EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER | 2007XI | Senast uppdaterade version: 2017-02-03 · Universums Historia

 

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · webbsök ämnesord i hela framställningen via SAKREGISTRET  ·  förteckning över alla webbsidor

 

Tablå Jul2010

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER — CGRO

 

Elektronens Massökning

fysikens förklaring enligt Planckekvivalenterna — inte r-teorin

Experimentella bekräftelser på

Ljusets friställning

från Kinetiken

Michelson och Morleys experiment från år 1881-

Ljusets Gravitella Avböjning

Solrandsavböjningarna från 1919- | ljusvägen kring Solkanten

Aberrationen

från James Bradley 1725

Ljusets Gravitella Beroende — från år 1725

Den Kosmiska

Partikelstrålningen

Beviset för multipla c · exakt samma samband och observationsdata · helt väsensskilda teorier

GPS-exemplet

exakt timing bildar det globala positionssystemet (GPS) genom ett tjugotal satelliter som kretsar kring Jorden — matematiken i detalj

Planeternas Perihelierotation

perihelierotationerna · elektriska förskjutningen v/c

Universums Expansion

Beviset för att universums expansion avtar · halvperioden är 336 miljarder år

ENLIGT TNED

Fizeaus Experiment

Ljushastigheten genom strömmande vatten

 

Särskilda grundbegrepp i Relaterad Fysik: Elektriska laddningen · Planckekvivalenterna · K-cellens värmefysik

 

Q = Ö (m/R)(A/dT) kan inte härledas av modern akademi

Föregående tablå Nov2007

 

 

 

ELEKTRONENS MASSÖKNING       .

fysikens förklaring enligt  

PLANCKEKVIVALENTERNA

inte.

r-teorin

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN | Michelson och Morleys experiment från år 1881-

 

LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING    | Solrandsavböjningarna från 1919- | ljusvägen kring Solkanten 

 

ABERRATIONEN från James Bradley 1725 | ljusets gravitella beroende från år 1725

 

DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN | beviset för multipla c · exakt samma samband och observationsdata · helt väsensskilda teorier

 

GPS-EXEMPLETglobala positionssystemet | exakt timing bildar det globala positionssystemet (GPS) genom ett tjugotal satelliter som kretsar kring Jorden, här beskrivs den matematiken i detalj

 

PLANETERNAS PERIHELIEROTATION      | perihelierotationerna · elektriska förskjutningen v/c

 

 

UNIVERSUMS EXPANSION            | beviset för att universums expansion avtar · halvperioden är 336 miljarder år ENLIGT RELATERAD FYSIK

 

elektronens massökning

 

experimentella bekräftelser på ljusets friställning från kinetiken

 

ljusets gravitella avböjning

 

aberrationen

 

den kosmiska partikelstrålningen

 

GPS-exemplet

 

planeternas perihelierotation

 

universums expansion

 

CGRO

 

 

 

inledning

 

GENERELLT:

Fysiken beskrivs, relateras, och förklaras uppenbarligen som det får förstås av PLANCKEKVIVALENTERNA,

 

f0/f         = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT                i Qm ändras med växande u

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT                       i Qm ändras med växande u

l/l0          = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT            i Qm ändras med växande u

 

Inte av relativitetsteorin,

 

T/T0     = Ö 1(v/c)2  .............    tiden avtar med växande v

m0/m     = Ö 1(v/c)2  .............    massan växer med växande v

d/d0          = Ö 1(v/c)2  .............    längden avtar med växande v

 

Planckekvivalenterna kopplar inte till mekaniska rörelsesystem. Se från Q.

 

universums expansion

KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN (my-mesonerna) och GPS-EXEMPLET (satellitdelen) har traditionellt framstått som relativitetsteorins i särklass allra starkaste, mest oantastliga, fäste. Som framgår ovan, finns ingenting kvar av det: tidsdilationen är, som allt övrigt som kommer från relativitetsteorin, en följd av v+ic-felets uppenbarligen helt felaktiga generaliseringar av massa, tid och distans och som på den vägen lett fram till de förhärskande (numera djupt rotade) vanföreställningarna. I ljuset av den ställningen är det alltså så att den allmänna dopplereffekten för ljuset man förknippar med speciellt den observerade allmänna universella galaktiska rödförskjutningen, alltså de rena kvantitativa värdena från observationer, är systematiskt felaktigt tolkade på fel samband: sambandet gäller inte. Det finns ingen tidsdilation, förnämligt förtydligat av GPS-EXEMPLET explicit. Observationerna är korrekta, men värdena man får genom tidsdilationens dopplersamband blir galna. Vad betyder det? Det betyder att universums tidigare så försmädligt svåravgjorda expansion, huruvida expansionen fortsätter i evighet eller stannar av och just i kraft av de observerade rödförskjutningarna i den nu etablerade tidsdilationens matematiska tappning, får ett kort och koncist historiskt avslut: expansionen avstannar entydigt. Klart och tydligt. Det vänder tillbaka. Se vidare i UNIVERSUMS EXPANSION.

 

 

 

 

Allmän genomgång

 

2007XI7 efter föregående sammanställningar från 1984

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ RIKTIGHETEN I DEN RELATERADE FYSIKENS OCH MATEMATIKENS HÄRLEDDA BEGREPP

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ RIKTIGHETEN I DEN RELATERADE FYSIKENS OCH MATEMATIKENS HÄRLEDDA BEGREPP

 

 

 

 

 

 

Från härledningarna i Ljusets Gravitella Beroende

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

aberrationen

tanA = (v/c)sinV = v’/c  ......................  aberrationen från James Bradley

 

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

ABERRATIONEN

ABERRATIONEN från James Bradley 1725, publ. 1729

 

ABERRATIONEN (från James Bradley 1725) är ett exempel som noga bekräftar ljusfysikens friställning från kinetiken: Varje försök att förklara aberrationen som fenomen med hjälp av en impulsanalogi typ fallande regndroppar på en framrusande glasruta resulterar i kaos. Det är också Precis vad som inträffat i modern akademi. Ämnet är också, i viss akademisk litteratur, erkänt dåligt beskrivet (se citat): ingen förstår det riktigt. Artikeln om aberrationen på diskussionssidan i den engelska versionen av Wikipedia Aberration uppvisar (följdriktigt) en skolstudie i starka motsättningar (… ”Nej. Det är det inte alls det” … ”Jodå. Det är det visst det” …). Aberrationen kan i grunden varken beskrivas eller förklaras med den moderna akademins begrepp. Haken är, som tidigare antytts, den variabla ljushastigheten genom gravitationen och som modern akademi har så stora svårigheter med att förstå i all dess enkelhet (jämför även absoluta metriken och GPS-exemplet).

 

fenomenbeskrivning

 

Aberration (från James Bradley 1725, publ. 1729) [gener. avvikelse] är den maximala och variabla ljusvinkelavvikelsen A = arctan v/c som en absorberande eller emitterande kropp uppvisar då den lägesändrar med hastigheten v i ett omgivande dominant g-fält som håller ljusmedelhastigheten c, se figur 1 ovan. Kurvformen beskrivs utförligt i Aberrationskurvan.

 

För Jordens del med grovvärdena v=30 KM/S och c 300 000 KM/S är max A grovt arctan (30/300 000) = arctan 1/10 000 = 20,63 bågsekunder. Facklitteraturen anger max 20,47. Fenomenet upptäcktes år 1725 av James Bradley då han letade efter parallaxer för astronomisk avståndsmätning [ref. ENCYCLOPEDIA OF SCIENCE AND TECHNOLOGY · McGraw-Hill · 7th Edition 1992 · Aberration · s5-6]. Upptäckten publicerades 1729.

Den traditionella fenomenbeskrivningen är erkänt dunkel och oklar. Se citat. Se även efterföljande beskrivning i DEN TRADITIONELLA BESKRIVNINGEN.

samband och egenskaper

A är störst rätvinkligt v (observationsriktning V=0°) och noll i samma riktning som v (observationsriktning V=90°) så att aberrationsvinkeln A som funktion av observationsriktningen (V), lägesändringen v och lokala ljusmedelhastigheten c totalt kan skrivas på funktionen i PREFIXxSIN med v=v·sinV och A=0 vid V=±90° enligt

 

tanA = (v/c)sinV = v’/c  ......................    aberrationen från James Bradley

fenomengrund

Aberrationsvinkeln (A) framgår emellertid inte direkt vid v-kroppens yta utan är noll där, där också den apparenta (synbarliga, idealt geometriska) ljusvägen sammanfaller med den sanna, se figur 1 ovan. Denna senare avviker sedan successivt från den apparenta som ljusvägen lämnar v-kroppens lokala g-dominans. Det sker (teoretiskt genom härledning, se vidare nedan) via en hyperbel (aberrationshyperbeln) och som leder till det omgivande dominanta g-systemets lokalt dominanta c-referens (Solfältet, med Jorden som v-kropp). Avståndet från v-kroppen till aberrationsvinkelns fullt utbildade värde är samma som räckvidden för v-kroppens lokala g-dominans och bestäms idealt i Jordfallet enligt

 

dJ = r1AU[1+Ö mJ/mS]–1  ......................    aberrationsvinkelns gränsdistans

 

Suffixen J för Jorden och S för Solen, 1AU = avståndet Jorden-Solen = 1,496 T11 M

 

Först vid dJ är aberrationsvinkeln (A) fullt utbildad.

Aberrationshyperbeln i Jordfallet med V=0° (Månens inverkan frånses) har formen

 

y           = (v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2]  ...........................     aberrationskurvan, Jorden

 

r0 anger Jordradien och x avståndet från Jordytan. Aberrationshyperbelns relativa utsträckning beror generellt på v-kroppens ytradie och dess effektiva g-massa och kan relativt Jordfallets aberrationshyperbel därför skrivas

 

y           = (dB/40rJ)(v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2]  .............     aberrationskurvan

 

dB anger räckvidden för v-kroppens lokala g-dominans, rJ anger Jordradien (6,378 T6 M vid ekvatorn).

 

DEN KONVENTIONELLA

BESKRIVNINGEN

 

 

För en v-kropp med liten lokal g-dominans (dB) blir slutvinkeln (A) i aberrationshyperbeln nära omedelbar direkt från kroppsytan. Aberrationen med vinklar och riktning i netto kan då förenklas på ovanstående typfigur. Om en sådan används ENBART gör den emellertid mer skada än nytta då den associerar till ett impulsbegrepp (kinetiken) som grund för fenomenet typ fallande regndroppe på framrusande glasruta, och som används frekvent i gängse litteratur i aberrationens beskrivning: c och v kopplar inte i fysiken. Se även förtydligande beskrivning nedan. Dvs., ljusvinkeln bildas inte ”då ljuset träffar Jordytan”, som figurgeometrin antyder, utan är redan fullbordad då via ett helt annat fenomenkomplex som inte har med någon impulsanalogi alls att göra, eftersom ljuset inte kopplar till kinetiken: c och v adderas inte. Att denna, konventionella, olägenhet typ regndroppsförklaring i beskrivningssättet förorsakar bryderier har också uppmärksammats i en del akademisk litteratur. Se vidare i citat. Figuren ovan är f.ö. av samma typ som används i @INTERNET Wikipedia Aberration of light men utan utritade beteckningar cv.

 

FÖRTYDLIGANDE BESKRIVNING

 

Den sanna riktningen kan bara beskrivas utifrån den apparenta riktningen såsom förskjuten utmed v: det innebär att apparenta och sanna utgår från samma riktning på Jordytan, vilket betyder att aberrationen bara kan förklaras av en krökt ljusbana med gränsvinkel atan(v/c). Förklaringen ligger i ljusets g-beroende som funktion av Jordens lokala g-dominans i Solfältet, men den detaljen omnämns aldrig i den etablerade litteraturen.

 

 

                       

 

I P ses apparenta tiltad i färdriktning v från sanna. I analogin med fallande regndroppar dras istället resultanten den apparenta från v (omvänt) och den sanna och vilken ordning inte beskriver aberrationen: v+iSanna=Apparenta fungerar inte. Korrekt sätt är v+iApparenta=Sanna, vilket direkt bekräftar ljusfysikens friställning från kinetiken: ljusets hastighet c och mekanikens v kopplar inte additivt i fysiken.

Den verkliga fysiken i P kräver med andra ord att sanna utgår från apparenta, samma utgångsriktning men som sedan böjs av med riktningen A=atan(v/c) som gränsvärde mot oändligt utanför kroppen. Aberrationen som fenomen fungerar alltså inte som en regndroppe som träffar Jordytan som en framrusande kula i luften: ordningen v+iApparenta=Sanna kräver att aberrationen redan är fullbordad då. Dvs., sanna och apparenta utgår inte bara från samma punkt (P) utan även, till en början, samma riktning. Förklaringen ligger i ljusets gravitella bundenhet och den krökta ljusväg som går till/från Jorden som följd av dess lägesändring i Solens g-dominans.

 

 

              apparent      sann

 

Aberrationskurvans ljushyperbel (hyperbeldelen ovan, starkt överdriven i Jordens fall) framgår som en ideal approximativ funktionskurva ur funktionen för ljusändringen c (se Ljushastighetens variation) via en grundparabel (parabeldelen ovan) i respekt till sambanden för ljusets g-beroende hos en kropp som lägesändrar med v i ett yttre dominant g-fält. Divergensderivatan (c’) är inom den lokalt dominanta (Jord-) g-sfären en funktion av r–2 som bestämmer den (till Jorden) g-bundna magnituden i v som vG och som ger grundparabeln här benämnd vG-parabeln, den beskrivs utförligt i Ljusfältets gravitella v-funktion. Tillsammans med ökningen i c från Jordytan och utåt övergår vG-parabeln i den aktuella aberrationskurvan via en approximativ hyperbel genom att tillväxten i c är retarderat accelererad mot toppvärdet c0. Gränsvinkeln atan(v/c) är hyperboliskt ideal i respekt till Jord-g-fältets asymptotiska avtagande g-dominans mot Solfältet. För tangenterna i den ideala ljushyperbeln i fallet Jorden-Solen är de skilda c-värdena försumbara (max skillnad 0,2084 M/S) och kan betraktas som praktiskt identiska. Se vidare utförligt från ABERRATIONSHYPERBELN.

 

 

Alternativ beskrivning

För en betraktare på Jordytan som studerar stjärnljuset (rätvinkligt Jordens banhastighet v) sammanfaller sanna och apparenta. De separerar emellertid successivt med ljusvägens avstånd från Jordens g-centrum i proportion till Jordens banhastighet (v) i Solens g-fält som följd av att divergensen (c) ändras mellan Jordens och Solens lokala gravitella dominans. Jordens g-dominans upphör f.ö. från ca 40 Jordradier utanför Jorden (2/3 avståndet Jorden-Månen). Separationen sanna-apparenta visar maximal verkan i riktning rätvinkligt v och verifierar därmed, tillsammans med ljusets friställning från kinetiken, ljusets gravitella bundenhet. c och v adderas inte. Se utförligt från Ljusets grundfysik.

 

Jordens lokala g-dominans i Solfältet börjar från ca dJ=r1AU[1+Ö mJ/mS]–1

Ljusbindningen lokalt via r–2 är anledningen till varför ljus som utsänds från en stjärna snabbt når kollektivfarten c mellan stjärnorna, oberoende av stjärnornas egenrörelser. Ljusövergången mellan stjärnlokalerna bildar f.ö. dopplereffekt. Sambanden i figuren ovan beskrivs i artikeltexten.

 

PÅ GRUND AV JORDMASSANS LOKALA G-DOMINANS i det omgivande Solfältet (Månfältets marginella inverkan frånses) får den lokala ljushastigheten (c) något olika värden (se Ljusets g-beroende) då ljuset går mellan den lokalt gravitella Jorddominansen och Soldominansen längre ut (gränsen går vid runt 40 Jordradier från Jordens medelpunkt, sambandet för dJ ovan). Eftersom Jorden via v i Solens g-referens hinner förflytta sig en viss sträcka under den c-passagen, uppkommer en motsvarande förskjutning eller en s.k. aberration i c-vägen. Avvikelsen blir som störst i synriktningen rätvinkligt Jordrörelsen (v) medan den är helt obefintlig för ljus som löper parallellt med v (i riktning genom Jordens tyngdpunkt). Fenomenet upptäcktes år 1725 av James Bradley då han letade efter parallaxer för astronomisk avståndsmätning. Maximala aberrationsvinkeln blir idealt arctan v/c som för Jordens del innebär grovt arctan (30/300 000) = arctan 1/10 000 = 20,63 bågsekunder. Facklitteraturen anger max 20,47’’. Aberrationen yttrar sig i att den verkliga (sanna) positionen för en stjärna sådan den ter sig på Jordytan ligger tiltad i backriktningen relativt v i formen av den synbarliga eller s.k. apparenta riktningen med aberrationsvinkeln (atan v/c).

 

allmänt

Fenomenet stöter på stora svårigheter i den allmänna presentationen eftersom man inte beaktar eller ens förstår c-ändringen i fenomenet: c-ändringen som fenomen omnämns inte. Man är (nämligen) allmänt av den uppfattningen att aberrationseffekten med aberrationsvinkeln bildas ”då ljuset träffar Jordytan” (se citat), likt snedstrecket från en fallande vattendroppe som möter en framrusande fönsterruta, och det är också den typen av illustration man använder. Något begrepp om ett ljusfält i Jordens g-dominans och som ändras med ljusets inträde-utträde, förekommer överhuvudtaget inte i beskrivningssättet. Se vidare i citat. Se även från DEN KONVENTIONELLA BESKRIVNINGEN.

 

 

referenser aberrationen

 

 

REF

‡[1] Alexis Clairault (1713-1765), källa @INTERNET Encyclopaedia Britannica 1911|Wikipedia Aberration · Source1.doc

‡[HOP] HANDBOOK OF PHYSICS, McGraw-Hill 1967:

HOP-källan. Att Bradleys upptäckt av aberrationen ännu i denna dag är föremål för strängt obskyra beskrivningsförsök finns för övrigt omvittnat i en av den moderna akademins egna litterära referenser [HOP, s6-161sp2mö, se nedan]; i kort referat: den moderna akademin kan inte redovisa fenomenet utan att resa flera frågetecken än den enskilda frågans.

Fetstilen min markering:

 

”In elementary explanations of the aberration effect an analogy is often drawn with the falling of raindrops, and it is stated that the orientation of the telescope must be altered with the velocity of the observer in order to allow the light to travel from the objective to the eyepoint of the telescope, during which time the telescope is also in motion. This explanation would lead one to expect that the magnitude of the aberration would depend on the speed of light in the telescope. Attempts to detect such a phenomenon were made by Airy, using a telescope filled with water, with negative results. From the point of view of the ether theory this requires a special explanation involving the concept of the Fresnel ether drag coefficient (Sec.12).”

HANDBOOK OF PHYSICS · McGraw-Hill 1967 · 6-161col.2mt

The ”Fresnel drag coefficient” mentioned (it has the form 1–n–2 with n as a refractive index) connects to the experiment by Fizeau. Min anmärkning.

 

Min översättning: I elementära förklaringar till aberrationen används ofta en analogi med fallande regndroppar, och det påstår att teleskopets orientering måste ändras med observatörens hastighet för att få ljuset att gå från objektivet till teleskopets ögonpunkt, och under vilken tid teleskopet också befinner sig i rörelse. Denna förklaring skulle leda till att man förväntar sig att aberrationens magnitud skulle bero på ljushastigheten i teleskopet. Försök att påvisa ett sådant fenomen gjordes av Airy, som använde ett teleskop fyllt med vatten, men med negativt resultat. Sett från eterteorin, kräver detta en speciell förklaring som inbegriper begreppet Fresnels etersläpningskoefficient.

 

Även följande författare ansluter till floran “klassiska regndroppsförfattare”, jämför även citatet ovan. Fetstilen min markering:

 

“In classical physics, the aberration of light is precisely like the aberration of rain we've just experienced; the only difference is that light travels considerably faster than rain, about 18 million times faster, as a matter of fact. The aberration observed depends only on the speed of the object and the speed you're travelling with respect to it. Photons of light emitted vertically toward the ground by trackside lights will slant just like the raindrops due to the train's motion, but with an angle eighteen million times smaller. No wonder you don't notice.“

@INTERNET www.fourmilab.ch/cship/aberration.html C-ship:

The Aberration of Light by John Walker 2006-08-31

 

Min översättning: I den klassiska fysiken är aberrationen precis som den regnets aberration vi just erfarit; den enda skillnaden är att ljuset färdas mycket snabbare än regnet, omkring 18 miljoner gånger snabbare, faktiskt. Den observerade aberrationen beror bara på objektets hastighet och den hastighet man färdas med relativt detta. Ljusfotoner som emitteras vertikalt mot marken av vägbelysningen kommer att luta som regndropparna på grund av tågets rörelse, men med en vinkel som är arton miljoner gånger mindre. Inte undra på att man inte märker något.

 

Även Wikipedia-författarna tycks alltså leva i föreställningen att aberrationen som fenomen inträffar på Jordytan när ljuset når hit, inte att avböjningen då redan är ett faktum. Ingen omnämner gravitationen. Saken understryks ytterligare på Wikipedia Talk-sidan på artikeln Aberration of light: ingen, inte en, omnämner gravitationen. Uppfattningen om Jordens lokala g-dominans verkar vara ett ämne som inte besitter någon som helst allmän kännedom. I sanning märkligt.

 

Att man av tradition tänker sig ett impulsfenomen som aberrationens fenomengrund, framvisas tydligt i följande citat från en äldre uppslagsbok:

 

Aberration. Astron. Den skenbara avvikning, som ljusstrålarna från himlakropparna undergå på grund av att jorden rör sig, medan dessa strålar passera genom observationstuben.”

BONNIERS KONVERSATIONSLEXIKON I 1922 sp15m

 

 

samband

 

 

v-kroppens g-dominans från dJ

F=ma=mGmS/dS2=mGmJ/dJ2;  dJ+dS=r1AU; dS=r1AU–dJ;

mS/dS2=mJ/dJ2;  mS/mJ=dS2/dJ2;  Ö mS/mJ=dS/dJ=(r1AU–dJ)/dJ=r1AU/dJ 1;  1+Ö mS/mJ=r1AU/dJ; 

dJ          = r1AU[1+1/Ö mJ/mS]–1

dS          = r1AU(1[1+Ö mJ/mS]–1)

 

 

 

ändringen i ljushastighetens gravitella beroende, härledning för c, se ljusets gravitella beroende

 

c = (1/2)(c0±Ö|c02 4w2|) = (1/2)(c0±Ö|c024Gm2/r|) ;  Dn (P)a=a(P)a–1Dn(P) ;

c= dc/dr = (1/2)(c0±[|c024Gm2/r|]1/2)          = (1/2)(0±[1/2][|c024Gm2/r|]–1/2[|c024Gm2/r|])

                                                                            = (1/2)(±[1/2][|c024Gm2/r|]–1/2[|0 (1)4Gm2/r2|])

                                                                            = ±[1/2][|c024Gm2/r|]–1/2[2Gm2/r2]

                                                                            = ±[|c024Gm2/r|]–1/2Gm2/r2

 

 

beräkningen av c0|J

Beräkning av c0|J

Från Cheops Rektangel w2 = cc0–c2 med w2 = Gm2/r har vi c0 = c + w2/c från ljusets g-beroende som ger oss

c0–c = (G/c) · m2/r = (2,22487 t19 KG–1S–1) · m2/r. Med Jordmassan m2=5,975 T24 KG och Jordradien vid ekvatorn 6,378 T6 M får vi

c0–c = (2,22487 t19 KG–1S–1) · (9,36814 T17 KG/M) = 0,2084289 M/S

Motsvarande värde för Solen på Jordavståndet 1AU (m2/r = 1,989 T30 KG / 1,496 T11 M) ger

c0–c = 2,9580692 M/S. För Vintergatan (delvis osäkra värden) ges motsvarande (m2/r = 2,7846 T41 KG / 2,83821 T20 M = 30000 ljusår),

c0–c = 218,28476 M/S. Sedan är det ingen som vet.

 

NOTERA DOCK ATT ABSOLUT LJUSHASTIGHETSBESTÄMNING MED HJÄLP AV ATOMKLOCKOR inte fungerar eftersom (se Planckekvivalenterna) också atomernas svängningsfrekvenser ändras analogt med gravitationen: nettomätningarna ger (idealt) ”c0”. Se mera utförligt från ABSOLUTA METRIKEN. Se även tillämpningsexempel i GPS-exemplet.

 

 

 

 

ABERRATIONSHYPERBELN

ABERRATIONENS LJUSHYPERBEL

härleds på följande sätt enligt relaterad fysik och matematik

 

1.          Vi bortser till att börja med ifrån lokala variationer i c (samma som olika atomtider, vilket kan mätas experimentellt, se vidare i absoluta metriken och GPS-exemplet) då vi går från v-kroppens g-referens (Jorden) till den omgivande g-dominansen (Solfältet); skillnaden i fallet Jorden-Solen är bara 0,2084 M/S och kan därför bortses ifrån.

2.          Vi beräknar sedan ljusbanan för en ljusstråle som lämnar Jordytans lokala g-dominans och som går in i Solfältet, i allt med Jordkroppens hastighet v inberäknat: Detta ger oss en grundkurva i form av en här benämnd vG-parabel, se vidare i ljusfältets gravitella v-funktion.

3.          Vi lägger sedan till den praktiska variationen i c mellan de olika regionerna vi försmådde i punkt 1 ovan, vilket ger oss den slutliga aktuella aberrationshyperbeln.

 

Observera dock följande från resultatet i punkt 3 ovan:

I de generella fall där skillnaden i c-värde är markant mellan olika g-lokaler, blir ljuskurvan inte så enkel som i fallet med hyperbeln från parabeln, och kan därför inte beskrivas generellt med någon bestämd kurvtyp (alls) som gäller för samtliga fall. Hyperbelkurvan är alltså en generalisering. Speciellt i typfallet Jorden-Solen är skillnaden i c-värdet mellan Jordytan och Solfältet på 1 AU (0,2084 M/S) så liten att den kan bortses ifrån, vilket generaliserar hela hyperbelkurvan på en konstant c (2,99792458 T8 M/S), trots att hyperbelfunktionen här bygger på en retarderat accelererad c-ändring. Då emellertid denna är obetydlig för vinkelfunktionens kvantitativa värde, kan den bortses ifrån.

 

 

Aberrationshyperbeln grundas på ljushastighetens variabla värden genom de olika g-regioner som ljusvägen passerar mellan de skilda lokala g-dominanserna

 

 

 

Beskrivning, r avser ideal förbindning Jorden-Solen

Är v=0 sker ingen avböjning. Ljusvägen följer då r spikrakt. Är v>0 sker till att börja med ingen ändring alls just från m2-ytan eftersom ljusderivatan c=0 inom en given ekvipotentialyta. Men vartefter c avancerar utåt, försvagas m2-dominansens tyngdkraftsacceleration alltmer på bekostnad av att det yttre omgivande g-moderfältet (Solen) tar över.

Ljusvägen kommer därmed att brytas på växande v-influens mer och mer ju längre ut ljuset når.

   Maximala brytningen inträder då det yttre ljus-g-fältet helt har absorberat den initiella v-gradienten. Sett från m2-ytan innebär den gränsformen samma som ljusvinkeln atan v/c, vilket är samma som aberrationens maxvinkel (max 20,63” i Jordens fall med v=30 KM/S och c=300 000 KM/S).

   Typformen kan därmed beskrivas från m2 genom en gränskurva vars tangent närmar sig v/c obegränsat. Vilket vill säga, en enhetshyperbel mot vars asymptotvinkel (v/c) ljusvägen strävar att närma sig obegränsat.

 

Ljushastighetens VARIATION | w2=Gm2/r

             c          = dc/dr = [ |c024w2| ]–1/2Gm2/r2  .................             ljushastighetens ändring

                          = Gm2/r2c0  ....................................................    gäller praktiskt då 4w2<<c02

bildar tillsammans med ökningen i det lokala c, från kroppsytan och utåt mot toppvärdet c0 i fallet Jorden-Solen, en idealiserad aberrationshyperbel in till eller ut från ytan på centralsfären (m2, Jordmassan i fallet Jorden-Solen)

             y           = (v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2]  ..........................             aberrationskurvan

             y          = (v/c) (x–r0)[Ö r02+(x–r0)2]–1  ....................             riktningsändringen i y

r0 anger m2-radien i fallet Jorden-Solen, x börjar från denna. y anger avvikelsen från r i höjdled med växande x.

I fall där gravitationen skiljer sig markant från fallet Jorden-Solen gäller teoretiskt approximativt

             y           =(dB/40rJ)(v/c)[–r0+Ö r02+(x–r0)2]  .............             aberrationskurvan

där rJ är Jordradien (6,378 T6 M) och dB radien i den lokala m2-kroppens sfäriska g-dominans, lika med ca 40rJ i fallet Jorden-Solen. Observera att lokala g-dominanta rymdvolymen blir starkt asfärisk mot ideala dB-sfären mellan lika g-massor med motsvarande generaliserade fel i ovanstående hyperbelkurva. Ljusvinkelkoefficienten (y’) på

40rJ=(x–r0) i fallet Jorden-Solen uppvisar y=(v/c)[40/Ö(402+1)=0,9996876] @ 99,97% av slutvärdet (v/c), vilket markerar den idealiserade hyperbelkurvans precision (ungefär ±0,005’’ i fallet Jorden-Solen).

 

ljusfältets gravitella v-funktion

Ljusfältets gravitella v-funktion

                                                               Aberrationskurvan, vc-bindningen  — ljusfältets gravitella v-funktion vG = v(1 – a0/aJ) = v(1 – a0[dJ d]2/Gm2)

 

vG-parabeln

Jordens lokala g-dominans över Solfältet börjar från ca 40 Jordradier utanför Jordens medelpunkt (Se sambandet för dJ). Ljusändringen (c’) i bundenhet till Jordkroppens hastighet v är vid det avståndet praktiskt taget noll, men växer stadigt in mot Jordytan och är där praktiskt taget helt Jord-v-bunden.

 

 Jordradier

Parabelkurvan avbildar ljusfältets v-bundenheten till v-kroppen i procent som funktion av avståndet från v-kroppen i enheter Jordradier.

 

v

-bindningens variation genom g-fälten följer ändringar i r–2, motsvarande ändringar i accelerationskonstanten a = Gm2/r2, och kan betecknas vG. Ändringen i vG sker från maximala v till ideala 0 där v-kroppens lokala g-dominans övergår i den yttre lokala g-dominansen (som är Sol-g-fältet i Jordens fall). Denna gräns kan (med Jorden-Solen som exempel) betecknas dJ med sambandet (fallet Jorden-Solen)

dJ=r1AU[1+Ö mJ/mS]–1. I fallet Jorden i Solfältet är dJ lika med drygt 40 Jordradier eller ca 2/3 avståndet Jorden-Månen. dJ-värdet är emellertid inte exakt detsamma runt om Jorden utan skiljer sig (obetydligt) mellan framsidan mot Solen och baksidan bakom Jorden, men i stort en sfär med radien dJ med Jorden i mitten. Vi sätter den fasta g-fältstyrkan

a0 = Gm2/dJ2 mot den variabla

aJ = Gm2/(dJ d)2 med d som avståndet mellan v-kroppens tyngdpunkt (Jorden) och gränsen dJ för lokala g-dominansen. Med relationen

1 – a0/aJ ges en funktion 0 till 1 motsvarande variationen i vG från 0 till 100%v enligt den paraboliska funktionskurvan

vG = v(1 – a0/aJ) = v(1 – a0[dJ d]2/Gm2) som består av en del likformig acceleration i vertikalled och en del konstant hastighet i horisontalled. Om man blott justerar den kurvan efter den reella ljushastighetens ökning från lokala c mot toppvärdet c0 utåt från v-kroppens yta, är parabeln bruten. Den resulterande kurvformen kan idealt och generellt, men inte exakt för samtliga fall, återföras på en approximerad hyperbel, den här benämnda aberrationshyperbeln. Det är viktigt att ha den approximationen i åtanke, därför att i de generella fall där skillnaden i c-värde är markant mellan olika g-lokaler, blir ljuskurvan inte så enkel och kan därför inte beskrivas generellt med någon bestämd kurvtyp som gäller för samtliga fall. Hyperbelkurvan är alltså en generalisering. Speciellt i typfallet Jorden-Solen är skillnaden i c-värdet mellan Jordytan och Solfältet på 1 AU (0,2084 M/S, se Beräkning av c0|J) så liten att den kan bortses ifrån, vilket generaliserar hela hyperbelkurvan på en konstant c (2,99792458 T8 M/S), trots att hyperbelfunktionen här bygger på en retarderat accelererad c-ändring. Då emellertid denna är obetydlig för vinkelfunktionens kvantitativa värde, kan den bortses ifrån.

 

En fullständig beskrivning av aberrationen som fenomenform är alltså i princip utesluten utom exakt kännedom om massans struktur. Ju mindre v-kroppens massa är med given yttre g-dominans, desto mera abrupt blir huvudändringen i ljusvägen in till och ut från v-kroppen.

 

 

 

 

 

Ljusets gravitella avböjning

Från härledningarna till Ljusvägarna i Gravitationsfältet

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING

Solrandsavböjningarna från år 1919: samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

verifikation, bekräftelse

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Solrandsavböjningarna från 1919-

 

 

Experimentella bekräftelser

SOLRANDSOBSERVATIONERNA FRÅN 1919–

Från år 1919 och en period framåt infann sig inte bara en period av solförmörkelser, utan även en synnerligen gynnsam sådan genom en särskilt ljusstark stjärnställning (Hyaderna), normalt synlig strax bakom Solkanten, som kunde observeras, fotograferas och mätas.

   De värden man fann för ljusets krökning runt Solkanten brukar i gängse litteratur anges (medelvärde) i bågsekunder till

 

             1.75’’  .......................   vinkeln i bågsekunder för ljusstrålens avböjning kring Solkanten

 

   I preciserade uppgifter anges (Arthur Eddington, SIGMA2 av James R. Newman kap21, källan ger värdena omräknade med referens till Solkanten och ljusvägen från oändligt till oändligt)

             1,98’’   ±0,12  ................................       mätplats Sobral (expedition 1938)

             1,61’’   ±0,30  ................................       mätplats Principe (expedition 1938)

 

Sambandet för divergenskurvan beräknas som ovan enligt härledningarna från ljusvägarna i g-fältet enligt

             e=(rc02/2Gm2)1

med

             m2        = 1.989 T30 KG  ..................   Solmassan

             r           = 6.98 T8 M  ........................   Solradien (ljusvägens närmaste avstånd från Solcentrum)

             G          = 6.67 t11 JM/(KG)2  ..........    gravitationskonstanten

             c0          = 2,99792458 T8 M/S  .........   toppdivergensen

 

Här blir e mycket större (236 431) än 1; e ger en hyperbel som avviker mycket litet från en rät linje. Frånräknat 1 ges då förenklingen e=rc02/2Gm2. Med kännedom om CEPH-geometrin, identifieras e=1/cosH (PREFIXxSIN), H lika med asymptotvinkeln. Totala hyperbeln, hela ljusvägen:

             a           = 2cosH = 2(rc02/2Gm2)–1

                          = 4Gm2/rc02  ..........................   ljusbrytningen runt centralmassan

vilket är samma som de allmänt presenterade resultaten från Einsteins ekvationer. Faktiskt.

Små H-värden motsvarar direkta radianvinklar (jämför i PREFIXxSIN cos1°=0,0174524=0,0174532rad). a-värdet ger här

a= 8,459093 t6. Med a i grader (a°=180a/p, eller direkt från acos a) således

a°         = 4,846703 t4 = 1,744813’’

             = 1,75’’  ..................     gängse angivna värdet vid solrandsförmörkelserna från 1919–

vilket också är samma värden som åberopas av Einsteins relativitetsteori. Den teorin har emellertid ingen koppling till ovanstående härledningar. Se vidare i v+ic-felet.

 

Bortser man ifrån centrifugalkraftens eliminering och ser ljusets utbredning som förenlig med kinetiken, får man bara halva det observerade värdet från CEPH-ekvationen. Detta faktum har ofta i 1900-talets populärvetenskapliga litteratur använts dels för att polemisera Einstein mot Newton och dels för att förringa den senares universalmekanik till den förras förmån. Ovanstående resultat visar att en sådan uppfattning är långt ifrån rättvis.

 

 

Contributed2002VI13fromOriginalWorks1990VII

 

 

 

 

elektronens massökning

Från härledningarna till PLANCKEKVIVALENTERNA

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

Se härledningen till sambandet för elektronmassans variation i

 

Massökningseffekten inom elektrofysiken

 

ELEKTRONENS MASSÖKNING Från härledningarna till PLANCKEKVIVALENTERNA

 

bekräftelser

SAMBANDET FÖR LADDNINGSHASTIGHETEN u GENOM ACCELERATIONSPOTENTIALEN U I VAKUUM

BEKRÄFTELSER

DEN ALLMÄNNA GILTIGHETEN FÖR PLANCKEKVIVALENTERNA I FYSIKEN

Elektronens massökning

 

Massökningseffekten inom elektrofysiken är välkänd på den beskrivna Planckekvivalenten

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

I skolfysiken (äldre, se exv GYMNASIETS FYSIK åk2 Liber 1980 s195 fig.271) används ett s.k. trådstrålerör för påvisandet an variationer i  elektronmassan m då den genomgår olika accelerationsspänningar (U). För trådstråleröret gäller specifikt för elektronmassan m = r2(eB2/2U) med r som radien i den lysande ringen, e elektronens laddning 1,602 t19 C, B magnetiska fältstyrkan från de omgivande Helmholtzspolarna och U accelerationsspänningen [ref. ELEKTRON- OCH ATOMFYSIK FÖR ELTEKNISK GREN Esselte 1975 s17 ekv(6)]. Det linjära sambandet mellan U och u i idealt vakuum är

elektronens massökning, u

                        ________________________

             u = cÖ 1 1/[(UQ/m0c2) + 1]2 ........................   laddningshastigheten u från accelerationsspänningen U

             U          accelerationsspänningen

             Q          laddningen, 1,602 t19 Coulomb för elektronen (e)

             m0        vilomassan för Q, 9,11 t31 KG för e

             c           divergensen i accelerationsfältet, 2,99792458 T8 M/S

             u           hastigheten för Q via U

 

enligt

 

 

Man har massändringen m – m0 = Dm som ger Dm/m0=(m–m0)/m0=(m/m0)1 med m/m0=(Dm/m0)+1. Genom sambandet E=UQ=mc2 (se Elektromekanikens grundbegrepp) ges ekvivalenten för Dm från Dmc2=UQ=E som ger Dm=UQ/c2. Tillsammans med Planckenergins massekvivalent som ovan får man då

m/m0 = (Dm/m0)+1 = (UQ/c2)/m0 + 1 = (UQ/m0c2) + 1 = 1/Ö1(u/c)2. De bägge sista delarna ger oss

(UQ/m0c2) + 1 = 1/Ö1(u/c)2 ;  1/[(UQ/m0c2) + 1] = Ö1(u/c)2 ;  1/[(UQ/m0c2) + 1]2 = 1(u/c)2. Och vi har alltså 

(u/c)2    = 1 1/[(UQ/m0c2) + 1]2;

u           = cÖ 1 1/[(UQ/m0c2) + 1]2

U          = Q–1m0c2([1/Ö 1(u/c)2]1)

 

 

 

 

 

 

inledning

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ

LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

uppdagandet av v+ic-felet

Från härledningarna till LJUSETS ABSOLUTA ACCELERATION

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

 

Inledning

 

 

Med resultatet från Ljusets Friställning Från Kinetiken (Divergensens frihetssats) framgår:

Vektorsumman v+ic (Fig:2) har ingen fysikalisk representation

 

 

Skrivsättetv+ic”: Skrivsättet v+ic med den imaginära enheten (i) har samma innebörd som ekvivalenten i Pythagoras sats enligt v2+c2 med v motsvarande x, och c motsvarande y (se följande figur 2): Alltså, hypolinjen eller diagonalen (hypotenusan) i rektangeln vc. Den imaginära enheten (i) kan (nämligen) användas förnämt associativt tillsammans med y-termerna genom att »haka på i:et»; det samlar bekvämt alla y för sig (och därmed automatiskt alla x för sig) för vidare beräkningar.

METODEN MED i beskrivs utförligt i DEN KOMPLEXA ALGEBRAN.

 

 

 

                        Speciell experimentell bekräftelse på

 

 

ljusets friställning från kinetiken genom ljusets gravitella beroende:

 

 

 Figur 2

 Figur 1

v och c kopplar inte i fysiken

 

v+ic-rektangeln kan inte anställas i något fysikaliskt resonemang. Inte alls över huvud taget. Finns inte en chans.

 

Miichelson och Morleys

berömda experiment

De bekräftande experimenten utfördes med början från år 1881 av Michelson och Morley (M&M:s experiment): genom en känslig interferometer mätte man ljusets utbredning c dels i Jordrörelsens riktning v och dels rätvinkligt denna då man från början trodde att experimentet skulle uppvisa interferens (störning) mellan de skilda vägarna v och c som alltså skulle bevisa en koppling mellan c och v. Det förväntade resultatet infann sig emellertid INTE till de dåvarande vetenskapsledens allmänna bestörtning: Allmän villervalla uppstod. Det har sedan dess upprepats otaliga gånger med ständigt samma resultat:

 

·          en resultant v+ic existerar inte

·          c och v har ingen fysisk koppling;

·          v+ic-resonemang (fig.2) saknar naturvetenskaplig grund

 

 

Aberrationen omnämns inte

Trots att dåtidens vetenskapsfolk runt 1880 redan visste, eller borde ha vetat sedan 150 år tillbaka (se nedan), att en viss verkan verkligen existerar mellan ljus (c) som kommer in till Jorden från stjärnorna (och omvända vägen) och Jordens banhastighet (v), nämligen beroende på observationsriktningen relativt linjen Jorden-Solen och som kallas (den astronomiska) aberrationen (upptäcktes av James Bradley 1725, publ. 1729), kom vetenskapslitteraturen i ämnet strax att uppvisa en stora flora av den här typen förmodad sakbeskrivning:

 

 

 

”Men alla försök har visat att de elektromagnetiska och optiska skeendena satta i relation till jorden som referenssystem förlöper på ett sådant sätt, att jordrörelsens translationshastighet inte kan upptäckas. Det viktigaste av dessa försök är det som utförts av Michelson och Morley … Den speciella relativitetsprincipens giltighet med avseende på de elektromagnetiska företeelserna kan därför knappast längre betvivlas.”

VAD EINSTEIN VERKLIGEN SAGT, Josef Wagner, Tema 1972 s70

 

”Det enda odisputabla faktum som hade framkommit ur Michelsons och Morleys försök var att ljusets hastighet inte påverkas av jordens rörelse”

EINSTEIN OCH UNIVERSUM. Lincoln Barnett. Aldus 1963. s35

 

”Sedan fysikerna ställts inför resultatet av Michelson och Morleys försök, som tydde på att ljushastigheten var densamma i alla inertialsystem …”

FOCUS MATERIEN 1975. s81sp1ö

 

 

 

Ingen av dessa författare tycks ha uppmärksammat James Bradleys upptäckt: FOCUS MATERIEN 1975 omnämner inte ens James Bradley, eller den astronomiska aberrationen som fenomen överhuvudtaget (den linsoptiska aberrationen finns dock med i FM 1975, men det är en annan historia). Det finns dock även etablerade källor som (på visst sätt) uppmärksammat den milt sagt chockerande osakligheten i ovanstående typcitat från 1900-talets populärvetenskapliga utbud, och som i varje fall gjorde mig uppmärksam på att vi är flera som observerat detaljerna (fetstilen min markering):

 

 

 

”It was such a difference that the Michelson-Morley experiment failed to detect.

This failure could not be explained on the hypothesis that the passage of light is not affected by the motion of the Earth, because such an effect had been observed in the phenomenon of the aberration of light.

ENCARTA 99 Relativity

 

Min översättning: Det var en sådan skillnad som Michelson-Morley experimentet misslyckades att påvisa.

Detta misslyckande kunde inte förklaras med hypotesen att ljusutbredningen inte påverkas av Jordrörelsen, därför att en sådan effekt hade observerats i aberrationsfenomenet.

 

 

 

MEN trots att v+ic-rektangeln saknar naturvetenskaplig grund, att den enligt föregående härledningar måste uppfattas som en direkt missuppfattning av den elementära fysikens grunder, och därmed ett direkt tankefel om den ändå tillämpas, blev det ändå till slut just v+ic-rektangelns begrepp som antogs av vetenskapsfolket enligt följande resultatmatematik:

 

v+ic-felet, se även inledning ovan

v+ic-FELET

v+ic-felet

r-teorins grundmatematik

Relativitetsteorins grundläggande matematik

RELATIVITETSTEORINS FORMELLA MATEMATISKA GRUND

 

Fig:2

 

 

RELATIVITETSTEORIN (1905)

Så resonerar man för att komma fram till v+ic-felets basmatematik (Einsteins speciella relativitetsteori):

 

Vi uppfinner ”c på Jordytan är en konstant för hela universum” och “ingenting kan färdas snabbare än c” vilket leder till följande resultat, figur 2 ovan:

 

Den rätvinkliga triangeln cH.c.v har hyposidan cH. Kateterna är ljushastigheten c och en mekanisk hastighet v. Hyposidan i komplexa termer för enklaste beskrivningen ger cH=v+ic. Men HELA fysiken är begränsad av c så att cH INTE kan överskrida c. TIDSBEGREPPET för v måste alltså skiljas från c. I mekaniken har de tre intervallen i hastighetstriangeln cH.c.v motsvarande distanser cHT.cT.vT. Som TIDEN i v måste modifieras mot c, måste distanserna specificeras enligt

cHT0.cT.vT0, där T avtar relativt T0 när v går mot gränsen c. I komplexa termer således cT0= vT0+icT. Då är

1= v/c + iT/T0 = (v/c)2 + (T/T0)2 som ger

T/T0=Ö 1(v/c)2. Impulsbegreppet (p=mv) är samma genom lika kvantiteter i mv-systemet (mv=maT) såväl som i det vilande m0-systemet (m0v0=m0aT0). Accelerationens aspekt (den aktuella verkan) är alltså lika och oberoende av tiden. Det ger oss ImpulsEkvivalenterna m0aT0= maT med m0T0= mT som ger  m0/m= T/T0. Adoption av kinetiska energin, liknande föregående impulskoppling (vi endast byter tid mot distans), ger oss m0ad0= mad med m0d0= md. Därmed också m0/m=d/d0. TOTALT i härledande ordning således den speciella relativitetsteorins matematiska fysik:

 

relativitetsteorins matematik, resultat

 

 

T/T0     = Ö 1(v/c)2  .............    tiden avtar med växande v

m0/m     = Ö 1(v/c)2  .............    massan växer med växande v

d/d0          = Ö 1(v/c)2  .............    längden avtar med växande v

 

 

 

 

Jämför Planckekvivalenterna:

 

Planckekvivalenterna

 

 

f0/f         = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT           i Qm ändras med växande u

l/l0          = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

 

 

 

Då man en bit in på 1900-talet bara kunde bekräfta elektronens massökning genom experiment enligt den välkända formen m0/m = Ö 1(v/c)2 som i själva verket förklaras galant av Planckekvivalenten m0/m = Ö 1(v/c)2, se PLANCKEKVIVALENTERNA och som av föregående redovisade skäl aldrig upptogs av den moderna akademin på grund av dess oförmåga att härleda den elektriska laddningen ansåg man sig ha fått slutliga belägg för att Einsteins relativitetsteori, hur vanvettig den än syntes, var fysikaliskt kvantitativt korrekt. Dvs., man misstog sig fortfarande grundligt. På den vägen kom den moderna akademins lärosystem att grundas på en felaktig generalisering av de fysikaliska storheterna massa, tid och distans i kraft av kvantitativa samband som tycktes helt förenliga med experimentella observationer: Planckekvivalenterna som fortfarande inte kan härledas av modern akademi på grund av den moderna akademins låsningar i detaljerna som definierar Q. Inte relativitetsteorin. Tala sedan om dramatik.

 

Kort sagt: relativitetsteorin är, och förblir, en helt falsk (uppenbart vanvettig) lära som kommit fram på en korrekt matematisk formalia vars storheter våldsamt har vantolkats.

 

———————————————————————————————————

Komplexa Termer

Liktydigt med v+ic är det normala skrivsättet enligt Pythagoras sats;

v+ic = Ö(v2+c2) = hyposidan eller hypotenusan i den rätvinkliga triangeln vc.

DEN KOMPLEXA ALGEBRAN beskrivs mera utförligt i särskilda avsnitt.

 

 

 

 

Från härledningarna till ELEKTRISKA LADDNINGEN R finns inte i mekaniken

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN

de experimentella bevisen för multipla c: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

resultat vic-felet

RESULTATET AV v+ic-felet

 

v+ic-felets matematiska resultat, som ovan, ger med referens till Planckekvivalenterna en (till synes) formellt korrekt matematisk form, men grundad på en felaktig generalisering av de fysikaliska storheterna massa, tid och distans. Medan massökningseffekten enligt Planckenergins massekvivalent

 

 

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

 

är välkänd inom ELEKTROFYSIKEN, finns ingen motsvarande experimentell redovisning på en, som v+ic-felets resultatredovisning antyder, förmodad mekanisk massökning på grund av att föremål rör sig: Massökningen gäller bara inom elektrofysiken enligt definitionen för Q = Ö (m/R)(A/dT); Q kräver en variabel elektrisk (induktiv) resistans (R) för att m ska kunna variera exakt proportionellt så att Q bevaras. I mekaniken finns inget ”R” varför heller ingen massökningseffekt finns där.

 

Det finns emellertid många författare som (likväl) menar att v+ic-felets resultat likväl är giltigt i kraft av experiment och observationer från den kosmiska partikelstrålningen; Enligt gängse synsätt anses dessa experimentella observationer t.o.m. fullständigt verifiera den s.k. tidsdilationen som utpekas av v+ic-felets första ekvation. Men exakt samma matematiska formalia som den på vars grund v+ic-felet hävdas, nås på en helt annan och rakt motsatt väg. Nämligen den som hävdar att massökningseffekter inte innefattar de kosmiska partiklarna då de, veterligt, inte får sin hastighet på grund av elektrisk acceleration.

   Vi studerar detta.

 

 

 

 

 

Beviset för multipla c | kosmiska strålningen

my-mesonerna och c

DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN GENOM MULTIPLA LJUSHASTIGHETER ENLIGT REDAN GENOMFÖRDA EXPERIMENT

 

Den c-multipla kosmiska höghastighetspartikeln

 

Det experimentella beviset för att multipla ljushastigheter existerar i universum

 

Beviset för multipla c

Kosmiska Strålningen

DEN UPPMÄTTA KOSMISKA STRÅLNINGENS PARTIKELSÖNDERFALL I JORDATMOSFÄREN

 

Att döma av omdömena i textbeskrivningarna tror den etablerade vetenskapsvärlden numera (2008) att de experimentella resultaten från den kosmiska partikelstrålning som uppmätts i Jordens atmosfär ger helt säkra (slutgiltiga) belägg för att relativitetsteorin gäller, verkligen, här speciellt den s.k. tidsdilationen. Anledningen till att den förmodan, som det får förstås av allt att döma, inte är välgrundad är den följande. Jämför även gärna med gängse etablerade beskrivningar.

   Inom och mellan galaxerna rusar olika partiklar fram med höga hastigheter. Huvuddelen av dessa partiklar är protoner (vätekärnor, p). När en sådan höghastighetsproton träffar på Jorden ser den dess övre gasiska atmosfär som ett mycket hårt skal. Kontakten leder till en våldsam kollision där ett stort antal kärnfragment bildas och som i sin tur sönderfaller med karaktäristiska s.k. halveringstider.

 

 

En (vänster) inrusande kosmisk höghastighetsproton (p+) sammanstöter med en stationär proton (A) i Jordens atmosfär. Sönderfall sker med varje slutprodukt som elektron eller positron.

   Spårbilden ovan med beteckningar, men inte fragmentfigurer, från sidan 139 med bubbelkammarfotografiet i FOCUS MATERIEN 1975 (Se NEUTRONFRAGMENTEN).

 

 

Vi prövar förutsättningen att den inkommande protonen INTE har accelererats elektriskt och därför heller inte kan tillämpas på massökningseffekterna som sammanhänger med sådana processer, se vidare utförligt från Planckekvivalenterna för dessa fall. Jordlaboratoriets referens är emellertid begränsad just till c och kan inte mäta högre hastigheter än c — Den enda till buds stående apparaturen för att framställa höga hastigheter på Jorden är genom acceleration av elektriskt laddade partiklar i slutna elektriska system, s.k. partikelacceleratorer. Man kan emellertid anställa en exakt jämförelse med hjälp av begreppet impuls eller rörelsemängd, mv=p. Med givet p kan (nämligen) hastigheten vara låg och massan stor (som i Jordlaboratoriets fall) eller hastigheten hög och massan normal (som i det aktuella praktiskt strålande fallet):

 

(1)        m0v = m1v1 + m2v2 + m3v3 +  = mR1vR1 + mR2vR2 + mR3vR3 =  mRvR

 

Ovanstående led m0v = mRvR visar hur den givna impulsen m0v kan beräknas utifrån Jordlaboratoriets begränsade c-referens mRvR där vR ligger mycket nära c;

mR och vR är den motsvarande massa och hastighet som gäller för Jordbaserade partikelacceleratorer med max c, eftersom man genom dessa inte kan uppnå högre hastigheter än just c (max utbredningshastighet i det elektriska fältet) och som därmed sätter den Jordbaserade experimentella gränsen. Rörelsemängderna är alltså identiska.

 

Vi kan därmed ställa upp en allmän ekvation för beräkningen av hur många partiklar som kan påträffas nere vid Jordytan genom partikelsönderfallet om vi känner den aktuella experimentpartikelns halveringstid (t0), antalet (N) som bildas vid träffen på höjden h över maken, samt den Jordiska laboratoriemässiga motsvarigheten (vR) till den observerade rörelsemängden (m0v = mRvR).

 

 

Samma matematiska samband. Exakt. Men helt väsensskilda teorier:

                                                                               A = N·2^–(h/t0)Ö (1/vR)2–(1/c)2 = N·2^–(h/t0vR)Ö 1–(vR /c)2

                       

Beviset för multipla ljushastigheter

 

härledning

A anger antalet påträffade partiklar vid Jordytan från bildningen av N stycken på höjden h med halveringstiden t0.

   Med den inkommande kosmiska protonens hastighet som v

typisk runt 10c i medelvärde, men så höga hastigheter som upp mot 500.000c har observerats med omräkningen genom den uppmätta rörelsemängden (p=mv) v=p/m0, se vidare i citatblocket nedan

och vilomassan m0 ges motsvarande ekvivalenter i rörelsemängd genom de bildade partiklarna enligt sambandet i (1). Vi utvecklar det vidare.

 

 

Från m0/mR=vR/v ges först PLANCKEKVIVALENTEN m0/mR=Ö 1–(vR/c)2=vR/v och som kopplar till Jordlaboratoriets experimentella förutsättningar, se utförligt från Planckekvivalenterna.

Vi löser v och får

 

(2)        v = 1/Ö (1/vR)2(1/c)2 = vR/Ö 1(vR/c)2

 

En del av de bildade partikelfragmenten kallas my-mesoner. De sönderfaller till andra partiklar inom en karaktäristisk tid angiven (runt)

t0 = 2µS = 2·10–6 S = 2 t6 S. Är deras antal N från partikelskurens bildning, och man finner A individer vid Jordytan efter tiden t, kan vi summera baklänges uppåt enligt N=A·2·2·2…=A·2n.

 

Med antalet halveringar n och varje halvering t0 under resan t genom höjden h, får vi t=nt0 med n=t/t0. Då är

N=A·2n=A·2t/t0 med slutantalet

A=N/2t/t0=N·2t/t0.

Med bildandet av N på h med v som ett medelvärde från sönderfallspartiklarnas hastigheter, ges t=h/v. Då blir slutantalet

A=N·2t/t0=N·2h/t0v på Jordytan. Med v enligt (2) ovan således

 

 

(3)   A  = N·2h/t0v

             = N·2^[–(h/t0vR)Ö 1(vR/c)2]

             = N·2^[–(h/t0)Ö (1/vR)2(1/c)2]

 

kalkylkort MsWORKS 4.0 — partikelmängden från kosmiska strålningen · från VistaVandaliseringen 2008IV: BUGG FRÅN MICROSOFT mitt under pågående arbete 2008-04-09 kommer MicrosoftUpdate och bara kör över originalprogrammet MsWORKS 4.0 — som har fungerat OK i Vista sedan den datorn köptes för ca ett halvår sedan — med ändringar som inte känns igen av originalet, programmet kan inte köras där längre, SAMT en urklippsbugg som lägger in det som fanns senast i Urklipp till vänster framför kalkylrektangeln när man återgår till ordbehandlingsläge. Vid kontakt med Microsoft: Microsoft tar inget ansvar för det, vill inte redovisa i skrift hur man tar bort de uppdateringsfiler (2 st K-typer) som INTE har dialogen AVINSTALLERA.

 

 

kalkylkortet nedan DIREKT FRÅN DEN HÄR WEBBLÄSAREN c0kroppen.ods Flik3 Kalkylkort — Partikelmängden    se öppningsmanual om ej redan bekant    eller kopiera URL:en nedan till valfri webbläsare Obs ALLA UTOM Internet Explorer — förutsatt att SVENSKA VERSIONEN av gratisprogramvaran OPEN OFFICE finns installerad på datorn

http://www.universumshistoria.se/AaKort/c0kroppen.ods

 

 

 

för kontroll av korrekt angivet samband — här ges endast (föreg.) bilden av kalkylkortet med en serie inmatade värden.

 

A =

N ·

2

–(h/t0)Ö (1/vR)2 – (1/c)2

produkt

koefficient

bas

 exponent

=

A =

N ·

2

–(h/t0vR)Ö 1 – (vR/c)2    .

produkt

koefficient

bas

 exponent

 

Men detta är alldeles samma matematiska samband som åberopas av relativitetsteorin som grund för tidsdilationens experimentella bekräftelse. Verkligen.

 

Vi studerar det.

 

tidsdilationen

Tidsdilationen för my-mesonerna

— se även Einsteins grundsamband för tidsdilationen T/T0 = Ö 1–(v/c)2, tiden avtar med växande v

 

 

Beroende på ”den höga my-mesonhastigheten” — 0,995c (från ca 10c), se vidare litterära referenser nedan — är enligt tidsdilationens begrepp emellertid inte t0=2µS utan

t0/Ö 1–(vR/c)2, se v+ic-felets första ekvation. Alltså, längre. »Tiden utvidgas med högre hastighet (vR) så att partiklarna kan färdas längre sträcka på given tid», säger man officiellt.

A-formens exponent blir då — istället för vårt t/t0 — (t/t0)Ö 1–(vR/c)2. Som emellertid t=h/vR, får man då likväl

(h/t0vR)Ö 1–(vR/c)2. Eller, alternativt uttryckt enligt (3), (h/t0)Ö (1/vR)2(1/c)2.

 

 

Det är exakt samma matematiska form som vi har härlett ovan med grund i Planckekvivalenterna

— via den nyligen omnämnda transformationen m0/mR=vR/v

som bygger på multipla c.

Exakt samma matematiska samband. Exakt.

Exakt samma observationsdata. Exakt. Multipla c.

 

Därmed är det bevisat i ljuset av Planckekvivalenterna samt v+ic-felet (Se Relativitetsteorin) och dess referenser:

Det finns (NATURLIGTVIS, Planckekvivalenterna) ingen »tidsdilation»:

Resultatet bevisar multipla c;

Protonerna anländer Jorden med vilomassan m0 med hastigheter i medeltal kring v=10c.

I nedanstående ENCARTA-referens meddelas i ett extremfall en experimentellt uppmätt partikelimpuls som motsvarar en halv miljon gånger ljushastigheten.

 

 

litterära referenskällor

Citat — Litterära referenskällor

 

 

 

Jämförelsen mot den aktuella kosmiska impulsen m0v med experiment på Jordytan visar ett värde 0,995c för vR [ref. FÖRSTÅ RELATIVITETSTEORIN, G. Lindahl, Biblioteksförlaget 1971, s22]. Det motsvarar ca 10c=v genom

v=1/Ö (1/vR)2–(1/c)2 i (2). Med h=3 T4 M [FYSIK FÖR TEKNISKA FACKSKOLOR, R.Westöö, Esselte 1975, s59], t0=2 t6 S och N=1000 ger A-sambandet A=31. [R.Westöö, s104 13.4 ger ett vR=0,998c men han specificerar varken t0 eller N]. Med ett lägre h=6 T3 M [från G. Lindahl ovan] ges A=498.

Bokförfattarna hävdar att detta värde också är det experimentellt bekräftade:

”Av tusen µ-mesoner på 6 km höjd borde endast en kunna observeras vid jordytan. Detta strider mot experiment som har gjorts. I själva verket når hälften (i vårt fall cirka 500) av de ursprungliga µ-mesonerna ner till jordytan.”, G. Lindahl s22.

ALLTSÅ ÄR MULTIPLA c-KOPPLINGEN EXPERIMENTELLT VERIFIERAD.

 

 

 

Samma värden. Samma samband. Helt skilda teorier.

NOTERING. Bokförfattarna påstår att helt andra samband gäller ”enligt klassisk fysik”.

Hela boken är tillägnad liknade resonemang.

 

 

En halv miljon gånger ljushastigheten

Enligt etablerade källor (från ENCARTA 99 Cosmic rays och vidare, se även citat nedan) har man som mest observerat extremt högenergetiska protoner med energier på upp till T11 GeV — ingen (i modern akademi, förstås) förstår (ännu) hur sådana höga energier kan uppstå. Omräknat enligt v-formen i (2) ger 1 T11 GeV = 1 T20 eV hastigheten

v = Ö 2E/m0 = Ö 2(T20 eV · 1,602 t19 C)/(1,67332 t27 KG) = 461 568,39c med c=2,99792458 T8 M/S. En halv miljon c.

 

Se även GPS-exemplet (hur satelliterna måste synkroniseras i det globala positionssystemet med frekvens och tid för att signalerna ska stämma på Jordytan med hänsyn till ljusets g-beroende och den allmänna frekvensfunktionen som också gäller för ljudet). Där ges en mera uttömmande exakt exempelbeskrivning (som helt säkert utraderar relativitetsteorin).

 

citatCosmicRays

Jämför även

@INTERNET citat

angående den moderna uppfattningen om ursprunget till de kosmiska T11 GeV partiklarna

 

”Cosmic rays can have energies up to 1020 eV”

@INTERNET Wikipedia Cosmic radiation 2007-01-28

 

”The source of such high energy particles remains a mystery”

@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic ray 2007-01-28

 

”? Unsolved problems in physics: Why is it that some cosmic rays appear to possess energies that are theoretically too high?

@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic ray 2007-01-28

 

”In high-energy physics an ultra-high-energy cosmic ray (UHECR) is a cosmic ray (subatomic particle) which appears to have extreme kinetic energy, far beyond its rest mass and energies typical of other cosmic rays.”

@INTERNET Wikipedia Ultra-high-energy cosmic ray 2007-01-28

 

 

SUMMERING

Experimenten och observationerna från den kosmiska partikelstrålningen sönderbryter alltså, och tydligen som det får förstås, i själva verket den förmodade ställningen i v+ic-felet:s framhärdande: det finns, uppenbarligen, ingenting sådant som ”ingenting kan gå fortare än c”. Det är en ren vanföreställning — en ren uppfinning, en fiktion — som uppkommit ur v+ic-felets tydligt felaktiga generaliseringar av massa, tid och distans i ljuset av de klarläggande Planckekvivalenterna.

 

Fysiken förklaras tydligen av Planckekvivalenterna, inte av relativitetsteorin.

Följande praktiska också redan välkända exempel understryker den saken endast ytterligare — slutligt.

 

 

 

 

 

GPS-exemplet

 

Från härledningarna till LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE med ABSOLUTA METRIKEN

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

GPS-exemplet, inledning

 

GPS-EXEMPLET: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier

Verifierande praktiskt räkneexempel som visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.

 

Det finns ytterligare ett tydligt, överväldigande, bevis för att fysiken beskrivs av DEN RELATERADE LOGIKENS BEGREPP enligt GcQ-teoremet som grundvalen för Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin, men som också det lika tvärsäkert som i fallet med den förmodade tidsdilationen för my-mesonerna anses bevisa relativitetsteorins ställning. Det berör det satellitburna positionssystem som numera (2007) bl.a. all mobilanvändning grundas på, det s.k. GPS-systemet. Innan vi studerar dess kärnform ska vi emellertid först härleda en enkelt allmän form för frekvenstransformation och som även gäller lika för både ljud och ljus (och som avslöjar varför v+ic-felets fysikidé inte håller).

 

GPS-exemplet

Inledning till GPS-exemplet

GPS, gravitation, tid och ljushastighetsfenomen

Verifierande praktiskt räkneexempel som visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna. Inte relativitetsteorin.

 

 

Uppgift:

En satellit med hastigheten v runt Jorden i ekvipotentialbandet på höjden h över Jordytan sänder ut en bestämd frekvens f0. På grund av v uppträder motsvarande färgförskjutningar eller s.k. dopplereffekt som innebär att f0 vrängs både uppåt och neråt beroende på varifrån man mäter. För att f0 i satellitens elektroniska system ska uppmätas på lägst bestämd frekvens f måste f0 justeras (ökas) uppåt från dopplereffektens lägsta uppmätta värde för att kompensera eftersläpningen från v mot den fasta Jordytans motsvarande gravitella elektromagnetiska referenssystem. Är v=0, given höjd h bibehållen, är f0=f och ingen justering behövs. Ju fortare satelliten sedan färdas med v runt Jorden, desto mera utdragen i ekvipotentialbandet blir signalen som lämnar satelliten och desto högre upp måste f0 justeras för att signalen, sedan den lämnat satellitens v-system, ska uppvisa den fasta ekvipotentialfrekvensen f. Bestäm funktionen för v mot toppvärdet c i relationen f/f0.

frekvensförskjutningen

Lösning FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN:

Med funktionsvärdet för y=f/f0=1 i området närmast x=v>0 är TANGENTEN horisontell. Vid v=c är funktionsvärdet för y=f/f0=0 och tangenten tvunget vertikal. Funktionen blir idealt en cirkulär gränsfunktion med toppvärdet-radien c enligt y=Ö (1–x2) motsvarande f/f0=Ö 1(v/c)2, figuren nedan. Sambandet är alltså en ren gränsfunktion av c och har ingen som helst anknytning till Einsteins speciella relativitetsteori. Märk väl.

 

Observera att funktionen f/f0=Ö 1(v/c)2 också fås identiskt ekvivalent för LJUDETS utbredning med topphastigheten c för ett fordon som färdas i stillastående luft med v och som ska utsända en ljudfrekvens f0 som ute i den stillastående luften lägst ska uppmätas som den fasta markfrekvensen f.

Sambandet har alltså ingen som helst koppling till Einsteins relativitetsteori. Märk väl.

GPS-exemplet

GPS-EXEMPLET

Examina

Använd lösningen ovan i FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN för att beräkna det satellitburna GPS-systemets frekvensförskjutning mark-rymd med följande givna data:

höjd över Jordytan h=20 200 KM, omloppsperiod relativt Jordytan 2ggr per dygn (T=86400S/2) som ger

v=2p(d=6,378 T6 M+20,2 T6 M)/T=3865,6134 M/S, Jordmassan m2=5,975 T24 KG, Jordradien rJekv=6,378 T6 M.

lösning:

ABSOLUTA METRIKEN skillnaden i atomtid/frekvens mellan Jordytan och satellithöjden ger först

chTh=d0=cJTJ som ger ch/cJ=TJ/Th med den snabbare atomtiden Th=TJ+Dt som ger TJ/Th=TJ/(TJ+Dt). Med

(ch/cJ)1=(TJ/Th)1 ges då (TJ/Th)1=(TJ/[TJ+Dt])1=–Dt/[TJ+Dt]=(ch/cJ)1 med

ch/cJ = [1 + Ö | 14Gm2/rhc02 | ]/[1 + Ö | 14Gm2/rJc02 | ], rh=rJ+h.

Är Dt försumbart mot TJ ges det enklare Dt/TJ=(ch/cJ)1 och därmed Dt=TJ[(ch/cJ)1]. Vi sätter här

TJ = 1 dygn = 86 400 S. Med ch som ljushastigheten på höjden h=20 200 KM över Jordytan, c0 som »den uppmätta ljushastigheten på Jordytan 2,99792458 T8 M/S»*** och cJ=c00,208429183 M/S vid avståndet 6,378 T6 M från tyngdpunkten enligt cJ=(c0/2)[1 + Ö | 14Gm2/rJc02 | ], måste ett reellt tillskott Dt=45,6537 µS per dygn minskas från satellitens elektroniska frekvenssystem på h för att få markens f. FREKVENSFÖRSKJUTNINGEN från satellithastigheten v ökningen som måste till i satellitens frekvenssystem för att få den exakt lägsta avstämda frekvensen f i ekvipotentialbandet blir i motsvarande atomklockstid per sekund enligt ovanstående lösning 

f/f0=Ö 1(v/c)2=T0/T. Per dygn således (86400)Ö 1(v/c)2 = T0/T = 7,18256 µS = +Dtv.

svaret:

Totala tidförskjutningen blir då

Dt + Dtv = 45,6537 µS + 7,18256 µS = 38,47114 µS. Artikeln på GPS i @INTERNET Wikipedia GPS (Global Positioning System) anger 38 µS vilket innebär en minskning i satellitens frekvenssystem från markstationens fasta 10,23 MHz till 10,22999999543 MHz. Exakt.

 

 

*** Observera att ÄVEN ett c0±2000M/S »uppmätt på Jorden»” praktiskt ger samma relationsvärde ch/cJ1(=5,284 t10).

För Dtv ligger motsvarande ändring i fjärde decimalen med Dtv i µS. Skillnaden saknar alltså praktisk betydelse.

 

 

 

 

GPS-exemplet visar med all önskvärd tydlighet att relativitetsteorin saknar ställning i fysiken av flera olika skäl, inte bara generellt genom v+ic-felet och den genom Planckekvivalenternas giltighet uppdagade etablerade felaktiga generaliseringen av massa, tid och distans. Frekvensförskjutningen visar anledningen.

 

Eftersom den avgörande frekvensfunktionen för sin del gäller oberoende av hastighetssystem, såväl för ljudets hastighet (c) som för ljusets hastighet (c), är det i GPS-exemplet speciellt uppenbart att Einsteins relativitetsteori inte har något med ämnet att göra: Frekvensfunktionen f/f0=Ö 1(v/c)2 gäller ekvivalent med c som ljudets hastighet (betydligt lägre än ljushastigheten, bara runt 340 M/S) eller vilket annat logistiskt transportsystem som helst.

 

I fallet med atomtiden som funktion av gravitationens verkan (delen med avståndet Jorden-satelliten) finns heller ingen egentlig (logisk) koppling till Einsteins relativitetsteori: ljusets gravitella beroende utgår logiskt från härledningen till den elektriska laddningen (Q) genom differentialbegreppet (dT) i de enkla observationerna från ljusets fysik, och ingen av dessa ingår varken i relativitetsteorin i synnerhet eller den moderna akademins lärosystem i allmänhet se v+ic-felet explicit: Q kan inte härledas av modern akademi på grund av dT (se differentialbegreppet), enkelt uttryckt. Relativitetsteorin är alltså helt utspelad här. Se även exemplet i den kosmiska partikelstrålningen.

 

Eller sagt på annat sätt: Fysiken beskrivs, relateras, och förklaras uppenbarligen av PLANCKEKVIVALENTERNA,

 

f0/f         = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT           i Qm ändras med växande u

l/l0          = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

Inte av relativitetsteorin,

 

T/T0     = Ö 1(v/c)2  .............    tiden avtar med växande v

m0/m     = Ö 1(v/c)2  .............    massan växer med växande v

d/d0          = Ö 1(v/c)2  .............    längden avtar med växande v

 

 

Planckekvivalenterna kopplar inte till mekaniska rörelsesystem.

 

 

 

 

 

universums expansion

Galaxernas rödförskjutning

 

Från härledningarna till ELEKTRISKA LADDNINGEN

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

UNIVERSUMS EXPANSION: samma observationsdata, en annan dopplermatematik

resultatet visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.

 

 

UNIVERSUMS EXPANSION

DEN GALAKTISKA RÖDFÖRSKJUTNINGEN även benämnd Dopplerförskjutningen, se nedan i Dopplereffekten

 

MODERN AKADEMI            vR = c(2[1L2]–11)–1, L = l0/l, genom tidsdilationen i relativitetsteorin, se v+ic-felet

RELATERAD FYSIK               v = c(1L), L = l0/l, genom ljusets friställning från kinetiken med GcQ-teoremet och Planckekvivalenterna

 

 

Enkel logik från PLANCKEKVIVALENTERNA

 

f0/f         = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT           i Qm ändras med växande u

l/l0          = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

utsäger att

 

·          ÄNDRINGAR I m, T och d gäller bara inom slutna elektriska system/kretsar med fix mQc.

·          R i Q=Ö (m/R)(A/dT) garanterar att alla effekter Ö 1(u/c)2 = m0/m är elektriska med hastigheten u från systemspänningen U;

·          En förmodad v/c-standard med v som mekanisk hastighet ÄR ren fiktion.

 

 

När Edwin Hubble från år 1929 sensationellt inte bara upptäckte att galaxerna expanderar, utan att de också expanderar linjärt med växande avstånd enligt den s.k. Hubbles lag vR=Hd, se vidare nedan, var det just med referens till ovanstående vR-samband som tolkningen ”linjär” gavs.

 

Det föll sig nämligen på det sättet, att den linjära Hubble-expansionen kom att ligga gäckande nära de beräkningar man utförde på universums eventuella avstannande och återvändande ner i ”den stora krossen” (igen). Så gäckande nära, att ingen ännu i denna dag via vR-sambandet kommit svaret på den frågan särskilt mycket närmare [ref. KOSMOS Stephen Hawking 1988 Bokförlaget Rabén Prisma 1994].

 

Genom PLANCKEKVIVALENTERNA, som grundas på GcQ-teoremet med ljusets friställning från kinetiken och exemplen med den kosmiska partikelstrålningen och GPS-exemplet som sammanknyter och förklarar fenomenen enhetligt, ställer sig saken helt annorlunda: Vi kan se det direkt enbart genom att betrakta de olika v-vR-graferna i illustrationen ovan för att fatta hela poängen och hela upplösningen av frågan om universums expansion: samma observationsdata, men ett helt annat resultat genom en helt annan dopplermatematik. Det vänder tillbaka igen. Klart, tydligt och koncist.

 

Modern Akademi:

Med de försvinnande galaktiska objekten genom vR ges en (grov) LINJÄR expansion känd som Hubbles lag (vR=Hd, d i Mpc och H @ 75 KM/S/Mpc ±25, 1Mpc=3,0856 T22 M).

som betyder

Det är svårt att avgöra om universum i dess observerade expansion håller på att bromsa, eller fortsätter expandera i evighet.

 

Relaterad Fysik:

Med samma objekt genom v från Planckekvivalenterna får man en ICKE LINJÄR expansion.

som betyder

Det är lätt att avgöra att universums expansion REDAN befinner sig i ett inbromsande skede.

SKILLNADEN:

Med v (RELATERAD FYSIK) och vR (MODERN AKADEMI) får man genomgående högre vR-värden för given observerad våglängdsförlängning (den s.k dopplereffekten). Värdena via v blir alltså genomgående lägre ju större l-ändringen är. Motsvarande v-sambad för ”Hubbles lag” blir då

v=vR[(1L)(2[1L2]–11)] med L=l0/l och vR=Hd.

Vilket vill säga: Vad Hubble upptäckte genom ”v=Hd” var feltolkat på l0/l=Ö (c+vR)/(c–vR) som en linjär fördelning — i själva verket en tydligt olinjär fördelning.

Med andra ord: De mest avlägsna delarna av det synliga universum uppför sig alldeles tydligt och entydigt som om de påverkas av en inbromsande kraft. Galaxerna är på väg att stanna (men det sker mycket långsamt preliminära beräkningar visar att ”halvlek” uppnås efter ca 340 miljarder år, vi befinner oss bara i början än vid grovt 20 miljarder år). Observera att detta resultat grundas på redan genomförda observationer ehuru på ett tidigare inte (tillräckligt) uppmärksammat dopplersamband:

Inte c(2[1L2]–11)–1, utan istället c(1L).

 

 

Jämförelser MAC/TNED:

 

MODERN AKADEMI

genom RELATIVITETSTEORIN: ett och samma c=c0 i hela universum:

 

 

 

Jämför:

den extragalak­tiska astronomin plågas förvisso svårt av problem som har att göra med tolk­ningen av rödförskjutningarna och arbetet med att mäta utbredda objekt

BONNIERS ASTRONOMI 1978 Det internationella standardverket om universum s361sp1ö

 

Ja. Det tror jag det.

Därför att det, tydligen, är så här det fungerar i verklighetens universum enligt GcQ-teoremet:

 

RELATERAD FYSIK

genom GcQ-TEOREMET: c avtar från tyngdpunkten c0 med allt växande massa i den kosmiska c0-kroppen:

 

:

 

Resultaten från redan uppmätta rödförskjutningar från galaxerna visar entydigt GENOM KORREKT MATEMATISK FORM, som är genom GcQ-teoremet och Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin, att universums expansion befinner sig i ett inbromsande skede. Klart och tydligt. Det vänder tillbaka. Se vidare från DOPPLEREFFEKTEN nedan.

 

 

Genom g-potentialen

w2=Gm2/r får vi via varje konstant medeltäthet

r för centralmassan m2 sambandet

r = m/V =3m/4pr3 som ger g-potentialens rot

 

w          = Ö Gm2/r

             = Ö GrV/r

             = Ö Gr4pr3/3r 

             = Ö 4pGrr2/3

             = rÖ 4pGr/3;

             = r · konstant

 

Vilket minsta obetydliga täthetsvärde vi än väljer kommer i vilket

fall w-värdet att växa med r-värdet och därmed i slutänden,

i vilket fall, garantera att c går mot noll från w > c0/2 enligt

 

c = c0(1/2)[1 Ö | 1(2w/c0)2 | ]

c0-KROPPEN

 

NOTERA ATT PRINCIPEN MED c=0 INGALUNDA BEHÖVER BETYDA ”EN MYCKET TUNG KROPP MED MYCKET STOR TÄTHET”:

I DET HÄR FALLET MED c=0 ÄR TÄTHETEN TVÄRTOM SÅ ENORMT LITEN ATT DEN I PRINCIP ÄR HELT FÖRSUMBAR MED VÅRA MÅTT. LIKVÄL KAN DEN MASSKROPPEN OMFATTAS AV NOLL LJUSHASTIGHET. Vi studerar hur.

exempel

RÄKNA SÅ HÄR FÖR ATT KONTROLLERA:

Konventionella böcker i astronomi räknar med ca en väteatom (avr. 1,67 t27 KG) per 10 kubikmeter rymd som medeltätheten för det synliga universumets materia; Det ger medeltätheten r=1,67 t28 KG/M3. Med r som grovt 1000 Mpc som vår syngräns för universum (1 Mpc = 3,0856 T22 M) ges

w= (1000·3 T22)Ö (4p·6,67 t11)(1,67 t28)/3 = (3 T25)(2,16 t19) = 6,5 T6 M/S avrundat uppåt. Insatt i c-formen ges då med förenklat c0=3 T8 M/S

c/c0 = (1/2)[1 Ö | 1(2w/c0)2 | ] = 0,99953c avrundat. Skillnaden är inte så stor. Men om vi lägger på ett 46,3 ggr större r som ger

w = (1,389 T27)(2,16 t19) = 3 T8 M/S blir resultatet mera dramatiskt c/c0=0,5 — utan någon TYP ”oändligt massiv kropp” typ ”svart hål” eller liknande fiktioner. Med ytterlige växande r avtar c ännu mera.

   Se vidare utförligt i Ljusets gravitella beroende. Se även mera exakta räkningar i K-cellens värmefysik.

 

ÄVEN I MODERN AKADEMI ingår ett uttryck (se Einsteins ekvation) för ljusets reduktion som funktion av växande gravitation. Man tycker därmed att befolkning i modern akademi redan BORDE ha fattat galoppen: c avtar med växande avstånd från tyngdpunkten c0. Emellertid är detta plågsamt för modern akademi DÄRFÖR att relativitetsteorin också har lagt beslag på gravitationen: ”ingenting kan gå fortare än c” har medfört att hela gravitationsverkan har förvanskats såsom verkansberoende av en ändlig hastighet c, så, att man garanterat INTE kan härleda den elektriska laddningen, den som nämligen syntetiserar hela komplexets matematiska fysik enligt GcQ-teoremet. Ingen kommer fram på den vägen.

 

Det grundläggande FELET man gör i den moderna akademins korridorer beträffande den övergripande kosmologiska syntesen är (således, när allt kommer omkring) det här: ändlig, begränsad, massa. Trots att (snart sagt) varenda unge inser att OM vi har kommit hit från det förflutna genom alla lysande Solar och Stjärnor, BÖR det vara så att massan är oändlig. I annat fall vore här nermörkt för eoner sedan. Alla, uteslutande, alla moderna teoretiker utgår emellertid ifrån en ändlig massa i universum. Varför? Fråga Stephen Hawking, eller någon annan. De bara gör det. Därför att annars raseras relativitetsteorin, av princip. Modern akademi SKULLE helt enkelt vara TVUNGEN att »göra sig av med Einstein» för att komma framåt. Men vi vet redan att det skulle betyda den moderna akademins självmord. Låsningen är även, särskilt, tydlig i ett annat erkänt svårbeskrivet fenomenkomplex: aberrationen. Det är samma visa där.

 

ABSOLUTA METRIKEN GARANTERAR som vi har sett i härledningarna, att ljushastighetens variation genom gravitationen INTE kan mätas direkt på någon elektroteknisk väg eftersom också atomernas frekvenser styrs av gravitationen (se även GPS-exemplet): ÄVEN om c lokalt är mycket lågt, garanterar absoluta metriken att varje lokal mätning LIKVÄL ger ett ”c0” enligt cT=d0=c0T0: samma meter, men genom olika c med olika T; avtagande c (starkare gravitation) medför växande T (avtagande frekvens).

 

 

 

 

 

 

Experimentella Bekräftelser

 

 

DOPPLEREFFEKTEN

vR   MODERN AKADEMI            vR = c(2[1L2]–11)–1, L = l0/l

från tidsdilationen i relativitetsteorin

v RELATERAD FYSIK              v = c(1L), L = l0/l

från ljusets friställning från kinetiken, samma som dopplereffekten för ljud

 

 

Färgändringar i ljuset och tonändringar i ljudet på grund av föremålens rörelser benämns allmänt dopplereffekt.

Referensen för ljuset är den lokalt dominerande gravitationen, samma som det lokala tyngdkraftsfältet, för ljudet är det den lokalt stillastående luften.

 

 

Den individbundna ytljushastighetens koppling till kollektivfältet sker via den successiva och snabba r–2-ändringen. Känsligheten för individhastigheter v i detta område är stor. Den sammanfattas av den enkla sammansättningen c±v enligt

 

             l/l0       = c/(c±v) = (1±v/c)–1  .......................    dopplereffekten, relaterad fysik

 

Beskrivning

Stationen S i c0 sänder l0 på T0. l0 tas emot eller reflekteras av v på T i c som l=cT. Samtidigt har v flyttats d=vT i c0. l0 kan då skrivas l0=l±d=cT±vT=T(c±v). Leden ger direkt l/l0=c/(c±v)=T/T0=f0/f. c har ingen påverkan på v, och v har ingen påverkan på c. Det finns ingen koppling, ingen dynamik, ingen fysikalisk förutsättning alls överhuvudtaget.

   Från c till c0 sker enligt DGD en våglängdsförlängning med faktorn c0/c. Totalt ges då l/l0:=(c0/c)[c/(c±v)]=c0/(c±v). För kroppar med normal täthet (allt som kan återföras på eller liknas vid det som finns på och inuti Jorden, vilket betyder hela Solsystemet och de allra flesta stjärnor och galaxer) är skillnaden mellan c och c0 försumbar.

På samma sätt som i ljudfallet är det i ljusfallet: Om v>c0 är all c-kommunikation mellan v och c0 bruten. Övre gränsvärdet med c0=c=+v är l/l0=1/2, men i princip hur höga värden som helst kan finnas om c och v är små relativt c0. Undre gränsvärdet med c0=c och –v blir obegränsat då v®c.

 

Rörelsebegreppen inom mekaniken har alltså ingen koppling till ljusfysiken inte alls över huvud taget med mer än rörelserna direkt påverkar ekvipotentialytorna. v och c kopplar inte. För himlakropparna och även alla vanliga kroppar som inte direkt stöter emot varandra, finns ingen sådan signifikant ändring. I allmän mening gäller med andra ord att ljusfysiken i diskussioner om föremålens mekaniska rörelser redan från start är en dödförklarad diskussion.

 

Eftersom varje kropp har sitt eget särskilda g-fält, oberoende av interferens och samverkan med andra, och oberoende av hur kropparna rör sig, och att gravitationen styr och reglerar den lokala ljushastigheten c genom en kropps fasta ekvipotentialytor via g-potentialen w2=Gm2/r, helt oberoende av hur ekvipotentialytan rör sig eller inte rör sig, är det bara av det skälet klarlagt varför ingen fysisk förutsättning existerar för någon som helst koppling mellan v och c. Det finns ingen dynamik för det, inga gummisnoddar eller band eller rep eller kedjor eller länkar eller hemliga fält eller något annat. Ljusets fysik har ingen koppling till kinetiken. Inte alls överhuvudtaget. Meningar och diskussioner som försöker avhandla ljusfysiken genom mekanikens hastigheter och objekt är och förblir därför strängt ovetenskapliga. De kan direkt hänföras till områden för magi och mystik.

 

 

 

 

Planeternas Perihelierotationer

Från härledningen till Elektriska Förskjutningen, se följande artikel

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

PLANETERNAS PERIHELIEROTATION

samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

 

Elektriska Förskjutningen

 

ELEKTRISKA FÖRSKJUTNINGEN med PLANETERNAS PERIHELIEROTATION

Förtydligad beskrivning Jan2017 från det mera begränsade htm-originalet Nov2007

Originalet | Utförligt | Komprimerat | Även Cirkeln | Figurförklaring | Exempel Merkurius |

 

Resultatbild:

 

                                     

u/v        = 3(v/c)2 ; den åberopade sambandsform för planeternas extra banrotation som måste förklaras

:

Från sammanställningen i Dynamikens Grunder, förarbeten till Universums Historia, 19Apr1995

Med banrotationen u, den ordinära omloppsrotationen v, och ljushastigheten c genomgående densamma i hela komplexet finner vi TanA = v/c. Med förhållandet mellan u och v som funktion av v/c får vi formellt

u/v = f(v/c). Med möjliga koefficienter a och n ger det sambandet nedan i (1).

 

                         Bildkopia av textoriginal i WORD2000

 

Differentialformen för (1) ger via du/dv differentialekvationen  du = (a/cn)vn · dv. Lösningen med integrationsgränserna 0 till v ger (2). Med koefficienterna a=3 och n=2, som ger U=v3/c2, ges via Uc2=v3 samhörighet med den klassiska fysikens produkt av centrifugalacceleration (å=v2/r) och Keplers ytmoment (K=vr) enligt åK = v3 = Uc2. Banrotationen u med avseende på omloppsrotationen v således via derivatan till banrotationens integralform U enligt (3). Således:

:

u/v        = 3(v/c)2 ; den åberopade sambandsform för planeternas extra banrotation som skulle förklaras

 

u/v        = f(v/c) = 3(v/c)2 ....................   elektriska förskjutningen; planeternas extra banrotation

 

Originalet: EfPH

Originalets inledning Nov2007

 

ELEKTRISKA FÖRSKJUTNINGEN med PLANETERNAS PERIHELIEROTATION

Det finns ytterligare ett fenomen som brukar användas av relativitetsteorins förespråkare för att framställa teorins förmodade praktiska förankring, planeternas s.k. perihelierotation. Men även denna detalj kan härledas helt fristående från relativitetsteorin, och dessutom med resultat i en större allmängiltighet: även de helt cirkulära omloppsbanorna ingår. Vi studerar hur.

 

VARJE KRAFT på m (en planetkropp) som inte är riktad utmed r (g-linjen till Solen) introducerar ett deplacement som strävar att bryta r ur sig självt.

 

Situationen är densamma som för en principiell extrakraft som utöver gravitationen verkar mellan centralmassa (m2) och omloppskropp (m) genom en begränsad hastighet c så att tidslinjäriteten bryts mellan den absolutverkande mekaniken (omloppskroppens hastighet v) och den aktuella fördröjande c-verkan. Vi kan kalla denna avvikelse (anomali) för

elektrisk förskjutning (v/c). Men mekaniken är inte kvalificerad för en sådan verkan, utan måste relatera all rörelse till EN enda jämviktspunkt (P). Relaterat till P, genom Newtons tredje lag, resulterar strävan att bryta r i uppkomsten av ett vridmoment (Fr) som strävar att motverka ändringens orsak då inget annat alternativ finns. Kraften (F) på m2-sidan (Solen) måste relatera till P för att etablera fullständig jämvikt och balans. Därmed introduceras en extra rotationshastighet vF=u för omloppskroppen m. Dess relaterade matematik härleds som följer.

 

Utförligt: EfPH

Förtydligat, utförligt Jan2017

PLANETERNAS extra PERIHELIEROTATION

 

PLANCKEKVIVALENTERNA har redan visat att massökningseffekter utom elektrofysiken är uteslutna i fysiken. Det står utomordentligt klart ur den rent teoretiskt relaterbara fysikens synvinkel. Det finns, vad vi vet (Jan2017) heller inga experiment som visar annat. Se MASSÖKNINGSEFFEKTEN INOM ELEKTROFYSIKEN, om ej redan bekant.

   Så återstår då också att förklara — relatera — den konventionellt åberopade sambandsformen 3(v/c)2 = u/v som påstås förklara den extra banrotation (u) — särskilt observerat för planeten Merkurius +43” per sekel — som modern akademi påstår vara själva kronjuvelen i den praktiska uppvisningen av Einsteins (här allmänna) relativitetsteori.

 

  Den exakta förutsägelsen i Einsteins lag är, att under varje omlopp som en planet gör kommer omloppsbanan att vrida sig en bråkdel av ett varv, som är lika med 3v2/c2, där v är planetens hastighet och c ljushastigheten.”,

Arthur Eddington SIGMA En matematikens kulturhistoria, James R. Newman, Forum 1959, Band 2 kapitel 21 (s835-844)

:

  En planet i en elliptisk bana kring solen rör sig snabbare då den är nära solen. Relativistiskt ökar emellertid en kropps massa med dess hastighet. Nära solen är då planetens massa och därmed solens dragningskraft på den något större. Den orkar därför inte riktigt in i sin förra bana, utan vrids en aning för varje varv.”,

FOCUS MATERIEN 2/1975 s85n

:

  Inom ramen för precisionen i mätningarna (ca 1 bågsekund per sekel) råder här full överensstämmelse mellan den allmänna relativitetsteorins förutsägelser och observationerna. Detta, plus de motsvarande resultaten när det gäller perihelieförskjutningarna för Venus och jorden [Jorden!], står som ett av de stora experimentella vittnesbörden om den allmänna relativitetsteorins riktighet.”,

BONNIERS ASTRONOMI 1978, s161sp1m

 

Enligt alla (experimentella) källors rörande samstämmighet finns ingenting som tyder på att planeterna i vårt solsystem skulle besitta någon elektrisk laddning i netto utåt sett. Däremot vet vi genom de etablerade fackverken att alla planeter, alla kroppar i vårt solsystem uppvisar en eller annan form av växelverkan med Solens magnetfält. Den ordinära termoeffekt som Solen alltid uppvisar på omloppskroppens solsida genom uppvärmning — olika joniseringseffekter som växelverkar med Solens allmänna magnetfält i gränslandet mot planetytan — uppvisar alltid någon motsvarande växelverkan med Solens eget interplanetära magnetfält.

   Vi vet också genom ABERRATIONEN (tanA=v/c, Bradley 1729) att

 

aberrationsfenomenet bevisar att omloppskroppen »ser» Solen — ljus/intensitetsmaximum — via en krökt ljusåterkopplande banväg — som nedan på principen som den högra, inte vänstra. Anledningen är att varje [större] himlakropp har en egen »privat dominant g-sfär» som »släpar efter i omloppshastighetsriktningen v», eller »ligger före i v-riktningen», ut mot området där det allmänna Sol-g-fältet är dominant:

 

 

Elektriska förskjutningen -- RELATERAD FYSIK

 

   

 

Givet — Solens allmänna gravitationsfält:

— Solens g-fält ger referensen till all ljusutbredning c=d/T (där SolGfältet överväger ..):

— Tiden (T) för ljuset att färdas avståndet (d) till en fix punkt har formen T=d/c;

— På samma ljustid T hinner en kropp (m) som färdas i Solfältet med viss hastighet (v=x/T) tillryggalägga en väg (x) enligt x=vT.

 

 

Så behöver vi endast undersöka OM någon — alls — sådan matematisk-fysikalisk koppling — alls, över huvud taget — existerar inom relaterad fysik och matematik på vars form och grund vi kan nå den aktuellt åberopade sambandsformen

 

u/v        = 3(v/c)2 ; den åberopade sambandsform för planeternas extra banrotation som måste förklaras

 

Lösning:

 

Från sammanställningen i Dynamikens Grunder, förarbeten till Universums Historia, 19Apr1995

Med banrotationen u, den ordinära omloppsrotationen v, och ljushastigheten c genomgående densamma i hela komplexet finner vi TanA = v/c. Med förhållandet mellan u och v som funktion av v/c får vi formellt

u/v = f(v/c). Med möjliga koefficienter a och n ger det sambandet nedan i (1).

 

             Bildkopia av textoriginal i WORD2000

 

Differentialformen för (1) ger via du/dv differentialekvationen  du = (a/cn)vn · dv. Lösningen med integrationsgränserna 0 till v ger (2). Med koefficienterna a=3 och n=2, som ger U=v3/c2, ges via Uc2=v3 samhörighet med den klassiska fysikens produkt av centrifugalacceleration (å=v2/r) och Keplers ytmoment (K=vr) enligt åK = v3 = Uc2. Banrotationen u med avseende på omloppsrotationen v således via derivatan till banrotationens integralform U enligt (3). Således:

 

Svar:

u/v        = 3(v/c)2 ; den åberopade sambandsform för planeternas extra banrotation som skulle förklaras

 

u/v        = f(v/c) = 3(v/c)2 ....................   elektriska förskjutningen; planeternas extra banrotation

Komprimerat: EfPH

Komprimerat:

 

åK = (v2/r)(vr) = v3 ; = uc2 ; formellt: v3 = v1v2v3 ;  v1=u ;  v2=v3=c ;

Eftersom (Ljusfrihetssatsen) c och v inte kopplar i fysiken, måste åK=v3-formen delas upp på två komplex: gravitationsverkan via v3 och den uppkomna extra banrotationen (u) i förening med ett yttre konstant v-oberoende hastighetssystem c: v3uc2;

— Då kan heller inte uc2 deriveras som v-variabel, och måste därför behandlas som en konstant med avseende på v:

konstant uc2:  Dn (uc2) = d(uc2)/dv = uc2d(1)/dv = uc2/v ; v är variabel, men inte uc.

Dn v3 = 3v2  =  uc2/v ;  3(v/c)2 = u/v.

:

Variationen i den extra uppkomna banrotationen (perihelierotationen) u kan inte återföras direkt på omloppskroppens ordinära banhastighet v eftersom också en konstant c, helt fristående från v, inverkar på uppkomsten av uc och v kopplar inte i fysiken (Ljusets friställning från kinetiken: Ljusfrihetssatsen). Enda möjligheten att derivera uc med avseende på  variabeln v blir då, tydligen, genom att behandla uc som en separat konstant enligt

Dn(uc2) = d(uc2)/dv = uc2d(1)/dv = uc2/v = Dn(v3) = 3v2.

 

Även cirkeln: EfPH

SAMBANDET GÄLLER ÄVEN FÖR PERFEKT CIRKULÄRA OMLOPPSBANOR:

 

Varför kan inte MAC härleda »TermoElektroMagnetsättet»?  Ljusets fysik · Centralverkan · Gravitationsfysiken

   Relaterad fysik:

— VI SER TYDLIGT ORSAKEN varför modern akademi — garanterat, av flera skäl — INTE kan (ens) närma sig ovanstående härledningssätt för planeternas extra, icke-gravitellt förorsakade planetstörning. Einsteins lösning, exakt samma slutform, innefattar (nämligen) först och främst begrepp om ”gravitationen verkar genom den ändliga ljushastigheten c” — som är helt uteslutet i relaterad fysik (Se vic-felet,  DEEP från GRIP). Den delen enbart leder till helt och rent absurda sätt att resonera i problemet. Einsteins idé är som följer, som det beskrivs:

 

  En planet i en elliptisk bana kring solen rör sig snabbare då den är nära solen. Relativistiskt ökar emellertid en kropps massa med dess hastighet. Nära solen är då planetens massa och därmed solens dragningskraft på den något större. Den orkar därför inte riktigt in i sin förra bana, utan vrids en aning för varje varv.”,

FOCUS MATERIEN 2/1975 s85n

 

F=ma=Gmm2/r2 visar »felet direkt» i resonemanget enligt relaterad fysik: ÄVEN om omloppskroppens massa (av oförklarlig anledning) skulle öka, gör det inget åt saken: kraften är densamma: F=Kma=GKmm2/r2=F=ma=Gmm2/r2; — Kraftverkans accelerationskonstant (a) är i varje ögonblick oberoende av omloppskroppens massa: a=Gm2/r2.

   Resonemanget utestänger dessutom direkt perfekt cirkulära banformer (konstant v) — inte bara därför att konstant hastighet utesluter »relativistiska massvariationer», utan främst därför att resonemanget försöker förklara fenomenet genom den gravitella jämviktspunktens momentarm. Den relaterade fysikens elektriska förskjutning har inte den begränsningen DÄRFÖR ATT den lilla extra banrotationen (förskjutningen tanA=v/c) beror på krafter som INTE ligger inom gravitella jämviktsmomentarmen: tidsabsoluta avståndet till skillnad från c-fysikens tidsberoende återkopplingar. Och därför gäller också sambandet för perfekta bancirklar — i relaterad fysik.

— DEN EXTRA KRAFTVERKAN elektriska förskjutningen bygger på en fenomenform som INTE ingår i den rena gravitationsfysiken. Man SKULLE, nämligen obetänksamt, kunna tänka sig att »totalkraften kan skrivas som Fgravitation + FelExtra». Genom att emellertid »FelExtra»:t inte innefattas i den gravitella jämviktsarmens fysik, BLIR summeringen tokig. Fenomenet totalt berör, tydligen, två skilda jämviktskomplex som samverkar via skilda referenser.

   Se f.ö. Planckekvivalenterna kontra Einsteins ekvationer: Massökningseffekter gäller bara för elektriska laddningar i slutna elektriska system: Q=√(m/R)(A/dT); Eftersom R inte finns i mekaniken, gäller heller inte m-variationer där — bara i elektrofysiken. Märk väl. Därmed sammanknyts enhetligheterna i relaterad fysik via GcQ-teoremet: Q via c garanteras av den absolutverkande gravitationen (GRIP).

   Se även andra, liknande, jämförande resultat här i EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER: samma samband, helt väsensskilda teorier.

Figurförklaring: EfPH

FIGURFÖRKLARING:

 

Solsystemet representerar ett termo-elektrogravitellt kraftsystem (DEEP från GRIP).

Gravitationens absolutverkan (GcQ-teoremet) medför att kraftverkan totalt baseras på EN GALILEISKT IDEAL JÄMVIKTSPUNKT (Galileiska kraftrummet: samma accelerationskonstant överallt) mellan (idealt) Solen-Planeten enligt

HÄVSTÅNGSLAGEN (mM)1 = (mM)2 ; systemet är i jämvikt då massa(m)-väg(M)-produkterna är ekvivalenta

   Däremot, och i allra största synnerhet i Solsystemet med de stora avstånden, gäller inte kraftbilden med jämviktspunkten direkt för den elektriska delen i elektrogravitationen. Jämför ljustiden Solen-Jorden (d~1,496 T11 M; 1AU = 1,49598 T11 M, BAs9): Med ljushastigheten (~3 T8 M/S) behöver termiska/elektriska/magnetiska krafter drygt 8 minuter för att avverka distansen. Därmed den här benämnda »elektriska förskjutningen»;

   I varje fall i konventionell litteratur tillskrivs inte planeterna i Solsystemet någon elektrisk laddning (i netto). Vad vi däremot vet är att också planeterna (i någon mån) har magnetfält.

— Vi vet att Solen besitter ett allmänt magnetfält som sträcker sig över (och långt utanför) hela Solsystemet.

 

 Beroende på källverk:

   Ref.s4n; Appendix I; PLANETARY MAGNETIC FIELDS, McDonald 2005:

— Alla planeter, inkl. vår Måne, utom Venus och Pluto (”None or Unknown”) tillskrivs besitta en eller annan form av magnetiskt fält (magnetosfär).

   @INTERNET; THE IONOSPHERE OF VENUS UNDER DIFFERENT SOLAR WIND CONDITIONS, European Space Agency 29Jan2013:

— Bilder visar hur Venusplaneten omges med fältformer som växelverkar/interagerar med Solens allmänna interplanetariska magnetfält.

En växelverkan finns alltså även för Venus, trots McDonald-källan.

   JONISERINGSEFFEKTEN GENERELLT framgår ur en artikel @INTERNET som beskriver atmosfären hos planeten Pluto på följande upplysande sätt:

”We expect that Pluto’s escaping atmosphere is ionized by UV photons from the sun — sunlight — rather than the solar wind”, LIFTING THE VEIL ON PLUTO’S ATMOSPHERE, Space.com, 8Jul2015.

   Så: Vare sig på det ena eller det andra sättet, förefaller alla solsystemets omloppskroppar besitta någon viss förmåga att växelverka med Solens c-komplex, antingen/och/eller i formerna termisk, elektrisk, magnetisk. Kometsvansarna vet vi redan är tydliga exempel via Solens rent termiska verkan.

 

Därmed är kraftåterkopplingen i varje fall i princip garanterad via c-verkan: Solens inverkan på en omloppskropp (v) kan utbilda ytterst svaga motsvarande (mera komplicerade) c-styrda termo/elektro/magnetiska attraktions/repulsionskrafter mellan Sol-Planet — enligt den enkla elektriska förskjutningen v/c (Se även Aberrationen — aberrationsfenomenet [Bradley 1729] bevisar att Planeten »ser» solens ljus/intensitetsmaximum via en krökt ljusåterkopplande banväg som nedan på principen som den högra, inte vänstra. Anledningen är att varje [större] himlakropp har en egen »privat dominant g-sfär» som »släpar efter i omloppshastighetsriktningen v», eller »ligger före i v-riktningen», ut mot området där det allmänna Sol-g-fältet är dominant).

 

 

Elektriska förskjutningen -- RELATERAD FYSIK

 

               

 

Givet: Solens allmänna gravitationsfält ;

— Solens g-fält ger referensen till all ljusutbredning c=d/T (där SolGfältet överväger ..):

— Tiden (T) för ljuset att färdas avståndet (d) till en fix punkt har formen T=d/c;

— På samma ljustid T hinner en kropp (m) som färdas i Solfältet med viss hastighet (v=x/T) tillryggalägga en väg (x) enligt x=vT.

 

 

— Förhållandet mellan delvägarna x/d ger oss x/d = vT/cT = v/c = tanA. Vi kallar den formen här för ELEKTRISKA FÖRSKJUTNINGEN enligt följande (Se även Elektriska Förskjutningen i avsnittet om Kvanttalen):

— Även för den Solen närmaste planeten Merkurius tar det flera minuter (T=232,8S=3m52,8s) för »ljuskraften» (Merkurius-Solen) att KOPPLA. Det betyder, uppenbarligen, att kraftkopplingen GARANTERAT INTE kommer att koppla PÅ gravitella jämviktspunkten omnämnd ovan, (mM)1 = (mM)2.

   Ljusets/magnetismens kopplande kraftväg kommer istället, tydligen på ett eller annat sätt, att drivas utanför gravitella jämviktspunkten, här med exemplet Merkurius-Solen: under inga som helst omständigheter liknande »omedelbar kraftverkan mellan två inbördes stillastående kroppar»; Ett extra på m verkande vridande moment uppkommer utanför gravitella jämviktspunkten. Det extra momentet kommer att påverka hela den gravitella jämviktsmomentarmen med en liten extra vridande kraft (med centrum i Solkroppen) som ger bankroppen en liten banstörning +u — i detta fall i slutänden en s.k. Rosettbana: planetellipsen bringas att rotera långsamt kring sin fokalpunkt (Solen).

   Experiment med hävarm, motvikter och en roterande grammofontallrik: 

— I mitt fall (Jun1990) gjordes ett inledande relativt enkelt mekanisk experiment som (behjälpligt) illustrerar principen.

   Den gravitella jämviktsmomentarmen tillverkades av en smal remsa 2mM bit (ca 15cm) kartong med en jämviktspunkt på den kortare sidan via två intryckta knappnålar som , en bit från centrum, fick vila på karusellen till en grammofontallrik. Under kartongändarna placerades lämpliga underlägg (mindre kartongbitar) för att få en minimal gungarörelse omkring jämviktsläget. Med stillastående tallrik bildas normal jämvikt hos gravitella jämviktsmomentarmen med två olika lämpligt valda motvikter enligt hävstångslagen som ovan [(mM)1 = (mM)2]. Med en liten extra tyngd på den längre sidan behövs en motsvarande större tyngd på kortsidan — eller en motsvarande centrifugalkraft från en surrande grammofontallrik (45vrv). Efter visst trixande och försökande infann sig, verkligen, jämvikten: När tallriken varvade upp, reste sig långsidan med den extra pålagda vikten lydigt och intog jämviktsläge. Tallrikssnurrens extra kraft på den givna hävarmen illustrerar den extra momentkraften från elektriska förskjutningen: Hela banellipsen roterar som följd av Newtons Tredje Lag: Extramomentet uppvägs av en lika stor, motriktad tillståndsbevarande verkan, vilket resulterar i den extra rotationen och därmed »totaljusterad jämvikt».

   I EKVATIONSTABLÅ ELLIPSBANORNA finns sammanställda härledda ekvationer som kopplar sammanhanget (se särskild D-sambandet); Produkten av ellipsbanans diametrala omloppshastigheter (v[A])(v[P])=v2(C=90°) anger omloppskroppens medelhastighet (v) i banan; Apohelium bortre, Perihelium hitre.

 

Genom ekvivalenterna i sambandsformerna för centralverkan (Centrifugalkraft och Gravitationskraft) [GRAVITATIONENS UNIKA SÄRSTÄLLNING I RELATERAD FYSIK]

 

F = må = mv2/r = Gmm2/r2 ;   v2/r = Gm2/r2 ;  v2 = Gm2/r ;  (v/c)2 = Gm2/rc2 ;

F = må = mv2/r = kQQ2/r2 ;   v2/r = kQ2/r2 ;  v2 = kQ2/r ;  (v/c)2 = kQ2/rc2 ; k=Rc=1/ε0=(µ0ç02)

 

ges direkt en matematisk-fysikalisk koppling till elektriska förskjutningen (v/c);

— Om uppgiften gäller magnetismen:  Sambandet mellan elektrisk laddning (Q) och magnetisk fältkraft (F=BQv) ger oss en formell omvandling med en motsvarande »Lokal Magnetisk Fältkraftsfaktor» av typen

 

Q          = [F/Bv] ; 

(v/c)2    = k[F/Bv]2/rc2 = µ0ç02[F/Bv]2/rc2 = µ0[F/Bv]2/r ;

 

Därmed finns i vilket fall den rent fysiskt-matematiska kraftkopplingen given som i relaterad fysikalisk princip förklarar funktionssättet i Planetbanornas elektriska förskjutning.

 

ExMerkurius: EfPH

EXEMPEL MERKURIUS

Sambandet för Planeternas Extra Perihelierotation är u/v = 3(v/c0)2 med c0= 2,99792458 T8 M/S:

 

Planeten Merkurius har i sin omloppsbana omloppstiden [Wikipedia, Mercury (planet)] T=0,240846 år relativt Jordåret, och medelbanhastigheten [BAs161Tab.9.1] v=47.890 M/S. Det ger Merkurius speciella perihelierotation T(MerP) = 3.146.081 år. Eller räknat i bågsekunder per sekel (100) efter de astronomiska observationer som blivit berömda i vetenskapshistorien:

 

Merkurius(u/v)              = 3(v/c0)2 = 3(47.890 M/S/[2,99792458 T8 M/S])2 = 7,65542 t8 ;

eller uttryckt i antal grader på ett varv

360°Merkurius(u/v)      = 2,75595 t5°

                                       = 360°M(u/v)

eller uttryckt i antal grader per vårt Jordår med Merkurius årsomlopp T(M) = 0,240846 Jordår: 2,69551 t5 / 0,240846

T(M)·360°M(u/v)         = 1,14428 t4°/Jordår

eller i bågsekunder per 100 Jordår

100·3600·360°M(u/v)   = 41,194108

En del (äldre) facklitteratur använder med exakt samma anvisade sambandsform värdet 43” för Merkurius;

42,98” Wikipedia, Mercury, Advance of perihelion [Jan2017];

42,00Bonniers Astronomi 1978, s114sp2m, s161sp1m.

 

För Jorden med medelbanhastigheten v=29,79 KM/S [BAs161Tab.9.1] blir T(JorP) = 1/[3(v/c0)2]år = 33.758.187 år, eller drygt 10ggr längre period än Merkurius.

 

 

 

 

 

 

Experimentella BekräftelserF | CGRO | 2007XI

CGRO

 

CGRO

Allmän bekräftelse — GRB-komplexet generellt

 

 

 

CGRO  GRB1—K-CELLENS INRE    GRB1m—MörkaMaterien    GRB1n—Primära v-formen    GRB2—UniversumsSynrand    GRB2a—AkroBreak    GRB3—GRBorigin

CGRO Compton Gamma Ray Burster Observatory, se vidare citat nedan

 

 

GRB-dokumenten (GRB, eng., gamma-ray burst) bakom länkarna ovan kan läsas i princip i godtycklig ordning;

— Alla de 6 htm-dokumenten (utformade hösten 2011 till sommaren 2012) innehåller varandras korsrefererande avsnitt; Totalbilden är ägnad att beskriva GRB-komplexet generellt, enligt TNED.

— I den berättande meningen är ordningen (i huvudsak) från vänster till höger. Uppdelningen i de 6 delarna är resultatet av att htm-dokument (ännu 2012, i princip från 1 MB och uppåt) blir dryga att handskas med (på webben; här totalt 5,19 MB text + 8,26 MB bilder). HELST skulle man vilja ha »allt samlat i samma bok», vilket tyvärr (ännu) inte är realistiskt med dagens dator/webbstandard.

 

Översiktligt snabborienterande innehåll

 

GRB1—K-CELLENS INRE                                                   GRB-grunderna enligt förutsättningarna i TNED (GRB, eng., gamma-ray burst) beskrivs ingående — K-cellens inre matematik måste utvecklas mera fördjupat (från K-cellens värmefysik) för att få fram jämförande GRB-data, här genomgås detaljerna — K-cellens värmefysik innehåller redan anvisningar för hur, via K-radien och K-värdet

GRB1m—MörkaMaterien                                                     GRB, Mörka materien, Kosmiska partikelstrålningens ursprung, dessa sammanhänger i TNED

GRB1n—Primära v-formen                                                 Komplement med samband till GRB1 som (mera ingående) beskriver/klargör K-cellens grundmatematik

GRB2—UniversumsSynrand                                             Basexempel i TNED med jämförande GRB-data

GRB2a—AkroBreak                                                                   Akromatiska brytningsfenomenet i GRB enligt TNED, ljuskurvornas matematik, JetMechMAC-teorin, GRB-exempel

GRB3—GRBorigin                                                                       GRB-objektens ursprung i TNED — Primärtändningar, Gravitell ljusbrytning, Antalet GRB-himmelsfläckar, PrimeEnergy, Detonationspulsernas reaktionstid, Galaxexpansionerna, GRB-lokalerna, GRB-hosts, Antalet Supernovor i Universum, GRBviz, NASAskyMap, Kärninduktiva Strålningstryckets roll för Mörka Materiens förklaring

 

 

Allmänna Planckstrålningen

CGRO

Kort figurbeskrivning

Fig.1

Fig.2

 

Nolldivergenszonens svep över K-cellens expanderande neutronkallplasmamasskroppar (Fig.1) enligt TNED via ljusets g-beroende från K-cellens detonation medför divergenständning (c>0) och därmed neutronsönderfall som leder till exceptionellt starka kortvariga energiutbrott — galaxernas primärbildning enligt TNED: stjärnornas primära födelse.

 

Enligt TNED BORDE följaktligen kortvariga energirika pulsbilder, speciellt av gammatyp, strömma hit till oss, likafördelat över hela himmelsytan [NASAskyMap] från universums ytterst synliga utkanter (Fig.2) som följd av de primära galaxbildningarna (Fig.1).

 

Reguljärt från 1991 inleddes en systematisk kartläggning av sådana pulser (GRB, eng., gamma-ray burst, först observerade från 1967), via rymdlaboratoriet CGRO.

— Se även kort historik mera utförligt i Bakgrund.

Den primära himlakroppsbildningen, i relaterad fysik (TNED) genom K-cellen — motsvarande universum (K-cellens värmefysik) — är tveklöst förknippad med exceptionellt starka energiutvecklingar. K-cellens detonation i formen av ett neutronkallplasma efter föregående kontraktionsfas (K-cellens återvinning) och efterföljande expansion (K-cellens expansion) innebär att sfäriska primärkroppar (J-kroppar) avdelas successivt (Fig.1), i TNED beskrivet av en enklare allmän vågfunktion.

   Vartefter K-cellen expanderar och avdelar J-kropparna, avtar medeltätheten, och därmed en ökning av ljushastigheten (divergensen): Med ljusets gravitella beroende följer enligt TNED en nolldivergenszon (c=0-rand) som sveper över K-cellen i takt med expansionen.

   J-kroppar som kommer in i lokaler med c>0 verkställer därmed neutronsönderfall, och därmed fusioner med tillhörande primär grundämnesbildning:

Tillsammans med J-kroppens primära expansion från neutronkallplasma till slutlig himlakropp, verkställs hela processen som bildar stjärnor och planeter (Jordens 5 ekvationer, Solens 3 ekvationer).

 

— I TNED har det därför fallit sig helt naturligt att associera den exceptionellt stora energi som (i TNED-teorin) förknippas med just den primära stjärnbildningen

divergenständning, neutronsönderfall, fusionsfas, detonation och expansion

— med de (officiellt från omkring 1991 mera reguljärt) observerade starka gammautbrotten (GRB, eng., gamma-ray bursts) från universums yttre regioner: det finns enligt TNED ingen annan kandidatur.

 

För att pröva den förutsättningen mera ingående, i jämförelse med den moderna akademins hävder och meningar — GRBs skulle enligt TNED vara signaler från galaxernas primärbildningar, från universums allra yttersta utkanter — har en fördjupad utvidgning av K-cellens inre matematiska fysik anställts (utformad hösten 2011 till sommaren 2012).

 

Resultatbilden redovisas i de ovan 6 angivna GRB.htm-dokumenten [‡];

 

Med den nuvarande etablerade kännedomen om GRB-observationsdata visar resultatbilden flera detaljer i TNED-beskrivningen som FÖREFALLER ge (mycket) tillfredsställande förklaringar till de olika uppmätta GRB-egenheterna.

 

MEN:

Även om många argument pekar till fördel för TNED i resultatredovisningen, görs ändå här en reservation — det finns (ännu, Jul2012) utrymme för kompletterande observationer via ännu mer utvecklad instrumentfysik, och som möjligen (inom den närmaste framtiden) kommer att avtäcka ytterligare fördjupningar i »GRB-mysteriet».

— Tills dess är TNED-framställningen i GRB-komplexet möjligen och kanske en avancerad djupbeskrivning, men utan direkta möjligheter att fastställa något slutligt avgörande.

Gammastrålning från divergenständningarna

 

 

CGRO Compton Gamma Ray Burster Observatory, se vidare citat nedan

 

 

HELHETSBESKRIVNINGEN i TNED från K-cellens värmefysik ser hela K-cellen via idealt homogen masstäthet. Villkoren med K-radien och K-värdet ställer emellertid upp villkor om det gäller en mera precis bild av K-cellens inre, och som först måste utvecklas i motsvarande matematik (täthetsändringens variationer) innan de mera precisa resultat framkommer som kan användas i någon rättvis jämförelse med GRB-observationerna och deras förutsättningar på MAC-sidan.

— Den ursprungliga täthetshomogena K-cellen, utan aspekter på K-cellens inre, finns i det särskilda kalkylkortet

KalkylkortDirekt KcGRB.ods   8KcHome HelpOpen.

Den utvecklade resultatbilden som satisfierar K-radien och K-värdet för K-cellens inre finns i kalkylkortet

KalkylkortDirekt KcGRB.ods   9KcIN HelpOpen.

— Notera att den senare delen är en utveckling av den förra, och ingen alternativ resultatbild: originalet ingår.

— Ytterligare kalkylkort följer i framställningen och anges i vart särskilt fall i samband med de olika matematiska utvikningarna.

 

Helhetsbilden av K-cellen sett från vår position (via K-cellens värmefysik enbart via K-cellen som täthetshomogen totalsfär) har med ovannämnda utvecklingar renderat en något annorlunda kontur med mera preciserade kvantitativa värden. Skillnaden mellan homogenbilden och den mera precisa inre inhomogenbilden i K-cellen visas via den tidigare beskrivningen i ZONSKÄRNINGARNA kontra den mera precis bilden i K-CELLENS RADIELLA UTSTRÄCKNING; De olika utvecklingssätten redovisas sammantaget utförligt i K-cellen i översikt och K-CELLENS UTVECKLINGSGRAFER I ÖVERSIKT.

 

Beskrivningen nedan tillhör originalförfattningen i GRB-komplexets uppmärksammande (2007) i författningsreferensen till Universums Historia — och har, av ovanstående förklarliga skäl, inte den efterföljande (2011-2012) framställningens precision. Beskrivningen ger ändå huvudsumman i resultatbilden:

 

 

ALLMÄNNA PLANCKSTRÅLNINGEN

Gammastrålning från divergenständningarna

 

Tillsammans med K-cellens allmänna temperaturstrålning 2,7 °K, från yttre till inre, bildas också ett kontinuerligt flöde av intermittenta gammaskurar från J-kropparnas divergenständningar. Dessa genomkorsar alltså universums rymdhav fortlöpande tills alla J-kroppar har em-aktiverats. Gammaskurarnas varaktighet när de når våra regioner kan bero på flera olika faktorer. Strålningen mot en godtycklig rymdpunkt P samlar mera av stora J-kroppars utspridda stråldelar och över större tidrymder än vad fallet blir för små J-kroppar. Även om en J-kropp utvecklar en relativt lokalt kortvarig gammaskur då den divergenständer (säg 1/10 sekund), kan den bli avsevärt förlängd i intrycket när strålbilden når oss genom att hela strålpaketet summeras på källans utspridda delar som ligger fördröjda genom c (säg en eller flera sekunder). En annan inverkande faktor är huruvida J-kroppen färdas inåt eller utåt. Dess egenhastighet och dess egendivergens tillsammans med den lokala divergensen, samt J-kroppens omfång, ger många möjliga kombinationer. Eftersom K-cellen bör vara en synnerligen homogent symmetrisk expanderande kropp bör gammaskurarna i vilket fall och oberoende av hur de ser ut vara helt perfekt likformigt fördelade runt om åt alla håll sett från vår (Vintergatans) position — förutsatt att vår/Vintergatans position också är (idealt) i K-cellens centrum. Denna detalj ansluter helt till CGRO-observationerna.

 

Jämför:

 

”By 1998, BATSE had detected over 2,000 bursters, whose distribution across the sky is remarkably uniform. Such a distribution (showing no structure owing to our galaxy) could only be explained if these bursters are either very close to us or very far (in distant galaxies), making these bursters one of the great mysteries of modern astrophysics.”

ENCARTA 99 Gamma-Ray Astronomy

Min översättning:

Fram till 1998 hade BATSE detekterat över 2000 »skurare» [eng. pl. bursters], vilkas fördelning över himlen är anmärkningsvärt likformig. En sådan fördelning (som inte visar någon struktur som kan hänföras till vår galax) skulle bara kunna förklaras om dessa skurare antingen är mycket nära oss eller mycket avlägsna (i avlägsna galaxer), görandes dessa skurare en av de stora mysterierna i modern astrofysik.

 

Den sfäriska likformigheten endast understryker c0 vi befinner oss nära om än inte exakt i K-cellens centrum.

Beträffande pulsernas varaktighet skriver källan ovan vidare under rubriken Gamma-Ray Bursters

 

”One of the CGRO instruments, BATSE (the Burst and Transient Source Experiment), was designed to study the gamma-ray “bursters” that were discovered by the Vela satellites (originally designed for surveillance of nuclear weapons tests) in the early 1970s, but whose origin had remained a mystery. As their name implies they are short-lived flashes of gamma-rays (lasting from a few seconds to a few minutes) that arrive daily.”

ENCARTA 99 Gamma-Ray Astronomy

Min översättning:

En av CGRO instrumenten, BATSE (Skur och TransientKällaExperimentet), var tillägnat att studera de gammastråleskurar som upptäcktes av Velasatelliten (ursprungligen ägnad övervakning av kärnvapentester) i det tidiga 1970-talet, men vilkas ursprung hade kvarstått som ett mysterium. Som deras namn antyder, är de kortvariga flashar av gammastrålar (som varar från några få sekunder till några få minuter) som anländer dagligen.

 

Ämnet diskuteras vidare på (bla.) @INTERNET Wikipedia Gamma ray burst.

Flera konventionella teorier har ställts fram, men ingen är (ännu 1999 med referens till ENCARTA-källan) allmänt accepterad.

   Flera problem finns med den konventionella grundföreställningen som gör den teoretiska framställningen svårformulerad (i princip omöjlig). Med grund i rent experimentella observationsdata tycks den övervägande mängden teoretiker anse att gammaskurarna härrör från långt avlägsna galaktiska objekt — vilket är vad TNED kräver.

   ENCARTA 2004 har i stort samma artikel som den ovan citerade i ämnet. ENCARTA 2004 omnämner som nyhet projektet SWIFT (samarbete mellan NASA och UK) för mera ingående studier.

   En historisk förteckning över ämnet gammastråleskurarnas observationer finns nu (Juli 2008) från Oktober 1963 till och med September 2006 på NASA-källan

 

http://imagine.gsfc.nasa.gov/docs/science/know_l1/GRB_history.pdf

2008-07-23         

 

Av allt att döma (NASA-källorna på webben, och även andra, är stundtals extremt dåliga på att ange referensdatum: ”recently”, säger NASA-skribenten, och inte en enda datumuppgift finns på sidan. Who knows. 1834 kanske. Vi får gissa att avgörandet med ”recently” (se vidare nedan) ligger någonstans kring 2006-2008.

   Jo. En sista koll gav resultat: ”Last Updated: 24-Feb-2006” upplyser NASA-sidan längst ner i slutet (man måste klicka sig fram dit över flera sidor).

 

2008VII23

Jodå. Som väntat: Med högre känslighet på de mätande instrumenten, är det numera klarlagt bortom varje tvivel (sedan 2006) att de observerade gammaskurarna från CGRO kommer ”från långt avlägsna objekt” i universum. Avståndsvärdena man anger ”billion light-years” motsvarar nära eller omkring de ytterst synliga gränserna.

Se till exempel NASA-källorna @INTERNET (se även Wikipedia Gamma ray burst)

 

http://imagine.gsfc.nasa.gov/docs/science/know_l1/bursts.html

2008-07-23

http://imagine.gsfc.nasa.gov/docs/science/know_l1/grbs_duration.html

2008-07-23

 

Jämför de typiska mätgrafer som källan närmast ovan redovisar med den allmänna typtransienten i K-cellens värmefysik; Det är (grovt sett) precis vad man kunde förvänta av motsvarande serieförlopp med flera inre divergenständningar — eller enstaka individer, som det visas.

   Det finns inte så mycket att välja på.

   Wikipedia skriver i sin artikel (upphämtat nu 2008-07-23),

 

”The discovery of afterglow emission associated with faraway galaxies definitely supported the extragalactic hypothesis. Not only are GRBs extragalactic events, but they are aslo observable to the limits of the visible universe”

@INTERNET Wikipedia Gamma ray burst 2008-07-23

Min översättning:

Upptäckten av efterglöden från utstrålningar associerade med avlägsna galaxer stödde definitivt den extragalaktiska hypotesen. Inte bara är GRBs (sv. Gammastråleskurar, GSS) extragalaktiska händelser, utan de är också observerbara ut till gränsen för det synliga universum.

 

 

 

 

 

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER

 

 

 

 

 

Experimentella Bekräftelser

 

innehåll:: SÖK på denna sida Ctrl+F ·sök alla ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

 

 

Experimentella Bekräftelser

ämnesrubriker

 

                                     

 

innehåll

 

              EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER

 

                                                         Tablå Jul2010

 

                                                         Tablå Nov2007

 

                                                         Elektronens massökning

 

                                                         Experimentella bekräftelser på ljusets friställning från kinetiken

 

                                                         Ljusets gravitella avböjning

 

                                                         Aberrationen

 

                                                         Den kosmiska partikelstrålningen  — BEVISET FÖR MULTIPLA c

 

                                                         GPS-exemplet

 

                                                         Planeternas perihelierotation

 

                                                         Universums expansion

 

                                      CGRO — Gammapulserna från Universum

 

                                                         Fizeaus Experiment — Ljushastigheten genom strömmande vatten

 

                                                         Inledning

 

                                                         Allmän genomgång

 

                       Aberrationen

 

                                                         Fenomenbeskrivning

 

                                                         Samband och egenskaper

 

                                                         Fenomengrund

 

                                                         DEN KONVENTIONELLA  BESKRIVNINGEN

 

                                                         FÖRTYDLIGANDE BESKRIVNING

 

                                                         Aberrationskurvans ljushyperbel

 

                                                         Referenser aberrationen

 

                                                         Samband

 

                                                         cDerivatan — ändringen i ljushastighetens gravitella beroende, härledning

 

                                                         Beräkningen av c0|J

 

                                                         ABERRATIONSHYPERBELN

 

                                                         cVariationen

 

                                                         Ljusfältets gravitella v-funktion

 

                                                         vG-parabeln

 

                       Solrandsavböjningarna

 

                                                         LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING

 

                                                         Verifikation, bekräftelse

 

                       Elektronens massökning

 

                                                         Massökningseffekten inom elektrofysiken

 

                                                         Bekräftelser

 

                                                         Elektronens massökningshastighet, u

 

                       Ljusets friställning från kinetiken — M&M:s experiment

 

                                                         Inledning

 

                                                         Uppdagandet av v+ic-felet

 

                                                         M&M:s experiment

 

                                                         vic-felet

 

                                                                            r-teorins grundmatematik

 

                                                                            RELATIVITETSTEORIN (1905)

 

                                                                            Relativitetsteorins matematik, resultat

 

                                                                            Resultatet av vic-felet

 

                       Beviset för multipla c

 

                                                         My-mesonerna och c

 

                                                         Härledning

 

                                                         Kalkylkort till Mymesonerna

 

                                                         Tidsdilationen

 

                                                         Litterära referenskällor

 

                                                         SUMMERING

 

                       GPS-exemplet — globala satellitsystemets tidsprecision

 

                                                         Inledning

 

                                                         Frekvensförskjutningen

 

                                                         GPS-exemplet

 

                       Universums Expansion

 

                                                         Galaxernas rödförskjutning

 

                                                         Jämförelser MAC/TNED

 

                                                         Dopplereffekten

 

                       Planeternas Perihelierotationer

 

                                                                            Elektriska förskjutningen

 

                                                                            Resultatbild

 

                                                                            Originalet

 

                                                                            Utförligt

 

                                                                            Komprimerat

 

                                                                            Även Cirkeln

 

                                                                            Figurförklaring

 

                                                                            EXEMPEL MERKURIUS

 

                       CGRO — gammapulserna från universum

 

                                                         Allmän bekräftelse

 

                                                        

 

referenser

[HOP]. HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon, McGraw-Hill 1967

[BA]. BONNIERS ASTRONOMI 1978 — Det internationella standardverket om universum sammanställt vid universitetet i Cambridge

t för 10, T för 10+, förenklade exponentbeteckningar

 

MAC, i Universums Historia ofta använd förkortning för Modern Akademi (eng. Modern ACademy)

 

TNED (Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=mnc0rn, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.

 

 

Senast uppdaterade version: 2017-02-03

*END.

Stavningskontrollerat 2008-03-06 | 2017-02-03.

 

rester

BUGG FRÅN MICROSOFT

*

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PNG-justerad 2011-10-10

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se