikt, genom processer som uppträder vid gränsytan mellan dessa skikt och kärnan.”

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s86sp2m

 

Kommentar:

Teorin för detonation genom gravitell kontraktion i modern akademi kunde inte utvecklas på 1950-talet och kan inte utvecklas nu heller (2007) på grund av felaktiga (djupt bristfälliga) föreställningar om massans grundfysik. Se vidare i Atomkärnans härledning enligt TNED. För att kompensera dessa brister, var man tvungen att uppfinna »motsvarande förklaringar», vilket lett fram till en — i termer av TNED väl etablerad — pseudofysik (Jämför Planckekvivalenterna).

 

Se vidare exempel på observerade ljuskurvor och jämförelserna i atomvikter mellan TNED och MAC (Modern Academy):

 

 

 

citat PSR 1913

 CITAT — fetstilen i citattexten är min markering

PSR B1913+16

 

In 1974, Joseph Taylor and Russell Hulse discovered for the first time a pulsar in a binary system, PSR B1913+16. This pulsar orbits another neutron star with an orbital period of just eight hours. Einstein's theory of general relativity predicts that this system should emit strong gravitational radiation, causing the orbit to continually contract as it loses orbital energy. Observations of the pulsar soon confirmed this prediction, providing the first ever proof of the existence of gravitational waves. As of 2004, observations of this pulsar continue to agree with general relativity. In 1993 the Nobel prize in physics was awarded to Taylor and Hulse for the discovery of this pulsar.”

@INTERNET Wikipedia Pulsar 2007-02-28

Min översättning:

År 1974 upptäckte Joseph Taylor och Russel Hulse för första gången en pulsar i ett binärt system, PSR B1913+16. Denna pulsar går i bana kring en annan neutronstjärna med en banperiod på just åtta timmar. Einsteins allmänna relativitetsteori förutsäger att detta system skulle emittera stark gravitationsstrålning, förorsakande banan att sammandras kontinuerligt som den förlorar banenergi. Observationer av pulsaren bekräftade snart denna förutsägelse, tillhandahållande det första beviset någonsin för existensen av gravitationsvågor. Ännu 2004, fortsätter observationer av denna pulsar att överensstämma med den allmänna relativitetsteorin. År 1993 tilldelades Taylor och Hulse nobelpriset i fysik för upptäckten av denna pulsar.

 

”Werner Becker of the Max-Planck-Institut für extraterrestrische Physik recently said,

The theory of how pulsars emit their radiation is still in its infancy, even after nearly forty years of work.””

@INTERNET Wikipedia Pulsar 2007-02-28

 

”PSR B1913+16

PSR B1913+16 (also known as J1915+1606) is a pulsar in a binary star system, in orbit with another star around a common center of mass. In 1974 it was discovered by Russell Alan Hulse and Joseph Hooton Taylor, Jr., of Princeton University, a discovery for which they were awarded the 1993 Nobel Prize in Physics.

Using the Arecibo 305m antenna, Hulse and Taylor detected pulsed radio emissions and thus identified the source as a pulsar, a rapidly rotating, highly magnetized neutron star. The neutron star rotates on its axis 17 times per second; thus the pulse period is 59 milliseconds.

After timing the radio pulses for some time, Hulse and Taylor noticed that there was a systematic variation in the arrival time of the pulses. Sometimes, the pulses were received a little sooner than expected; sometimes, later than expected. These variations changed in a smooth and repetitive manner, with a period of 7.75 hours. They realized that such behavior is predicted if the pulsar were in a binary orbit with another star.

The pulsar and its companion both follow elliptical orbits around their common center of mass. Each star moves in its orbit according to Kepler's Laws; at all times the two stars are found on opposite sides of a line passing through the center of mass. The period of the orbital motion is 7.75 hours, and the stars are believed to be nearly equal in mass, about 1.4 solar masses.

The minimum separation at periastron is about 1.1 solar radii; the maximum separation at apastron is 4.8 solar radii. In the case of PSR B1913+16, the orbit is inclined at about 45 degrees with respect to the plane of the sky, and it is oriented such that periastron occurs nearly perpendicular to our line of sight.

The orbit has evolved since the binary system was initially discovered, in precise agreement with the loss of energy due to gravitational waves predicted by Einstein's General Theory of Relativity.”

@INTERNET Wikipedia PSR B1913+16 2007-02-28

 

 

 

‡[2] @INTERNET 2007III1 [www.johnstonarchive.net/relativity/binpulsar.html] Data on the PSR B1913+16 system

 

 

TNED-data PSR 1913+16

 

DATA PSR1913+16

 

Data                               Givna Grunddata från ovan       Beräknade Data enligt TNED

—————————     —————————————   ——————————————

             hastighet                        402 KM/S [BAs93]                   402 KM/S                     (vDmax)

             cyklisk period               7,752 timmar                            7,752 timmar                 (TP)

             »pulsfrekvens»             17 Hz                                         7,14 Hz                         (fD)

             massa                            1,4 Solmassor                            1,01 Solmassor Helium-4 | 6,5 T17 | 7,22 T17 | KG/M3 |

             avstånd                         21 000 lå [‡1]

 

NOTERINGAR:

 

Det beräknade värdet 7,14 Hz är fD-värdet (detonationsrotationsfrekvensen).

Hur stjärnan uppför sig generellt (i resonans totalt) finns här ingen framställning på.

Uppgiften i citat på 17 Hz är inte specificerad.

Citatet från Wikipedia uppvisar ingen graf.

 

Citatkällan anger inte i vilken region objektet finns, eller avståndet till det.

För att bemöta citatets uppgifter med TNED-analys, måste en mera noggrann redovisning ges av objektets mätdata.

 

—————————————————————————————————————————————————————

‡[1] @INTERNET 2007III1 [www.johnstonarchive.net/relativity/binpulsar.html] Data on the PSR B1913+16 system

Ovanstående referens innehåller utförliga övriga data på PSR 1913+16 [Se »Binary pulsar PSR B1913+16» på Google].

 

 

 

 

 

 

Pulsarerna | SPÖKSTJÄRNORNA |

 

 

SPÖKSTJÄRNORNA

GRUNDLÄGGANDE INVÄNDNINGAR MOT DEN MODERNA AKADEMINS DATATOLKNING?

 

Inledning

 

MED stjärnfysikens grund enligt TNED i

 

·       STJÄRNSTÄDET

·       DETONATIONSGRÄNSMASSAN PÅ MAX 15 SOLMASSOR

·       LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

 

framträder MÖJLIGEN ENLIGT TNED

— här ännu till prövning

— stjärnfysikaliska fenomen vars matematiska fysik INTE kan härledas av konventionell kosmologi

eftersom man där anser att stjärnorna bildades ur kontraherande gasmassor i ett expanderande universum.

 

Påstående:

 

I konventionell kosmologi medför FELTOLKNINGEN av fenomenformerna bakom ovanstående punktstycke uppkomsten av motsvarande SPÖKSTJÄRNOR

uppfunna objekt

eftersom man inte kan härleda funktionen från STJÄRNSTÄDET.

 

Exempel

En normalstjärna på 10 Solmassor (m10) har ENLIGT TNED en ytvärmegrad på T=23 500 °K. Strålningstryckets starkt kalljoniserande värmegradsekvivalent vid stjärnytan är Tg=35,8 miljoner grader. Låt oss anta att stjärnan dämpas med en faktor 1000 på grund av reducerad ljushastighet genom stjärnytans starka gravitation. Detta ger stjärnyttemperaturen T=23,5 °K och strålningstryckets temperaturekvivalent Tg= 35 800 °K. Därmed motsvarande SPEKTRALA detaljer; Stjärnljuset kan omöjligen gömma undan den rent spektrala effekten från Tg i detta läge.

   Spektralkartan för den stjärnans ekvivalenta värmegrad som närmar sig gränsmassan m10 kan på detta sätt vid en direkt spektral genomgång av allt ljus som stjärnan utsänder förstås uppvisa (våldsamt) högre frekvenser relativt sitt sanna tillstånd; Stjärnans allmänna Planckkurva speglar en betydligt högre temperaturtopp.

   KÄNNER MAN INTE DESSA GRUNDER förvillas man dra slutsatsen att stjärnan har betydligt större massa än sin normalekvivalent. I exemplets enkla fall skulle värdet T=35 800 °K motsvara en normal stjärnmassa på

[(35 800)/(6 150)]12/7=20,5 Solmassor. Inte 10. Felet blir alltså våldsamt.

 

 

Den här artikeln kan MÖJLIGEN utvidgas med speciella — mera praktiskt jämförande — exempel som också ansluter till pulsarernas ljuskurvor enligt TNED, se det inledande exemplet med PSR 1913+16; Exemplet med just PSR 1913+16 är här ett skolexempel (För TNED:s del).

   Vi vet emellertid ännu varken mycket om de bakomliggande objekten till långt avlägsna ljuspunkter som uppvisar periodiska variationer, eller om TNED-matematiken för dessa fall ens har någon fysikalisk motsvarighet alls.

   Tills vidare får ovanstående stå som en (eventuell) introduktion till ev. vidare beskrivningar;

   Endast OM ytterligare uppslag kommer fram, kommer en vidare beskrivning att genomföras.

 

 

 

 

PSR-exemplet med allmänna samband

 

HUR VÄG-TID-FUNKTIONEN I ROTCYKLOIDENS GRUNDMATEMATIK ENLIGT TNED KAN HARMONIERA MED

EN PRAKTISK HASTIGHET-TID-FUNKTION ENLIGT DET ILLUSTRERADE EXEMPLET MED PSR 1913+16

eller

GRUNDERNA I LJUSKURVORNAS FUNKTIONELLA PRAKTIK ENLIGT TNED

 

Speciellt i översikt beskrivs klassen pulsarer i TNED enligt nedanstående grundsamband

— se utförliga härledningar i Pulsarmatematiken

 

fD       = (4Grmax/TPp2Ö3)1/3  ...............     rotationsfrekvensen ur pulsfrekvensen

 

1/TP = fD3[4Grmax]–1p2Ö3  ...................     pulsfrekvensen ur rotationsfrekvensen

 

vD      = fD(6p2m2/rmax)1/3  .........................      rotationshastigheten via maxtätheten

                          given centralmassa och max rotationsfrekvens

m2     = rmax(vD/fD)3/6p2

 

 

                          = rmaxvD3(TPp2(Ö3)/4Grmax)/6p2

                          = rmaxvD3TPp2(Ö3)/4Grmax6p2

                          = vD3TP(Ö3)/24G  = vD3TP(1,08199 T9 KG2/JM)

 

          = vD3TP/GÖ192

 

y        = [(cos ax)2]n  ............   rotcykloidens allmänna ekvation, i PREFIXxSIN, vägen-tiden

 

n        = 4Grmax/p4fD3  .....   n anger rotcykloidens form

 

Studieexempel — den möjliga funktionsbeskrivningen för objektet PSR 1913+16 enligt TNED genom pulsarmatematiken

 

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s93 figur 5.11, PSR 1913+16:

Figurförklaring — Den moderna akademins radialhastighetskurva genom en elliptisk analogi

 

 

 

 

 

 

Illustrationens text:

5.11: Radialhastighetskurva för pulsaren PSR 1913 + 16 som ingår i ett dubbelsystem. Radialhastigheten anges i km/s — positiva värden anger rörelse bort från jorden och vice versa. Omloppstiden är 0,323 dygn. Kurvan avviker kraftigt från en enkel sinuskurva på grund av banans höga excentricitet (e = 0,6).”.

 

När objektet (PSR 1913+16) — som utsänder (radio-) strålning — rör sig bort från Jorden förskjuts ”tonen” eller färgen mot längre våglängd (rött). Denna del motsvarar den övre kurvdelen över nollinjen (radialhastigheten 0 till ca +80 KM/S). När objektet sedan vänder och åter börjar röra sig mot Jorden förskjuts tonen eller färgen mot kortare våglängd (blått). Denna del motsvarar de undre kurvdelarna under nollinjen (radialhastigheten 0 till ca –320 KM/S).

 

 

Mätkurvan ovan vänster från Bonnierskällan motsvarar radialhastigheterna mot-från Jorden erhållna ur de olika våglängdsförskjutningarna i den mottagna strålningsändringen från objektet. Radialhastighetskurvan motsvarar den form som uppvisas av ett objekt som rör sig i en elliptisk bana med den angivna excentriciteten, illustrationen ovan till höger.

 

Genom att radialhastighetskurvan i varje sin kurvpunkt avspeglar funktionen v=d/T, gäller rent teoretiskt precis samma funktion i formen av en helt ren radialdistanskurva, alltså enbart genom att multiplicera med en tidskonstant T=1 Sekund som ger 1S = d, vilket leder till att hastigheten (v) exakt kommer att motsvara en distans (d) — och därmed bilden av hur en kropp sväller och drar ihop sig periodiskt. Vilket vill säga: Den uppmätta Bonnierskurvan kan lika gärna ses som ett variationsdiagram över hur en kroppsrand kontraherar och expanderar periodiskt, här med perioden 7,752 timmar med totala hastighetsintervallet noll till 404,2 KM/S.

 

ENLIGT TNED kan rotcykloidens grundform INTE DIREKT ta hänsyn till eventuellt dämpande omgivande stjärnmaterial: Rotcykloidens grundform tar bara hänsyn till stjärnans g-rand i formen av en ideal ring.

   I fallet PSR 1913+16 med perioden 7,752 timmar betyder det att rotcykloidens råform enligt TNED med n runt 4900 kommer att skilja sig föga från principgrafen

 

…|¯ |…

beskrivning

Med uppgiften från BONNIERS ASTRONOMI 1978 på sidan 93 på objektet PSR 1913 + 16 med perioden 0,323 dygn eller 7,752 timmar — ett FÖRMODAT s.k. trångt spektroskopiskt dubbelstjärnesystem — framgår radialhastigheten (största värdet) av källans illustration till max 405 KM/S (404,2 KM/S);

   Vi tillämpar TNED-matematiken ovan med rmax= 6,5 T17 KG/M3 och får via

TP = 0,323 dygn = 27907,2 S för en ensam stjärna med max perifer rotationshastighet

vD = 405 KM/S

en Helium-4-baserad central restmassa på 2,00889 T30 KG eller runt 1,01 Solmassor,

med rmax= 6,5 T17 KG/M3; Cykloidfaktorn för den helt odämpade massutkastningsgrafen blir

n = 4897,53 och stjärnan uppvisar en max rotationsfrekvens

fD = 7,13687 Hz med detonationshastigheten

vD = 0,5731c0 och lägsta ytdivergensen (vid detonationsradien rD) lika med 0,8185c0.

 

Enligt uppgifter [‡1] ligger objektet strax utanför den runda centrala ansvällningen i Vintergatans centrum, sett härifrån ca 21 000 eller drygt 6,4 Kpc; Den helt odämpade råformen (n=4897,53) skulle därför kunna uppfattas som orealistiskt brant OM lokalen är väterik och därmed väsentligen dämpande — men vi har ingen som helst möjlighet att kontrollera den exakta lokalens beskaffenhet. Vi kan ingenting bevisa i det avseendet. Vi kan emellertid sluta oss till — eftersom lokalen tydligen befinner i Vintergatans mest turbulenta område, centrum eller i dess närhet — att objektet omges av vätgas som åstadkommer maximal dämpning — analogt en betydande reduktion i täthetsformen:

 

Se även från den beskrivande inledningen för objektet PSR 1913+16, samt vidare i EXEMPEL.

 

             y = –0,028[([1 + (1,25tanx)2]1/2[0,92 + secx]–1)2]2,2  ...........  PREFIXxSIN

Denna form kommer från ett grundsamband

v = (K/r)(1+ [tanx]/E)1/2(e + secx)–1  .............    ellipsfunktionen

med de elliptiska banparametrarna

v           omloppskroppens banhastighet i ellipsens tangent

K          Keplermomentets ytkonstant (M2/S)

r           ellipsens storaxel

x           centrumvinkeln mätt från ellipsens/cirkelns centrum

E           ellipsens excentricitet, stora excentricitetstalet (lillaxeln/storaxeln)

e           ellipsens excentricitet, lilla excentricitetstalet (fokuslängden/storaxeln)

e2+E2      = 1

 

 

             y = –0,87([(0,9 + [(tanx)/0,88]2)0,5][0,9 + secx]–1)0,96  ........... PREFIXxSIN

 

 

epsGRAFEKVATION(unit028)

–0.87([(0.9+[(tanx)/0.88]'2)'0.5][0.9+secx]'–1)'0.96

 

 

Vi kan se FLERA AVVIKELSER i originalgrafens matchning (ovan) mot den ideala ellipsbanans v/t-form — och som i vilket fall DÄRMED aldrig kan garantera någon enkel exakthet med elementära funktioner. Dessutom är y-grafen ovan (y=–0,028…) INTE optimerad (vilket betyder att den KAN fås att passa ÄNNU bättre med ÄNNU flera parametrar).

 

Det finns (nämligen) också YTTERLIGARE funktionsformer som kan ses passa in tämligen noga (och som avslöjar en viss tydlig asymmetrisk skevhet i exempelgrafen från Bonnierskällan, övre rundningen, och som inte borde finnas där om objektet vore en ellipsbana);

 

Se alternativet

 

y = –1,445(0,55 + 0,5 sin 0,501x)–0,8  ........................     PREFIXxSIN

 

 

accGRAFEKVATION(unit028) –1.445(0.55+0.5sin[0.501x])'–0.8

derivatan –1.445(0.8·0.5·0.501·cos0.501x)[0.55+0.5sin0.501x]'–0.8–1

se även (möjligen enklare) 3.2–(1–0.9sinþx)'–0.5

 

 

Originalgrafen från BONNIERS ASTRONOMI 1978 s93 figur 5.11, PSR 1913+16, här återigen lagd ovanpå y-grafen ovan (underliggande svart).

   Funktionsformen ovan (y=–1,445…) kommer ifrån en DELVIS grundform för accelerationskonstantens variation genom föregående ellipsfunktion (här utan bevis eller härledning). Grafen tjärnar endast att exemplifiera FLORAN AV MÖJLIGHETER — och vilken parameterbetsyckning vi i vilket fall ALDRIG KAN KONTROLLERA MOT DET FYSISKA OBJEKTET. Vi kan bara göra det mer eller mindre troligt att objektet HAR den och den funktionsmatematiken.

 

Eller sagt med andra ord:

 

TNED utpekar att ytdivergensen för objektet PSR 1913+16 vid minsta radien (9 KM) är 0,82c0 med detonationshastigheten 0,57c0 vilket garanterar att objektet emitterar ljus kontinuerligt — utan mörka mellanliggande intermittenta avbrott, om än med varierande frekvens och intensitet:

 

 

 

Objektet är INTE ett dubbelstjärnesystem. Objektet är EN stjärna.

 

 

 

Kompaktstjärnans pulserande period (tP) är de angivna 0,323 dygnen, analogt 7,752 timmar.

Inget annat. Det finns inga andra komponenter. Stjärnan KAN FÖRSTÅS emittera sitt ljus PERIODISKT på (nära exakt) samma matematiska form som en kropp som rör sig i en elliptisk bana kring en annan kropp — enligt ovanstående matematiska exempel PSR 1913+16.

 

Se även från Exemplet PSR1913.

 

Genom den konventionella teorin som beskriver fenomenets grund i ett dubbelstjärnesystem, anges respektive stjärnmassor till 1,441 resp 1,387 Solmassor.

[http://www.johnstonesarchive.net/relativity/binpulsar.html]2008-10-03 | 30 Aug 2004

 

 

Därmed skulle den SÅ beskrivna ensamma stjärna OCKSÅ ansluta till samma principiella dubbelspektrum som det vilket visas illustrerat i FOCUS MATERIEN 1975 (FMs617) — samt av samma typ i Bonnierskällan [BAs93fig5.10].

   Den råa cykloidiska kurvformen för stjärnans expansion-kontraktion i TNED kan alltså med de ovannämnda förutsättningarna MÖJLIGEN förstås övergå i samma principiella karaktär som den i Bonnierskällan illustrerade experimentellt uppmätta.

 

 

 

 

PSR-frekvensen

Uppgiften på 17 Hz i Bonnierskällan — och övriga

 

Enligt uppgifter i alla (samtliga) fackböcker [BAs114sp2mö ”59,03 ms”] skulle ljusobjektet bakom PSR 1913+16 (en konventionellt benämnd s.k. neutronstjärna) uppvisa en superkonstant periodisk rotation på 17 Hz, eller mera noga 0,05903 S = 59,03 mS. Bonnierskällan ger ingen direkt redovisning på HUR den pulsen har uppmätts, eller visar någon BILD på hur den pulsen ser ut.

   Om vi letar på webben (September 2008) hittar vi heller inget sådant basdata:

 

det finns ingen sådan — enskild — puls

 

Separat sökning @INTERNET 24 September 2008 visar att uppgiften på 17 Hz gömmer ett ytterst komplicerat observationskomplex: signalerna ligger ”utsmetade” inom ett  frekvensfönster på grovt hela 5 Hz (170 mS): Högre frekvenser anländer före lägre — fenomenet kallas (frekvens-) dispersion och sägs bero på varierande elektrontäthet genom signalvägen hit till Jorden. ”FrekvensSmeten” måste de-analyseras av speciella selektiva spektralinstrument med tillhörande datorisering för att få ihop det på slutet.

   Uppgifterna på ”den exakta ljuskurvan” är alltså — och därmed, frånsett den allmänna dopplerkurvan som visar den stora huvudperioden (tP) — dels ytterst knapphändiga — alltså i princip instrumentellt helt obefintliga — och dessutom så diversifierade att vi inte ens säkert kan tala om EN observerad ljusemission; Alltsammans är i vilket fall i slutänden sammanställt (efter olika algoritmer) till ”en passande slutform”. Vi vet inte hur signalen ser ut som lämnar objektets närmaste lokal, finns inte en chans att avgöra det.

   Med andra ord, uppgiften på 17 Hz är statistiskt framräknad ur en stor mängd uppmätta frekvensdata med stor spridning, inte direkt uppmätt. Därmed är det också omöjligt att relatera den uppgiften.

   ‡[Ref.],

THE DISCOVERY OF THE BINARY PULSAR, Russel A. Hulse 1993

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1993/hulse-lecture.pdf] s54:

”For example, when observing at 430MHz at Arecibo, the differential time delay across the available 8MHz bandwidth for a distant pulsar with DM N 200 cm-3pc would be 170 ms. Since this dispersion across the receiver bandwidth is much larger than a typical pulsar pulse width or even the entire period of short-period pulsars, “de-dispersion” is usually part of any pulsar observation.”,

Min översättning:

Till exempel, när man observerar vid 430 MHz vid Arecibo [en stor radioteleskopstation i Sydamerika, Puerto Rico], skulle den differentiella tidsfördröjningen över den tillgängliga 8 MHz bandbredden för en avlägsen pulsar bli 170 millisekunder. Eftersom denna dispersion över mottagarens bandbredd är mycket större än en typisk pulsars pulsbredd eller även hela perioden hos kortperiodiska pulsarer, blir ”de-dispersering” vanligen en del av varje pulsars observation.

 

PSRpulsen

SÅ HÄR SER »PULSEN» UT:

 

[http://www.ias.ac.in/jarch/jaa/16/307-325.pdf],

Binary Pulsars and Relativistic Gravity

Diamond Jubilee Symposium on Pulsars 14-17 March 1994, Raman Research Institute, Bangalore

s312:

”;

”, bilden ovan här förminskad från originalet, jämför bilden överst

”Figure 4: Pulse profiles obtained on April 24, 1992 during a five-minute observation of PSR 1913+16. The characteristic double-peaked shape, clearly seen in the de-dispersed profile at the bottom, is also discernible in the 32 individual spectral channels.”,

Min översättning:

Figur 4: Pulsprofil erhållen 24 April 1992 under fem minuters observation av PSR 1913+16. Den karaktäristiska dubbeltoppade formen, tydligt synbar i den disperserade profilen längst ner, är också skönjbar i de 32 individuella spektrala kanalerna.

 

NOTERA PULSBREDDEN PÅ CA 10 mS i bilden ovan: I ljuset av TNED-teorin kan vi »lätt» se hur källan till den (dubbel-) pulsen ges vid tillfället då stjärnmaterialet kastas ut vid max rotation (fD, stjärnan hinner rotera drygt 25 grader under pulsbildningen). Pulsen avspeglar det korta statiska tillståndets avgörande rekyl, och kommer därför att integreras i hela materialkroppen tillsammans med expansionen och den påföljande kontraktionen — samt därmed innefatta all information som finns beträffande dopplerförskjutningarna och som beskriver den egentliga perioden (tP).

 

Ovanstående bildexempel visar inte SÅ tydligt olikheterna mellan de skilda pulserna, mera att de ligger förskjutna i frekvens (genom den omtalade s.k. dispersionen samma som spridning). En betydligt bättre illustrativ webbkälla som visar pulsernas principiella olikhet ges nedan (textmarkeringarna är mina).

 

[http://www.emis.de/journals/LRG/Articles/lrr-2003-5/download/lrr-2003-5Color.pdf],

Testing General Relativity with Pulsar Timing, Ingrid H. Stairs, University of British Columbia 2003

s6:

”;

”Figure 1:

Top: 100 single pulses from the 253-ms pulsar B0950+08, demonstrating pulse-to-pulse variability in shape and intensity.

Bottom: Cumulative profile for this pulsar over 5 minutes (about 1200 pulses); this approaches the reproducible standard profile. Observations taken with the Green Bank Telescope [98]. (Stairs, unpublished.)”,

”The exact mechanism by which a pulsar radiates the energy observed as radio pulses is still

a subject of vigorous debate.”,

”Radio pulsars were firmly established to be neutron stars by the discovery of the pulsar in the Crab nebula [120]; its 33-ms period was too fast for a pulsating or rotating white dwarf, leaving a rotating neutron star as the only surviving model [108, 53].”,

Min översättning:

Figur 1: Överst: 100 enskilda pulser från 253 millisekundpulsaren B0950+08, demonstrerande puls till pulsvariabilitet i form och intensitet. Nederst: Ackumulerad (statistiskt framräknad) profil för denna pulsar över 5 minuter (omkring 1200 pulser); denna närmar sig den reproducerbara standardprofilen. Observationerna tagna med Green Bank Teleskopet [98]. (Stairs, opublicerat).

Den exakta mekanism med vilken en pulsar utstrålar energin observerad som radiopulser är fortfarande ett ämne under vigorös debatt.

Radiopulsarer blev stadigt etablerade som neutronstjärnor genom upptäckten av pulsaren i Krabbnebulosan [120]; dess 33-millisekunders period var för snabb för en pulserande eller roterande vit dvärg, lämnande en roterande neutronstjärna som den enda överlevande modellen [108, 53].

 

NOTERA ATT MAN SOM LÄSARE I ALLMÄNHET FÅR JOBBA HÅRT FÖR ATT VASKA FRAM DET OVAN NÄMNDA: Bonnierskällan till exempel (Standardverket om Universum från Cambridge 1977) omnämner INTE den grundläggande — ovan i citat delvis exemplifierade — ytterst omständliga signalanalys som INTE I SAMTLIGA FALL krävs för att erhålla den konventionella facklitteraturens pulsardata. Som läsare får man istället intrycket att det som vetenskaparna mäter på är DIREKTA PULSER — alltid. Så är det alltså INTE. Det föregående exemplet PSR 1913+16 är ett exempel — uppgiften på 17 Hz-perioden. Det faktum ATT det verkligen finns pulsarer som också, verkligen, uppvisar en fast period, bildar (härifrån) i ljuset av TNED och ovanstående genomgång en selektiv spärr mot varje VIDARE (”allmänpulsariska”) litterära överseende: vi vill (härifrån, och NU allt framledes) veta exakt vilken den mätande observerade pulsformen är — typ ovan förevisade föredömliga exempel från Stairs.

 

 

»PULSEN» FRÅN PSR 1913+16 har alltså framkommit ur en enorm signalbank av OLIKA PULSER, utspridda över stora frekvensområden — med närmast enorma marginaler, en siffra på 170 mS omnämns; Pulsbankens individer, varje enskild puls, bearbetas i datamaskiner med olika speciellt anpassade signalbehandlingsprogram för att i slutänden få fram ett konstantvärde baserat på en s.k. statistisk pulsprofil. Den framräknas. Den existerar inte fysiskt observerbar.

   I TNED finns bara en fast period i pulsarens fysik: detonationsperioden tP (TP), perioden som bestämmer intervallet för stjärnaktivitetens energiproduktion. Pulsarens rotationsfrekvens i TNED har sitt högsta värde (fD), men detta avtar naturligtvis då materialet kastas ut och når sitt minimivärde (f0) där materialet mäter sin största utsträckning. I PSR 1913+16-exemplet ovan är tP perioden mellan »bottenpelarna», lika med 7,752 timmar. Eller sagt på annat sätt — enligt TNED:

 

Det finns ingen annan fast period i pulsarens fysik att leta efter;

Pulsen på 17 Hz är — i detta fall med objektet PSR 1913+16 — uppenbarligen en spökpuls.

 

 

 

PULSARENS ALLMÄNNA FUNKTION ENLIGT TNED

 

I modern teori uteslöt man redan från början (1967) en koppling mellan rotation OCH puls — därför att man inte kan relatera en sådan grund på kärnfysikens bas i modern mening. Därmed satte man sig också i sinnet att ur alla möjliga detekterade pulser med den kortaste perioden från universums rymdhav söka EN bestämd frekvens ur någon systematiskt stor spridning (den automatiserade anordningen letar systematiskt efter sådana) från en stor mängd detekterade skilda frekvenser genom att med grund i en VISS TEORI OM VAD PULSARFYSIKEN GÅR UT PÅ programmatiskt SYNTETISERA fram en sådan bestämd frekvens trots att ingen sådan direkt föreligger i den mätande anordningen enligt de citerade källverken, se Uppgiften på 17 Hz.

 

Insisterar man på att vaska fram en sådan bestämd frekvens ur frekvenshavet, är det tydligt — OM det nu är TNED:s pulsarfysik som gäller — att man har lyckats alldeles utomordentligt med att SKAPA sitt pulsarobjekt precis så som man vill ha det; Uppgiften på 17 Hz i PSR 1913+16-objektet är en uppfunnen fast (medel-) frekvens framräknad på statistisk bas; Den kan uppenbarligen ingen annan fysikalisk dynamisk källbas ha än rotfrekvensen — enligt TNED, fD — på max 7,14 Hz.

 

Så här fungerar det — enligt TNED:

 

 

TNED: Den högtäta centrala kompaktstjärnan spärrar alltid ljusvägen för det ljus som bildas bakom stjärnan sett från en observatör framför stjärnan: ljuset bakom kommer inte igenom den täta massan. Det observatören ser är (i princip) bara ljuset som stjärnan producerar utmed kortaste ljusvägen observatör-objekt. För stjärnmassor som tillsammans med rotationsfrekvensen uppvisar en högre detonationshastighet (vD) än stjärnytans ljusdivergens (cD) uppkommer helt mörka avsnitt i ljuset från det material som expanderar — helt eller delvis — beroende på stjärnans sammansättning och lokal. En sådan avgränsning vittnar om en kompaktstjärna med relativt stor massa (och därmed i allmänhet en kort period). PSR 1913+16 är inte ett sådant objekt — men pulsaren i Krabbnebulosan är det, helt säkert.

 

När det omgivande materialet når sin minsta utsträckning från kompaktstjärnans centrum — analogt när detonation inträffar — bildar kärnrekylerna kraften till den ljusenergi som frigörs då materialet kastas ut på den samtidiga maximala rotationsfrekvensen — i PSR 1913+16-exemplet 7,14 Hz enligt TNED. Turbulensen i det utkastade materialskiktet garanterar i vilket fall att NÅGON (radio-) strålning ALLTID produceras med grund i centralkraftverkan via Keplermomentet, i detta fall garanterat av att utkastningshastigheten (0,57 c0) är lägre än ytdivergensen (c=0,82c0) vid stjärnytan omedelbart efterföljande detonationsögonblicket. Därmed garanteras ljussättning över hela tP-perioden (7,752 timmar). Den DETONATIONSPULS som bildas i detonationsögonblicket då stjärnans fysik växlar från kontraktiva till expansiva tillståndet — med det mellanliggande statiska tillståndets fysik där ytdivergensen MOMENTANT i detta exempel ligger på c=0,76c0 — återspeglar — »samplar», tar upp — naturligtvis OCKSÅ stjärnans karaktäristiska maxrotation (fD) vid tillfället. När sedan materialet expanderar, sprids naturligtvis också denna korta statiska tillståndets puls ut över samtliga differentierade frekvenser som materialet når allt längre ut — tillsammans med stjärnans gravitella rödförskjutning i materialutkastningen — och stjärnan via sitt impulsmoment roterar allt långsammare mot minimum f0. Det är KLART att det man SEDAN ser av denna kompott tvunget blir en historia av utspridda frekvenser, även på helt nära håll — och som alla sammanstrålar i en och samma övergripande period (TP), vilket är pulsarens enda fasta period (tillsammans med stjärnrotations maximum fD och minimum f0, men dessa återfinns aldrig kontinuerligt). Det är i varje fall vad som synes framgå helt klart och tydligt enligt TNED.

   Periodfotens puls enligt TNED (idealt, efter rotcykloidens enklaste matematik) på 7,14 Hz eller 140,1175 mS är alldeles tveklöst grunden till uppgiften på 17 Hz eller 59,03 mS och som man — i resultatmässig konsekvens — påtvingat objektet genom en villkorsstyrd och dito programmerad, inte uppmätt, signalteknik — med grundföreställningen att objektet uppvisar en fast rotation. Enligt TNED, och ovanstående grafiska exempel, och i den mån det också verkligen håller streck, finns ingen sådan fast rotation: Inte hos Solen, inte hos någon enda stjärnkropp som uppvisar ett uns rotation över exakt noll. (Gäller alltså förutsatt att himlakroppen har en massa som överstiger eller tangerar stjärngränsmassan, den är för Väte-1-bas enligt TNED lika med 1/165:del av Solmassan). Alla roterande stjärnkroppar roterar variabelt — tillsammans med ett överliggande pulserande materialskikt, ända tills friktionen om inte annat helt reducerat varje spår av rotation.

 

Det skulle därmed inte finnas några fasta rotationsfrekvenser alls för stjärnkropparna i universum; Den föreställningen skulle — då — vara grundad helt på en DIKTERAD TEORI — som redan från början (1967) uteslöt annat än ”fast roterande neutronstjärnor”. En historisk överblick ges nedan i Så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan.

 

pulsarens grundprincip

PULSAREN ENLIGT TNED

I KORT SAMMANFATTNING

 

 

DEN VARIABELT ROTERANDE OCH PULSERANDE KOMPAKTSTJÄRNAN ENLIGT TNED uppvisar ljusemissioner radiellt med mellanliggande mörka intervall

— distinkta pulser

ENDAST OM stjärnytans divergens (cD) vid detonationen är lägre (eller lika med) den initiella expansionshastigheten (vD). Detta kräver generellt att kompaktstjärnan (generellt en gammal utbränd primärstjärna som slutat som en utpräglad Helium-4-kropp) måste vara av typen tyngre

— garanterat av den starka ytgravitationens inverkan som reducerar ljushastigheten i stjärnytan.

 

PULSAREN ENLIGT MODERN AKADEMI

I KORT SAMMANFATTNING — en enskild roterande laserstråle?

 

 

I modern akademi finns inte teorin om de cykliska funktionerna som baseras på expansionsmatematiken. Se f.ö. Grundläggande skillnader i de olika modellerna TNED/MAC i Stjärnfysiken.

   I modern akademi anser man att stjärnornas inre fysik bygger på analogier till en innesluten gas där fusionerna åstadkoms på samma sätt som i partikelacceleratorer, alltså via höga hastigheter. Därmed har man också helt andra utgångspunkter i teorin för pulsarerna;

   Den tillfälliga pulsen hos pulsaren »förklaras» i modern akademi med att en ljusstråle likt den från ett fyrtorn tillfälligt sveper över Jorden. Ljuset i strålen som sådan anses kontinuerligt; Man tänker sig i modern akademi alltså ljuset från pulsaren likt ljuset från en ljusfyr — men man vet (ännu) inte hur den stråltypen bildas i detalj, eller hur den fungerar dynamiskt; Ingen kan förklara den eller beskriva dess fysik; Fetstilen min markering:

 

På något sätt skapas någonstans i den rotande magnetosfären koherent (laserliknande) radiostrålning. Denna koncentreras till en smal stråle och ger liksom blänket från en fyr en radiopuls varje gång denna stråle sveper över jorden. Därutöver emitteras också mycket snabba (relativistiska) partiklar.”

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s113sp2mn

 

På något sätt matas rotationsenergin från pulsaren ut i den omgivande nebulosan, till en stor del i form av snabba partiklar som vid växelverkan med det omgivande magnetfältet alstrar synkrotronstrålning.”

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s113sp2ö

NOT. Med synkrotronstrålning avses samma strålningseffekt som bildas av elektroner som går i cirkulära banor på grund av (starka) omgivande (starkt linjäriserade) magnetiska fält.

 

Man medger dock öppet att man (ännu 2008) inte har förstått mekanismen (fullt ut) bakom teorin om den ensamma kontinuerligt verksamma laserstrålen — som f.ö. tänks wobbla (precessionsrörelse) runt någon axel genom kompaktstjärnan — och som gynnsamt precis måste svepa över Jordklotet för att kunna observeras.

 

@INTERNET Wikipedia Pulsar 2008-10-09 Werner Becker 2006:

”The theory of how pulsars emit their radiation is still in its infancy, even after nearly forty years of work.”,

Min översättning:

Teorin för hur pulsarer sänder ut sin strålning befinner sig fortfarande i sin linda, även efter nästan fyrtio års arbeten.

 

Utförliga beskrivningar till den moderna teorin om pulsarens fysik finns på (exv.) @INTERNET Wikipedia Pulsar — med många vidare referenser.

En (bättre) illustrerad beskrivning av hur man tänker sig ”laserstrålen” visas i

 

Pulsars — NASA’s Imagine the universe

[http://imagine.gsfc.nasa.gov/docs/science/know_l2/pulsars.html] Last Modified: December 2006

 

De svenska webbreferenserna i ämnet är (ännu, September 2008, som vanligt) ytterst dåligt representerade (i princip helt obefintliga).

 

 

 

 

 

En utförligt historisk beskrivning av hur man resonerade i modern akademi för att utesluta det pulserande alternativet — så föddes uppfattningen om den roterande neutronstjärnan

 

   Varför räknar man i modern akademi inte med en VARIABEL rotation hos pulsarobjektet? Därför att man inte räknar med atomkärnans inkompressibilitet: När max täthet uppnås, enligt TNED, detonerar kärnytan exakt på den kontraherande kraftens belopp: materialet kastas ut, rotationen avtar, materialet återvänder, rotationen ökar igen till sitt maximum, osv. DEN VARIABELT ROTERANDE STJÄRNAN PULSERAR. DEN blotta möjligheten har man uteslutit redan från början i modern akademi, se utdraget nedan. Som bekant, till exempel, anser man i modern akademi att om stjärnmassan överstiger runt 5 Solmassor för en motsvarande kompaktstjärna [‡1], kommer den att förvandlas till ett s.k. svart hål — därför att det inte finns något begrepp om STOPP genom atomkärnans inkompressibilitet i modern akademi. DET SVARTA HÅLET blir då en naturlig teoretisk konsekvens i den moderna akademins tankevärld: hur mycket massa som helst på hur liten volym som helst. Därför kan man heller inte tänka sig den variabla rotationsfrekvensen: det finns i modern tankevärld ingen dynamisk faktor — atomkärnans inkompressibilitet — att ställa dynamiken på; man »dikterar» följaktligen att objektet måste ha KONSTANT rotation. Så görs också »stjärprogrammen» därefter — som används för att leta efter pulser i universum som uppvisar JUST en KONSTANT period.

 

Jämför:

 

[http://www.astro.umd.edu/~miller/teaching/astr688m/lecture16.pdf] sidangivelser saknas i det här pdf-dokumentet

ASTRONOMY COURSES TAUGHT AT MARYLAND 1999-

Rotation-Powered Pulsars — Shapiro and Teukolsky, Chapter 10

The Nature of Pulsars

We know now that they are rotation-powered pulsars, but it is very instructive to go through the chain of logic leading to that conclusion. In 1968, there were three important facts established about pulsars:

1. They were fast, with periods between 0.033 s and 3 s. The pulses themselves could be even shorter, <0.01 s in some cases.

2. They were extremely stable, with P/P’ equal to thousands to millions of years.

3. They always increased in period slightly, never decreased.

Let's consider what this implies.

Ask class: what does the first fact imply about the nature of the object? The fast periods and short pulses imply something small. Barring beaming, the size of the object would have to be < ct, if t is the time of the pulse. That gives 3,000 km for 0.01 s. Barring relativistic beaming with g ~ 100 or more, this demands a compact object (white dwarf, neutron star, black hole) instead of a normal star. The next question is

Ask class: what are ways in which one can get a periodic signal from a star or stars? Generically one might think of rotation, vibration, or a binary orbit (indeed, all three are seen in various circumstances). Let's focus first on white dwarfs. Can they, by rotating, vibrating, or pulsating, give a 0.033 s period? No: for all three processes, the minimum period is of the order 2p(Gr)–1/2, which is a minimum of ~seconds for r ~ 108 g cm–3 maximum densities of white dwarfs. Therefore, white dwarfs can't do it. Ask class: what could one say about black holes? Can they produce periodic pulsations? No, but the answer isn't as obvious as it used to be. Getting a periodic signal out implies some fixed structure, and there just isn't any such place on a black hole. Of course, quasiperiodic oscillations are seen, just nothing as coherent as from a pulsar. That means we're down to neutron stars. Is it rotation, vibration, or a binary orbit?

Ask class: what could one say against vibration? Here the ultrahigh density means that the vibration period, of order 2p(Gr)–1/2, is a few milliseconds, much too fast for the majority of pulsars.

Ask class: what can be said against binary orbits? Two things. First, inspiral due to gravitational waves would cause the period to decrease, not increase. Second, a binary orbit with a period of seconds would cause the two to spiral into each other in at most a few hours, whereas many pulsars have now been observed for thirty years.

   This line of argument, due originally to Tommy Gold, indicates that pulsars must be rotating neutron stars. Therefore, remarkably, neutron stars are very observable.”.

Min översättning (textmarkeringarna är mina):

Pulsarernas Natur

Vi vet nu att de är rotationsmatade pulsarer, men det är mycket instruktivt att genomgå kedjan av logik som leder till den slutsatsen. År 1968 fanns tre viktiga fakta etablerade om pulsarer:

1. De var snabba, med perioder mellan 0,033 och 3  sekunder. Pulserna själva kunde vara ännu kortare, mindre än 0,01 sekunder i en del fall.

2. De vara extremt stabila, med P/P’ lika med tusentals miljoner år.

3. De ökade alltid något i period, minskade aldrig.

Låt oss begrunda vad detta antyder.

Fråga klassen: vad antyder det första faktat beträffande naturen hos objektet? De snabba perioderna och korta pulserna antyder någonting litet. Bortsett från strålitet, skulle objektets storlek behöva vara mindre än ct, om t är pulstiden. Det ger 3.000 KM för 0,01 sekunder. Frånsett relativistisk strålitet med gamma ungefär 100 eller mer, kräver detta ett kompakt objekt (vit dvärg, neutronstjärna, svart hål) istället för en normal stjärna. Nästa fråga är

Fråga klassen: vilka är sätt på vilka man kan få en periodisk signal från en stjärna eller stjärnor? Generiskt kan man tänka sig rotation, vibration eller en binär omloppsbana (alla tre kan, verkligen, ses under olika betingelser). Låt oss fokusera först på vita dvärgar. Kan de, genom rotation, vibration eller pulsning ge en 0,033 sekunders period? Nej: för alla tre processerna är minsta perioden av storleksordningen 2p(Gr)–1/2, vilket ger ett ungefärligt minimum av sekunder för maximala tätheter r » T14 KG/M3 hos vita dvärgar [2p/Ö(6,67 t11 · T14) = 0,0769337 min notering]. Därför kan inte vita dvärgar göra det.

Fråga klassen: vad skulle man kunna säga om svarta hål? Kan de producera periodiska pulsningar? Nej, men svaret är inte så uppenbart som det har varit. För att få ut en periodisk signal inbegriper någon fix struktur, och det finns bara ingen sådan plats på ett svart hål. Självklart ses kvasiperiodiska oscillationer, bara ingenting så sammanhängande som från en pulsar. Det betyder att vi är nere på neutronstjärnor. Är det rotation, vibration, eller en binär omloppsbana?

Fråga klassen: vad skulle man kunna säga mot vibration? Här betyder den ultrahöga tätheten att vibrationsperioden, av storleksordningen 2p(Gr)–1/2, är några få millisekunder [2p/Ö(6,67 t11 · T17) = 0,00243285 min notering], vilket är mycket för snabbt för majoriteten pulsarer.

Fråga klassen: vad kan sägas mot binära omloppsbanor? Två saker. Först, inspiralering beroende på gravitationsvågor skulle förorsaka perioden att minska, inte öka. Sedan, en binär omloppsbana med en period på sekunder skulle förorsaka de bägge [objekten] att spiralera in till varandra inom som mest några få timmar, då däremot många pulsarer nu har observerats under trettio år.

   Detta led av argument, ursprungligen från Tommy Gold, indikerar att pulsarer måste vara roterande neutronstjärnor. Därför, remarkabelt, är neutronstjärnor mycket observerbara.

 

Ovanstående utdrag besvarar frågan om orsaken till följande (annars gåtfulla) påstående i (bl.a.) BONNIERS ASTRONOMI 1978 s111,

 

”Sedan 1967 har man upptäckt många fler pulsarer (ca 200), med perioder varierande från fyra sekunder till 33 millisekunder den sistnämnda är perioden för pulsaren i Krabbnebulosan. Denna är särskilt intressant eftersom den gav det slutgiltiga beviset för att pulsarerna är neutronstjärnor med starka magnetfält; radiopulsernas regelbundenhet åstadkoms genom dessa stjärnors snabba rotation”

BONNIERS ASTRONOMI 1978 s111sp1m

 

Man stödjer sig alltså på sambandsformen 2p(Gr)–1/2 (se i citatet ovan) som i fallet med tätheten för en kompakt Helium-4-kropp (r = grovt T17 KG/M3) helt utesluter perioden i Krabbnebulosan.

 

Jämför TNED — helt andra samband, helt andra förutsättningar:

PULSARERNAS GRUNDMATEMATIK ENLIGT TNED

 

fD          = (4Grmax/TPp2Ö3)1/3  ....................       rotationsfrekvensen ur pulsfrekvensen

1/TP      = fD3 · [4Grmax]–1p2Ö3  ..................       pulsfrekvensen ur rotationsfrekvensen

             atomkärnan kan inte komprimeras, se Atomkärnans inkompressibilitet

 

Stjärnornas allmänna tryckekvation finns inte i modern akademi — därmed heller inte den tillhörande matematiska fysiken.

Själva ekvationsformen med fD OCH tP ingår inte i den moderna akademins föreställningsvärld.

   För mera förklarande jämförelser på nivån elementär kärnfysik — roten till skillnaderna — se Bekräftelser på Atomkärnan enligt TNED.

 

 

 

 

‡[1] ref. @INTERNET Wikipedia Neutron star 2008-10-03,

”Gravitational collapse will always occur on any star over 5 solar masses, inevitably producing a black hole.”;

Min översättning:

Gravitationell kollaps uppkommer alltid på varje stjärna större än 5 Solmassor, ofrånkomligen producerande ett svart hål.

 

 

nolldivergensgränsmassan

 

Avsnittet nedan är överflödigt. Detaljerna ges enklare direkt i Stjärngränsmassan via c0.

GRÄNSMASSAN FÖR NOLLDIVERGENS I KROPPSYTAN VIA MAX HOMOGEN TÄTHET ENLIGT TNED

Vid c=0 gäller tydligen från ljusets gravitella beroende

             0                       = (1/2)[c0  Ö  |–c02+4w2 | ]                                                        ;

             0                       =          c0  Ö  |–c02+4w2 |                                                           ;

             –c02+4w2          =          c02                                                                                    ;

             4w2                   =          2c02                                                                                  ;

             2w2                   =          c02        = 2Gm2/rc0 = 2rc02(4pGr/3) = rc02(8pGr/3)     ;

             w/c0                   = Ö1/2                                                                                           ;  ..............................     c=0

             rc02                    = c02(3/8pGr);

             rc0                     = c0(3/8pGr)1/2;  ....................................................................     OK

 

             m                      = rV = r·4pr3/3  ....................................................................     OK

                                      = r·4p[c0(3/8pGr)1/2]3/3

                                      = r·4p · c03(3/8pGr)3/2 · 1/3

                                      = r–1/24c03(8G)–3/2 Ö 3/p ........................................................      OK

                                      = r–1/24c03(8G)–3/2 Ö 3/p

                                      = r–1/2c03(8G)–3/2 Ö 48/p

                                      = r–1/2c03G–3/2 · 1/8Ö8 · Ö 48/p

                                      = r–1/2c03G–3/2 · 1/Ö512 · Ö 48/p

                                      = r–1/2c03G–3/2 · Ö 3/32p

                                      = r–1/2(c0/ÖG)3Ö 3/32p ........................................................         OK

                                      = r–1/2(8,54444 T39)(KG/M)3/2

 

Med maxtätheten r = 6,5 T17 KG/M3 som ENLIGT TNED gäller för en ideal Helium-4-kropp blir gränsmassan m drygt 5 Solmassor:

m = (6,5 T17 KG/M3)–1/2(8,54444 T39)(KG/M)3/2 = 1,0598 T31 KG; m/(1,981 T30 KG) = 5,3283426.

För en Väte-1-baserad stjärnkropp blir motsvarande gränsmassa ca 10 Solmassor.

Se mera utförligt (och enklare) från Stjärngränsmassan via c0.

 

 

 

 

PRIMÄRSTJÄRNORNAS FUSIONSPERIODER

— ENLIGT TNED

Med inledande begrepp och härledningar från Solfysiken i Solperioden.

 

TILLFÄLLIG DEPOSIT FÖR UTVECKLINGAR SOM KOMMER

i det närmaste är på väg ATT INTEGRERAS MED UNIVERSUMS HISTORIA:

 

2008X4

— vidareutvecklingar med en utarbetad sammanställning för samtliga primärstjärnor:

 

FUSIONSPERIODEN FÖR SAMTLIGA PRIMÄRSTJÄRNOR

 

tP  = ARm0TRANSIT–1hr[(r)C(r)r]1/2 · 1S

kolla Webbformateringsexemplet ovan: tas parenteserna bort kring r-termen (Symbol, r) åker nedsänkta tecknen upp — om teckenstorleken är mindre än 25. Noterat 2008-10-25.

 

AR         = 4pR2 ; R = r(rr/rC)1/4             ;

             = 4pr2(rr/rC)1/2                          ;

 

 

tP          = ARm0TRANSIT–1hr(rCrr)1/2 · 1S

 

             = 4pr2(rr/rC)1/2m0TRANSIT–1hr(rCrr)1/2 · 1S

             = 4pr2m0TRANSIT–1hr(rCrrrr/rC)1/2 · 1S

             = 4pr2m0TRANSIT–1hrrr · 1S

;

m0TRANSIT               ;

 

EFUSION = 4([14,51,5=13] me 9,11521 t31)c3T82=4,26591 t12 J

             = 4([14,51,5=13]me)c2

             = Pt      ; t = 1S ;

1S         = EFUSION/P

 

Antal H-He-fusioner per sekund

N          = P/EFUSION

 

SekundTransitMassa, He-4-massa:

 

m0TRANSIT          = N· mHe4

                          = (P/EFUSION)mHe4

                          = mHe4P/EFUSION

                          = mHe4P/[4([14,51,5=13]me)c2] , 4 anger masstalet för He-4 ;  ...................    noggrant 14,4834105 – 1,5180399 = 12,96537 » 13

                          = UHe4uP/[4[mDHe4–mDH1]Ueuc2]

                          = UHe4P/[4[mDHe4–mDH1]Uec2]

                          = (UHe4/Ue)P/[4[13]c2]

UHe4                  » 4       ;  ...........................................................................................................    noggrant 4,0026031

 

m0TRANSIT          = P/13Uec2

                          = P/13(0,000548598)c2

                          = P · (1,56013 t15 KG/W)  ..............................................................................    noggrant enligt ovan 1,56531 t15

Förbränningsmassan per Watt:

mP                     = 1,56013 t15 KG/W = konstant med energicykeln Väte-1 till Helium-4, gäller för alla primärstjärnor (från dag 1) ;

m0TRANSIT          = P/mP ;

tP                       = 4pr2m0TRANSIT–1hrrr · 1S

tP                       = 4pr2PmP–1hrrr · 1S ;

P                       = Solära råeffekten

P = A2e0(1VM–1C–1S–3KG)

                          = (4pr2)2e0 · (1VM–1C–1S–3KG);

tP                       = 4pr2PmP–1hrrr · 1S

                          = 4pr2mP–1(4pr2)2e0hrrr · 1S · 1VM–1C–1S–3KG

tP                       = hrmP–1(4pr2)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

tP       = hrr6 · mP–1(4p)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

;                         hr = elektronskiktets tjocklek i Stjärnytan ;

hr                      = STJÄRNRADIEN (rG) utan elektronmassan    STJÄRNRADIEN  (rG) med elektronmassan; hr i Solens fall blir ca 340 KM;

                          = rG–erG+e     ;

rG      = [rr(8/mA)–1/3/r0]–1/4(3/4p)1/3/[(1/m0SLIM)1/3–(1/mS)1/3]

 

r0                       = protonradien enligt Planckringen via Neutronkvadraten ...............     1,37 t15 M

m0SLIM             = stjärngränsmassan  ........................................................................      1,204 T28 KG

mS                     = Solmassan  ......................................................................................     1,989 T30 KG

rr                      = yttäthetskonstanten  ..........................................................................    8,9277145 t5 KG/M3

e0                       = elektriska konstanten (kapacitivitetstalet för vakuum)  ...................     8,8543 t12 C/VM

 

UTAN VIDARE UNDERSÖKNING framgår av variablerna ovan (hrr6) att perioden (tP) växer med stjärnmassan; tunga stjärnor har lång period, lätta kort.

Dessutom avtar perioden med stjärnans livslängd så att Solen kommer att sluta på drygt 9 år — beräknat från dag-1-värdet ovan och nuvarande medelvärde ca 11,1 år via stjärnornas allmänna tidsekvation och K-cellens allmänna värmefysik.

 

Alla oroterade primärstjärnor har ENLIGT TNED samma medeltäthet (se stjärnfysikens fundamentalteorem; alla oroterade primärstjärnor utvecklar en konstant volymenergi per kilo)

rn                      = 1 402,3223 KG/M3  ........................  SOLENS MEDELTÄTHET rnom=rn

vilket ger stjärnradien som funktion av stjärnmassan via volymen enligt

rSTAR                 = (3mSTAR/4prn)1/3

rSTAR                 = mSTAR1/3(0,0554227)

 

Därmed kan Solens (normala) massa 1,989 T30 KG och Solens gravitella radie 6,97 t8 M användas som primär referens för att beräkna alla övriga primära oroterade stjärnors radie:

;

rSOL                   = mSOL1/3(0,0554227)

rSTAR                 = mSTAR1/3(0,0554227)

;

rSTAR/rSOL          = (mSTAR/mSOL)1/3 ;

rSTAR                 = rSOL(mSTAR/mSOL)1/3

 

Sambandet för elektronskiktets tjocklek (hr) kan då lösas ut på Solens fysik enligt

 

hrSTAR = rG–erG+e

                          = rSOL–e(mSTAR/mSOL)1/3rSOL+e(mSTAR/mSOL)1/3

                          = rSOL–e(mSTAR/mSOL)1/3rSOL+e(mSTAR/mSOL)1/3

                          = (mSTAR/mSOL)1/3(rSOL–erSOL+e)

                          = (mSTAR/mSOL)1/3(hrSOL)

 

Därmed

 

tPSTAR              = hrSTARrSTAR6 · mP–1(4p)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

                          = (mSTAR/mSOL)1/3(hrSOL)[rSOL(mSTAR/mSOL)1/3]6 · mP–1(4p)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

                          = (mSTAR/mSOL)1/3(hrSOL)rSOL6(mSTAR/mSOL)2 · mP–1(4p)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

                          = (mSTAR/mSOL)7/3(hrSOL)rSOL6 · mP–1(4p)3e0rr · 1VM–1C–1S–2KG

                          = (mSTAR/mSOL)7/3(tPSOL)

 

 

 

 

 

 

SAMMANFATTNING

Perioden växer alltså med antalet Solmassor upphöjt till 7/3 » 2,33.

 

För Solen ges ENLIGT TNED

tP                       = 11,44112839 år (med de enklare värdena ovan), se mera utförligt i Solperioden

 

Minsta stjärnmassan (Solmassan dividerat med 165) ger tP = 2418 S, eller ca 40,3 minuter.

Största praktiska stjärnmassan (ca 15 Solmassor enligt TNED) får tP = 6 348 år.

 

Se även allmänt för stjärnornas gränsmassor enligt TNED i

Stjärnornas gränsmassor.

Se även generellt för stjärnornas yttemperatur som funktion av stjärnmassan i

STJÄRNORNAS YTTEMPERATUR.

 

 

 

 

 

 

Pulsarerna

 

innehåll: SÖK på denna sida Ctrl+F ·sök alla ämnesord överallt i SAKREGISTER

 

Pulsarerna

ämnesrubriker

 

                      

 

innehåll

                                      PULSARERNA

 

                       Inledning till Pulsarmatematiken enligt TNED

 

                                                         Illustrerat exempel · PSR 1913+16

 

                                                         Inledande jämförelse

 

                                                         Grundform med tillägg

 

                                                         Rotexempel PSR 1913+16

 

                                                         Analysvillkoret

 

                                                         ENKLA EXEMPEL PÅ LJUSKURVOR · TT Aurigae · HD 85207 · HD 106400 · PG1336-018 · Beta Persei (äv. Algol) · Krabbnebulosan

 

                                                         Krabbnebulosans pulsar enligt TNED

 

                                                         Allmän beskrivning av stjärnornas spridning och fördelning enligt TNED

 

                                                         Pulsarens förklarande matematik enligt TNED · jämförande grunder med modern akademi

 

                                                         Pulsarens uppkomst

 

                                                         PSR 1913+16 i citat

 

                                                         TNED-data PSR 1913+16

 

                       Spökstjärnorna

 

                                                         Inledning med teoretiskt exempel

 

                       PSR-exemplet med allmänna samband

 

                                                         Uppgiften på 17 Hz

 

                                                         PSR-pulsen

 

                       Pulsarfunktionen enligt TNED

 

                                                         pulsarens grundprincip

 

                                                         pulsaren i modern akademi

 

                                                         Hur pulsaren föddes i modern akademi — citerad historisk sammanfattning

 

                                                         Hur uppfattningen om den roterande Neutronstjärnan föddes

 

                                                         Nolldivergensgränsamssan

 

                       PRIMÄRSTJÄRNORNAS FUSIONSPERIODER ENLIGT TNED

 

                                                         Allmänt samband för alla primärstjärnors fusionscykelperiod

 

 

 

referenser

[HOP]. HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon, McGraw-Hill 1967

Atomviktstabellen i HOP allmän referens i denna presentation, Table 2.1 s9–65—9–86.

mn        = 1,0086652u  ......................    neutronmassan i atomära massenheter (u) [HOP Table 2.1 s9–65]

me        = 0,000548598u  ..................    elektronmassan i atomära massenheter (u) [HOP Table 10.3 s7–155 för me , Table 1.4 s7–27 för u]

u           = 1,66043 t27 KG  ..............     atomära massenheten [HOP Table 1.4 s7–27, 1967]

u           = 1,66033 t27 KG  ..............     atomära massenheten [ENCARTA 99 Molecular Weight]

u           = 1,66041 t27 KG ...............     atomära massenheten [FOCUS MATERIEN 1975 s124sp1mn]

u           = 1,66053886 t27 KG  ........     atomära massenheten [teknisk kalkylator, lista med konstanter SHARP EL-506W (2005)]

u           = 1,6605402 t27 KG  ..........     atomära massenheten [@INTERNET (2007) sv. Wikipedia]

u           = 1,660538782 t27 KG  ......     atomära massenheten [från www.sizes.com],

CODATA rekommendation från 2006 med toleransen ±0,000 000 083 t27 KG (Committe on Data for Science and Technology)]

c0          = 2,99792458 T8 M/S  ........     ljushastigheten i vakuum [ENCARTA 99 Light, Velocity, (uppmättes i början på 1970-talet)]

h           = 6,62559 t34 JS  .................    Plancks konstant [HOP s7–155]

 

[BA]. BONNIERS ASTRONOMI 1978

— Det internationella standardverket om universum sammanställt vid universitetet i Cambridge, The Cambridge Encyclopaedia of Astronomy, London 1977.

t för 10, T för 10+, förenklade exponentbeteckningar

 

TNED (Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=mnc0rn, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.

 

 

Senast uppdaterade version: 2012-05-27

*END.

Stavningskontrollerat 2008-10-25.

 

rester

*

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PNG-justerad 2011-10-10

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se