SOLFYSIKEN · SOLFLÄCKARNAS UPPKOMST 2008II10 a BellDHARMA production · Stjärnfysikens fundamentala grunder enligt TNED | Senast uppdaterade version: 2011-10-10 · Universums Historia
innehåll
denna sida · webbSÖK äMNESORD på
denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER · förteckning över alla webbsidor
Solfläckarnas
uppkomst
INLEDNING TILL SOLFLÄCKARNAS UPPKOMST ENLIGT TNED
ALLMÄNNA SOLDATA
INLEDNING TILL SOLFLÄCKARNAS UPPKOMST ENLIGT TNED
Se även grundläggande helioseismologiska aspekter från föregående i Den Moderna Akademins Solteori
Följande allmänna grunddata är kända från den tillgängliga litteraturen
(Internetkällor anges generellt i denna presentation typiskt @INTERNET Källverk Artikel [URL] InfångningsDATUM)
Solens roterande
kropp, referens
Illustrationen orienterar och sammanfattar Solens roterande kropp med referens
till Jordbanan (ekliptikan) med Jorden (infälld) till jämförelse. För källdata
på Solen, se nedanstående tabell. Data på Solaxelns lutning relativt
fixstjärnorna, samt eventuell precessionsperiod för denna, är här ännu okänt.
Jordaxelns precession [BAs441sp2ö] är f.ö. ca
25 800 år.
Solklotets differentiella
rotation
Basdata, värdet anges i antal dygn
|
källa |
ekv dygn |
pol dygn |
[URL] källverk |
°EKVrelEKL |
B Solytan medelvärde Tesla |
|
FM |
25 |
30 60° |
FOCUS
MATERIEN 1975 s558 |
— |
allmänt svagt s558 |
|
BA |
26 |
37 |
BONNIERS
ASTRONOMI 1978 s138fig8.12 |
— |
0,0001 s138 |
|
@I |
25 |
36 |
[www.windows.ucar.edu] 2008-01-15 |
— |
— |
|
@I |
24 |
>30 |
[solarscience.msfc.
nasa.gov] 2008-01-15 |
— |
— |
|
@I |
25 |
34 |
[nssdc.gsfc.nasa.gov], Wikipedia Sun 2008-01-15 |
7,25 |
0,0001 Wikipedia Sun |
Tabellförklaringar:
ekv vid ekvatorn, pol vid polerna, [URL] källverk, °EKVrelEKL Solekvatorns
lutning relativt ekliptikan i grader, B »allmänna
Solmagnetiska fältets styrka»
URL, Uniform Resouce Locator — samma som webb- eller
internetadress till en specifikt datorbaserad informationslokal
Referens — 0,1 Tesla (1000 Gauss) är styrkan i
mellanrummet 1mM på två små 1cM runda tavelmagneter (mätning genom elektromagnetisk balansvåg, ur författarens eget
arkiv)
BA, specifik
källreferens s139sp1ö:
”En del forskare har angivit något kortare rotationstider. De tider som ges här bygger på de observerade dopplerförskjutningarna av fotosfärens spektrallinjer och inte, vilket är vanligare, på observationer av solfläckarnas rotationstakt; detta eftersom denna sistnämnda sannolikt påverkas av solens magnetfält.”
NOTERA
DE INBÖRDES TABELLAVVIKELSERNA: Vi finner i allmänhet olika uppgifter, mer
eller mindre samstämmiga (och ibland inte alls).
[Undvik HELT att referera data till källor
som inte kopplar en väl logiskt relaterbar grundkälla: finns ingen relaterbar,
fattningsbar beskrivning är referensen värdelös].
I allmänhet är det så här »verkligheten»
ser ut i den vetenskapliga världen, typ tabellvärdena ovan: vi får lite olika
uppgifter beroende på vilka källreferenser, arbetsgrupper, metoder, instrument
och epoker vi anställer i jämförelsen.
Var speciellt noga med att datumstämpla Wikipediacitat: de ändrar sig GARANTERAT från tid till annan.
SOLFLÄCKARNAS UTSEENDE —
FÖREKOMST OCH DETEKTERING, NOMENKLATUR
Vänstra bilden ovan visar en inverterad (för bästa kontrast) bild av Solen från 29 September 2001
(2001-09-29 09:36, källa [http://www.gsfc.nasa.gov/topstory/20011210insidesun.html]).
De ljusa (gula) partierna motsvarar de normalt sett mörka delarna i solfläckens inre (den s.k. umbran).
Högra bilden visar motsvarande magnetografisk bild, samma datum
(källa [http://soi.stanford.edu/production/mag_gifs.html]; Källan har en fullständig katalog med stora tydliga GIF-bilder på Solskivan, från Maj 1996 — dag för dag. Utnyttja den resursen för att kolla upp och jämföra vid behov).
Vitt motsvarar magnetisk nordpol, Svart motsvarar magnetisk sydpol. Basuppgifter på den magnetografiska nomenklaturen
(finns inte med i bildkällans dokumentreferenser!) finns f.ö., bl.a., på
[http://solar-center.stanford.edu/solar-images/magnetograms.html].
MAGNETOGRAMMET bygger på Zeemaneffekten; med en
känd normal spektroskopisk ljusemission för en viss grundämnesatom, uppvisar
den atomen en karaktäristisk spektral ändring i närvaro av ett yttre (starkt)
magnetisk fält. Med samband och materialsammansättning känd, kan på så vis
uppmätta spektroskopiska data ge magnetisk information om aktiviteten inom ett
visst mätområde (bildpunkt). Instrument som omnämns särskilt i dessa sammanhang
är MDI Michelson-Doppler-Imager. Se mera utförligt på
[http://solar-center.stanford.edu/solar-images/magnetograms.html].
Speciellt magnetografiska Solytsbilder
bildar (följaktligen) en utmärkt bas för att studera Solens ytmagnetiska (och även allmänna) fysik — med hög grad av praktisk noggrannhet —
tillsammans med nedanstående typdiagram:
Diagramtypen överst kallas »fjärilsdiagram». Den visar förekomsten av
solfläckarna i tid (horisontella) och latitud eller avståndet
Nord-Syd från Solekvatorn (vertikala).
Den undre kurvan (här sammanställd av författaren) visar den ungefärliga periodiska ändringen av Solens allmänna magnetfält. Men vi måste här (till att börja med) iaktta en viss försiktighet med den termen (2008-01-22); DELS därför att perioden KAN uppvisa (smärre) undantag; DELS för det faktum att begreppet »Solens allmänna magnetfält» är en ytterst kontroversiell artikel (den är erkänt svårformulerad) och det finns ingalunda några (ännu kända) enkla beskrivningar av vad den magnetismen (egentligen) går ut på. Konventionellt räknar man med att »Solens allmänna magnetfält» inte bildas av någon TYP roterande kärna i Solens inre, utan istället av många olika samverkande delar i Solkroppen sett totalt. Det finns dock flera instanser och författare som använder »Solens allmänna magnetfält» för att referera en TYPISK magnetisk ordning mellan »Solens allmänna magnetfält» och solfläckarnas magnetpoler: Den ledande solfläcken (den som ligger längst fram i Solrotationens riktning, alltså från vänster till höger i bilderna) uppvisar alltid (eller möjligen mestadels, vilket vi inte vet här) samma magnetpol som den hemisfärens magnetpol. Vi ser att detta också stämmer med ovanstående diagram: SolNordpolen år 2001 bör ha en magnetisk Nordpol; ledande solfläckar (i varje grupp) på Solens norra hemisfär ska då regelrätt ha en magnetisk nordpol (vitt i magnetogrammet bör ligga främst åt höger). På södra hemisfären råder omvänd ordning (svart före vitt). Bilden ovan uppvisar tydligt flera exempel som tycks stämma in på den ordningen.
FJÄRILSDIAGRAMMET brukar också (numera) stundtals anges utförligt i formen av ett magnetogram enligt nedanstående kopia. Den magnetiska fältstyrkan (B) anges med mellangrått B=noll, mot vitt magnetisk Nordpol (+B), mot svart magnetisk Sydpol (–B). Magnetiska fältstyrkan (B) anges konventionellt i enheten Tesla (T; 1Tesla=1VS/M2) med en motsvarande enhet Gauss (G) enligt
1Gauss = 0,0001 Tesla; 10 000 G = 1T
Magnetogrammets B-skala nedan är angiven i
intervallet ±10 Gauss. Observera dock att det finns andra källverk som
använder samma typillustration med en annan skala ±40 G — Soldata
är i allmänhet av den typen (2008-01-22) vilket (möjligen) beror på olika
metoder, olika preferenser, olika instrumentella förutsättningar som går i
riktning mot högre upplösning och därmed en allmän mix av tillgängliga data med
olika grad av noggrannhet — eller helt enkelt bara ett avgränsat
mätintervall.
Magnetiska fältstyrkan i Solytan är i det närmaste noll med små
fluktuationer
Magnetogram
NASA
Källa: Solar Magnetic Field Map · Produced by: MSFC NASA, David
H. Hathaway
[http://www.solarviews.com/cap/sun/sunmag.htm]
Views of the Solar System Copyright © 1995-2007 by Calvin J.
Hamilton
Illustrationen ovan är ett gråskaleexemplar av originalet: Ljusare
partier än mellangrått är i originalet gula, mörkare partier än mellangrått är
blå. Skalan ±10G anger
magnetiska fältstyrkan (B) i enheten Gauss
(1G = 0,0001 [Tesla = VS/M2]). Notera att olika
källor för samma diagram kan ha något olika skalor. Källan
[http://www.astronomycafe.net/qadir/q1659.html]2007-06-02, för att exemplifiera, använder gränserna ±40G,
samma diagram som ovan.
Vi ser att magnetogrammet i figuren ovan
visar tydliga B-värden just invid Solpolerna — men knappast sedan mera
neråt mot Solekvatorn;
fältstyrkan över Solytan
med polerna och solfläckarna fråntaget är på det hela taget ± noll.
Vi kommer att studera dessa detaljer närmare under presentationen.
BILDER OCH FILMER PÅ SOLFLÄCKAR
Bilden nedan föreställer kanske en av de allra tydligaste (och snyggaste) solfläcksbilder som någonsin tagits.
Storleksreferensen
med Jordklotet till jämförelse, skalan nedan, baseras på den angivna solära ytcellsstorleken
ca 1000 KM från måttsangivna högupplösande ytbilder på Solen från Solar and
Astrophysics Lab 17 June 2003 [http://www.lmsal.com/Press/SPD2003.html].
Bildkälla 2001-03-30 [http://www.nsf.gov/pubs/2001/ma0112/ma_sunspot.htm] 2008-01-22 · Image courtesy of
NSF National Solar Observatory
”This picture of the
largest sunspot group in a decade shows the Sun as seen by a film camera at the
National Science Foundation's McMath-Pierce Telescope at Kitt Peak, AZ, on Friday
morning, March 30, 2001. It was taken by Dr. Bill Livingston, a staff member of
the National Solar Observatory in Tucson, AZ.
Image courtesy of NSF
National Solar Observatory.”
Min översättning:
Denna bild på den största solfläcksgruppen under ett decennium visar Solen sådan den ter sig i en filmkamera på National Science Foundations McMath-Pierce Teleskop vid Kitt Peak, AZ, Fredag morgon, 30 Mars 2001. Bilden togs av Dr. Bill Livingston, en besättningsmedlem av Nationella Solobservatoriet i Tuscon, AZ.
@INTERNET är (numera, 2008) rikt representerat på både film och bild från Solytan — inte sällan med både häpnadsväckande och fascinerande uppvisningar. Materialet är i själva verket så omfattande att man önskar sig en mera allmän, organiserad överblick. Det finns (tydligen) flera initiativtagare till den tanken, men helheten väntar fortfarande på en mindre utspridd lösning.
Jag ska här försöka att ge åtminstone några referenser:
KANONFILMER PÅ
SOLAKTIVITETER finns på
[http://www.nasa.gov/centers/goddard/news/topstory/2003/0903rhessi.html]
MÅNGA
TOPPKVALITETSBILDER PÅ SOLEN även kononfilmer finns på
[http://www.solarphysics.kva.se/NatureNov2002/press_images_eng.html]
FILMER PÅ SOLEN
finns även rikt
representerade på
[http://solar.physics.montana.edu/YPOP/FilmFestival/index.html]
FANTASTISK FLAREFILM:
[http://www.nasa.gov/centers/goddard/news/topstory/2005/sept_aurora.html]
Ovanstående har en fantastiskt fin, lång och tydlig, film på en Solflare
— webbsidan daterad ”09.16.05”: får vi be om en tydligare datumstandard,
tack (2005-09-16?). Kanon!
(Aktuella utbrottet möjligen Fredagen den 9 September 2005).
ROTERANDE SOLFLÄCK:
[http://www.gsfc.nasa.gov/topstory/20011210insidesun.html]
En fullständig,
illustrerad, PDF-avhandling som beskriver (den) solfläckens rotation finns på
[http://cadair.aber.ac.uk/dspace/bitstream/2160/298/1/Brownetal2003.pdf].
Något generellt
samband mellan B-pol och solfläcksrotation synes inte föreligga
(exempel finns på rotationer åt bägge hållen för samma fläckpolstyp på given hemisfär).
NOTERA OCKSÅ:
Solens differentiella rotation (grovt 11 dygn per Solvarv snabbare vid Solekvatorn än vid Solpolerna) garanterar att varje fast del på Solytan (t.ex. en solfläck) tvingas rotera moturs på norra Solhemisfären och medurs på den södra, mera ju större fläcken är. Emellertid är det bidraget så litet att det knappast har någon direkt observationell betydelse.
EN HEMMAGJORD ENKEL MAGNETKOMPASS
SOLMAGNETISKA GRUNDBEGREPP — ENKLA
KÖKSEXPERIMENT VISAR
DU har (betydligt) större potential som ingenjör än vad du tror; MYCKET (för att inte säga ALLT) kan avgöras genom (mycket) enkla experiment med »kökets enkla redskap». På den vägen kan man utveckla betydande insikter i fysikens underbara maskineri — utan att egentligen behöva använda någon (reguljär) matematik alls. Vänta bara ska du få se. (BARNEN har gjort det i alla tider).
Fig:1. En hemmagjord enkel vattenkompass.
KOMPONENTER:
1. 
plastclips (eller motsvarande), 3. 
stålnål, 5. 
tavelmagnet runda (flera)
Du behöver 1. ett plastclips (du vet, typen som sitter på Skogaholms Tekakor), 2. en rund tandpetare, 3. en konventionell knappnål av typen stål, 4. en skål eller kopp,
5. ett antal runda tavelmagneter (typ Ø12×h4 mM); rund, för att
föreställa solfläckens magnetkropp i kommande experiment
Fig:2. Vattenkompassens tarering
Ur författarens arkiv 2008-01-22
Syfte, metod och beskrivning
Sätt ihop delarna 1-3 enligt Figur 1, vi kallar konstruktionen kompassnål; Tandpetaren monteras i plastclipset genom att (separat verktyg) punktera clipset med en syl. Sylen kan också användas för att förbereda hålet för knappnålen som ska punkteras genom tandpetaren;
Håll knappnålen mellan fingrarna (vänster hand) och stryk den med tavelmagneten (höger hand) — upprepat ett antal gånger; Järnatomerna i stålnålen rättar då in sig efter det yttre magnetfältet (B-fältet) i tavelmagneten, och stålets molekylsammansättning garanterar att den bildningen sedan kvarstår: Vi har fått en permanent liten magnetnål.
Fyll sedan skålen (4) med vatten, Figur 2, och sjösätt kompassnålen. Jämför gärna med att (ha flera kompassnålar, eller) skjuta in en omagnetiserad stålnål; Medan den magnetiserade stålnålen vrider in sig och ställer sig i den Jordmagnetiska Nord-Synriktningen, vänstra bilden ovan, finns ingen sådan tendens i den omagnetiserade stålnålen.
Testa även den magnetiserade stålnålskompassen med den lilla (handhållna) magneten i närheten, mittbilden ovan, och se att den verkligen reagerar.
Med ovanstående enkla hyperkänsliga instrument, har du fått ett genuint precisionsinstrument. Verkligen. Med dess hjälp kan magnetisk polaritet avgöras och bestämmas:
Konventionell beteckning för magnetisk nordpol är N — »pekar mot geografiska nordpolen» — liktydigt med positiv pol (+) och mot vitt (vissa källor anger också gult) från mellangrått i Solmagnetogrammen;
Konventionell beteckning för magnetisk sydpol är S — »pekar mot geografiska sydpolen» — liktydigt med negativ pol och mot svart (vissa källor anger också blått) från mellangrått i Solmagnetogrammen.
TAVELMAGNETERNA i sig kan användas för att experimentera med i den spännande jakten på gåtan och mysteriet med solfläckarna (betraktade som isolerade magnetkroppar), hur och varför de beter sig och uppför sig som de gör och vad som kan ligga till grund för de iakttagna detaljerna.
Markera med fördel varje tavelmagnets Nordsida, t.ex. genom att pricka på en liten droppe Tippex (vitt) som torkar snabbt.
ALLMÄN MAGNETISK NOMENKLATUR — FÖR ATT FÖRSTÅ
SOLFLÄCKSFYSIKEN I DETALJ
Fig:3. Magnetisk Solnomenklatur.
KÖKSEXPERIMENTET i föregående figurer 1 och 2 finns komprimerat i figur 3 ovan, del a:
Konventionellt beskrivs magnetiska fältets flödesriktning MELLAN magneternas poler enligt:
Från Magnetiska Norra till Magnetiska Södra (N®S); En kompassnål ställer in sig med sin magnetiska nordpol (N) pekande mot den magnetiska sydpolen (S) som i Jordens fall (i vår epok) betyder geografiska nordpolen.
Delen b i figur 3 visar hur ett system av kompassnålar (eller stavmagneter) ställer in sig i Nord-Sydlig riktning efter ett yttre magnetfält, typ (det svagare) Jordfältet i del a.
Delen c i figur 3 visar motsvarande elektriska nomenklatur: om en (fin) koppartråd lindas på en (rund) stav och ansluts till en strömkälla så att strömmens riktning (konventionellt med positiva laddningsbärare) flyter enligt högerhandsregeln — strömmen (+) i högerhandsfingrarnas riktning runt stången — då bildas ett magnetisk fält (ett B-fält) med riktningen N i tummens riktning; Spolen uppför sig precis som en kompassnål eller stavmagnet. Därmed härleds magnetismen på den elektriska laddningens strömmande grund;
Delen d i figur 3 visar den fullständiga kopplingen mellan elektriska strömmen, den resulterande magnetiska flödesriktningen och högerhandsregeln: öva på den så du kan använda dess beståndsdelar för att avgöra varje detalj i elektriska-magnetiska flödesproblem: Med TUMMEN i strömriktningen (+ för en positiv elektrisk laddning med högerhanden, Ie+), pekar högerhandens fingrar alltid i magnetfältets riktning, N®S. För en negativ elektrisk laddning används vänsterhanden med samma resultat som för högerhandsregeln fast spegelvänt, analogt vänsterhandsregeln.
NOTERA ALLTSÅ: fingrarna i strömriktningen, som ger B-riktningen i tumriktningen, GER SAMMA RESULTAT som »tummen i strömriktningen ger B-fältet i fingrarnas riktning». Det är högerhandsregeln, och den sammanfattar på ett utomordentligt naturligt och enkelt sätt i stort sett hela elektrofysikens elementa — i ett enda enkelt men fast handslag.
Trådstrålerör med Helmholtzspolar GYMNASIETS
FYSIK åk2 s195 Liber 1980
DEN TRADITIONELLA SKOLFYSIKENS TRÅDSTRÅLERÖR påvisar flera detaljer i elektrofysiken som ansluter till Solfysiken. På bilden ovan (från GYMNASIETS FYSIK åk2 s195 Liber 1980) visas till vänster ett s.k. trådstrålerör (eng. Teltron Electron Beam Tube): en liten elektronkanon är monterad i ett glasrör som innehåller vätgas under lågt tryck (idealiskt samma typförhållanden som i Solytan). De bägge omgivande ringarna består var och en av många varv fin koppartråd som lindats för att kunna ge ett mycket homogent magnetisk fält i området som går genom glaskupan. Den speciella binära spolkonstruktionen kallas Helmholtzspolar. Med korrekta strömpoler inkopplade, dras de negativt laddade elektronmassorna enligt vänsterhandsregeln in i en cirkel runt B-fältet i mitten, samtidigt som vätgasen emitterar ljus (högra bilddelen). Denna senare detalj är f.ö. samma princip som beskrivs av Solen i dess opacitet (ogenomskinlighet): den, här enligt TNED, stora mängden elektroner i Solytan, tillsammans med den (mycket) förtunnade vätgasen, garanterar att det ljus som Solen producerar inifrån sprids maximalt i det yttre elektronskiktet och därmed gör en inspektion av det inre av Solen helt omöjligt.
Vi ska längre fram se hur TNED förklarar uppkomsten av solfläckens umbra (den innersta mörka delen, se Solfläckens umbra) som en uttunning av just elektronmassan i det området och som leder till en lokal minskning i ljusintensiteten (som resulterar i den mörka centralfläcken). Vi noterar här endast till att börja med att den moderna teorin inte kan härleda en sådan typordning på grund av att man inte kan härleda någon allmän polarisering i Solen mellan inre joniserad atomdel och yttre separerat elektronhölje — på grund av den tidigare omtalade termogravitella grundordningen med p®T, se Termofysiken. Därmed kan modern teori heller inte härleda Solradien, och därmed heller inte Solperioden på 11,44 år (initiellt från Solens första dag) — TROTS att sambanden är enkla, elementära. För konventionell umbrateori, se Intensitetsrelationen.
WORDNOTERING 2008-02-10: AV
OKÄND ANLEDNING VISAS INTE BOKMÄRKET »FUSIONSPERIODEN» I MÅLDOKUMENTET vid
länkningen av Solperioden FRÅN DET HÄR WORDDOKUMENTET: EN SÄRSKILD speciell
WORDkoppling har inlagts »fusionsperioden_speciellWORDkoppling» vilket verkar
ha löst problemet.
MAGNETISKA SOLFLÄCKSANALOGIN
Med en roterande skillnad på runt 11 dygn mellan Solens polära och ekvatoriella regioner (samt en löpande ljustid mellan polerna på ca 14 sekunder) ändras också Solens gravitella ytreferenser. Eftersom Solens magnetfält också har den materiella men icke fasta gasiska Solytan som referens, innebär förskjutningen att Solens magnetfält också förskjuts analogt med den differentiella skillnaden i rotation.
Figurerna nedan visar schematiskt hur 11-dygnsskillnaden i
rotation mellan Solpol och Solekvator åstadkommer att B-linjen, ursprungligen
rakt mellan polerna, viras runt Solekvatorn och (strax) framstår som i stort
sett parallell med denna.
Solmagnetiska
fältordningarna med exemplifierade solfläckspolariteter inkluderade
Motsvarande ordning i Solfallet jämfört med delen a i föregående figur 3 blir således — enligt den magnetiska experimentordning vi nyligen studerat — att vi FÖR SOLEKVATORNS ILLUSTRERANDE DEL horisontalvänder figurdelen 3b; Detta ger oss — förtydligat i Solfläckspoler med Solfallet enligt figuren närmast ovan — ordningen underst i figuren nedan.
Norra Solhemisfärens idealiserade magnetordning om också norra
Solhemisfären håller en allmän magnetisk nordpol.
Vi kan tänka oss stavmagneten (eller kompassnålen) U-böjd med polerna uppvända i Solytan, eller som enskilda fristående »runda tavelmagneter» — till prövning, obs.
Motsvarande ikoniserade ordning (med ett system av tavelmagneter efter varandra i det allmänna Solytfältet) kan då tecknas enligt figuren nedan,
Den undre delen klargör EXPLICIT hur magnetordningen INTE fungerar — OM Solen uppvisar den magnetiska fältordning vi är vana vid att se här på Jorden. Då är det också helt säkert så:
B-flödet N®S utanför magneterna måste koppla in sig mot dessa på en fristående magnets — en solfläcks — S-pol; N ® S.
Inte på en N-pol; N®N fungerar inte.
vissa litterära verk lämnar oss i ovisshet på den
här beskrivna punkten
Det finns vissa litterära verk som lämnar oss i ovisshet på den här beskrivna punkten, och som inte närmare talar om för oss hur man har tänkt sig saken:
Ovanstående källa (med flera liknande) tänker sig saken enligt följande ordning, motsvarande föregående förenklade ikoniska detaljer:
Källan visar flödesriktningarna tydligt genom utritade pilar i flera illustrationer (källsidan 145) så att något tvivel här knappast kan råda om vad källan avser.
Vad vi vet finns ingen magnetism som fungerar på det sättet. Eller som nyligen påpekades:
B-flödet N®S utanför magneterna måste koppla in sig mot dessa på en fristående magnets — en solfläcks — S-pol; N ® S.
Inte på en N-pol; Typen N®N fungerar inte i den fysik vi känner till. Det krävs N®S. Inget annat.
FOCUS MATERIEN 1975 s559 DÄREMOT, samt ytterligare (se kommande citat), ger här samma referensgrund som TNED; en med vår föregående beskrivning konsistent översikt.
Focuskällan använder typformen
enligt
FOCUS MATERIEN 1975 sidan 559
och vilket vi ser är samma ordning som den tidigare beskrivna och experimentellt uppdagade reguljära magnetiska fältordning vi har rätt att förvänta oss också i Solens fall — om inte dess fysik är oss så främmande att vi måste tillgripa mysterier och magiska formler som ingen kan förstå; Den här presentationen är emellertid inte engagerad i den typen.
Samma ordning förtydligas också i nedanstående referenser:
”At the start of the first cycle, the leading
sunspot has the same polarity as the magnetic field of the sun in that
hemisphere. When the next 11-year cycle starts, the leading sunspot has the
opposite polarity. Then during the third cycle, the polarity of the leading sunspot
has returned to the same polarity as the solar field in that hemisphere.”
@INTERNET NASA Sunspots
[http://sunearthday.nasa.gov/2007/locations/ttt_atob.php]2008-01-14
Min översättning:
Vid början av den första cykeln, har den ledande solfläcken samma polaritet som den solhemisfärens magnetfält. När nästa 11-årscykel börjar, har den ledande solfläcken motsatt polaritet. Sedan, under den tredje cykeln, har den ledande solfläckens polaritet återgått till samma polaritet som det solära fältet på den hemisfären.
En annan källa med samma uppgift men annan formulering:
”The leading spot of the bipolar
field has the same polarity as the solar hemisphere, and the trailing spot is
of the opposite polarity.”
@INTERNET Wikipedia Babcock Model 2007-05-27
Min översättning:
Den ledande fläcken i det binära fältet har samma polaritet som solhemisfären, och den efterföljande fläcken är av motsatt polaritet.
DÄREMOT FINNS ÅTER ANDRA FÖRFATTARE SOM (ÅTERIGEN) tycks ha blandat ihop preferenserna:
Källan nedan (NASA Sun-Earth Day: 2008 Space Weather around the world 2008-01-22) gör anspråk på att beskriva Babcocks modell, se citat ovan. Men nedanstående beskrivning är uppenbarligen inte samma som den som ges från Babcock (se citatet närmast ovan), och övriga typ FOCUS MATERIEN 1975 (se föregående illustration):
”If the northern solar
hemisphere had a 'north' polarity, the leading sunspot in the sunspot pair
would have a south polarity. The reverse would be true in the sothern
hemisphere.”
[http://sunearthday.nasa.gov/2008/TTT/60_magfield.php]
2008-01-22
NASA-källan ovan har också en illustration till texten som visar samma typform, ögleprincipen, som BONNIERS ASTRONOMI från 1978.
EMELLERTID ANTYDS — men sägs
inte direkt rakt ut — att Babcocks modell (med ögleprincipen) har uppvisat
sådana brister att den modellen (numera 2008) har måst överges för nyare
modelluppfattningar: NASA-källan beskriver illustrerat (nämligen vidare, samma
stycke) hur man numera lutar åt att Solens magnetism består av tvenne
»Magnetiska Dynamo»; en lokal dynamo (som ingen ännu vet hur den fungerar)
som främst sammanhänger med Solytan, och en global som sammanhänger med »mera
fundamentala magnetiska grundordningar i Solens inre». Emellertid finns inget (ännu) DIREKT uttalat i saken, och den här omskrivna tolkningen är ENBART (ännu så
länge) min egen.
Det är viktigt att ha
dessa etablerade beskrivna ordningar klart för sig
Därför att i varje diskussion
som INTE innefattar klarhet över preferenserna
— det finns, som sagt,
högeligen eminenta litterära referenskällor som INTE har det: Väl beskriver man
solfläckarnas växlande polaritet, samt även Solfältets allmänna växling, men
man gör det inte tillsammans i en och samma illustrativa översikt: detaljerna
blir, och är, föremål för sammanblandning
— förvandlas varje önskan om
konstruktiva lösningar till ett fundamentalt misslyckande. Vi kommer ingen vart
i en sådan diskussion. Ingen idé att ens inleda något. Drop it.
Enligt uppmätta observationer [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s559] utgörs ca 70% av de observerade solfläckarna av typen binära, dvs., solfläckarna uppträder i par. Den ledande solfläcken är den större av de två, och den försvinner också sist av de bägge.
Se även jämförande grunddata för solfläckarnas uppkomst i inledande beskrivning.
Notera dock (med referens till tillgängliga bilder) att solfläckar i allmänhet visar sig i synbarligen kaotiska grupper med ett inre gytter av N-S-N eller S-N-S-magnetiska poler som dessutom ibland mera liknar stråk är rundlar, dessa uppvisar ingalunda (för lekmannen) någon direkt enkel ordning — utom möjligen (med hjälp av samtidiga Zemaneffektmätningar) att den ledande fläcken alltid, som även angetts av ovan citerade källverk, är av sin hemisfärs magnetiska pol. Det är här helt okänt om den regeln verkligen helt saknar undantag, eller om den alltid har observerats, helt utan undantag.
Solcykelns period på runt 11 år anges också (mera precist) något olika i olika referensverk.
Om vi tittar på genuina källverk som redovisar perioderna under längre tider, typ
BONNIERS ASTRONOMI 1978 s141:
Kurvan beräknas efter det s.k. relativtalet som delvis är grundat på
uppskattningar.
FOCUS MATERIEN 1975 s559:
kan vi beräkna Solcykelns medelvärde direkt;
En nära exakt och lång toppreferens finns (t.ex.) mellan 1750 till 1960 med 19 stycken toppar; det ger
tP = 210/19 = 11,052631 år eller avrundat 11,1 år.
FOCUS MATERIEN 1975 s559 ger 18 toppar 1750-1950 vilket ger 200/18=11,111… år.
Enligt BONNIERS ASTRONOMI 1978 [BAs140sp2n] varierar Solcykelns medelvärde kring 11 år med som lägst 7 år och som mest 17 år.
Den nu (runt 2000) uppmätta Solcykelns medelperiod [ref. @INTERNET Wikipedia Solar cycle 2008-01-04] anges som
tP = 11,1 år
........................................ det
nu uppmätta medelvärdet
Det finns emellertid också andra referenser — som inte behöver vara (helt) fel: Föregående tabellkälla NASA anger (från 2004)
”Sun Spot Cycle 11.4
yr”
@INTERNET NASA 1 September 2004 [nssdc.gsfc.nasa.gov/planetary/factsheet/sunfact.html]2008-01-17
NASA-källan ger dock ingen vägledning eller antydan hur man räknat — Om man gör egna medelvärdesuppskattningar av solfläcksförekomsterna från befintliga s.k. fjärilsdiagram, se längre fram, når man åter andra resultat (10,67 år).
ÅRSDIAGRAMMEN (BA och FM) visar (emellertid) topparna relativt en synlinje Jorden-Solen (vilket, med viss eftersläpning, utesluter en intern Solreferens).
SOLFLÄCKSBERÄKNINGAR däremot har (eller kan ha delvis helt) andra premisser: t.ex. antal, intensitet vid (olika) maxima och minima — eller en kombination av dessa. Statistiken kan varieras. Speciellt med referens till intensitetsmaximum torde solfläckscykeln vara mera relevant ur det orsaksmässiga perspektivet, dvs., om vi söker en (periodisk) grund till aktiviteten.
Anledningen varför dessa (smärre) olikheter här tas upp, är att det enligt TNED finns ett sätt att beräkna 11-årsperioden se fusionsperioden — exakt, från Solradien (rG) med några ytterligare elementära parametrar. Man får värdet 11,44 år nämligen — från Solens första dag. Referenserna ovan visar (då, nämligen »för att kontrollera riktigheten i värdet») att vi omöjligen kan fastställa ett »objektivt observationellt cykelvärde» utom ”runt 11 år”; DELS med tanke på den korta tid (runt 200 år) som alls mera noggranna Solobservationer gjorts i sammanhanget, DELS med tanke på de skilda preferenserna för de olika statistiska sätten: vi kan inte (ännu) säkert säga vad som gäller — annat än ”runt 11 år”. Kul uppgift.
DÄRMED AVSLUTAS DEN INLEDANDE BESKRIVNINGEN MED GRUNDDATA PÅ SOLEN.
Nedan följer huvudartikeln som beskriver Solfläckarnas uppkomst enligt TNED.
FUSIONSMASKINERIETS UTBLÅS OCH INSUG
SOLFLÄCKENS UPPKOMST
ENLIGT TNED
Se även från inledande Soldata
inledning
Allmänna förutsättningar, polordningen
Solytans material roterar runt 11 dygn snabbare vid ekvatorn än vid polerna. Resultatet blir att B-fältet dras ut vid ekvatorn så som illustrationen ovan antyder; B-fältet ”lindas” på Solrotationen. Just vid ekvatorn framstår magnetfältet i princip som parallellt med rotationsriktningen, högra figurdelen ovan.
Enligt uppmätta observationer [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s559] utgörs ca 70% av de observerade solfläckarna av typen binära, dvs., solfläckarna uppträder i par. Den ledande solfläcken är den större av de två, och den försvinner också sist av de bägge.
De magnetiska polariteterna för solfläckarnas centra följer en regelrätt, vanlig magnetisk fältordning och som antyds i figuren ovan och som också illustreras i ovanstående referenskälla (fast på annat sätt). Det är av stor vikt att vi har denna ordning klar för oss (därför att det finns litterära exempel som INTE gör det):
OM FÖR TILLFÄLLET Solens geografiska nordpol också har en utpräglad magnetisk nordpol (N=+), då kopplar det B-fältet regelmässigt harmoniskt till solfläcksringarnas egna B-fält så att ordningen, konsekvent, tillämpas enligt
N-S-N-S-…-N-S-N-S = +–+–…+–+–
Gäller omvänd Solpolsordning, gäller också omvänt samma konsekventa ordning
S-N-S-N-…-S-N-S-N = –+–+…–+–+
Allmänna förutsättningar, fältstyrkan
UPPE VID SOLYTAN gäller under alla förhållanden exakt samma som gäller mellan ledarna i en vanlig elektrisk spole, oberoende av B-fältets lokala styrka: fältstyrkan är noll. B-riktningarna tar, lokalt, ut varandra så att den magnetiska fältstyrkan generellt i Solens näryta helt säkert fluktuerar omkring noll. Vi kan också, frånsett Solfläckarna själva samt tydliga band vid Solpolerna, se det på analysdiagram som gjorts på Solytan enligt nedanstående illustration.
Magnetiska
fältstyrkan i Solytan är i det närmaste noll med små fluktuationer
Källa: Solar Magnetic Field Map · Produced by: MSFC NASA, David
H. Hathaway
[http://www.solarviews.com/cap/sun/sunmag.htm]
Views of the Solar System Copyright © 1995-2007 by Calvin J.
Hamilton
Illustrationen ovan är ett gråskaleexemplar (som ger tydligare
överblick) av originalet: ljusare partier än mellangrått är i originalet gula,
mörkare partier än mellangrått är blå. Skalan ±10G anger magnetiska fältstyrkan (B) i enheten Gauss
(1G = 0,0001 [Tesla = VS/M2]). Notera att olika
källor för samma diagram kan ha något olika skalor. Källan
[http://www.astronomycafe.net/qadir/q1659.html]2007-06-02, för att exemplifiera, använder gränserna ±40G,
samma diagram som ovan.
Med ovanstående förutsättningar givna kan solfläckarnas uppkomst beskrivas och förklaras enligt TNED på följande sätt.
Vi utgår, främst, ifrån att Solen HAR ett internt allmänt magnetisk fält (antytt i illustrationen nedan) — utan att närmare bekymra oss om dess orsaksgrund eller hur det beter sig; Vi endast godtar ATT det finns ett sådant fält. Vi ska (nämligen) senare göra en separat (matematiskt, enklare) prövning av just Solens centralfält för att undersöka om TNED klarar den intrikata uppgiften också, i enlighet med redan genomförda observationer av uppmätta magnetiska fältstyrkor, inkluderat de ute här vid Jordbanan.
Solfläckens Uppkomst ENLIGT TNED
Siffrorna (1.2.3.) överst i illustrationen utpekar fokuserade detaljområden i följande beskrivning.
1. Solens producerade positronmassa (e+) och Helium (He++), se från Solens Energiproduktion, drivs idealt radiellt ut mot Solytan av strålningstrycket (gp); Elektriska laddningar vars rörelseriktning skär ett redan yttre existerande magnetfält (Solstammens B-fält, i illustrationen för tillfället med N=+ vid Solens geografiska nordpol) tvingas in i en roterande bana av magnetiska kraftlagen (F=BQv med r=mv/BQ); Summan av dessa rörelser tvingar den uppåtstigande positiva laddningsmassan att färdas i spiral, allt snävare ju större styrkan är i Solstammens B-fält. Magnetismens grundbegrepp beskrivs förutom i Magnetismen också genom enkelt köksexperiment, se från Solmagnetiska Grundbegrepp.
Radien i den roterande rörelsen, r=mv/BQ, avtar då B går mot noll (se föregående allmänna magnetiska fältdata på Solytan), givna mvQ. Därmed växer spiralen (i princip mot oändligt om Solstammens lokala B-fält blir mycket svagt). Denna utvidgning strax under Solytan ger den primära strömringen (den större orangea ringen i illustrationen ovan). Notera att strömringen (följaktligen) kan sluta på i princip vilken som helst oregelbunden kurvtyp, eller bara en kort mer eller mindre rät linje.
2. När positronmassan (e+) närmar sig Solytan och träffar på elektronmassor (e–), förintas bägge genom massdestruktion (m®g) under samtidigt utsändande av ljus (ca 7,5% av Solenergin bildas på det sättet). Enligt (den lokala) energikonstanten E=LI2=LQ2/t2 med Et2 =LQ2 (det är samma typform som gäller i K-cellens Värmefysik generellt) tvingas induktansen (L) öka om laddningen (Q) avtar. Därmed söker induktansen ersättning för det Q som försvinner för att kunna upprätthålla den redan etablerade strömstyrkan. Detta genererar slutna sekundära parallellströmmar eller sekundära strömringar av (främst) joniserat Väte-1 (H+); Den sekundära strömringens B-pol blir alltid omvänd primärringens eftersom dess rotation bildas på den senares B-fält; Primärring och sekundärring bildar alltid motsatta, harmoniska magnetpoler.
3. Positronmassans cirkulerande ytpenetration medför samtidigt en stark Coulombisk attraktion av Solytans lokala elektronmassa. Därmed uppkommer naturligt en eftersläpande elektronvirvel (illustrationens stora yttre blå ring). Virvelns magnetfält (och möjligen någon del av den underliggande virvelns rörelse) blir synlig i Solytan — analog med den än mera underliggande, osynliga positronströmmen. På samma attraherande sätt kan spegelvirvlar bildas mellan den underliggande sekundära H+-strömmen och den lokalt befintliga elektronmassan i Solytan (men det sker bara synligt i ca 70% av fallen). I Solytan ser vi aldrig de underliggande strömmarna, bara de B-fält som genomtränger Solytan och den struktur som bildas då laddningar rör sig kring dessa.
Det är (således enligt TNED) genom B-fälten från de sekundära ytelektronströmmarna som den yttre observerade solfläcksmagnetismens ordning härrör. Vi ser ingenting direkt av det som ligger under den ytan — garanterat av den höga elektrontätheten i Solytan och därmed ogenomskinligheten. Vi ser bara i princip magnetfälten från sekundärringarna (samt vissa utbrott där B-fälten uppvisar största värdena).
2e+ 4e+ – [ 2e+ + 2e– ]
till Solcentrum från
Solcentrum
H+ He++e+
bakre solfläcken främre solfläcken
INSUG UTBLÅS
Bildkälla (solfläcken i bakgrunden, reducerad och
förljusad): @INTERNET 2007 NASA/Marshall Solar Physics
[http://solarscience.msfc.nasa.gov/feature1.shtml]2007
Uppströmningen
av e+
till Solytan
Oavsett Solplasmats roterande laddningar — joniserade atomkärnor i centrum och fria elektroner i periferin — bildar magnetiska fältkrafter som är riktade inåt-neråt (B–) eller utåt-uppåt (B+), (se även illustrationen nedan) garanterar strålningstryckets kraft att den positronmassa (e+) som produceras under fusionerna, tillsammans med (en del av) det bildade Heliet transporteras utåt, upp till Solytan. Magnetiska kraftlagen F=BQv — som bygger på att B och v agerar rätvinkligt varandra — garanterar att varje skillnad i riktning mellan laddningsflödet (radiellt [r] ut från Solkärnan) och B-riktningen (mer eller mindre vinklat mot r via ett vX och ett vY) genererar en roterande, cirkulär rörelse enligt den kända högerhandsregeln.
Därmed tvingas de uppåtgående laddningarna röra sig i spiral: cirkulerande via F och vY genom B, radiellt utåt via strålningstrycket (som ger vX).
Enda skillnaden mellan de olika B-riktningarna blir för positiva laddningar att spiralen bildar högerskruv om B-fältet går inåt och vänsterskruv om B-fältet går uppåt. Om det finns olika regioner med olika riktning, anpassar sig (således) laddningsrörelsen och ändrar sig allt eftersom.
Genom Solstammens B-fält som i allmänhet avtar mot noll i Solytan på grund av de lokala fältstyrkorna främst från elektronströmmarna,
(se även föregående allmänna magnetiska fältdata på Solytan),
möts de uppåtgående positiva laddningarna av ett närvarande yttre B-fält (Bext) vars styrka går mot noll:
r växer med givna mvQ då B går mot noll:
r = mv/BQ;
Sett snett underifrån: Den uppåtgående laddningsmassan (e+
och He++) ändrar sin spiralform då den når Solytan
på grund av att magnetiska fältstyrkan där avtar lokalt mot noll. Spiralens
ringradie växer drastiskt.
STRÖMSTYRKORNA BAKOM SOLFLÄCKARNAS VIRVELFÄLT behöver inte alls vara
stora för att generera de observerade B-styrkorna i storleksordningen 0,1-0,4
Tesla (se räkneexempel nedan). B-styrkorna i Solytan har uppmätts genom
Zeemaneffekten (atomerna uppvisar spektral linjebreddning i närvaro av yttre
magnetiska fält).
När den så växande spiralens positronmassa (e+) når ytskiktets elektronmassa (e–) dras denna mot positronströmmen; I den synliga Solytan bildas den s.k. solfläcken vars underliggande delar mellan elektroner och positroner förintar varandra under intensiv utstrålning.
Den stora mörka öppningen i mitten, den s.k. umbran, behärskas fortfarande av det övergripande elektronytskiktet — vilket genomgår en uttunning på grund av den underliggande attraherande positronmaken.
Den konventionella förklaringen till den mörka centraldelen (umbran) ges som en ren ljusintensitetsparameter (I) från Stefan-Boltzmanns strålningslag enligt
I/IF = (T/TF)4 ............................ mörkhetsgraden som funktion av lokala Planckvärmegraden
ref. @INTERNET Google böcker, Lectures on Solar Physics, A. Bhatnagar, Springer, s58ö.
Vilket vill säga: Man gör en reguljär ljushetsjämförelse från Solytans allmänna intensitet (IF som kan mätas spektroskopiskt över stora ytor, se Fotometriska effekten) till någon lokalt synlig mörkare del (I); Då man känner Solytans Planckvärmegrad (TF grovt 6000 °K) får man härur den aktuella fläckens T; Fläckens värmegrad är alltså inte direkt uppmätt i konventionell teori, utan indirekt teoretiskt beräknad. Man förklarar den lägre temperaturen i umbran med uppfattningen typ »umbrans lokala magnetiska fält hindrar uppåtstigande konvektiv värme från att nå ytan».
Enligt TNED förklaras istället den mörka umbran av det lokala underskottet på elektronmassa i Solytan på grund av det underliggande positrondraget och som drastiskt reducerar den normalt sett starka ljusspridningen i Solytan (starkast in mot mitten där nersuget är som störst) där normalt sett hög elektrontäthet råder. Se vidare i Solfläckens umbra.
Exceptionella utbrott i ringens centrum (eller generellt lokalt där Solstammens B-fält är påtagligt stort) kan ske genom primär attraktion mellan centrala delar av den uppåtstigande positronmassa som når ytskiktets elektroner — Sensationella spektrala observationer typ Fe24+ och Fe25+ finns rapporterade, ref. BAs148sp2mn, med värmegradsekvivalenter på 2-3 T7 °K.
B®0 kan alltså, helt säkert, sägas garantera själva fläckens synbara uppkomst och bildning med sitt stora omfång — från en betydligt mindre uppåtgående spiral från Solcentrum via ett betydligt starkare yttre B-fält;
Även om v=c — för att få ett sämsta fallets största r till exempel — ges r=(mc/[Q=e]=1,70453 t3)/B; Det visar att r från 1 meter kräver ett största B lika med 1,70453 mT;
som r=1 M är osannolikt litet för en Solfläck, krävs m.a.o. betydligt lägre B-värde för att få betydligt större r-värde; OM t.ex. r=1000 KM är B=1,7 nT, v=c. I praktiken torde v snarare vara av storleksordningen (max) tusental KM/S — vilket garanterar att den uppåtgående spiralens radie blir ypperligt liten, värre ju högre lokal B-styrka.
Den självrelaterade magnetism som Solfläcken
exponerar (Zeemaneffekten) i sitt relativt stora omfång (typiskt 10
000 KM [BAs140sp2m] med fältstyrkor 0,1-0,4 T) kan (här veterligt) bara
förklaras av ett närvarande yttre B-fält (Bext) vars styrka går mot noll
— genom den kända elementära elektrofysiken, sambandet r = mv/BQ
Magnetiska fältstyrkan som ytspiralringen själv genererar (värdet ska motsvara det observerade runt 0,1-0,4 Tesla, eller 1000-4000 Gauss) kan skrivas praktiskt på den kända spolformen
B = µ0NI/l
Magnetiska konstanten µ0 avviker i Solens fall knappast från Jordlaboratoriets ideala vakuum och kan därför sättas på sin grundform
µ0 = 1,25662 t6 VS/AM
Värdet på motsvarande spolfläckens lindningshöjd (l) kan fastställas genom det (nu 2007-06-10) kända ungefärliga solfläckarnas maximala djup typ 2-4 000 KM. Därmed
NI = Bl/µ0
EXEMPEL:
Vi sätter B=0,1T med
ytringens tjocklek ca 1 000 KM (diameter ca 10 000 KM) som ger oss den s.k.
Amperevaravstätheten (N·I, anges i At eller AmpereTurns, motsv. Sv. AmpereVarv)
NI = (0,1 T × 1 000 000
M)/(1,25662 t6 VS/AM)
= 7,9578551 T10 At
Är lindningstalet (sämsta fallet) N=1, blir strömstyrkan avrundat max Imax=8 T10 A.
Vi undersöker denna värdeform vidare genom nedanstående utvikning.
Från Solens allmänna energiräkning vet vi att Solen per sekund (beräknat på Solens råeffekt) producerar runt 7,7 T37 Helium-4 atomer. På varje sådan atom produceras samtidigt 2 positronmassor (e+) vilket ger runt 15,4 T37 e+-massor per sekund som ska brännas av.
Vi kan inte påverka den brinnhastigheten, bara fördela den på antalet solfläckar uppe vid Solytan:
Med bildat 15,4 T37 e+-massor per sekund måste naturligtvis också 15,4 T37 e+-massor per sekund brännas av.
15,4 T37 e+-massor räcker alltså bara för EN solfläck som kommer att brännas av under exakt en sekund.
På 11,1 år går det 86400×365,25×11= 3,5 T8 sekunder grovt avrundat.
Vi kan då rent tekniskt fördela det antalet på lika många solfläckar som brinner under exakt en sekund, eller
67 maximalt stora solfläckar som brinner under avrundat 5,2 T6 sekunder eller 60 dagar, vilket är den ungefärligt längsta tid som en solfläck observerats, eller
runt 58 527 solfläckar med en brinntid på i medeltal (5985 S) 1 timme och 40 minuter:
ANTALET SOLFLÄCKAR ENLIGT TNED
MED GRUND I POSITRONSTRÖMMARNA OCH DERAS ENERGIRÄKNING
STÄMMER MED DET OBSERVERADE ANTALET
ENLIGT UPPGIFT
[PADEU 17, 23 (2006) ISBN 963 463 557, ISSN 0238-2423 © Published by the Astron.
Dept. of the Eötvös Univ.
Connection
of sunspot’s distribution with the torsional wave, J. Muraközy, A. Ludmány]
fanns under perioden 1986 till 1997 antalet 165 555 Solfläckar
(perioden 1990-1992 ingen uppgift, medelvärde taget av mig med ca 15 000 per år, totalt 45 000 för perioden 1990-1992).
Med 70% av Solfläckarna av typen binära [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s559sp2ö], samt hälften av dessa av typen He2++e+ (se förklaring i Binära Solfläckens uppkomst) ges
antalet observerade solfläckar under 11-årsperioden av typen He2++e+
NS = (0,7)(165 555)/2 = 57 944,25 eller avrundat ca
» 58 000.
Medellivslängden per (He2++e+)-Solfläck blir då
tS = 11år/58000
= 5985,062 S eller avrundat
= 1 timme och 40 minuter (vilket visar att den typen av Solfläck är av den mindre iögonenfallande arten).
ELLER SAGT PÅ ANNAT SÄTT:
I den aktiva energiräkningen, enligt TNED till prövning, räknas först och främst endast 70% av de givna observerade 165 555 — med medellivslängden 5 985,062 sekunder — och som till jämförande prövning ska tillhöra den aktiva typen He2++e+, med binära passiva H+-makar enligt föregående beskrivning punkt 2; Det ger netto 115 888,5 aspiranter att slå ut energiräkningen på. Emellertid avgår ytterligare hälften av dessa, nämligen just typen sekundära H+-ringar eftersom de inte ingår i positronavbränningsräkningen. Därmed återstår precis 57 944,25 aktiva positronstammar att fördela energiräkningen på om medellivslängden för varje sådan stam ska vara avrundat 1 timme och 40 minuter (5 985,062 sekunder) — och som tydligen stämmer nära med medelantalet 58 527 teoretiska positronbaserade solfläckar med medellivslängden just 1 timme och 40 minuter. Skillnaden på 582,75 solfläckar, till godo för TNED, motsvarar en onoggrannhet på mindre än 1%. Eller räknat direkt i förhållandetal mellan de olika resultaten, (58 527)/(57 944,25)=1,010057.
Det är mer eller mindre en fullträff;
Solfläckarnas energiräkning, inkluderat andelen He2++e+, kan alltså relateras (ekvivalent) till strömmande positronmassor enligt TNED;
Eftersom TNED förutsäger något större antal [58 500] än det observerade [58 000], kan vi räkna med att en del positronringar är för svaga för att ge direkt synliga motsvarigheter i Solytan: de finns, men de kan inte observeras under ytan.
Modern teori kan inte härleda en sådan välordnad ämnesgrund i Solen, eftersom positronströmningen saknar modern teoretisk grund.
Den medelmässiga laddningsmängden per medelsolfläck (5985 S) blir alltså
QMEDEL=(15,4 T37 e+/S)(5985 S)=9,2169 T41 e+ = 1,47657 T23 C
eller grovt runt 1,5 T23 C
Vi känner inget direkt medelvärde för positronströmmens motsvarande konduktiva ledardimensioner typ tvärsnittsytan eller omkretsen. Vi kan dock göra en grov prövning mot kända (stora) solfläcksdiametrar på runt 10 000 KM om vi (säg) räknar med tiondelen på l = 1 000 KM; omkretsen (1 varv) ger då avrundat neråt 3 T6 M;
Laddningsmängden per längdmeter blir då (1,5 T23 C)/(3 T6 M) = 5 T16 C/M. Om den laddningen förflyttas utmed l på en sekund ges strömstyrkan I=5 T16 A;
För att få I i storleksordningen 8 T10 A måste laddningshastigheten genom l minskas med
I1/I2=(5 T16 A)/(8
T10 A)=625 000;
Med exemplets värden motsvarar det 1 meter per 1/625000 Sekund eller 1,6 µM/S.
Möjliga ledardimensioner (till jämförelse):
Elektrontätheten i Solytan är enligt TNED
6,25606 T32 elektroner/M3
Med den optimala mängden 9,2 T41 positroner per medelsofläck ges då volymen med max elektrontäthet grovt
(9,2 T41)/(6,25 T32)=1,472 T9 eller grovt 1,5 T9 M3.
;
En kvadratisk stång med längden (omkretsen) 3 T6 M och maximal elektrontäthet håller då precis kvadratytan 500 M2, eller sidan drygt 22 meter.
Eller (direkt från Guldins Regler med ringtoroiden): V=(2pr0)(pr12)=2p2r0r12; r1=Ö V(2p2r0)–1 ; l = 2pr0 ;
Med r0=500 KM och V=1,5 T9 M3 ges r1=12,328088 M med l = 3,1415926 T6 M.
Kommentar:
Dessa värden säger oss inte så mycket här då vi i vilket fall inte kan se ner i Soldjupet för att kontrollera. Värdena blir (alltså) meningsfulla först i samband med vidare beräkningsarbeten för att (eventuellt) få fram observerbara ytdata till direkt jämförelse.
RESULTAT:
Räkneexemplet pekar på att laddningshastigheterna som förknippas med de underliggande positronströmmarna är ypperligt små: Laddningarna snarare kryper fram än färdas med någon större hastighet.
De värden som här framräknats relaterar till föregående 1-varviga exempelform med 8 T10 At motsvarande en enkelvarvig strömring (N=1).
Om strömringen innehåller flera varv blir också laddningshastigheten i exemplet (1,6 t6 M/S) än mindre.
Det finns (här veterligt) inga direkta sätt att ur ovanstående beräkningar utesluta TNED som grund för Solens allmänna fysik.
Vilket vill säga: TNED ger oss konsistenta värden, men vi
kan inte (ännu) kontrollera dem mera ingående.
modern
akademi
VI NOTERAR ATT I MODERN AKADEMI är hela beskrivningssättet med positronströmningen UTESLUTEN; det finns inget solärt centralstäd i modern teori, ingen fusionsbaserad energiproduktion med grund i TRYCK. Se även i Modern Solteori.
Fortsättning nedan i BINÄRA SOLFLÄCKENS UPPKOMST.
BINÄRA SOLFLÄCKENS UPPKOMST
Binära Solfläckens uppkomst enligt TNED
Men hur fungerar det här nu då, enligt TNED?
Enligt klassisk uppgift [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s559sp2ö] är ca 70% av solfläckarna av typen binära, alltså uppträdande i par; i allmänhet med en större, alltid längst fram, och en bakre, alltid den mindre — och som dessutom försvinner relativt snabbt medan den främre kan ses under flera solvarv.
— (2008-01-10). POSITRONSTRÖMMEN som är förknippad med
den växande ringen KOMMER ALDRIG UPP TILL DEN SYNLIGA YTAN. Finns inte en
chans. Den hinner förbrukas genom annihilation långt innan.
SOM e+-delen, med sin strömring och
växande spiral kring det avtagande B-fältet mot ytan närmar sig dess
elektronmassa, uppkommer (naturligtvis) en stark lokal attraktion ±e; e–-delen
dras efter e+-ringen — och bildar därmed en motsatt toppsynlig
magnetpol rakt motsatt riktad den underliggande e+-polen. Den
överliggande ytsynliga e–-strömmen utvecklar därmed samma magnetpol för
en yttre observatör som den magnetpol som e+-strömmen kom upp till ytan
på och fick sin spiralrotation från.
Om denna förklaring är den rätta, är det
tydligt att solfläcksbildningen är (betydligt) mera komplicerad (men inte
omöjligare) än man kunde tro (från början).
Sett från ytan, lösgör sig en från början
liten centralyta samtidigt som elektronströmmen dras mot den underliggande e+-ringen.
Den övre lilla delytan kan alltså växa med elektronmassans alltmer bundna
rörelse till e+-ringen, och till slut bilda solfläckens inre mörkare
(konv. svalare) del.
Vi betraktar i figuren nedan (som det får förstås enligt TNED) en positronring som ligger strax under Solytan (vars normalt ogenomskinliga elektronmassa vi tittar ner igenom) och som just är på väg att börja bränna av sitt massinnehåll (e+) mot Solytans elektronförekomst (e–).
När e+-massa försvinner, bildas en lokal (enorm) induktansökning genom energikonstanten (lokalt) E=LI2=LQ2/t2; Et2=LQ2= konstant. Det är precis samma form som ges i K-cellens värmefysik och som grundlägger K-cellens allmänna energiräkning: massavbränningen med laddning (Q) som försvinner balanseras av att den lokala induktansen (L) tillväxer. Positronmassan som plötsligt försvinner i solfläcksringen KRÄVER en ersättare genom den lokalt högre induktansen: en kraftig motinduktion från det försvunna e+ tvingar då den närmast liggande, rikligast förekommande, ersättaren H+ att träda in för att försöka motverka den kraftiga induktansändringen:
Uppkomsten av den sekundära strömslingan (IH1) är här idealiserad som
en dito cirkulär strömring. I det praktiska fallet (se vidare illustration med
beskrivning nedan) torde formen i allmänhet bli mera utdragen och oregelbunden.
Eftersom verkan är störst närmast solfläcksringen med dess magnetfält [B(Ie+)],
(delen av denna från det e+ som förintas försvinner inte omedelbart då e+ gör det, beroende på viss fördröjning genom ljusets ändliga hastighet)
är det läge för ersättaren H+ att också påverkas (initiellt) av B(Ie+)-fältet enligt figuren ovan: magnetiska kraftlagens verkan (F=BQv) intvingar H+-strömmen i en sluten (cirkulär) rörelsebana kring ringstammens givna magnetfält B(Ie+).
Positronavbränningen bildar genom induktansökningen en sekundär ersättningsström
via Väte-1-joner. Beroende på positronavbränningens strömstråk kan olika
kurvaturer bildas för sekundärströmmarna. Den sekundära strömslingans B-pol
blir alltid omvänd primärringens eftersom dess rotation bildas på den senares
B-fält.
Beroende på HUR massavbränningen positroner-elektroner sker LOKALT — genom kortare eller längre linjer parallella med huvudringens positronström — kan emellertid flera olika typer med olika kurvaturer av sekundära H+-ringar bildas. Figuren ovan med en helt cirkulär primärring antyder hur förloppet kan se ut i det enklaste typfallet.
Genom den lokala magnetiska fältordningen drivs de
sekundära strömslingorna alltid i riktning EFTER den ledande e+-ringen
typ N-…-S-N-…-S.
Genom de ovanliggande elektronmassornas attraktion, bildas proportionellt motsvarande strömringar men med omvända B-poler och vilkas fält genomtränger den för oss synliga ytdelen.
Vi ser aldrig de underliggande strömmarna, bara de
överliggande B-fälten och deras associerade ytrörelser.
— På samma sätt som vattenvirvlar bildas synliga på ytan från ett underliggande drag (vi som växt upp vid kraftverksdammar har sedan barnsben sett det och studerat det många många gånger), så bör det även vara i Solens fall; H+-ersättaren BÖR (men ingalunda alltid på grund av den svagare verkan) bilda en överliggande e–-spegelvirvel.
AnnihilationsSTÖTströmmarna underhåller på så sätt I(H+)-bildningen genom att moderfältet B(Ie+) är givet (och uppvisar eftersläpning):
Med den initiellt lokalt starka Solstammens B-pol och positronströmriktningen givna tillsammans med förekomsten av H1+ i Solytan närmast under det yttre elektronskiktet, blir en passiv icke energiproducerande sekundärvirvel (H1+) given. På så sätt kan alltså ett binärt paret uppkomma enligt TNED (om H-ringen ens blir så stor att den syns).
I VILKET FALL hamnar alltid den underliggande e+-ringen regelmässig längst fram i Solytrotationens riktning: Gäller t.ex. N på Solens geografiska nordpol och e+-ringen kommer upp där, kan vi räkna med att den också kommer upp på samma hemisfäriska Solstam (N) med en egengenererad ringstam (S) — och vilken positronström via Coulombisk ytattraktion därmed genererar en sekundär motvänd elektronströmsbaserad ringstam N — med en (synlig eller osynlig) mellanliggande motsvarande sekundärstam S. Vilket vill säga;
Ordningen N-S-…-N-S gäller om norra Solpolen har ett N-fält;
Ordningen S-N-…-S-N gäller om norra Solpolen har ett S-fält.
I vilket fall ligger primärdelen främst.
Det blir också (naturligt) primärringen som får längst varaktighet genom sin aktiva massavbränning.
NOTERING
Eftersom TNED här ställer upp en solfläcksteori som bygger på primära strömmar under den synliga Solytan, kan vi inte räkna med att (ens teoretiskt) kunna ställa upp någon DIREKT beskrivande modell för en motsvarande fotograferad historia av solfläckar. Vilket vill säga; Vi måste alltid räkna med en viss korrektion och korrelation mellan ytdel och djupdel, vilket ytterligare försvårar en direkt bevisning. Jämför till exempel: Hur förklaras solfläckar med samma magnetpol i varandras täta närhet? Varför drivs de inte isär? Normalt sett borde de göra det, men fotografier visar exempel på att de snarare tycks pressas samman (se vidare nedan i Solfläckens allmänna form). Det finns (här) emellertid inte (ännu, säkert) någon uppfattning om vilken den motsvarande underliggande delen är (den kan vara av typen komplicerad?). Och tills den delen står klar, kan sakfrågan inte föras vidare.
Det är också så: Då vi betraktar fotografier (eller filmer) av olika Solområden, finns det (ännu) INTE fullständiga data på de olika delarna. Man kan (t.ex.) få se en bild av en solfläcksgrupp där magnetdata endast delvis är komplett, delvis saknas. Att på grundval av sådana ofullständiga data söka en fullständig teoretisk beskrivning är INTE relevant. (Därför kommer all solär beskrivning, alltid mer eller mindre, att lida av en viss osäkerhet i överensstämmelse mellan teori och praktik: vi vet strängt taget SÄKERT inte).
Jag har för Den beskrivande delen upptäckt möjligheten att
Enbart använda sådana bilder där BÄGGE förekomster kan studeras: solfläcken MED
magnetogram. Det finns nämligen ett omfattande bildarkiv på Internet. Se vidare
referens i Internetreferenser.
Editor2008I15
SOLFLÄCKENS ALLMÄNNA FORM
Vartefter positronmassan bränns av kan vi (som sagt) inte räkna med att den exakta cirkulära rörelseformen bibehålls — om den ens är utpräglad då förintelsen av ±e-massor börjar uppe vid Solytan. För att räkna med samtliga praktiskt möjliga fall bör vi acceptera i princip villa som helst rörelsebanor för primärringen (Ie+) enligt polärekvationen (eller motsvarande) här i PREFIXxSIN
r = a[b + (c[sin d·x] + e[sin f·x])2,5]
enligt typexemplet
graf [2+(0.3[sin4.7x]+[sin3.2x])'2.5]
Med den stora diversitet av underströmmar som Solytan KAN uppvisa, är varje annan utgångspunkt UTESLUTEN: vi måste OCKSÅ räkna med dylika primära formationer av den ovan avbildade typen, och som hela tiden ändras, kontinuerligt. Figuren ovan är ritat på ett varv och som antyder en något annorlunda figur om vi fortsätter ytterligare ett varv nummer två,
osv. Eller, med mera slutenhet (första addenden mot 0 ger än större tvärhet) enligt typexemplet
graf [2+([(sin2x)'0.8]+0.1[sin5x])]
OM vi antar att ovanstående tillfälliga typexempel (som direkt med ytans nomenklatur felaktigt skulle tolkas som fyra närliggande individuella B-kroppar, en inte helt omöjlig syn på Solytan) skulle ha en praktiskt motsvarighet i det praktiska Solfallet, och alltså vara en primär positronring som t.ex. under någon tid börjat koppla upp sig mot en motsvarande attraherande mera ytliggande elektronströmväg, DÅ har vi fortfarande BETYDANDE svårigheter att härleda EXAKT hur den elektronytmässiga strömvägen SKULLE se ut eftersom den i sin tur beror på växelverkan med andra närliggande ytströmmar, och dessutom ÄNNU större svårighet att härleda den exakta YTBILDENS MAGNETISKA motsvarighet; alltså i slutänden, vad ett observerande instrument faktiskt ser på Solytan. Vi kan inte genomföra en sådan analys här, bara antyda konturerna.
Om vi å andra sidan UTGÅR från en ytbild av ovanstående typ föreställande »en solfläcksgrupp» (som direkt med ytans nomenklatur skulle tolkas som fyra närliggande, sammansmälta individuella B-kroppar, en inte helt omöjlig syn på Solytan), har vi fortfarande en hel del hemarbete att lösa innan vi når fram till en motsvarande positronrelaterad djupbild, men som vi i vilket fall ändå ALDRIG kommer att kunna få syn på. Kul uppgift.
Jämför (till exempel) följande solfläckbild:
2008-01-14:
[www.noao.edu/image_gallery/html/im0972.html]
”TOTAL MAGNETIC FIELD IN GAUSS, BASED ON ZEEMAN SPLITTING OF Fe 15648, AT TEMPERATURE MINIMA POSITION (DARKEST PLACE) IN SUNSPOT UMBRAE, 24 OCTOBER, 2003 AT McMath-PIERCE FACILITY KITT PEAK. POLARITIES COURTESY MT. WILSON.”
Vi ser, vänstra svarta fyrfältet (med överliggande trådskikt), tre tättliggande S-markerade magnetpoler (den fjärde omarkerad); Perioden ligger vid år 2003 (se fjärilsdiagram i referens) och bör ha magnetisk nordpol (N) på Solens norra hemisfär, vilket stämmer med den avbildade ledande solfläcken i hela gruppen, den är markerad N för magnetisk nordpol och med fältstyrkan 0,3422 Tesla.
Eftersom de tre markerade S-delarna i bildens vänstra kant, här enligt TNED, tillhör den sekundära H+-strömmen från den annihilerade e+-delen, är fyrgruppen till vänster inte kopplad till någon aktiv underström utan endast spegeln av H+-strömmen (se från Solfläckens uppkomst). Men om vi nu ska fortsätta på det resonemanget vet vi strängt taget inte heller HUR en sådan, möjlig, underström KAN te sig, eftersom vi inte känner GRUPPENS TIDIGARE HISTORIA och VET (med någon säkerhet) HUR de omgivande fläckströmmarna utvecklats: Vi kan inte se under Solytan. Vi ser bara slutresultatet i den synliga Solytan — och är därmed vingklippta; Vi kan inte peka på någon exakt mall att göra någon exakt jämförelse med.
Fortsättning nedan i Solfläckens umbra.
Med fortsättning från Solfläckens uppkomst
Solfläckens umbra ENLIGT TNED
termbeskrivning
Bildkälla:
[http://www.universetoday.com/am/publish/sharpest_image_sunspot.html?6102005]
Originalet är här förljusat (midtone) med ca 85% för att
framhäva det inre av umbrans svagt ljusa punktfält.
De rektangulära mönsterprofiler som framträder i den mörka
delen kommer uppenbarligen från observationsinstrumentets databehandlare.
sakförklaring
ENLIGT TNED behärskas Solytans yttersta delar av elektronskiktet i följd av Solens starka polarisation mot den inre högjoniserade Solkärnan. Solkärnan producerar Helium-4 (He++) och positronmassa (e+) som drivs upp mot Solytan av strålningstrycket (gp) enligt stjärnornas allmänna tryckekvation p–pe=gp. När positronmassan närmar sig Solytan, attraheras ytans elektronmassa neråt mot den uppåtstigande positronströmmen och vars motsvarande cirkulära omfång tillväxer med avtagande B-styrka i Solstammen enligt föregående beskrivning, se från Solfläckens uppkomst. Därmed uttunnas elektronförekomsten just i nedströmningsområdet; Eftersom Solens ytljusstyrka just är kopplad till Planckgenomströmningen via elektronmassan, som genom dess höga täthet just i Solytan åstadkommer den s.k. opaciteten (Solen är ogenomskinlig på större ytdjup än ca 500 KM), kan också ljusintensitetens magnitud i Solytan återföras på just en motsvarande elektrontäthet: området i nerdragets centrum blir utarmat på elektronmassa och uppvisar just därför en lägre ljusintensitet;
Den lägre elektronförekomsten bildar den synbarliga s.k. solfläcken tillsammans med den ytljusstruktur som sammanhänger med nerdraget och dess magnetiska fält.
Samma utarmning sker på den sekundära H+-strömmens sida som också attraherar ytskiktets elektronmassa, men det sker på annorlunda sätt (dvs., utan elektronförbränning, samt generellt i mindre omfattning).
I vilket fall bildar bägge typerna solfläckar primära (underliggande e+) och sekundära (underliggande H+) tummelplatser för intensiv em-strålning som kan exponeras i Solytan för en yttre observatör genom det förtunnade elektronskiktet i fläckarnas centrum.
Figuren visar hur den primära solfläcken uppkommer enligt TNED.
1. Positronringens uppåtstigande medför samtidig attraktion av elektronmassorna
i Solytan, se från Solklotets
elektronfrihet.
2. Magnetstammens styrka, som positronmassan kommer upp på, går mot noll
i Solytan vilket medför att den tidigare trånga positronspiralen växer och
bildar en stor ring, se Solfläckens
bildning, eller andra figurer, slutna eller öppna, se Solfläckens form. Då elektronmassorna
fortsätter att dras ner från Solytan mot positronringen bildas (naturligt) en
motsvarande elektronring. Mellan positron och elektronringarna sker
annihilationer, samt runt omkring genom den allmänna turbulensen. Med elektronannihilationerna
följer också bildandet av de sekundära strömringarna, här ej utritade, se från Solfläckens uppkomst.
3. Elektronringen under elektronytan drivs runt av positronringen så
länge det finns positronmassa kvar, vilket underhåller solfläckens varaktighet
(den är alltid längst för den primära solfläcken som ovan). Då
laddningsströmmarna försvinner och efterklangen av det materialkvarhållande
B-fältets styrka understiger Strålningstryckets kraftekvivalent,
drivs det tidigare kvarhållna material i magnetlooparna iväg. Se vidare
illustrerat material nedan i huvudtexten.
I KONVENTIONELL SOLTEORI menar man att den mörka delen eller den s.k. umbran i solfläcken beror på en temperaturminskning som kopplar till en mörkhetsökning enligt sambandet
I/IF = (T/TF)4 ............................ mörkhetsgraden som funktion av lokala Planckvärmegraden
ref. @INTERNET Google böcker, Lectures on Solar Physics, A. Bhatnagar, Springer, s58ö.
Man gör alltså konventionellt helt enkelt en reguljär ljushetsjämförelse (en ren bildbehandlingsteknisk rutin) från Solytans allmänna intensitet (IF som kan mätas spektroskopiskt över stora ytor, se Fotometriska effekten) till någon lokalt synlig mörkare del (I); Då man känner Solytans Planckvärmegrad (TF grovt 6000 °K) får man härur den aktuella fläckens T; Fläckens värmegrad är alltså inte direkt uppmätt i konventionell Solfysik, utan indirekt teoretiskt beräknad. Den lägre temperaturen i umbran »förklaras» f.ö. med uppfattningen typ »umbrans lokala magnetiska fält hindrar uppåtstigande konvektiv värme från att nå ytan».
umbrateorin
konventionellt
KONVENTIONELLA UMBRATEORIN INNEHÅLLER FLERA MOTSÄGELSER
Tillämpas den konventionella »umbravärmegradens logik» på Solytans fotosfär som helhet, kommer man fram till galna resultat. Vi studerar detta.
Eftersom temperaturen just utanför Solytan, dvs. i den s.k. kromosfären, först dyker neråt i det s.k. omvändande skiktet (nivåer på under 4000 °K finns rapporterade, vilket motsvarar de konventionellt angivna temperaturerna i solfläckarnas umbra) innan den vänder brant uppåt mot koronans flera miljoner grader, borde enbart av det skälet den underliggande fotosfären närmast den överliggande men svalare undre kromosfären framstå som HELT MÖRK — om man tillämpar den konventionella termiska solfläckslogiken med umbratemperaturerna. Vi vet att den analogin INTE gäller; Den underliggande, hetare, Solytan lyser igenom det ovanförliggande svalare omvändande absorptionsskiktet. Tillämpar vi å andra sidan DEN dynamiken på solfläcken med dess umbra, BORDE det underliggande ännu hetare inre av Solen lysa igenom också solfläckens umbra — på samma sätt som den hetare Solytan, under den ovanförliggande men svalare kromosfärens lägre delar, syns igenom kromosfärens svalare del. Men solfläckens umbra förblir mörk och kan alltså inte beskrivas på det sättet, heller. Det visar att den konventionella umbrateorin är irrationell: den innehåller tydliga motsägelser.
Med elektronteorin enligt TNED — förnämligt demonstrerat av den praktiska experimentanordningen med trådstråleröret som visar den lysande förtunnade vätgasen tillsammans med elektronrörelserna som en praktiskt motsvarighet till Solytan, f.ö. den enda praktiska experimentanordning vi känner till i sammanhanget — ges en helt annan förklaringsgrund än den konventionella. Vi kan se var elektronförekomsten är stor eller liten enbart genom att studera ljusare eller mörkare partier.
SOLÄRA ELEKTRONSKIKTETS TEORI ENLIGT TNED kan också (eller bör kunna) testats direkt med den nu tillgängliga instrumentfysikens resultat från Solobservationerna;
· B-fältet från de underliggande ringströmmarna låser laddningar som normalt skulle föras ut med solvinden:
·
En
elektronring (blå) bildas genom attraktion mot underliggande uppkommande
positronring (orange), därmed bildas motsvarande B-fält;
·
Cirkulerande
(e+)-massa
som läcker in mellan ringarna och dras uppåt av strålningstrycket
(gp) avkänner en växande B-styrka från (e–)-ringen; (e+)-massan skjuts iväg av
strålningstrycket på en allt smalare spiral och kan på den vägen bryta igenom
det isolerande elektronskiktet — med följd i enorma ljustivolin (flare), illustrationens högra del.
·
B-fältet
låser laddningar som normalt skulle föras ut med solvinden: Då laddningarna som
bildat B-fältet försvinner (i sekvenser) genom annihilationerna, finns inte
längre något som kvarhåller dem utanför Solytan; Det
kärninduktiva strålningstrycket som inte kan härledas av
modern akademi kan nu påverka de så frilagda massorna med full kraft; Massorna
accelereras (våldsamt) och drivs iväg stötvis i block (CME, eng, Coronal Mass
Ejection)
Bilden nedan (område med Solflares) är sammanställd från en film som kan hämtas på bildkällans webbsida (se nedan). Markeringen pump i huvudbilden motsvarar ett område i filmen som tydligt visar hur ljusstrålen pumpar, i sekvenser, ut från fotpunkten och uppåt, upprepat, om och om igen. Den aktuella sekvensen nedan är sammanställd på en annan, liknande del och som också visar tydligt och klart hur utskjutning sker nerifrån och uppåt. Jämför även citattexten nedan (”we were surprised …”).
Bildkälla: [http;//www.nasa.gov/centers/goddard/news/topstory/2005/sept_auora.html]
Bilden visar ett område på Solytan observerat genom röntgenområdet. I
filmen ses partierna närma sig betraktaren analogt med Solens rotation. Enligt
TNED ska också utkastningarna regelrätt ske med den aktiva positronringens
uppströmning främst mot betraktaren, alltså alltid den ledande eller främsta
delen sett i Solrotationens riktning, se från Solfläckarnas
polaritet. Skulle någon annan ordning föreligga, är det INTE
TNED som gäller. Därmed kan TNED testas direkt.
POSITRONFÖREKOMSTERNA HAR OBSERVERATS
MEN KAN (som vanligt i modern akademi) INTE FÖRKLARAS
citat
Färgmarkeringar i citaten är nyckelord i den här presentationen.
Satellite Observations of Annihilation of Positrons Produced at the
Sun, the Earth, and Center of our Galaxy
[http://www.agu.org/meetings/sm07/sm07-sessions/sm07_SH51C.html]:
”RHESSI and other satellites have observed positron annihilation in over 50 solar flares. ”
”The measurements suggest that up to a
few kg of positrons are produced in these flares. ”
Min översättning:
RHESSI och andra satelliter har observerat positronannihilation i över 50 solflares.
Mätningarna antyder att upp till några få kilo positroner produceras i dessa flashar.
(6 Juni 2002):
[http://www.spaceflightnow.com/news/n0206/06rhessi/]:
””We were surprised to see the X-rays
coming from the base of the flaring region well before the initial brightening in the EUV,” says Brian Dennis, RHESSI mission
scientist at NASA’s Goddard Space Flight Center. ”We expected to see X-rays
coming nearly simultaneously with the EUV brightening.””
Min översättning:
”Vi blev förvånande att se röntgenstrålarna (eng. X-rays) komma från basen i flareregionen väl före den inledande tändningen i EUV [eng. Extreme Ultra Violet]”, säger Brian Dennis, RHESSI-expeditionens forskare vid NASAs Goddard-Rymdflygningscenter. ”Vi förväntade att se röntgenstrålar komma nästan samtidigt med EUV-tändningen”.”
En enligt TNED helt regelrätt, ytterst noggrant dokumenterad, ”tubstråle” finns i bilden nedan från en av filmerna på @INTERNET;
Suntrek gallery, Magnetic Sun (TRACE ultraviolet 14
Juli 2000 10:10–59):
Bildkälla: [http://www.suntrek.org/gallery/gallery.shtml]
Här kan man bokstavligen se i detalj hur utkastningen börjar från höger (ledande solfläcken), roterar i spiraler kring en grov rörliknande magnetisk fältstam, och tar sig mot vänster i motsvarande roterande ljuskurvor mellan de två olika platserna på Solytan.
Det finns flera, liknande, filmsekvenser som visar de aktiva fotpunkterna i solfläckarna, men (ännu) inga så tydliga som de ovan visade. Man kan i allmänhet väl se de ljusa strålande aktiva fotfläcksområdena, men det är ingalunda lätt att i det myllret försöka avgöra varifrån utkastningarna sker och på den vägen försöka hitta eventuella aspiranter för regelfel mot TNED.
Analysen fortsätter.
ALLMÄNT I MODERN AKADEMISK
TEORI
GENERELLT I KONVENTIONELL SOLFYSIK framställs uppfattningen att ovanstående observerade fenomen grundas på följande:
elektroner accelererar från Solkoronan IN MOT SOLYTAN och triggar på den vägen de olika observerade elektromagnetiskt strålande ljusfenomenen.
Ett noga beskrivande exempel finns i studieprojekt (från 1993) på @INTERNT i NASA:s webblock Solar Flare Theory, Educational Web Pages, [http://hesperia.gsfc.nasa.gov/sftheory/index.htm], A Flaring Loop at the Solar Limb as seen by Yohkoh.
Där försöker man förklara de tidiga observationerna av ljusbågarna och deras referenspunkter på just modellen av utifrån kommande elektroner som påtriggar hela förloppet. Naturligtvis kan man inte förklara hur elektronerna accelereras inåt Solen, vilket också klart omtalas (i CONCLUSIONS).
I TNED är en sådan ordning helt, fullständigt totalt UTESLUTEN: alla partiklar utanför Solens g-sfär drivs ut, bort från Solen av strålningstrycket — om laddningarna inte för tillfället är fångade av de lokala magnetfälten på Solytan, men dessa upphör förr eller senare i vilket fall — på grund av den drivande underliggande positronringens annihilation — och åstadkommer därmed de observerade s.k. utkastningarna. Men den moderna akademins uppfattning är förståelig, eftersom den inte kan härleda just strålningstryckets termonukleära ekvivalent.
Framställningen fortsätter i SOLENS ALLMÄNNA MAGNETFÄLT.
strålningstrycket OBSERVERA FÖR NYBÖRJAREN
Termonukleära strålningstrycket (gp®T) är ENLIGT TNED till skillnad från det gängse materiebaserade elektrokinetiska strålningstrycket (T®ep) en massbaserad värmegivande generatris som måste härledas separat på stjärnornas allmänna tryckekvation p–pe=gp genom gravitationstrycket (p) och Coulombtrycket (pe). ep saknar helt betydelse för stjärnfysiken i TNED — men är det enda strålningstryck man känner till genom den moderna akademins lärosystem (se Jämförande Räkneexempel). Härledningen till gp kräver atomkärnans härledning, men den finns inte ens omnämnd i modern akademi. Se från Planckringen om ej redan bekant. Se även från beräkningsexempel i Koronafysiken.
END.
Editor2008V
Solfysiken SolfläckarnasUppkomst
innehåll: SÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER
Solfläckarnas uppkomst
ämnesrubriker
innehåll:
Solrotationen
· jämförande tabell
referenser
[HOP]. HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon,
McGraw-Hill 1967
t för 10–, T för 10+, förenklade exponentbeteckningar
PREFIXEN FÖR bråkdelar och potenser av FYSIKALISKA STORHETER
Här används genomgående och konsekvent beteckningarna
förkortning för förenklad 10-potensbeteckning, t för
10–, T för 10+
m milli t3
µ mikro t6
n nano t9
p pico t12
f femto t15
Alla Enheter anges här i MKSA-systemet (M meter, KG kilo[gram], S sekund, A ampere), alla med stor bokstav, liksom följande successiva tusenprefix:
K kilo T3
M mega T6
G giga T9
T tera T12
Exempel: Medan många skriver cm för centimeter skrivs här konsekvent cM.
TNED (Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=mnc0rn, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.
Senast uppdaterade version: 2011-10-10
*END.
Stavningskontrollerat 2008-02-09
rester
WORDNOTERING 2008-02-10
*
åter till portalsidan ·
portalsidan är www.UniversumsHistoria.se
PNG-justerad 2011-10-10
åter till portalsidan ·
portalsidan är www.UniversumsHistoria.se