2KÄRNRADIERNA DEL II 2008VII27 | 2008XI11 | a  production ·  |  Senast uppdaterade version: 2011-07-06 · Universums Historia

 

Kärnradierna | Inledande allmän beskrivning · Kärnradiedata på webben · Kärnmodellen · Deuteronens Hemlighet — Impulsmomentets 0,71r-kriterium · LaserEpokens nya Deuteronradie ·

 

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

Kärnradiernas teori enligt TNED:

 

INSTABILA NUKLIDER · BetainstabilaNuklidinstabila · Massdefektens inverkan på kärnradien · Elektronbesättningens inverkan på kärnradien · elektronmassans tyngdpunkt ·

 

Kärnradiebildningen genom Elektronbesättningen via np-strukturen · Kärnradierna för exceptionellt kortvariga-instabila nuklider (HALONUKLIDER) ·

 

Grafer:

 

Kärnradierna enligt TNED — resultatsammanställning · Allmänna kärndradiedata enligt TNED — resultatredovisning · kalkylkort · register till de kalkylkort somanvänds i denna artikel

 

Hofstadters kurvskara · Volymära Laddningstätheten i jämförande stapeldiagram · Se även kort inledande orientering i Inledning till Nuklidradierna Del II

 

 

 

 

 

Kärnradierna Del II 2008IX5 | generalgenomgång av atomkärnans storlek och utseende enligt relaterad fysik och matematik ·

 

Se även kort allmänt repeterande inledning i KÄRNFYSIKENS GRUNDBEGREPP ENLIGT TNED — Kort illustrerad repeterande inledning                                                                                                                                                                                

 

UPPKOMSTEN AV KÄRNFYSIKALISKA SPÖKBEGREPP GENOM DEN AVANCERADE EXPERIMENTALFYSIKEN

 

Rent experimentellt, och i ljuset av massbaserade mätmetoder, är atomkärnan för alltid dömd att framstå som diffus, konturlös, utan varje spår av någon klart avgränsad figur.

Statistiska medelvärdesradien för protonen med grund i massbaserade spridningsexperiment anges 1-1,5 Fermi beroende på källverk — vilket betyder en osäkerhet på hela 67%.

 

Även med en skarpt avgränsad kontur för atomkärnans radie, finns alltid ett växelverkande elektromagnetiskt fält mellan atomkärnan och varje yttre föremål. ”Bredden” på det fältet (antytt genom figurdelens ”halo”, figuren nedan, och som varierar med den avkännande partikelenergin) garanterar att formradien i vilket fall kommer att förvanskas och suddas ut genom den statistiska mängden avkännande kroppar: avböjningarna (spridningsvinkeln) sker på olika sätt och man får ett motsvarande diffust band i slutresultatet, hur man än räknar.

 

Statistiska diffusionen

Atomkärnans växelverkan med omgivande masskroppar (elektroner eller andra atomkärnor, eller deras fragment) bygger liksom all övrig mekanik på att energiverkan sätts i relation till en tyngdpunkt — eller i atomkärnans fall i relation till en tyngdcirkel om vi räknar med ett kärnspinn. Men som vi redan vet från mekaniken, struntar tyngdpunkten (tyngdcirkeln) fullständigt i den FORM som den bär med sig: spridningsexperimenten arbetar i resultatdelen NETTO (när allt kommer till kritan) på tyngdpunkten/tyngdcirkeln, inte på den verkliga formkonturen. Denna detalj grusar definitivt varje möjlighet att få fram atomkärnans konturradie ur massbaserade experiment; Dessa kan som mest antyda tyngdcirkelns radie, inte den verkliga formkonturen — allra minst några strukturella detaljer.

 

 

 

En ljusbaserad mätmetod (E=hf) skulle vara idealisk OM man kunde mäta (det minimala) energiflödet i skuggbilden från en atomkärna — med en garanterad motsvarande mekanisk 3D-upplösning på minst 0,01 Fermi. Problemet är återigen detta, att det inte finns några (stabila) kroppar som kan ”hängas” (själva den fotografiska plåten) på sådana mått; Minsta atomkärnan ligger grovt runt 1,25±0,25 Fermi; Elektronen, som anses vara en ”punktpartikel” i dessa sammanhang kan heller inte användas eftersom elektronen i dessa sammanhang inte existerar fritt utan bara i resonanta svängningar inom sin moderatom och då betraktad som en oskiljbar enhet från denna; Atomens radie är i fasta ämnen (atomära medelavståndet) grovt sett 200 000 gånger större än atomkärnan. Inte heller en ljusbaserad mätmetod kan ge oss någon direkt bild av atomkärnan.

 

MED REFERENS TILL TNED möter till exempel elektronmassan som avkännande prob främst två skilda formkomplex (a och b), illustrationen till vänster — om energin är tillräcklig för att bryta igenom det yttre toppspinnet. (Elektronkomponenten med hastigheten v avböjs i vilket fall bort från atomkärnan av dess ytmagnetiska fält som sammanhänger med kärnspinnet).

   I alternativet (a) avkänns typiskt kärnans ytladdning på en trång volym vilket ger ett motsvarande statistiskt högt toppvärde på laddningstätheten: en del av strålpartiklarna går t.o.m. rakt igenom protonens yttre toppspinn utan att böja av alls. I de fall avböjningar sker, är de typiskt ”vassa”, dvs., med stora spridningsvinklar även inom små avvikelser från den centrala projektilstrålen, analogt stor växelverkan mellan målobjekt och strålobjekt.

   I alternativet (b) sprids däremot träffarna ut på större omslutande yta, analogt större volym och därmed betydligt lägre toppvärde på laddningstätheten. Vinkelavvikelserna blir långt ifrån så häftiga som i fallet (a).

 

Motsvarande statistiska resultatgrafer (a och b) blir de typiska som visas i figuren nedan; vertikalskalan (typiskt) anger laddningstätheten och horisontalskalan anger avståndet från centrum.

 

   För praktiskt exempel, se Hofstadters Kurvskara.

   I jämförande stapeldiagram med TNED, se Laddningstätheten i jämförande stapeldiagram.

 

   En ytterligare praktisk aspekt visas i CERN-kurvan.

   Med en favoriserad allmän sfärisk idealism (funktioner av r) tolkas resultaten generellt i det senare fallet som [‡citat] ’bevis för att protonen innehåller små, hårda objekt’.

 

 

Den resulterande totalbilden, de diffusa punkterna under kurvorna ab här till vänster, uppvisar föga eller inget alls av den ursprungliga modellformen: det enda som framträder är en diffus punkt som tonar ut mjukt utan konturer eller några som helst detaljer.

 

exempel med begreppet laddningsradie

 

GENOM STATISTISKA MODELLER (av mycket komplicerad natur) — som alltså helt garanterat har suddat ut varje ursprung av originalet och förvandlat det till en diffus bild — kan man — så — MED GRUND I EN MYCKET EXAKT KÄRNFYSIKALISK GEOFYSIK (TNED — här till den prövande förebilden) framhäva olika statistiska medelvärden för olika växelverkande aktionsradier typ ”laddningsradien” — och som därmed också blir strängt bundna till en viss mätande METOD. En sådan medelvärdesform och som numera (speciellt från 1990-talet) används frekvent är just det kärnstatistiska begreppet ”laddningsradie”. Eller för den delen själva begreppet överhuvudtaget kärnradie baserat på experimentella resultat. Med ovanstående förutsättningar kopplar det begreppet INTE till byggnadens formfysik utan till byggnadens statistikiserade verkansfysik: En anpassad fysikbild gäller, då.

 

Eftersom medelvärdena HELT bygger på STATISTIK — som alltså enligt ovanstående resultat helt förvanskat ursprungets formfysik — finns inget annat kvar att välja på än det här: värdeformerna i det experimentella materialet avspeglar FYSIKALISKA SKUGGBEGREPP. De finns inte i fysiken — typ ”laddningsradie”, ”strukturradie”, ”kärnradie”, ”materieradie”, etc. — utan figurerar bara i den MATEMATISKA MODELL man använt för att sovra ut medelvärdena ur det rent experimentella råmaterialet.

 

Värdena kan återfinnas genom upprepade experiment ENDAST om man använder DEN metoden med just DESS villkor och matematiska förutsättningar.

 

Precisionen i mätvärdena som florerar i mängd på webben i olika tillgängliga pdf-dokument presenteras (från runt 2000) typisk med en ”laddningsradie” enligt r=N,nnnX Fermi med osäkerheten för X  först i fjärde decimalen. Ett sådant utomordentligt gott kärnradievärde SKULLE gott och väl KUNNA ge skärpa och kontur åt atomkärnan. Men, som redan nyligen konstaterats ovan, med en allmän STATISTISKT UTSUDDANDE VERKAN som förlägger typ protonradien till i storleksordningen 1-1,5 Fermi beroende på METOD, analogt 67% oskärpa, blir precisionsvärdet värdelöst som konturbildare.

 

 

Figuren här till vänster, i fortsättning från ovan, ger ett (veterligt) utmärkt konkret exempel:

 

Den enda bild som finns av atomkärnan från modern akademi och vetenskap, och som kan frammanas rent experimentellt, består av en diffus centralpunkt som tonar ut mjukt — utan några som helst konturer eller figurativa detaljer. I den bilden presenterar man motsvarande radievärde för den lättaste av alla atomkärnor (neutronen-protonen) enligt (typvärde i databaserna hos många webbkällor) 1,2 Fermi.

   I den verkliga bildens ljus — alla bidrag beaktade, grovt 1-1,5 Fermi — betyder det en bild av atomkärnan med runt ±25% oskärpa.

 

 

Man tycker att atomkärnan med sin enorma yttre volymtäthet även för den lättaste av alla atomkärnor — runt hundra miljoner miljarder eller i siffror

100 000 000 000 000 000 gånger vattnets täthet — skulle uppvisa en fasansfullt enormt skarp formkontur till skillnad mot allt övrigt. Problemet är — ALLTSÅ — att det inte finns några direkt fysiska verktyg som kan SE den bilden.

 

atomkärnans

allmänna Fermireferens

Av ovanstående två alternativ — massbaserat eller ljusbaserat — finns i princip bara ett enda som kan matcha TNED, det förstnämnda: massbaserade spridningsexperiment. Alltså enbart med hjälp av atomkärnor.

   Varför är det klart? Därför att endast en vägande fysik kan inbegripa en direkt växelverkan mellan atomkärnornas tyngdcirklar, analogt tyngdpunkter, och därmed ge eller spegla en efter alla förhållanden optimal dynamisk preferens i relation till komponenternas aktuella formbyggnad. En ljusbaserad mätmetod saknar den vägande aspekten: ljuset är masslöst.

 

Elektronmassan (som enligt TNED består av mindre komponenter, se elektronmassans komponenter) lämpar sig mera för att inspektera atomkärnans täthet (laddningsfördelningen eller laddningstätheten, se HOFSTADTERS KURVSKARA) — och bör därmed ge de allra minsta motsvarande statistiska kärnradievärdena (grovt runt 1 Fermi). Används istället atomkärnor som projektilobjekt, finns en bättre chans att låta fysiken spela ut händelsernas gång genom atomkärnornas tyngdcirklar, vilket i så fall bör ge ett större statistiskt kärnradievärde (grovt 1,5 Fermi) jämfört med elektronmassan som projektil.

   I källverket HANDBOOK OF PHYSICS McGraw-Hill 1967 (s 9|11- 9|12) redovisas fem olika oberoende massbaserade mätmetoder som alla ger någorlunda samstämmiga resultat. Den centrala metoden (nr3) baseras på s.k. spegelkärnor: man använder atomkärnor med samma masstal men omvända proportioner neutroner-protoner.

   Genom en balanserad överläggning med enklast möjliga antaganden, redovisar källan en approximerad slutform för dessa experimentkärnor, alla av typen lättare, enligt R=r0A1/3 med r0=1,37 Fermi.

   Värdet 1,37 Fermi — motsvarande protonkärnans radie med A=1 — återfinns också i den omfattande HOP-källan på annat ställe i en tabell över fundamentala konstanter (HOP s7–27).

 

 

Värdet 1,37 Fermi är också precis (1,36621…) vad som framgår genom TNED från NEUTRONKVADRATEN — via Plancks konstant (h) med neutronradien

rn = h/mnc0 där mn är neutronmassan och c0 ljushastigheten i vakuum.

 

 

RELATIONEN rn/r0 från neutronkvadraten kan också härledas med koppling till energicirkeln (R) i härledningen till Väteatomens Spektrum, samt då med koppling till den motsvarande tyngdpunkten för elektronmassan på avståndet re från atomkärnan och som enligt TNED definierar r0 ur rn genom elektronmassans utflyttning från neutronen via dess naturliga sönderfall till en Väteatom. Därmed kan ENLIGT TNED atom- och kärnfysikens enklaste grundparametrar (h c0 r0 rn re R mn me) sammanställas i en och samma grundekvation — med ett mönsterfel (0,000002 Fermi) som ENLIGT TNED är 10 ggr mindre än atomkärnytans strukturdjup (0,00002 Fermi).

 

Den precisionen motsvarar i makrofysiken med 1 Fermi motsvarande 1 mM en (till högglans) polerad stålyta (0,02 µM).

Zoomas den bilden ut tusen miljarder gånger (1/1000 000 000 000), är det den fysiska bilden av atomkärnan på plats.

 

 

Jämför kantskärpan:

 

 

MODERN AKADEMI:

 

Det finns inom modern akademisk litteratur — forskningsrapporter — en enorm uppsjö av mätningar på kärnradier. Men det finns ingen enhetligt presenterad precision som kan avtäcka någon enda konturerad form eller avgränsad struktur. Inte så mycket som en enda prick. Vi får aldrig SE något därifrån.

   Alla, samtliga författare och forskare, avhåller sig (noga) från varje sådant närmande.

   Mätvärdena man kommer fram till, är användbara just för den metodens vidkommande (vad man nu ska använda just den till, ivad den anses tjäna något ändamål).

   Allmängiltighet saknas helt.

   OM en sådan kunde frammanas, skulle man också få fram en kontur. Nu finns ingen sådan — i modern akademi.

 

Med den mönsterform som TNED ställer fram genom NEUTRONKVADRATEN med grund i Atomkärnans härledning från Planckringen har vi alltså bara att se efter hur väl den stämmer — eller inte.

 

TNED (relaterad fysik):

 

 

 

Planckekvivalentens protonTyngdcirkelradie 1,37 Fermi

Atomkärnan enligt TNED sedd med toppspinnet inkluderat.

 

SPECIELLT BILDEN AV ATOMKÄRNAN — ENLIGT TNED — behandlas vidare utförligt i detta avsnitt med tillhörande särskilda sektioner och avdelningar — till noggrann jämförelse med resultaten från modern akademi och vetenskap.

 

 

 

 

DEN MODERNA KVARKTEORINS GRUNDVAL

 

Textmarkeringen i citatet är min för nyckelbegrepp:

 

Quarks

In 1980, Maurice Jacob (1933–) and Peter Lanshoff detected small, hard, objects inside the proton by firing high-energy electrons and protons at it. Most of the high-energy particles seemed to pass right through the proton. However, a few of these high-energy particles were reflected back, as if they had hit something. These and other experiments indicated that the proton contains three small, hard, solid objects. Thus protons are not elementary, but the objects inside them may be. These objects are now called quarks.”

[http://science.jrank.org/pages/6560/Subatomic-Particles.html],

Subatomic Particles

Copyright © 2008 Net Industries

Min översättning:

År 1980 påvisade Maurice Job (1933-) och Peter Lanshoff små, hårda, objekt inuti protonen genom att avfyra högenergetiska elektroner och protoner mot den. De flesta av de högenergetiska partiklarna verkade passera rakt igenom protonen. Emellertid, några få av dessa högenergipartiklar kastades tillbaka, som om de hade träffat någonting. Dessa och andra experiment indikerade att protonen innehåller tre små, hårda, solida objekt. Således är protoner inte elementära, men objekten inuti dem kan vara det. Dessa objekt kallas nu kvarkar.

 

Se även motsvarande experimentella resultat i Kollisioner mellan spinnpolariserade protoner (Experimentredovisningarna i SCIENTIFIC AMERICAN 1979/1987).

Speciellt för de ’tre små inre hårda objekten’, se 1/3-SpökFermiObjekten.

 

 

 

 

TYNGDCIRKELN

 

Begreppet TYNGDCIRKEL i modern akademi har varken en entydig eller allmängiltig innebörd inom kärnfysiken — därför att begreppet spinn för atomkärnan saknar enhetlighet i modern akademi.

 

Medan kärnfysiken enligt TNED helt bygger på ett grundläggande kärnspinn enligt impulsekvationen J0+3J1=0 från Planckringen, finns inom modern akademi ingen entydig innebörd för begreppet KÄRNSPINN. Se även utförligt i Spinnbegreppet i modern akademi. Atomkärnan som begrepp saknar helt allmängiltig ÅSKÅDNING i modern akademi (själva möjligheten till en sådan åskådning förnekas bestämt, oftast med allmän hänvisning till Heisenbergs osäkerhetsprincip, men också på grund av den begränsade våglängd som atomernas svängande elektronmassor kan förmedla i beskrivningen av fasta formsystem [typ molekyler och kristaller] och som gör att vi knappast någonsin kan få fram ens en skarp bild av en enskild atom, långt mindre en atomkärna), och kan bara av det skälet inte illustreras med något som helst åskådligt visuellt begrepp, allra minst ”spinn” — trots att spinnet är grundläggande för fysikens förklaring på nivån kärnfysik tillsammans med massa och laddning. Begreppet kärnmagnetiskt moment i modern akademi (se även Kärnmagnetisk moment i modern akademi) visar dessutom att det spinnbegrepp som LIKVÄL används av modern akademi och vetenskap för atomkärnan bara kan vara ett precesserande spinn (som ett snurrande mynt som just är på väg att lägga sig på bordet, alltså en krängrotation). Den moderna uppfattningen att atomkärnan består av inre partiklar, innebär dessutom ett införande av ytterligare detaljer som gör hela spinnbegreppet högst godtyckligt, irrationellt för den som inte är invigd och därmed helt omöjligt att förstå i någon som helst härledande relaterad mening, och som i slutänden bara innebär att inga direkta jämförelser kan göras med den bild av atomkärnan som framträder genom en motsvarande relaterad härledning. Se utförligt från PLANCKRINGEN.

 

För tyngdcirkelns begrepp enligt relaterad fysik (TNED), se vidare i Tyngdcirkelns betydelse för kärnradien.

 

 

 

 

kärnradierna från början

 

Med jämförande — traditionellt klassiskt — experimentella uppgifter

 

KÄRNRADIERNA FRÅN BÖRJAN

KÄRNFYSIKENS GRUNDBEGREPP ENLIGT TNED — Kort illustrerad repeterande inledning

 

 

Med atomkärnans härledning enligt TNED genom Planckringen och den därmed — enligt neutrinospektrum — härledda formen för  Plancks strukturkonstant (h),

 

 

                   E = hf = (h/nF)nF f = hF fF

 

Se även atomkärnans härledning · ATOMKÄRNANS GEOMETRI · atomkärnans elektrogravitation

 

                                                            v                                    v

                                                   l  = å l v         ;            f  = å fv           ;            c0 = l f

                                                          v=1                                   v=1

 

 

framträder neutronkvadraten med de primära atomkärnornas ekvivalenta kärnradier och de därav följande (överlägsna) teoretiska atomvikterna enligt TNED — i jämförelse med modern akademisk teori (Weizäckerekvationen).

 

 

 

 

Med dessa basdata som grund, kan (nu 2008) en mera omfattande, allmänt jämförande presentation ges som visar hur väl TNED bekräftas av experimentalfysiken.

   Grundreferensen på experimentalfysikens område för undersökning av atomkärnornas radier är (naturligtvis) de första banbrytande resultaten under 1950-talet — från pionjären Robert Hofstadter. Se från EPOKEN HOFSTADTER.

 

 

Närmast nedan följer en allmän genomgång av ämnet kärnradierna med vidare förgreningar till särskilda avsnitt och sektioner i ämnet.

 

 

 

kärnradierna

Med särskild inledning till — från Atomkärnans Storlek om ej redan bekant —

 

KÄRNRADIERNA

 

                                      kärnradie · laddningsradie · strukturradie · materieradie · punktradie · massradie ·

 

Se även kort allmänt repeterande inledning i KÄRNFYSIKENS GRUNDBEGREPP ENLIGT TNED — Kort illustrerad repeterande inledning

distansbegreppen

 2008IX8

Den statistiskt experimentella behandlingen av materiens allra minst observerbara detaljer har till synes speciellt under 1990-talet med vidare livgivit en flora av ytterst diffust orienterade ”distansbegrepp” i beskrivningen av atomkärnans utsträckning i 3D-rummet. Dessa distansbegrepp (m.fl.) är av typen

 

·        laddningsradie (eng. charge radius)

·        strukturradie

·        medelradie

·        materieradie

·        punktradie

 

Alla dessa begrepp förekommer frekvent och omnämns i olika vetenskapliga rapporter som beskriver speciellt experimentella mätningar av atomkärnor i olika sammanhang.

 

EFTERSOM DET I MODERN AKADEMI inte finns någon fast mönsterform att återfalla på för atomkärnans beskrivande del, måste följdriktigt också alla — samtliga — experimentella och teoretiska parametervärden koppla strängt metodiskt (godtyckliga val), inte principiellt (fast föregivet):

 

Eftersom det inte finns några direkta kroppar med vars hjälp atomkärnorna kan direktstuderas, måste resultaten i de experimentella mätningarna man genomför tvunget bero på METODEN som används för ATT STUDERA OBJEKTET. Inte på objektet som sådant: Atomkärnan EXISTERAR INTE FIGURATIVT i den moderna akademins lärosystem — atomkärnan kan inte liknas vid en skruv som kan mätas med mikrometer. Därmed elimineras också automatiskt varje objektivt beskrivande av DET föremålet: Det finns inom modern akademisk litteratur — forskningsrapporter — en enorm uppsjö av mätningar på kärnradier. Men det finns ingen enhetligt presenterad precision som kan avtäcka någon enda konturerad form eller avgränsad struktur. Inte så mycket som en enda prick. Vi får aldrig SE något därifrån.

   Vi kan studera många rapporter som uppehåller sig vid påstådda mätprecisioner i storleksordningen tiotusendelar eller hundratusendelar av en Fermi (1 Fermi = 1 femtoMeter = t15 M, grovt sett protonkärnans radie), dvs., typ R,rrrX Fermi med osäkerheten i X. En sådan precision skulle gott och väl räcka till för att beskriva konturer och detaljer i atomkärnans formbyggnad. Problemet är emellertid det att de olika experimentella metodernas naturliga fysik sprider ut de övergripande resultaten på ett intervall av våningar eller distanser som med exemplet protonen (Vätekärnan) ligger i storleksordningen 1-1,5 Fermi — analogt en oskärpa på runt 1/1,5=67%, och ingen avhandling existerar som kan råda bot på den spridningen.

   Alla — samtliga författare och forskare — avhåller sig (noga) från varje sådant närmande.

   Det är ungefär som att det ligger skruvar på olika lagerhyllor på olika höjd över verkstadsgolvet: precisionen finns visserligen, men man måste använda hela stegen i varje enskilt fall för att hämta just den skruven.

   Mätvärdena man kommer fram till, är användbara just för den metodens vidkommande, men en allmänt giltig formbyggnad för atomkärnans presentation saknas helt i modern akademi och vetenskap.

 

 

Distansbegreppen typ ovan används i modern akademi och vetenskap ”inom det kvantmekaniska skruvsortimentet” med referens till olika metoder och modeller och matematiska program för att få fram resultat ur experimenthändelserna. Men sett till vår naturliga föregivenhet att också dessa begrepp skulle motsvara en BILD som sammanhänger med ”atomkärnan”, finns ingen koppling: De angivna begreppen är precis lika strukturlösa och intetsägande som precisionen i exemplet med protonradien 1/1,5=67% visar: en central punkt som tonar ut diffust utan konturer, utan detaljer, utan kontraster.

 

 

Vi ska (försöka) uppehålla oss vid dessa detaljer i den här presentationen — belysa och jämföra — samt studera ämnet från den enda härledningsbara fasta mönsterform som (här veterligt) finns — TNED — men som inte finns med i den moderna akademins lärosystem.

 

 

 

 

 

Kärnradiedata på Webben @INTERNET

Webbsökning på ämnet atomkärnornas radie är (Augusti 2008) en delvis högst deprimerande uppgift;

 

Rapport Oktober 2007 till nu (Augusti 2008)

— med upprepat sökande genom (minst) hundratals träffsidor med (säkerligen) tusentals dokument:

 

 

 

Det man hittar på webben kan indelas i tre kategorier (de två första även internt, per dokument):

 

·         författare som refererar till experimentella mätdata men utan att ange eller referera konkreta värden som läsaren själv kan källkontrollera

·         författare som dessutom presenterar alternativa grafiska samband — som därmed är värdelös information eftersom vi inte vet vad vi ska jämföra med och därmed heller inte kan avgöra graden av grafbildens relevans

·         författare — ytterst få — som förbarmar sig med att basera framställningen på konkret läsbara värden som läsaren själv kan kontrollera

 

Praktiskt taget inga RELATERADE experimentella tabellredovisningar alls, inte någon enda i någon epok, finns tillgängliga. Verkligen. Men det finns en närmast enorm flod av författare som skriver OM sådana ”tabelldata” i vetenskapliga rapporter — i t.ex. pdf-filer. En del författare tycks omnämnda dessa ”grunddata”som om de vore allmänt kända, medan en del andra författare lämnar olika (mängder med) referenser till åter andra forskarfigurer och dokument, och som vi definitivt inte GRATIS kommer åt vidare enbart via webben. Saken kompliceras ytterligare av att vissa nya begreppsformer introduceras i stort med en ny epok, från omkring 1990 och vidare, med tillhörande nya mätmetoder — och värden som i jämförelse med ”den äldre skolan” verkar helt galna. Det tråkiga är, dessutom, att ingen författare som skriver om dessa verkar intresserad av att klargöra begreppen, inte på någon som helst nivå — dokumenten är som sagt ”modernt vetenskapliga rapporter” och inte direkt ägnade allmänheten. Den uppgiften — som ”utomstående betraktare” — får vi (tydligen) klara ut själva.

   Endast i några få fall kan vi (min referens) hitta någon enstaka uppställning på mätdata (siffervärden) som ansluter till experimentalfysikens första epok (1950-1980). Sökning på GOOGLE-böcker KAN ge vissa resultat, men dessa är av typen ”begränsad granskning”, och många sidor (speciellt med figurer och tabelldata) är ofta utelämnande — eller ändras i granskningsstocken från dag till annan, eller annat, så att man inte säkert kan återfinna samma data i samma källa tidsoberoende. Detta bidrar ytterligare till en frustration i strävan att få fram grunddata från experimentella observationer — enbart med webben som hjälpmedel. För, vem vill (i takt med upptäckten av datorns bekväma cybervärld) anstränga sig med annat? Snabbaste vägen — webben — sparar mest tid, och tid kostar pengar i vår vardag.

två

skilda metoder

Uppgiften att sammanställa uppgifterna kompliceras dessutom (ytterligare) av att det (numera, som antyddes nyligen) finns två olika epoker med inbördes skilda preferenser:

 

·         den klassiska experimentalfysiken med den massbaserade mätmetoden (utvecklades under 1950-talet)

·         den nyare tidens ljusbaserade laserspektroskopi (utvecklades starkt under 1990-talet, samt vidare, se Laserhistoria)

 

Den senare epokens begreppsområde beskrivs i Laserspektroskopi. Mätdata på denna del är emellertid (ännu Augusti 2008) i princip obefintliga för de avgörande stabila nukliderna och som krävs för att kunna göra reguljära jämförelser med TNED. Forskningen på detta område pågår emellertid (intensivt), och man kommer säkert att finna på en metod som kan användas även för de stabila nuklidernas fall. Se även i RESULTATREDOVISNING AV KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED, där finns i varje fall ett laservärde till jämförelse (Covello 2002, Herrmann 1997, m.fl.).

 

Närmast nedan beskrivs den massbaserade mätmetoden tillsammans med citat från etablerade verk — till jämförelse med TNED — naturligtvis i strävan att försöka hitta ansatser och uppslag som visar att TNED är fel modell. Jag har ännu inte lyckats knäcka den delen; För varje nytt försök, tycks ställningen hos TNED bara bli allt starkare. Se även en illustrerad kompletterande kort inledande beskrivning till den massbaserade mätmetoden i ATOMKÄRNORNAS RADIER GENOM EXPERIMENTELL MÄTNING.

 

 

 

 

 

Massbaserade Mätmetoder

 

 

 

 

 

ENLIGT TNED finns inget direkt sätt att mäta atomkärnans radie genom experimentella metoder [‡]: varje mätning inbegriper en fysikalisk växelverkan av en eller annan art, och inträngningen i atomkärnans toppspinn beror av strålpartikelns energi. Högre energier introducerar extramoment som därmed komplicerar — vränger — bilden ytterligare.

 

TNED särskiljer två olika metodtyper för mätning av atomkärnornas radie — med väsentligen olika karaktäristiska resultatvärden:

 

1. massbaserade metoder (elektronspridning)

2. ljusbaserade metoder (laserspektroskopi)

 

Olika mätmetoder ger olika resultat.

I det här blocket beskrivs den massbaserade mätmetoden — sett ur den synvinkel som kännetecknas av TNED. För den ljusbaserade metoden, se Laserspektroskopin.

 

 

DEN MASSBASERADE METODEN

 

Den massbaserade metoden använder främst elektroner som projektilobjekt;

   I modern akademi och vetenskap känner man inga dimensioner för elektronmassans element. Man antar elektronen som ”punktpartikel”. Textmarkeringarna i citaten nedan är mina (stycken, nyckelord).

 

2.1 Electron Scattering  The first demonstration of obtaining nuclear size information using particle scattering experiments was Rutherford scattering in 1906. From α scattering on a target, Rutherford concluded the size of the nucleus is less than 10−14 m. Unlike α particles, electrons are structureless point-like objects that only interact electromagnetically. Therefore, electron scattering avoids the complexity of the strong interaction between the projectile and the target, and provides clean information about the charge distribution in the nucleus.”;

[Webbkällans URL-källreferens till den här PDF-filen (den sparades inte i den första genomgången, tyvärr) har i efterhand eftersökts (2008-08-05) men inte hittats],

DETERMINATION OF THE HELIUM-6 NUCLEAR CHARGE RADIUS USING HIGH-RESOLUSION LASER SPECTROSCOPY, s14

LI-BANG WANG, B.S., National Taiwan University, 1996

Min översättning:

Elektronspridning. Den första demonstrationen för att erhålla kärnradieinformation genom partikelspridning var Rutherfordspridningen 1906. Från alfaspridning på ett mål, konstaterade Rutherford att kärnans storlek är mindre än 10−14 meter. Till skillnad från alfapartiklar, är elektroner strukturlösa punktlika objekt som bara växelverkar elektromagnetiskt. Därför undgår elektronspridning komplexiteten hos den starka växelverkan mellan projektil och mål, och tillhandahåller därmed ren information om laddningsfördelningen i kärnan.

 

”The scattering of electrons from nuclei has given us the most precise information about nuclear size and charge distribution. The electron is a better nuclear probe than the alpha particles of Rutherford scattering because it is a point particle and can penetrate the nucleus.”,

[http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/nuclear/elescat.html],

Electron Scattering from Nuclei, Department of  Physics and Astronomy, GEORGIA STATE UNIVERSITY (2005)

En av de klart bästa källreferenserna till modern vetenskap: (ofta) noggrann, (förhållandevis) relaterad, förklarande.

Min översättning:

Elektronspridning från atomkärnor har gett oss den mest precisa informationen om kärnornas storlek och laddningsfördelning. Elektronen är en bättre kärnprob än alfapartikeln [Heliumkärnan] hos Rutherfordspridningen därför att det är en punktpartikel och kan penetrera kärnan.

 

Webbkällan ovan från GeorgiaUniversitetet ger en bra grundbeskrivning som kopplar till de första reguljära teoretiska kärnmodellerna under 1900-talets första hälft samt de banbrytande experimenten med elektronspridning som från 1950-talet genomfördes av amerikanen Robert Hofstadter med flera.

 

 

Därmed (menar man) har man ett idealiskt projektilobjekt med vars hjälp till exempel protonen och neutron kan undersökas i detalj — samt även övriga atomkärnor som målobjekt.

   I TNED vet vi från härledningen till Planckringen att elektronmassans komponenter, verkligen, är så små att man kan approximera dem som ”punktpartiklar” i förhållande till, till exempel, vätekärnan.

   Se vidare i illustration nedan.

   Genom den spridning som elektronerna uppvisar efter växelverkan med målet, får man fram grunddata — som sedan slutbehandlas genom olika statistiska metoder och modeller.

 

Genom att växelverkan här är g-relaterad i försorg av de massbaserade elementen, alltså beroende på och i referens till de ingående kropparnas tyngdpunkter och — för de subatomära partiklarnas del, speciellt — tyngdcirklar, gäller enligt TNED följande:

 

 

resultatvärdena kommer INTE att avspegla atomkärnans ytterradie utan snarare, med alla variabler medtagna, just atomkärnans tyngdcirkel: medelvärdet i den växelverkande kraftformen.

 

 

Spridningsförsöken med massbaserade projektilobjekt

 

ATOMKÄRNANS TYNGDCIRKEL eller Planckringen som den kallas i TNED, verkar alltså också — verkligen — vara den genuina allmänna DYNAMISKA preferens som i ämnets inledning (se från Atomkärnans storlek) var önskemålet för en enkel, allmän referensfaktor för samtliga praktiska fysikaliska fall. Det finns också en (ytterligare) bekräftelse på den detaljen.

 

t-ringen och atomkärnan

t-ringen

 

 

protonkärnan

 

t-ringen i figuren ovan markerar skalenligt, relativt protonkärnan, sämsta fallets beräkning för t-ringens största diameter som elektronmassans komponent;

   Motsvarande beräkningar i Spektrum ger antalet t-ringar per elektronmassa som (minst) 177062.

   t-ringens egentjocklek däremot är så tunn att den inte på långa vägar framgår i denna skala. Se mera utförligt i Elektronmassans komponenter.

 

   Med dessa små dimensioner blir elektronmassans komponenter idealiska som projektiler i olika spridningsförsök — till exempel för att studera protonkärnans formbyggnad. Förutsatt tillräcklig energi, kan t-ringarna penetrera även det inre av protonkroppens toppspinn.

 

Illustrationen nedan sammanfattar mera ingående energins olika aspekter i de olika typerna av massbaserad inträngning.

Se även inledande illustrerad separat artikel i ATOMKÄRNORNAS RADIER GENOM EXPERIMENTELL MÄTNING.

Elektronernas förmåga att penetrera atomkärnan

 

 

 

 

 

 

 

hög energi

mellanläge

låg energi

 

I illustrationen ovan finns tre olika sätt avbildade som motsvarar olika energier hos de inkommande elektronmassorna:

låg energi, mellanläge och hög energi.

   Varje specifik energi motsvarar en slags fokuserande styrka hos elektronprojektilerna som ”ögon” för att se in i atomkärnans struktur.

   Med liten energi, längst till höger, framstå atomkärnan i princip som en helt rund slät boll utan inre struktur. Kärnan kränger och spinner i vilket fall godtyckligt i sitt tillstånd och uppvisar därför utåt sett bara ”bollform”. Ökas energin, mellanläget, framstår strax en del oregelbundenheter i målformen. Oregelbundenheterna tillväxer drastiskt då projektilenergin ökas ännu mer, vänstra bilden.

   Beroende på hur man ställer samman resultaten från spridningsförsöken — alltså vilken statistisk modell man använder — ges naturligtvis olika resultat: Det finns, verkligen, ingen enkel facitform som kan ställas upp för typ ”samtliga fall”. Beräkningsmodellerna är i vilket fall ytterst komplicerade.

   Gemensamt för alla beräkningsmodeller (med referens till alla möjliga energier) är att resultatbilden uppvisar ”inre oscillationer”: värdena varierar i formen av toppar och dalar, motsvarande den inre kärnstrukturens växelverkan med elektronprojektilerna — vilket också krävs enligt TNED. Den bilden blir naturligtvis alltmer komplicerad med allt växande projektilenergi i och med att också den resulterande kraftväxelverkan ökar mellan kärna och projektil.

 

Vi kan emellertid direkt se EN allmän egenskap som man snabbt upptäcker med högre projektilenergier: då elektronprojektilerna tränger in innanför det yttre skalet, finns i fallet neutron-protonkärnan i grunden mestadels bara tomrum (beroende på projektilenergi också naturligtvis). Därmed får man på enklaste sätt en resultatbild som uppvisar en atomkärna som ”övergår mjukt i noll”; Man säger att ”atomkärnan har inget utpräglat hårt skal”.

 

 

Illustrationen nedan från SCIENTIFIC AMERICAN 1979 ger av allt att döma en perfekt inledning till ämnet (se illustrationen nedan, samt efterföljande). Resultatkurvan nedan från CERN (centraleuropeiska högborgen för kärnforskning) visar på enklaste sättet de två mest utpräglade formaspekterna i atomkärnans geofysik enligt TNED. Begreppet tvärsnitt beskrivs i separat sektion, se Tvärsnitt om ej redan bekant. Vertikala skalan nedan anger tvärsnittet, horisontella skalan anger den motsvarande vinkelavvikelsen, eller med samma innebörd kollisionens häftighet (energiomsättningen).

 

CERN-kurvan

 

 

”ELASTIC SCATTERING CROSS SECTION was measured with unpolarized protons at the European Organization for Nuclear Research (CERN) near Geneva at an energy equivalent to 1,500 GeV. Because the spins of the colliding particles were not controlled the observed cross section is an average of all the pure-spin cross sections. The data are plotted as a function of an energy-transfer variable, which measures the violence of the scattering and is related to the scattering angle. The curve can clearly be resolved into two components with different slopes. The steep upper portion reflects glancing collisions that involve only a diffuse outer layer of the proton, whereas the more gradual decline of the lower segment suggests violent collisions between small, hard objects inside the proton. The objects seem to have a radius of about one-third fermi (one fermi being equal to 10–13 centimeter). The trough between the two segments of the curve could represent interference between the two modes of scattering.”

The Spin of the Proton, Alan D. Krisch, SCIENTIFIC AMERICAN May 1979 s67

Min översättning:

ELASTISKA SPRIDNINGSTVÄRSNITT uppmättes med opolariserade protoner vid Europeiska Organisationen för Nukleär Forskning (CERN) nära Genève vid en energi ekvivalent med 1.500 GeV. Eftersom spinnen hos de kolliderande partiklarna inte var kontrollerade, är de observerade tvärsnitten ett medelvärde av alla spinnRena tvärsnitt. Data är utskrivna som en funktion av en energiöverföringsvariabel, vilken mäter våldsamheten hos spridningen och är relaterad till spridningsvinkeln. Kurvan kan tydligt upplösas i två komponenter med olika lutning. Den branta övre delen avspeglar snuddkollisioner som bara inbegriper ett diffust yttre skikt hos protonen, medan den mera lugna minskningen hos det lägre segmentet antyder våldsamma kollisioner mellan små, hårda objekt inuti protonen. Objekten verkar ha en radie på omkring en tredjedels Fermi (en Fermi är lika med t13 centimeter). Sänkan mellan de bägge segmenten hos kurvan kan representera övergången mellan de två spridningstyperna.

 

 

CERN-kurvans brantare del

 

 

CERN-kurvans flackare del

 

 

TNED-modellens förklaring till CERN-kurvan — det finns bara två typlägen att välja på, figurerna ovan. Med låg energi framstår atomkärnan enligt TNED som en rund boll utan inre struktur, vänstra delen ovan. Spridningsvinklarna/kollisionsenergierna, horisontella skalan, mellan strålpartikel och målpartikel ändras relativt litet med avtagande tvärsnitt, vertikala skalan. Ökas energin så att strålpartiklarna (här protoner med godtycklig orientering enligt CERN-experimentet) kan tränga in i målpartikeln — vilket i CERN-experimentet bara betyder att endera protonen vänder kortsidan till — ändras bilden (drastiskt), högra delen ovan: Ändringen i spridningsvinkeln med växande energi får ett annat, mera häftigt förlopp med markant växande vinklar/energier för minskande tvärsnitt. I mellanläget uppkommer statistiskt sett en medelvärdesbildad kurvform motsvarande CERN-kurvans mellandike. Med ytterligare växande energier bör vi få se ytterligare ”diken” enligt TNED.

SpökFermiObjekten

 

 

Med koppling till CERN-kurvan ovan: Eftersom det går alldeles precis 3 stycken likadana sfärer ovanpå varandra i den sfär som omskriver N3m20 toroidaggregatet och vilka två yttersta passar precis i den aktuella atomkärnans kärnbrunn, se figuren närmast ovan, kan dessa ”spöka” som »passande mått» för vetenskapen typ citatet ovan enligt ”Objekten verkar ha en radie på omkring en tredjedels Fermi” — analogt ungefär en tredjedel av kärnradien (protonradien approximeras i artikeln av Krisch med ca 1 Fermi). Se även separat artikel i Spökpartikeln 1/3 Fermi — senare bidrag, se [‡citat], visar att en del personer vidareutvecklat detaljerna med 1/3-Fermipartiklarna; Varje försök att förklara de experimentella resultaten från den utgångspunkten skapar endast nya parametrar — med ännu flera frågetecken.

 

Se även från ATOMKÄRNANS STORLEK.

Där ges en sammanhängande beskrivning till och härledning av KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED.

 

Framställningen fortsätter nedan med beskrivningen av de experimentella — då banbrytande — resultaten som utvecklades under 1950-talet genom en av pionjärerna, R. Hofstadter.

 

 

 

 

 

EPOKEN HOFSTADTER

 

Experimentalfysikens allra första resultat, direkt från en av de framträdande banemannen på den traditionella klassiska kärnfysikens experimentella område, Robert Hofstadter, hans presentation från år 1961 enligt referensen @INTERNET, s570 Fig. 8;

 

 

ROBERT HOFSTADTER

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, Nobel Lecture, December 11, 1961

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1961/hofstadter-lecture.pdf]

 

HOFSTADTER Nobel Lecture 1961

Robert Hofstadter (1915-1990), amerikansk fysiker född i New York 1915, Nobelpris i fysik 1961

Notera att grafen för Väte-1 försvinner upp långt över illustrationsrutan. I grafens nedre vänstra del finns en förminskad version markerad ’H × 1/10’.

 

Typkurvorna ovan, hur de beräknas, förklaras längre ner i artikeln PROTONENS LITTERÄRA REFERENSVÄRDE.

   Som Hofstadter redan då (1961) påpekade, uppvisar Väte-1 och Helium-4 vissa likheter som skiljer dem från övriga atomkärnor, se citatet nedan (grafen längst ner t.v. i kurvskaran ovan markerad med ”H × 1/10” avser den branta H1-grafen förminskad 10ggr).

   Originaliteterna hos Väte-1och Helium-4 är också precis i full enlighet med resultaten i TNED från Planckringens härledning (se den inledande figuren i Kärnradierna från början), masstalen 1 och 4 har i TNED samma kärnradie. Däremot finns inte Deuteriumnukliden (deut[e]ronen) med i Hofstadters kurvskara. I TNED uppvisar deuteriumkärnan en mindre ytterradie än Väte1-Helium4: Deuteronradien är 1/Ö2 gånger mindre än de ekvivalenta radierna för Väte1 och Helium4.

   Deuteronens radie omnämns inte i Hofstadters skrift. Deuteronen representerar tydligen ett allmänt centralt problem inom den moderna akademins experimentalfysik, och Hofstadter berör också det ämnet genom beskrivningar som berör den allmänna teorin om deuteronen som sammansatt av två fristående partiklar, en neutron och en proton. Jämför,

 

”A neutron is in vigorous motion in the deuteron and this additional complication must be taken into account somehow. It is necessary at this point to introduce a relativistic theory of the deuteron to allow properly for the effects of the motion of the bound neutron.”

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, s575

ROBERT HOFSTADTER, Nobel Lecture, December 11, 1961

Min översättning:

En neutron befinner sig i energisk rörelse i deuteronen och denna extra komplikation måste på visst sätt tas i beaktande. Det är nödvändigt att introducera relativistisk teori för deuteronen på denna punkt för att på lämpligt sätt tillåta utrymme för effekterna av rörelsen hos den bundna neutronen.

 

 

TNED har ingen sådan problemställning — och vi kan därför inte vidare utnyttja Hofstadters beskrivning till någon jämförelse på den punkten.

   Hofstadter skriver vidare:

 

 

”Note, however, the large disparity between the average central densities of the proton and all other nuclei. The alpha particle (4He) is also a unique case and exhibits a much larger central density than all heavier nuclei.”,

”Except for the extremely light nuclei of hydrogen and helium the constancy of the central nuclear density is clearly represented in the figure.”,

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1961/hofstadter-lecture.pdf]:

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, s570 Fig. 8

ROBERT HOFSTADTER, Nobel Lecture, December 11, 1961

Min översättning:

Notera emellertid den stora olikheten mellan de genomsnittliga centrala tätheterna hos protonen och alla andra kärnor. Alfapartikeln (4He) är också ett unikt fall och uppvisar en mycket större central täthet än alla tyngre kärnor.

Utom för de extremt lätta kärnorna hos väte och helium, är den centrala kärntäthetens konstans tydligt representerad i figuren.

Notera att vertikalskalan i Hofstadters kurvskara ovan anger resultatvärden i laddningstäthet. Se även explicit i efterföljande citat.

 

 

Ovanstående referens markerar en av vetenskapshistoriens verkligt avancerade landmärken: Hofstadter och hans kollegers arbete förknippas med den första mera reguljära, mera fasta och ordinära uppfattningen om atomkärnorna genom en enhetlig metrisk (sfärisk) byggnad — med stöd av genuina experimentella observationer och den numera välkända ”kubgrafenr=r0A1/3 och som kom att användas under en stor del av 1900-talet i olika kärnfysikaliska sammanhang.

 

 

TNED som den bakomliggande

generatrisen till resultatkurvorna från Hofstadter

 

 

Om vi räknar ut KÄRNLADDNINGEN (Z) fördelad över toroidaggregatets inre första underfraktala volym (samband i TOROIDYTAN)

— (Vol = 2pbpa2 = 2p2ba2) — den volym som penetreras eller »stöts emot» av strålprojektilerna (elektronerna) i spridningsexperimentet då dessa tränger igenom toppspinnet

— ska vi, om allt stämmer enligt TNED, få ut motsvarande ”rakstaplar” till ovanstående Hofstadters kurvskara; Alltså rakt av ett toppvärde för volymladdningstätheten per en motsvarande kärnradie enligt Planckringens grundform från tyngdcirkeln (r0=1,37 t15 M). Toppvärdet BÖR vara (väsenligt) större än Hofstadters toppvärde eftersom atomkärnan är generatris till dynamiken och elektronkomponenterna inte kan se exakt hela den inre effektiva volymen utan bara en diffus del (som minskar med ökande projektilenergi) och därmed ett typiskt lägre värde på volymladdningstätheten i Hofstadter-skaran.

   Figuren nedan visar resultatet med referens till de nuklider/grundämnen som angetts av Hofstader, tabellen i figuren, samt angivet (r0-prefixet) i samma täthetsskala som Hofstadters, T19 Coulomb per kubikcentimeter (T19 C/cM3);

 

 

VOLYMÄRA LADDNINGSTÄTHETEN — experimentell jämförelse med TNED

 

Kärnladdningen fördelad över volymen för atomkärnans första tre underringar enligt TNED-aggregatet N3m20, se grunddata i TOROIDYTAN.

Planckekvivalentens vertikala skala markerad r anger den råa volymära laddningstätheten i enheter T19 C/cM3 hos atomkärnan enligt TNED med hänsyn till den massinneslutning som ges av första fraktalnivån under toppspinnets nivå, de tre underringarna i aggregatet N3m20. Utvecklingarna till sambanden för värdena visas separat i Laddningstätheten. Se även separat tabell i JÄMFÖRANDE TABELL FÖR NUKLEÄRT VOLYMÄRA LADDNINGSTÄTHETEN.

 

Volymära Laddningstätheten r i T19 C/cM3

 

 

Tabellvärdena ovan anger r-värdet i samma skala som i Hofstadters grafer. Endast grafelementen fram till Kobolt (27Co59) i Hofstadters kurvskara har medtagits ovan till jämförelse då principen för resten är klar. Se mera utförligt i tabellen ovan, även separat i JÄMFÖRANDE TABELL FÖR NUKLEÄRT VOLYMÄRA LADDNINGSTÄTHETEN.

 

Om vi till matchning för Hofstadters kurvskara, här infälld till jämförelse ovan längst till vänster och med toppvärden i ovanstående tabell söker bland de tillgängliga modellaspiranterna toroidaggregatet N3m20 och Sfären, samt med hjälp av de radievärden som finns tillgängliga enligt teorierna, respektive kubgrafen r/r0=A1/3 och toroidgrafen, ser vi direkt från ovanstående resultattabell att den sfäriska modellen är helt chanslös från början: Väte-1-toppen (här endast knappt 1,5) måste vara minst Hofstadters uppmätta värde (14,18), annars går det inte. Det är tydligen bara N3m20-modellen (391,25) som kan fungera som GIVARE åt Hofstadters mätdata: alla kärnvärden ligger (grovt och generellt minst 3ggr) över de uppmätta.

 

OBSERVA att begreppet VOLYMÄR LADDNINGSTÄTHET i TNED är ett relativvärde i förhållande till antalet underfraktaler i aktuell ringnivå (se utförligt i ATOMKÄRNANS MASSTÄTHET), och därmed högeligen beroende av de energier man använder hos avkännande-inträngande partiklar. I beräkningarna för N3m20-aggregatet ovan har endast första underfraktalens ringar medtagits (se från TOROIDYTAN). Om än djupare nivåer tas med, blir värdena (betydligt) högre.

Se även efterföljande (mera förtydligade) stapeldiagram.

 

 

Resultatbeskrivning. Frånsett jämförelsen med deuteronen (1H2) som inte ingår i Hofstadters framställning, är det tydligt att principiellt samma relationsbas som i fallet Hofstadters kurvskaror också ställs fram av TNED;

 

Väte-1 med Helium-4 ligger skyhögt över övriga nukliders volymrelaterade laddningstäthet. Villkoret att atomkärnan enligt TNED också måste uppvisa typiskt högre råvärden än de experimentellt uppmätta, stämmer dessutom; För de tyngre nukliderna är Hofstadtertoppvärdena grovt sett 1/3 av TNED-värdena — se den infällda vertikalskalanpassade Hofstadtergrafbilden ovan till vänster. Den relationen blir naturligtvis större för de allra lättaste nukliderna eftersom skillnaden i volymär masstäthet är som störst där.

 

 

Vi ser också att nukliderna i stort med växande masstal enligt TNED — om det gäller att ge en grovt översiktlig bild — antar ett medelvärde i den volymära laddningstätheten som ligger mellan toppvärdena för Kol (4,25 | Hofstadter 1,32) och Syre (3,16 | Hofstadter 1,27). Denna (förgrovande) detalj ansluter utomordentligt till grundmodellen med vattendropparna (Kubgrafen) och som illustrerar atomkärnan som ett slags homogent ämne med i stort sett konstant volymär laddningstäthet — frånsett de allra lättaste nukliderna. Denna detalj syns tydligare om vi direkt tillämpar sfären på toroidradierna. Tabellen ovan visar att laddningstätheten i detta fall, och frånsett de första avvikande tre nukliderna, är tämligen jämn.

   TNED-beräkningarna ovan har genomförts med de rådata och kalkylkort som redovisas i sektionen TOROIDYTAN.

 

 

I illustrationen nedan har ett motsvarande stapeldiagram gjorts för Hofstadters kurvskara, mitten, till mera tydlig jämförelse med toppvärdena för laddningstätheten (r) enligt TNED i vänstra delen, samt till jämförelse även motsvarande för den sfäriska modellen längst till höger. Radievärdena för Hofstadters kurvskara har här hängts på toroidskalans r/r0-värden då Hofstadters radievärden i vilket fall endast är statistiska skuggbegrepp och i den nedanstående jämförelsen helt saknar specifik betydelse vid sidan av de aktuella toppvärdena för r.

 

 

Volymära Laddningstätheten r i T19 C/cM3

 

Planckekvivalenten r/r0

 

Radieskalorna för toroidformen, vänster ovan, och Hofstadters kurvskara, mitten ovan, har satts på samma form för den bekväma jämförelsens skull, (r/r0). Denna detalj är dock oviktig då vi endast studerar toppvärdena för r, analogt atomkärnans optimala (konturmässiga) laddningsbyggnad. Med TNED som preferens: hur mycket statistiska avancerade modeller man än uppbådar med utgångspunkt från Hofstadters mätdata och alla liknande, kan man aldrig räkna fram ”atomkärnans radie” på den vägen; Statistiken sönderbryter varje ordnad exakt byggnad, och begreppet ”kärnradie” från den utgångspunkten blir ett meningslöst begrepp. (Det är därför man i modern akademi hellre talar om begreppet ”laddningsradie” som mera ansluter till den statistiska medelvärdesbildningens teknik — som dock helt måste baseras på mättekniska metoder). Därmed har atomkärnan som begrepp också praktiskt taget utsuddats från området för skarpa distinkta presentationer.

   Som vi ser till jämförelse är varje föreställning med sfären som modell för atomkärnan, högra delen ovan, helt chanslös. Toppvärdena hos den verkliga atomkärnan måste absolut vara naturligt större än varje mätvärde. Detta är också tydligen fallet enligt TNED med toroidmodellen från PLANCKRINGEN.

   I modern akademi har man istället antagit just den sfäriskt omslutande formen som det huvudsakliga modellhuset — samt tolkat den branta skarpt kontrasterande Väte-1-delen i Hofstadters mätresultat som bevis för att det så sfäriska protonkärnhuset omsluter mindre (sfäriska) partiklar (som inte kan lösgöras individuellt). På den vägen har man sedan byggt upp ”kvarkteorin” (QCD) genom olika matematiska modeller i ljuset av den samlade kärnenergins möjliga fördelningar och därmed möjliga sätt att uppvisa ”deldroppar” vid splittring.

   Jämför utvecklingen i TNED: här TILLÄMPAS de praktiska resultaten på EN REDAN FÄRDIGBILDAD TEORETISK KÄRNMODELL — som hela tiden UTVECKLAS OCH BARA VISAR MER AV SITT INNEHÅLL: den stämmer exakt, i alla lägen, och kan matcha, beskriva och förklara alla, samliga, experimentella resultat — eller så inte alls, och då måste hela modellen förkastas. I modern akademi däremot MODIFIERAS TEORIN STÄNDIGT, i princip för varje nytt experimentellt rön; Man har ingen modell att jämföra med, inte alls överhuvudtaget, utan anpassar hela tiden teorin efter mätningarna. Se även i ATOMVIKTERNA.

   Hur ovanstående TNED-värden framkommit, beskrivs utförligt i Laddningstätheten enligt TNED.

 

 

Det EXPERIMENTELLT mest anmärkningsvärda med ovanstående »enkla» genomgång:

 

Spiken rakt upp för Väte-1 — samt även den stora skillnaden mellan Helium-4 och övriga på samma fason fast i mindre omfattning — är detsamma som en direkt bekräftelse på toroidmatematiken:

 

TNED och experimentalfysiken uppvisar samma kvalitativa preferenser.

Se även i Atomvikterna.

 

 

Det mest anmärkningsvärda med ovanstående enkla genomräkning och dess tydliga överensstämmelse i proportionerna med experimentellt uppmätta värden enligt Hofstadter, ligger tydligen helt och hållet i diagrammens vänstra del: den STORA kontrasten mellan främst Väte-1-delen (1H1) och alla övriga. Med TNED blir förklaringen till den detaljen enkel: Den KVALITATIVT MYCKET snävt hållna inre »spinkiga toroiden» BILDAR HELA GRUNDVALEN för den rent kvantitativa formmatematiken.

   Allt bygger sedan vidare på de egenskaperna.

   Därmed är TNED ytterligare bekräftad och verifierad som en kvalitativt korrekt naturgrundad matematisk fysikalisk beskrivning i kraft av resultaten från härledningarna i PLANCKRINGEN.

  

 

En reguljärt sfärisk (eller annan) modell skulle här vara helt chanslös på den detaljen — direkt från start, se högra delen i ovanstående illustration.

 

 

Därmed är i princip det önskade visat.

   Resten av beskrivningen med referens till Hofstadter behandlar unika epokreferenser med allmänna samband (som ansluter till den konventionella, allmänna förenklade sfäriska kärnmodellen) och som används i olika beskrivande kärnfysikaliska sammanhang i litteraturen överlag. Vi behöver känna till dessa, också, för att förstå sammanhangen (vidare).

 

 

 

 

 

KÄRNFYSIKENS GRUNDBEGREPP

genom den moderna akademins etablerade referenser

 

 

Hofstadter sammanfattar på s569 sin tids kärnradieekvationer med referens till den sammanfattande sfäriska formen enligt sambanden nedan:

 

 

”The results of many of the above experiments covered a large range of nuclei and demonstrated that two simple rules can be used to summarize the scheme of construction of spherical nuclei, viz. :

 

             c = (1.07 ± 0.02) · 10–13 A1/3 cm

             t = (2.4 ± 0.3) · 10–13cm = constant        (6)

 

The first equation gives the principal parameter governing the size of a nucleus and describes the behavior with increasing A of a kind of « mean » nuclear radius. The second equation states that the nuclear skin thickness is constant. The second rule implies that there is some property of nuclear matter that causes the outer nuclear regions to develop an essentially constant surface thickness. The two rules together are responsible for the approximate constancy of the central charge density of nuclei.

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, s569

ROBERT HOFSTADTER, Nobel Lecture, December 11, 1961

Min översättning:

Resultaten från många av experimenten ovan täckte ett stort område av kärnor och visade att två enkla regler kan användas för att summera schemat med konstruktion av sfäriska kärnor, viz. : (sambanden i 6 ovan).

Den första ekvationen ger den principiella parameter som bestämmer storleken hos en kärna och beskriver beteendet med växande A av typen « medel » kärnradie. Den andra ekvationen utsäger att kärnans yttjocklek [eg. »hud-tjocklek», med sv. hud motsv. eng. skin] är konstant. Den andra regeln underförstår att det finns någon egenskap av nukleär art som förorsakar de yttre kärnregionerna att utveckla en väsentligen konstant yttjocklek. De två reglerna tillsammans ansvarar för den approximativa konstansen hos den centrala laddningstätheten för atomkärnor.

 

Lägg märke till att det ingenstans i den moderna akademins historia tycks finnas någon som räknat med något ANNAT än att atomkärnans fundamentala geofysik skulle betingas av en PRIMITIV sfärsikt divergent funktionsform för radien r typ ”rundstrålande”. Enbart med den grunduppfattningen, och i ljuset av TNED, stängdes vägen effektivt till atomkärnans härledning i modern akademi.

 

konstanten r0

Generellt i litteratur som behandlar beskrivningen av atomkärnornas storlek möter vi också Hofstadters motsvarande approximerade samband för kärnradierna enligt typformen nedan, i TNED benämnd kubgrafen,

 

             r = r0A1/3  .............................     kubgrafen approximerar kärnradierna

 

Se även särskild artikel i KUBGRAFEN där ovanstående samband härleds med referens till vattendroppens modell.

   Det finns också källor på webben som refererar det allmänna experimentella området för konstanten r0 (motsvarande proton-neutronradien) enligt t.ex.

 

”The value of r0 consistent with the experimental data ranges from 1.18 × 10–13 cm to 1.40 × 10–13 cm for light nuclei.”,

@INTERNET GoogleBöcker med begränsad tillgänglighet

Nuclear Physics: An Introduction, S. B. Patel 1991

Min översättning:

Värdet på r0 samstämmigt med experimentella data omspänner från 1,18 t15 M till 1,40 t15 M för lätta atomkärnor.

 

 

I den under 1900-talets senare epok allmänt (stadsbiblioteken) tillgängliga grundkällan HANDBOOK OF PHYSICS McGraw-Hill (1967) ges i tabell standardvärdet

 

             r0 = 1,37 t15 M

 

HOP-källan beskriver fem olika samstämmiga experimentella metoder för mätning av kärnradierna (varav metod nr4 med referensvärdet r0 = 1,2 t15 M), bl.a. med referens till  arbetena från Hofstadter (metod nr5).

   En sammanfattande beskrivning av HOP-källans specifikationer med citat finns på artikeln HOP-källans r0-värde.

   Många källverk — speciellt på webben @INTERNET — använder emellertid (numera, i den allmänna beskrivningen) snarare referensvärdet

 

             r0 = 1,2 Fermi = 1,2 t15 M = 1,2 t13 cM  ..............................    (konventionellt skrivs Fermienheten 1 Fermi=1  t15 M ofta ”fm”, motsvarande femtoMeter)

 

Jämför t.ex. (de två f.n. bästa — mest förklarande, mest välskrivna — webbkällorna)

 

Microscopic World — 3 — The World of the Atomic Nucleus, Dr. Kenjiro Takada, 2006

[http://www2.kutl.kyushu-u.ac.jp/seminar/MicroWorld3_E/3Part2_E/3P22_E/nuclear_size_E.htm],

”R = 1.2 × A1/3 fm  (1 fm = 10–15 m)”.

och

 

Department of  Physics and Astronomy, GEORGIA STATE UNIVERSITY (2005)

[http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/nuclear/nucuni.html],

r = r0A1/3 where r0 = 1.2×10–15 m = 1.2 fm”.

 

WOODS-SAXON-FÖRDELNINGEN OCH

PROTONRADIENS LITTERÄRA REFERENSVÄRDE

 

Bägge ovannämnda källor relaterar värdet 1,2 Fermi (den senare källan redovisar sin del i avsnittet Nuclear Size and Density), men Takada (ovan) ger den mest utförliga beskrivningen.

Grunden bakom 1,2-Fermivärdet benämns (typiskt) Wood-Saxon-fördelning (eng. Wood-Saxon distribution) och baseras på sambandsformen (se även efterföljande citat)

 

             r0

r(r) = ——————  .......................     Wood-Saxon-fördelning; r = avståndet från en idealiserad sfärisk medelpunkt

             1 + e(r–R)/a

 

— med koppling till elektronspridningsförsök (sambandet ovan beskrivs mera utförligt nedan i efterföljande citat);

Wood-Saxonkurvan

WOOD-SAXON-KURVAN

Alla nedanstående konventionella exempelkällor

 

The World of the Atomic Nucleus, Kenjiro Takada 2006

[http://www2.kutl.kyushu-u.ac.jp/seminar/MicroWorld3_E/3Part2_E/3P22_E/nuclear_size_E.htm]

 

Hyperphysics — Nuclear Size and Density

GEORGIA STATE UNIVERSITY (2005)

[http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/nuclear/nucuni.html]

 

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, ROBERT HOFSTADTER 1961 s569

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1961/hofstadter-lecture.pdf]

 

(med flera liknande, se även Hofstadters kurvskara) använder på olika sätt och i olika sammanhang en generaliserad kurvform, den s.k. Wood-Saxxon-fördelningen (eng. Wood-Saxon distribution) i beskrivningen av begreppet kärnradie.

   En av de bästa referenskällorna i ämnet (prisbelönt för tydlighet och koncis utformning) är (tveklöst) Hyperphysics, ovan mitten (GEORGIA STATE UNIVERSITY 2005). I anslutning till illustrationen (förminskad ovan) skriver källan:

 

”The most definitive information about nuclear sizes comes from electron scattering. The comparison of calculated and experimental radii for nuclei are very sensitive to the exact onset of the overlap between the probe particle and the nuclear matter. These comparisons have made it clear that there is a "tail" where the density of nuclear matter decreases toward zero. The nucleus is not a hard sphere.”

Hyperphysics — Nuclear Size and Density, GEORGIA STATE UNIVERSITY (2005)

[http://hyperphysics.phy-astr.gsu.edu/hbase/nuclear/nucuni.html]

Min översättning:

Den mest definitiva informationen om kärnstorlekar kommer från elektronspridning. Jämförelsen mellan beräknade och experimentella radier för kärnor är mycket känslig för det exakta inträdet hos överlappningen mellan den avkännande partikeln och kärnmaterialet. Dessa jämförelser har gjort det klart att det finns en ”svans” där tätheten hos kärnmaterialet avtar mot noll. Kärnan är inte en hård sfär.

 

 

Om vi återknyter till den inledande beskrivningen — DEN STATISTISKA DEFOKUSERINGEN — samt tar med den allmänt favoriserade sfäriska idealismen som bygger på en primitivt rundstrålande funktion för kärnradien, har vi i ovanstående webbkälla här ett direkt konventionellt citat som visar hur spridningsexperimenten favoriserar den sfäriska divergensmodellen vidare: den oskärpa som följer tvunget av den statistiska metoden frammanar uppfattningen om en oskarp, diffus övergång mellan inre och yttre: ”Kärnan har ingen skarpt avgränsad kontur”. Den statistiska metoden gynnar alltså enbart en vidare flora av spökbegrepp.

 

Jämför även nedanstående citatutdrag där denna detalj framgår än mera tydligt:

 

s8:

 

”,

[http://porlhews.tripod.com/sitebuildercontent/sitebuilderfiles/nuclearphysics.pdf],

Nuclear Physics, Lecture notes taken from “Nuclear Physics” given in 2006 at Manchester University by David Cullen

Min översättning:

Varningsord

Atomkärnan har ingen väldefinierad yta: [illustrationen ovan].

Illustrationstexten beskriver den motsvarande jämförande streckade linjen som ”Biljardbollsskarp” yta .

 

 

Jämför korrekt påstående:

 

’The atomic nucleus does not have

a well defined SPHERICAL surface’

Atomkärnan har ingen väldefinierad SFÄRISK yta.

Atomkärnan har överhuvudtaget ingen EXPERIMENTELLT väldefinierbar kontur eller figur alls. Se vidare från Kärnradierna.

 

 

Mycket vore vunnet om författarna kunde klargöra sig på DEN punkten — själva.

 

Wood-Saxon-fördelningen har alltså redan från början avfärdat allt UTOM en diffus atomkärnebyggnad, och UTNYTTJAR den diffusheten för vidare.

Beträffande Wood-Saxon-fördelningskurvan klargör alltså de citerade exemplen:

FÖRDELNINGEN MÅSTE TVUNGET TOLKAS ENTYDIGT i favör för uppfattningen att atomkärnan INTE avslutas med någon typ ”hårt skal” — utan snarare en mer eller mindre diffus övergång till noll.

 

I funktionen r(r) tillväxer laddningstätheten (r) från r=0 — likt ljuset från en centralpunkt som sprids rundstrålande utåt — och som kan avta eller växa i olika partier, dock generellt med avtagande styrka då r växer obegränsat. Därmed har varje spår av atomkärnan (TNED) effektivt eliminerats. Enligt TNED finns ingen motsvarande funktion r(r) av den typ som figurerar i modern akademi. Det finns ingen annan direkt jämförelse med TNED än att modern akademi ingår som en (ytterst) primitiv aspekt.

 

DÄRMED ÄR HELA FRÅGAN OM ”ATOMKÄRNANS RADIE” PUNKTERAD — AVGJORD, enligt modern akademisk teori.

Den typen släpper nämligen inte in N3m20-aggregatet:

 

 

VARJE MEDELVÄRDESBILDANDE — statistiska — modellbegrepp inför — påtvingar — DIFFUSA OMRÅDEN till atomkärnans exakta form (TNED) och UTESLUTER därmed denna ur den statistiska resultatbilden: statistiken utesluter atomkärnans skarpa byggnad.

Jämför även CERN-kurvan.

 

 

ATOMKÄRNAN ENLIGT TNED — och som, tydligen, helt utklassar modern teori i ämnet ATOMVIKTERNA — kan inte tillämpas på någon typ ”Wood-Saxon-fördelning”; Det finns inget typ ”medelvärde” för typ ”laddningstätheten” i atomkärnan enligt TNED (se även i ATOMKÄRNANS MASSTÄTHET, samt vidare nedan). Det begreppet har ingen ABSOLUT kärnfysikalisk representation, utan är ett matematiskt (statistiskt, sfäriskt) modellbegrepp — som modern akademi och vetenskap söker påtvinga atomkärnan, eller rättare sagt: som modern akademi och vetenskap genom olika experiment och med full kraft försöker påvisa är en med naturen överensstämmande korrekt uppfattning.

 

 

Det går naturligtvis inte att MEDELVÄRDESBILDA atomkärnan enligt TNED utan att samtidigt demolera hela formbygganden: införa idéer om atomkärnan som inte existerar annat än som statistiska, matematiska kvantitativa modellbegrepp.

 

 

Det finns alltså — enligt TNED — ingen enda mätmetod som kan ange atomkärnornas radier med någon som helst ABSOLUT exakthet: värdena varierar beroende på metod och energi (grad av inträngning, jämför Kaplan-data). ”Exakta mätdata” blir därigenom endast relevanta som relativa MÄTDATA i den inbördes relationen eller STRUKTUREN för, säg, en uppsättning atomkärnor inom ett visst mätande energiintervall, och för en specifik metod. Vi kan alltså jämföra olika metodmätningar PER STRUKTUR — vilken riktning de antar — men inte per kvantitativa jämförande absolutvärden.

 

 

Wood-Saxonsambandet

Sambandsformen för Wood-Saxon-fördelningen anges konventionellt enligt

 

             r0

r(r) = ——————  .......................     Wood-Saxon-fördelning; r  = avståndet från en idealiserad sfärisk medelpunkt

             1 + e(r–R)/a

R-värdet drar ut grafen i x-led, mindre a-värde gör den fallande flanken brantare (mera vertikal).

 

med motsvarande grafiska form — »Wood-Saxonkurvan»

 


graf: y = (1+è'[x–1]/0.1)'–1

Funktion: y = [1+ e(x1)/0,1]–1

Mittvärdet anges i bägge ovannämnda källor Takada och Hyperphysics som ”1,2 Fermi”, se även citat nedan.

 

Wood-Saxon-fördelningens sambandsform beskrivs konventionellt bl.a. av Takada i nedanstående citat; Takada visar en grafisk kurvskara — vars källgrund han dock inte närmare anger, men som i stort ansluter till samma typ som ovan i Hofstadters beskrivning — tillsammans med nedanstående textutdrag:

 

”Most nuclei are nearly spherical. Namely, many protons and neutrons collect to compose a spherical cluster, i.e. a nucleus. (Precisely speaking, some of them may not be exactly spherical but slightly deformed. We will later discuss the nuclear deformation.) 

According to the experimental results shown above, the charge distribution in a nucleus, r(r), is well represented by a function 

 

             r0

r(r) = ——————     r = distance from center

             1 + e(r–R)/a

 

This is sometimes called the Woods-Saxon type function. In this function, the parameters r0, R and a are adjusted to fit the numerical results to the experimental data. 

Adjusting these parameters, we can well reproduce the experimental charge distribution. The value of the parameter R is the radius of the nucleus. 

For example, the red-colored R shows the radius of the Ca nucleus. 

In this way, precise investigations of nuclear radii have carried out for a wide range of nuclides. Not only electron scattering but also various methods have been used for this purpose and then it has been clarified that the nuclear radius is generally given by the following formula: 

 

R = 1.2 × A1/3 fm  (1 fm = 10–15 m)

 

where A = Z + N  is the mass number of the nucleus.”

Microscopic World — 3 — The World of the Atomic Nucleus, Dr. Kenjiro Takada, 2006

[http://www2.kutl.kyushu-u.ac.jp/seminar/MicroWorld3_E/3Part2_E/3P22_E/nuclear_size_E.htm],

Min översättning;

De flesta atomkärnor är nära sfäriska. Många protoner och neutroner samlas, nämligen, för att bilda ett sfäriskt moln, egentligen en kärna. (Mera precist sagt, är en del av dem inte helt sfäriska utan lätt deformerade. Vi kommer senare att diskutera atomkärnans deformation).

Enligt experimentella resultat som visas ovan [Takadas figur], är laddningsfördelningen i en atomkärna, r(r), väl representerad av en funktion

             [sambandet överst]                    r = avstånd från centrum

Detta kallas ibland för en (typisk) Woods-Saxon funktion. I denna funktion är parametrarna r0, R och a justerade för att passa de numeriska resultaten av experimentella data.

Justerande dessa parametrar, kan vi väl återskapa den experimentella laddningsfördelningen. Värdet hos parametern R är kärnradien.

Till exempel visar den rödfärgade R [Takadas bifogade illustration, se nedan] radien hos Kalciumkärnan.

På detta sätt, har precisa undersökningar av kärnradier utförts för ett brett område av atomkärnor. Inte bara elektronspridning utan också varierande metoder har använts för detta ändamål, och det har då framkommit att kärnradien i allmänhet ges av den följande formeln:

             [sambandet nederst]

där A = Z + N är masstalet hos atomkärnan.

 

För att kunna ge exakta referenser till den pågående beskrivningen i den här framställningen är det för den bekväma och omedelbara överskådlighetens skull nödvändigt att kunna visa de olika citatkällornas illustrativa koncept.

Figuren nedan är från Takadas textciterade framställning ovan. Till figuren hör en särskild text som angivits nedan.

 

Microscopic World — 3 — The World of the Atomic Nucleus, Dr. Kenjiro Takada, Kyushu University 2006

[http://www2.kutl.kyushu-u.ac.jp/seminar/MicroWorld3_E/3Part2_E/3P22_E/nuclear_size_E.htm]

 

 

”[Experimental Data of Nuclear Charge Distributions] 

The data obtained by the electron scattering. As an example, the red curve shows the proton distribution in Ca whose radius is shown by R.”.

Min översättning:

[Experimentella Data för Nukleär Laddningsfördelning]

Data som får från elektronspridning. Som ett exempel, visar den röda kurvan protonfördelningen i Kalcium [Ca] vilkens radie visas av R.

 

Takada ger dock ingen referens från vilka forskare eller under vilken epok ovanstående kurvdata framkommit:

Se dock s570 i Hofstadters originalverk från 1961,

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1961/hofstadter-lecture.pdf].

 

 

Med referens till TNED framgår alltså framtiden för modern kärnfysikalisk teori: Eftersom den modelluppfattning man använder inte medger någon FAST föreställning om atomkärnan, tvingas man tuvhoppa, förr eller senare mellan olika ”spökbegrepp” som uppkommer ur det statistiska modellhavet: Man tvingas uppsöka (uppfinna) olika korrektionsattribut — se ytterligare t.ex. h=c — som tillsammans med nya begrepp typ ”laddningsradie” och metoder med förbättrad mätteknik som ansluter till den allmänna statistiska metoden försöker vattna på vad som kan räddas av det tydligt växande vetenskapliga ökendrivande kvarklandskapet.

 

 

I den efterföljande delen — se från Laddningsradien — ges en större mängd delcitat ur en mera allmänt hållen syntes vilken ges av nedanstående tre typexempel.

 

 

Angående Uppfattningen att kunna mäta typ kärnradie med grund i att man fastställt, noga, transientövergångar in till fjortonde decimalen …

 

2008VIII18:

INKONSISTENSER I DEN MODERNA VETENSKAPENS TOLKNINGSFÖRETRÄDEN INOM KÄRNFYSIKEN UPPMÄRKSAMMAT I LJUSET AV TNED

(Textmarkeringar i citaten är mina, alla citaten från pdf-dokument upphittade på webben):

 

9 Oct 2003

On the rms-radius of the proton, Ingo Sick,

s2:

Introduction.   The root-mean-square (rms) radius of the proton is a quantity of great interest for an understanding of the proton; it describes the most important integral property concerning its size. Accurate knowledge of the rms-radius of the charge distribution is needed for the interpretation of high-precision measurements of transitions in hydrogen atoms”.

Min översättning:

Introduktion. Rotmedelkvadrat (rms) radien för protonen är en kvantitet av stort intresse för en förståelse av protonen; den beskriver den mest viktiga integrala egenskapen beträffande sin storlek. Noggrann kunskap om rms-radien för laddningsfördelningen krävs för tolkningen av högprecisionsmätningar av övergångar i väteatomer.

 

 

Visst. LADDNINGSFÖRDELNINGSBEGREPPET I KÄRNFYSIKEN (TNED) har ingen bestämd mätteknisk preferens eftersom atomkärnans orientering varierar med mätmetod och energi, samt att atomkärnans laddning INTE bestäms i förhållande till volymen utan YTAN. Jämför t.ex. CERN-kurvan.

M.a.o.: det finns inget allmänt eller generellt eller entydigt ”noggrant värde för protonens laddningsfördelningsradie” — utöver formradien eller konturradien som sådan, men den tillhör TNED och ingår inte i den moderna akademins utbud.

 

 

11 DEC 1997 / 1 May 2006

What do we actually know on the proton radius?, Savely G. Karshenboim,

s3:

2 The hydrogen Lamb shift for the proton radius

The nuclear dependent correction to the Lamb shift in the hydrogen atom as it is well known is of the form²

 

 

If the energy were [was] measured with high accuracy and all other contributions to energy were known one could extract the proton charge radius from hydrogen spectroscopic data.

________________________________

²We use a convention: h¹ = c = 1,  = e2. The nuclear charge Z is useful to classify the QED contributions and in the hydrogen atom indeed one has Z = 1. We always give expressions for E as for the energy, but the numerical values (in kHz) are given for the corresponding frequency value

f = E/h = E/2p.”,

h¹ anger bokens ”h-bar”, lika med h/2p.

Min översättning:

2 Vätets Lambskift för protonradien

Den nukleärt beroende korrektionen till Lambändringen i väteatomer, sådan den är välkänd, är av formen

             [sambandet ovan]

Om energin mättes med hög noggrannhet och alla andra bidrag till energin var kända, kunde man extrahera protonens laddningsradie från vätespektroskopiska data.

_________________________________

²Vi använder en konvention h¹ = c = 1,  = e2. Kärnladdningen Z är användbar för att klassificera QED [Quantum Electron Dynamics] bidragen, och i väteatomen har man verkligen Z=1. Vi ger alltid samband för E som [giltigt för] energin, men de numeriska värdena (i KHz) är givna för det motsvarande frekvensvärdet

f = E/h = E/2p.

Min notering. Den här författaren har tydliga syntaxproblem med engelskan (singularis, pluralis, subjekt och predikat, pronomen [hänsyftande subjekt]). Jag har försökt dämpa ut det värsta i översättningen.

 

 

Återigen: ”extract the proton charge radius”, sv. extrahera protonens laddningsradie, har ingen fast eller bestämd koppling till kärnfysiken — ENLIGT TNED: resultaten beror på metod och energi.

   Begreppet ”laddningsradie” existerar inte i TNED.

   Notera också den moderna akademins och vetenskapens definition  av ”charge radius”, som tidigare: man sätter h=c — samt vidare.

   Man uppfinner alltså begrepp som normalt anses fullständigt felaktiga; h=c har ingen fysikalisk motsvarighet.

   Det finns ingen jämförande referens; Jämförande referenser saknas.

 

 

19 Aug 2005

Proton radii and two-photon exchange, Peter G. Blunden, Ingo Sick

s1:

”I. INTRODUCTION

The recent progress in measurements of transition energies in the Hydrogen atom has been remarkable. The 2p-1s transition energy and the 1s hyperfine structure interval (HFS) are now known to 14 and 12 significant digits, respectively [1, 2]. The interpretation of these energies in terms of e.g. tests of QED now depends entirely on the accuracy with which the proton finite-size corrections are known.”.

Min översättning:

I. INTRODUKTION

De senaste framstegen i mätningar av övergångsenergier i Väteatomen har varit enastående. 2p-1-s övergångens energi och 1s hyperfinstrukturintervallet (HFS) är nu kända till 14 och 12 signifikanta siffror, respektive [1, 2]. Tolkningen av dessa energier i termer av (egentligen) tester av QED beror nu helt på noggrannheten med vilken protonens storleksändliga korrektioner är kända.

 

Kärnradien ändras med Planckenergin

 

ATOMKÄRNAN ENLIGT TNED HAR INGEN FAST, AV TRANSIENTÖVERGÅNGAR I ATOMENS ELEKTRONHÖLJE, OBEROENDE RADIE.

   Spektrala övergångar (samma som atomens utsändande av ljus) sker DOCK oberoende av en viss nuklids radiella utsträckning PÅ EN FAST MÖNSTERFORM:

   Energinivåernas struktur svängningarna — i en nuklid bestäms av en fast g-baserad kärnstruktur, oberoende av hur kärnan är exciterad (E=hf): nivåerna ändras inte för att kärnan exciteras. MEN RADIEN KAN ÄNDRAS MED KÄRNANS OLIKA EXCITATIONSGRADER: J=mwr2=Ec–2wr2.

   Eftersom atomkärnans tyngdcirkel ENLIGT TNED är g-baserad — inte ljusenergibaserad, men vilken distinktion saknas i modern akademi (se från neutrinospektrum) — måste rent kvantitativa icke kommutativt-kvalitativa energiekvivalenser ges i utbytet Er2; OM E ökar på grund av Planckenergi hf och som INTE innebär att kärnan får ökad g-massa, måste kärnan likväl som elektromekaniskt svängningsaggregat svara på den kvantitativa ekvivalensen E=(m®g)c2 — och därmed via KONSTANT J anpassa r omvänt proportionellt:

J kan inte ändras utan en ändring av g-massan, analogt ett mekaniskt arbete, och som bara kan associeras med en process som utvecklar massförintelse (m®g) i atomkärnan, själva energin till J-ändringen: J=Ec–2wr2; J(c/w)2=konstant, E och r2 varierar omvänt proportionellt.

   Atomkärnans radie bör alltså, verkligen, variera och fluktuera med hela atomens olika grader av excitation: hetare blir mindre, svalare blir större. Vi kan inte bortse ifrån energiekvivalenterna. EXEMPEL VIA J=mwr2=Ec–2wr2: Om en atomkärna (proton) tar upp 1% av sin egenenergi (E) i Planckenergi (hf) kräver ekvivalensen med konstant J och konstant vinkelrotation (se nukleära spinnkriteriet) att r reduceras med runt 0,5%: (1,01E)(r/Ö1,01)2=Er2.

   Om energin i Väteatomen ändras med runt 10 eV, Väteatomens totala energi runt 940 MeV, ändras kärnradien närmast i åttonde decimalen, ovanstående förutsättningar.

   Dessa aspekter finns emellertid inte med i modern akademi — eftersom man inte anser att massan har någon kvalitativ egenskap: atomkärnan enligt TNED, kraftstrukturen (se Atomkärnans gravitella härledning).

 

 

Det är märkligt detta att åse hur den moderna vetenskapens befolkning tycks förstå hela atomkärnan så utomordentligt detaljerat — utan att ha inblick i något alls.

   Källtexten från citatkällan närmast ovan fortsätter:

 

 

”These finite-size corrections can be determined from elastic electron-proton scattering at low momentum transfer q.”.

Min översättning:

Dessa storleksändliga korrektioner kan bestämmas från elastisk elektron-proton spridning vid låg momentöverföring q.

 

 

Med referens till ”Fermikonstanten” i de olika spridningsmetodernas allmänna spridningsvärden 1,18-1,4 är det naturligtvis meningslöst med en ABSOLUT bestämning på säg 1,4nn med värden i tredje eller fjärde decimalen. En sådan precision i meningen ABSOLUT är fullständigt värdelös.

 

Som redan tidigare påpekats av andra författare, varierar ”Wood-Saxon-koefficienten” mellan ”1,18-1,4” beroende på metod — samt vidare beroende på energi (se t.ex. källreferensen till Kaplan-data). Vilket vill säga: det finns ingalunda någon mätteknisk EXAKT metod att avgöra kärnradierna på: olika metoder ger olika värden (massbaserad med olika projektiltyper, ljusbaserad); olika energier i en viss metod ger också olika värden: OLIKA INTRÄNGNINGAR. Det går inte att komma ifrån.

   Söker man, då, ett ”medelvärde” för kärnradien, hamnar man likväl FEL, eftersom också LÄGET (se CERN-kurvan) hos atomkärnan är signifikant för en noggrann bestämning av kärnradien. Det läget — kärnans godtyckliga orientering i rummet — ingår alltid som ett statistiskt medelvärde ”för alla möjliga fall”. Skillnaden mellan extremlägena (TNED) är i sammanhanget MYCKET STOR (upp till 2/3) — se CERN-kurvan. Därmed blir varje ”exakt mätning” av kärnradien en fundamental omöjlighet — såvida man inte kommer på ett sätt att mäta kärnradierna med ”upprätt stående atomkärnor” typ spinnpolariserade experiment OCH där spinnriktningen inte ändras, alltså inte alls, under experimentet.

   Exakta kärnradiemätningar kan bara vara signifikanta för just den exakta metoden, just den serien. Absolutvärdena är inte meningsfulla UTOM INOM den aktuella mätserien med just de förutsättningarna. En annan metod ger ett annat resultat — en annan nivå. Det går inte att mäta kärnradierna på någon som helst exakt fason.

   Se även i inledningen från KÄRNRADIENS STATISTISKA UTSUDDNING.

   Här är det alldeles tydligt att experimentnissarna redan har etablerat en SPECIELL STATISTISK EXPERIMENTELL METOD, dessutom av ytterst avancerad natur: laserspektroskopiska basinstrument, understödda av enorma datorberäknande program som ligger långt utanför varje normal människas räckvidd.

   Det är, och förblir, precis som citatkällan i värdespridningen säger: alla mätdata varierar i kurvkoefficienter (zoomen) runt 1,18-1,4 Fermi (räknat grovt på massbaserade projektiler, och inom vissa rimliga energigränser).

   Varje absolutjämförelse är utesluten.

 

 

 

 

laddningsradien

 

BEGREPPET LADDNINGSRADIE INFÖRS

Den moderna, klassiska kärnfysiken, tar (plötsligt) en ny riktning

 

Något inträffar (plötsligt) — nämligen — omkring 1990:

 

HOFSTADTER OMNÄMNER INGET BEGREPP TYP ’LADDNINGSRADIE’

 

 

 

 

2008IX1. Jo — men det blånekas av sökfunktionen:

s571n:

”It is an interesting fact that more recent determinations of the rms proton charge”,

s572ö:

”radius appear to converge on a value of (0.79 ± 0.08) × 10–13 cm.”

[http://nobelprize.org/nobel_prizes/physics/laureates/1961/hofstadter-lecture.pdf]

The electron-scattering method and its application to the structure of nuclei and nucleons, Robert Hofstadter, Nobel Lecture, December 11, 1961

Min översättning:

Det är ett intressant faktum att nyare bestämningar av protonens rms laddningsradie verkar konvergera på ett värde (0,79 ± 0.08) × t13 cm.

 

PDF-SÖKMOTORN KLARAR INTE SIDÖVERLAPPNINGAR.

”charge radius” finns visst i Hofstadters skrift från 1961. Men sökmotorn klarar inte av att första ordet ligger sist på en sida och andra ordet överst på nästföljande sida. Sökningen på ”charge radius” ger noll resultat: ”Reader har sökt klart i dokumentet. Inga träffar”.

 

Här finns alltså ett FÄRSKT EXEMPEL på det ytterst äventyrliga i att försöka avgöra olika frågesporter @INTERNET genom att SÖKA: sökverktygen i de olika programpartierna ÄR UPPENBARLIGEN INTE FULLT UTVECKLADE FÖR ÄMNET.

 

 

 

Men historien brukar fungera så, att när ett begrepp väl ”dyker upp i litteraturen” kan det ha cirkulerat i vissa kvarter kanske under decennier eller mer. Här är säkra uppgifter på den punkten helt obefintliga.

 

 

Notering. Hofstadter omnämner inget om ”charge radius” eller ”0.8”… Fermi. Han omnämner heller inte ”proton radius”, och heller ingen siffra av typen ”1.2” eller ”1.37”. Däremot förekommer termen ”charge distribution” i Hofstadters beskrivning.

 

 

Det är här okänt huruvida termen ”charge radius”, laddningsradie, finns med i den mycket omfattande HOP-källan från 1967. Termen ”charge distribution”, laddningsfördelning, däremot finns med.

 

I referens med sökuppgift från @INTERNET (t.o.m. Augusti 2008) dyker termen

laddningsradie (eng. charge radius) tidigast upp enligt nedanstående källa från år 1989 (textmarkeringarna är mina);

 

 

Det här ligger (långt ner) i bakgrunden:

1975:

”It is shown that the proton rms radius should be determined from fitting a polynomial of second order to the low-q2 form factors. The commonly used polynomial of first order yields radius values which are too small. The proton rms radius has been redetermined from an analysis of the electron scattering data measured at three laboratories. The best fit value is (rE2)1/2=0.87±0.02 fm.”

On the determination of the proton RMS-radius from electron scattering data, 14 Jul 1975, SpringerLink

F. Borkowski, G. G. Simon, V. H. Walther and R. D. Wendling, Institut für Kernphysik der Universität Mainz, Mainz, West-Germany

Min översättning:

Det visas att protonens rms-radie bör bestämmas från en polynomial inpassning av andra graden till de låg-q2-iga formfaktorerna. Den allmänt använda första gradens polynom ger radievärden som är för små. Protonens rms-radie har ombestämts från en analys av elektronspridningsdata uppmätta på tre laboratorium. Det bäst inpassade värdet är (rE2)1/2=0,87±0,02 Fermi.

 

 

Sedan poppar det här upp:

1989:

An accurate value for the proton charge radius is of fundamental importance in nuclear physics, both in tests of the accuracy of quantum electrodynamic calculations and as a new standard for comparison in nuclear physics experiments. Discrepancies between previous determinations of the proton radius are so large as to preclude useful tests of theory. Hence, the objective of this work is to obtain a new determination of the proton charge radius.”

[http://adsabs.harvard.edu/abs/1989PhDT........66M],

Precision Measurement of the Charge Radius of the Proton, 00/1989

McCord, Miles Earl, Jr, THE CATHOLIC UNIVERSITY OF AMERICA

Min översättning:

Ett noggrant värde för protonens laddningsradie är av fundamental betydelse i kärnfysiken, både för att testa noggrannheten i kvantelektrodynamiska beräkningar och som en ny standard för jämförelse i kärnfysikaliska experiment. Avvikelser mellan tidigare bestämningar hos protonradien är så stora att de utesluter användbara tester av teorin. Således är föremålet för det här arbetet att uppnå en ny bestämning av protonens laddningsradie.

 

 

— Det finns inget sådant ”noggrant värde för protonens laddningsradie” i fysiken:

— Jo. Självklart, som en allmän medelvärdesform baserad på en stor mängd mätdata.

Väl kan man i princip få fram mätdata på atomkärnan med en precision i hundratusendelar av en Fermi, men eftersom det inte finns någon fast mönsterbyggnad att hänföra atomkärnan till i modern akademi — ingen BILD av atomkärnans formbyggnad — finns heller ingen FAST NIVÅ att förlägga precisionsvärdet till eftersom metodmätningarna för protonradien varierar mycket — förgrovat mellan 1-1,5 Fermi. Den som menar annat: visa konturen.

— Det finns ingen ENHETLIG sådan, nämligen, kontur i termer av modern akademisk nomenklatur.

— Grundtermen är SFÄRSIK [Se Tilläggsartikeln i Wikipedia för Charge radius].

 

 

Andra källor dyker sedan (plötsligt — som en flod) upp med samma typ av meddelande (textmarkeringar är mina för att underlätta):

 

 

1993/7:

”In 1993 optical spectroscopic measurements of the hydrogen-deuterium isotope shift of the 1S-2S resonance [5] reached a precision sufficient to derive a new value for the deuteron structure radius [6] which deviates significantly from the electron scattering results.”

Hydrogen-Deuterium 1S-2S Isotope Shift and the Structure of the Deuteron (1997)

A. Huber, Th. Udem, B. Gross, J. Reichert, M. Kourogi, K. Pachucki, M. Weitz, and T. W. Hänsch, Max-Planck-Institut für Quantenoptik

Min översättning:

År 1993 nådde optisk spektroskopiska mätningar på väte-deuterium-isotop-skiftet hos 1S-2S-resonansen en precision tillräcklig för att erhålla ett nytt värde för deuteriums strukturradie, vilken avviker anmärkningsvärt från resultaten med elektronspridning.

 

1994:

A new formula for the nuclear charge radius is proposed, dependent on the mass numberA and neutron excessN-Z in the nucleus. It is simple and it reproduces all the experimentally available mean square radii and their isotopic shifts of even-even nuclei much better than other frequently used relations.”

[http://www.springerlink.com/content/vg10027331536613/],

Simple formula for nuclear charge radius, 26 January 1994, Bozena Nerlo-Pomorska and Krzysztof Pomorski,

Theoretical Physics Department, The Maria Curie-Skodowska University

Min översättning:

En ny formel för kärnladdningsradien föreslås, oberoende av masstalet A och neutronöverskottet N–Z i kärnan. Den är enkel och reproducerar alla de experimentellt tillgängliga medelkvadratradierna och deras isotopskift för jämna-jämna nuklider mycket bättre än andra ofta använda samband.

Notering. Den här källan har dunkla referenser till de presenterade grafiska resultaten; Graferna som visas innehåller ospecificerade referensindex (parameterreferenser saknas eller är oklara), figurhänvisningarna i slutet av källtexten är oklara (källtexten anger figurbeteckningar som sedan inte återfinns i figurreferensen).

 

New measurements of both deuteron and proton charge radii would be of great interest in both nuclear and atomic physics.

DEUTERON RADIUS AND NUCLEAR FORCES IN FREE SPACE, 3 September 1994, Chun Wa WONG, Department of Physics, University of California

Min översättning:

Nya mätningar på både proton- och neutronradier skulle vara av stort intresse i både kärn- och atomfysiken.

 

1996:

”Although there has been a continuous interest in all deuteron observables, the observable root-mean-square (rms) charge radius rch and

the related but unobservable rms matter radius rm have recently received special attention

[1, 4, 2, 3, 5, 6, 7, 8] [författarnas hänvisningar till verk under åren 1986-1992, min notering]. This is mainly due to unresolved discrepancies between experimental data and theoretical predictions.”

Meson and Quark Degrees of Freedom and the Radius of the Deuteron, 11 Oct 1996

A. J. Buchmann, H. Henning, and P. U. Sauer, Institute for Theoretical Physics, University of Hannover

Min översättning:

Fastän det har funnits fortlöpande intresse i alla deuteronens observerbarheter, har den observerbara laddningsradiens rch rot-kvadratmedelvärde (rms) och den relaterade men icke observerade rms materieradien rm nyligen erhållit speciell uppmärksamhet. Detta beror i huvudsak på ej klarlagda oförenligheter mellan experimentella data och teoretiska förutsägelser.

 

2003:

”The cloudy history of experimental values for the proton radius has recently been clarified by a comprehensive analysis[4] of all the world’s electron-proton scattering data.”

Zemach Moments for Hydrogen andDeuterium, 14 Oct 2003,

J. L. Friar (Theoretical Division, Los Alamos National Laboratory), and

Ingo Sick (2Dept. fur Physik und Astronomie, Universität Basel)

Min översättning:

Den dimmiga historien av experimentella värden för protonradien har nyligen klarlagts genom en omfattande analys av världens alla elektron-proton-spridningsdata.

 

”We study the world data on elastic electron-proton scattering in order to determine the proton charge rms-radius. After accounting for the Coulomb distortion and using a parameterization that allows to deal properly with the higher moments we find a radius of 0.895 ± 0.018fm, which is significantly larger than the radii used in the past.”

Past results. The initial electron scattering experiments on the proton were performed some 40 years ago by the Hofstadter group at Stanford [4, 5]. This data, mainly at medium q and not low q, was fitted using multi-pole form factors. From the parameters of the fit an rms-radius could be calculated. The resulting value of 0.81fm, which is still quoted in the literature, should have long been superseded by values coming from more precise data at lower q which are indeed sensitive to the rms-radius.”

On the rms-radius of the proton, 9 Oct 2003, Ingo Sick, Dept. fur Physik und Astronomie, Universität Basel

Min översättning:

Vi studerar världsdata på elastisk elektron-protonspridning för att bestämma protonens laddnings-rms-radie. Efter beaktande av Coulombdistorsion och användande en parameterisering som tillåter en ordentlig behandling med de högre momenten, finner vi en radie på 0,895 ± 0,018 Fermi, vilket är anmärkningsvärt större än den radie som användes tidigare.

Tidigare resultat. De första elektronspridningsexperimenten på protonen utfördes för omkring 40 år sedan av Hofstadter gruppen vid Stanford. Dessa data, i huvudsak med medium q till låga q, var ägnade att passa formfaktorer av typen multipol. Från inpassningsparametrarna, kunde en rms-radie beräknas. Det resulterande värdet på 0,81 Fermi, som ännu citeras i litteraturen, borde för länge sedan ha ersatts av värden som kommer från mera precisa data vid lägre q som, verkligen, är känsliga för rms-radien.

 

 

Och sedan — så — vidare.

 

 

Plötsligt verkar hela den sammanhängande historien — den som påbörjades av Hofstadter och hans kollegor (under 1950-talet) — bara sluta. Tvärt av. Bara End Punkt. Och lika plötsligt hoppar ett antal helt nya, andra, figurer in på scenen och till synes »börjar ”spexa” och ”veva med armarna”» — så väl hälften vore nog, citaten ovan.

 

Vad hände?

 

Det visar sig, längre fram i den här berättelsen, att begreppet ’laddningsradie’ är ett högeligen SKAPAT begrepp (medelvärdesbildning) och som innefattar ’parametrar’ som inte ansluter till någon som helst ANNAN logisk matematisk koppling alls än just experimentella medelvärden baserade på omfattande matematiska-teoretiska algoritmer: man sätter — uppfinner, för att exemplifiera — h=c, se vidare i separat avsnitt från NYA BEGREPP INTRODUCERAS RUNT 1990..

 

dimmiga historien’?

 

Oo. Sedan när då — om man får fråga?

— Laddningsradie?

— Sedan när?

— Det verkar som att HELA den moderna akademiska kärnhistorien inte kan uppvisa ANNAT än idel dimbankar — som tycks driva omkring i den mänskliga vardagen, än hit och än dit, för att åsamka sina egna sensationer — från och till.

Det är märkligt att ingen av författarna ovan, eller andra, tycks reagera för att visa minsta vilja att ge någon koppling, beskrivning eller förklaring.

 

TYPDATA som vi presenteras inför och som, tydligen, uppvisar två inbördes olika epok- och begreppsreferenser är DELS av Hofstadter-typen

 

             1,2 Fermi

 

och DELS av ”den nya tidens ännu odefinierade upphov” (men som tydligen redan förekom också på Hofstadters tid)

 

             0,81 Fermi

 

med nyare justeringar typ 0,86 Fermi eller 0,895 Fermi beroende på källverk (se exv. citatet närmast ovan).

 

Hur relateras dessa?

 

Den första — 1,2-Fermitypen — har vi redan klarlagt genom grunduppfattningarna med laddningsfördelningen, se från Wood-Saxon-funktionen, funktionen

 

r(r) = r0[1 + e(r–R)/a]–1 ; 

medelvärdesbildningarna utpekar värdet ca 1,2 Fermi som grundvärdet för r0 i kubgrafen r=r0A1/3,                                      

eller som det anges standardiserat i HOP-källan från 1967, r0 = 1,37 Fermi = 1,37 t15 M

 

Denna typ hör ihop med de klassiskt kärnexperimentella resultat som sammanknippas med Hofstadters arbeten.

Svaret på den andra delen — 0,81 Fermi — verkade TILL EN BÖRJAN hart när omöjligt att hitta någon referens till på webben. Till slut hittades den dock — med hjälp av sökning på diskussionsforum där någon vänlig själ lämnat referens till GoogleBöcker — källan nedan;

 

s114:

Using the dipole form, the proton charge distribution becomes

 

             rch(r) = r0eq0r

 

From this, we obtain the square of the charge radius of a proton,

 

                             ò r2rch(r)r2 dr            12

             <r2> = ———————  =  ———  = (0.81 fm)2

                             ò rch(r)r2 dr               q02

”,

@INTERNET GOOGLE-böcker begränsad åtkomst

Introductory Nuclear Physics 1998, Samuel Shaw Ming Wong

Min översättning:

Med dipolformen, blir protonens laddningsfördelning

             [övre sambandet]

Härifrån får vi kvadraten på laddningsradien hos en proton,

             [undre sambandet]

NOTERING. Citatkällans q kopplar till en term av typen ”formfaktor” som sammanhänger med kärnmodellens preferenser.

Vi behöver inte känna till detaljerna i den delen här då det ämnet är reserverat för den moderna akademins experimentalstatistiska kärnmodeller.

 

 

Även om Samuel Wong (ovan) inte lyckas relatera kopplingen närmare, är det i vilket fall tydligt att termen laddningsradie har matematisk modellkoppling till grundformen med begreppet laddningsfördelning — och vilken senare del har direkt koppling till de olika (statistiska) modellerna i samband med utformningen av de (allra tidigaste) konkreta resultaten från elektronspridningsexperimenten — se från föregående PROTONRADIENS LITTERÄRA REFERENSVÄRDE.

   Därmed är kopplingen till (det tydligen i allmän huvudsak omkring 1990 nyinförda) begreppet laddningsradie välrelaterad;        

 

 

Protonens laddningsfördelning rch(r) är teoretiskt en funktion av avståndet (r) från ett föregivet centrum (vanligen en central tyngdpunkt); flera teoretiska-matematiska modeller finns. Sambandet (eller funktionen) ovan för rch(r) är samma som anges av Takada (eng. Wood-Saxon distribution, frånsett en extra adderande enhet i nämnaren);

   Medan det är själva funktionen rch(r) som sådan som — verkligen — associeras med den metriska (största medelvärdesmässiga) utsträckningen  hos protonen typ 1,2 Fermi, kallas integrala rotkvadratmedelvärdet av rch(r), se citatsambandet ovan, för protonens laddningsradie (eng. charge radius) och som tecknas inom en motsvarande knäckt parentes <r2>1/2 där alltså r-formen blir föremål för en mera statistisk inventering.

   Dvs., det är ”samma r” som i den laddningsfördelande funktionen rch(r), men taget genom en (integrerande) procedur.

   Därmed är det klarlagt:

 

   Begreppet laddningsradie är ett NYTT — annat — kärnmetriskt begrepp som (mera populärt på senare tid i samband med laserteknikens uppsving under 1990-talet) frammanats ur en teoretisk modell (som ingen tycks veta/förmå förklara grunderna för och som därför är föremål för djupare forskning) med olika  föreställningar och uppfattningar om hur laddningsfördelningen är kopplad till någon geometrisk strukturbyggnad — för ändamålet att försöka komma underfund med uppmärksammande DISKREPANSER (i stort med början från 1990-talet) INOM KÄRNFYSIKENS METRIK men/och som man (ännu) inte förstår.

   LADDNINGSRADIEN (0,86 Fermi för protonen) blir alltså en (ny) TYP verkansradie för kärnladdningen och som ÄNNU beror på modell då ingen riktigt vet hur man ska tackla ämnet (liknelsen med människor i ett mörkt rum som försöker beskriva föremålen genom att känna sig fram, känns påtaglig).

 

Därför finns det heller ännu ingen verklig ETABLERAD förklaring till vad som menas med ”laddningsradie” — verkligen — därför att ingen ännu förstår innehållet.

 

Se dock nydaningen i Wikipedia [efter 2008, detta dokuments författningsperiod]: den ursprungliga artikelformen Nuclear size numera [Jul2011] ersatt av Charge radius.

 

Se även från NYA BEGREPP INTRODUCERAS RUNT 1990.

 

TNED. I TNED är begreppet laddningsradie = formkropp perfekt och exakt definierat för atomkärnan — under DEN förutsättningen att inga störande moment finns med i bilden. Atomkärnan, dess ytform, ändrar (nämligen, vilket även möjligen alla inom modern akademi redan verkar ha förstått) sin laddningsbild mot gästande agenter med ökande grad av växelverkan då den avkänner »närgloende probtyper» — speciellt tydligt i fusionerna, men även i alla övriga kärnombyggnader där utbyte av eller växelverkan med energi-massa förekommer. Av den anledningen är det — som nyligen redan påpekades i PROTONRADIENS LITTERÄRA REFERENSVÄRDEmeningslöst att söka någon enhetlig ”formel” för ”atomkärnans laddningsradie”; vi VET redan att kärnladdningen är av typen eZ, idealt (perfekt) sfärisk, på stort avstånd från atomkärnan, men att denna detalj uppvisar ”upplösning” i 1818e-massivet ju närmare någon kropp kommer atomkärnan, analogt också beroende på den energi som detta besök är förknippat med: kärnan ändras dynamiskt, anpassar sig, vilket i TNED uttrycks bekvämt för samtliga fall genom atomens eller atomkärnans två grundekvationer

 

             J0K + 3J1K        = 0  ........................       impulsekvationen

             FBT + FeZ          = 0  ........................       kraftekvationen, komponenten FeZ ger Spektrum och Kvanttalen

 

Därmed är (återigen) varje jämförande ansats med modern akademi dödsdömd redan från start: det går inte.

   Därmed synes också ändamålet tydligt:

   Modern akademi tycks eftersöka någon form av statisk atomkärna i fysiken.                                                                         

   Modern akademi BORDE veta det vid det här laget, genom floran av alla sina partikelexperiment: En sådan finns inte.

— Det finns dock ingenting som hindrar att man generaliserar alla möjliga experimentdata till en gemensam medelform. Men den får i så fall föga koppling till den aktuella formbild som TNED grundas på (Utförligt från Neutronkvadraten) och som (således) inte alls (längre) finns närvarande i modern akademi.

 

 

WIKIPEDIA som annars brukar vara främst på Google-tapeten om det gäller att beskriva en allmänt använd term, håller helt tyst på den här punkten.

Det gör också (ännu Juli 2008) samtliga övriga webbkällor @INTERNET. Det går inte att få fram ett enda ord i ämnet — frånsett bidraget ovan från Samuel Wong.

 

 

2011-07-06

Ny artikelrubrik Charge radius i Wikipedia (efter Jul2008)

Wikipedia har numera raderat all koppling till föregående artikelrubrik Nuclear size med ersättaren (Nuclear) Charge radius. Wikipedia-artikeln (ännu Jul2011 av kortare typ) ger en delvis kopplande beskrivning till nedanstående, men också en delvis fragmenterad dito (Lasergenombrottet omnämns inte, heller inte den dramatiska omvälvningen). Se vidare infogat tillägg i slutet av denna delartikel i Wikipedia Nuclear Size.

 

 

Det har nämligen (under 1990-talet) uppkommit ytterligare en ’flaskhals’:

                                                                                                                                                                                                                  

Lasern.

 

Om vi (först) återknyter till Hofstadter och ”den klassiska partikelfysiken”, kan vi med hjälp av HOP-källan från 1967 få veta att SAMTLIGA FEM OBEROENDE MÄTMETODER — däribland (den femte) som Hofstadters högenergetiska elektrondiffraktionsexperiment — grundas på en massbaserad växelverkan: atomkärnans tyngdcirkel, i TNED impulsekvationen ovan. FÖLJAKTLIGEN uppvisade/uppvisar (fortfarande) också alla fem mätmetoderna inbördes konsistenta resultat.

   Sambandsformerna som innefattar elektronmassans tyngdpunkt — helt utom modern akademi, se Härledningen till elektronmassans tyngdpunkt — understryker det resultatet ytterligare med central form i HOP-standardvärdet 1,37 Fermi.

 

Om vi sedan inför en ny typ av mätmetod

— klassisk spektroskopi uppklädd i laser, s.k. laserspektroskopi

— hamnar vi ENLIGT TNED i en helt ny situation:

 

Växelverkan är inte längre massbaserad, se Massbaserade mätmetoder, utan energibaserad, se Laserspektroskopi.

   Se även utförligt från Neutrinospektrum för bekantskap med grundbegreppen, om ej redan bekant.

   Atomkärnan i förhållande till laserproben — som helt enkelt är Planckenergins ljusfrekvenser hf — ses (idealt) precis som skuggan av själva föremålet i lampljuset: Laserenergin ser inte atomkärnans tyngdcirkel, känner ingenting av dess g-tyngd, bara atomkärnans totala energiinnehåll inramat av atomkärnan som en svängande kropp med fasta ytterkonturer (alltså, en elektromekanisk svängningsalstrare med strängt ändlig, begränsad utsträckning).

 

Den delen är omöjlig att få syn på med hjälp av (högenergetiska) bombarderande elektronmassor

— eftersom dessa tränger in i alla skrymslen och växelverkar med hela atomkärnans massa

— och därmed i ekvivalent impulsform på tyngdcirkeln som alltså lasern inte kan se.

 

Men — TNED — atomkärnans ytterkontur är ingalunda metriskt jämförbar med atomkärnans tyngdcirkel: Det skiljer på runt dubbla värdet (1/0,52 för A>1 och avrundat 1/0,5 för A=1).

 

 

Vad skulle vi — då — ha att förvänta OM vi tänker oss att kunna ”mäta kärnradien” med hjälp av en (ideal) masslös laserstråle?

 

Åh. Uppenbarligen: Vi skulle få svaret: ”runt dubbla tyngdcirkeln”.

Inte typ ”1 Fermi”

— utan istället typ ”2 Fermi”

— som typvärden för protonen-neutronen (och även deuteronen och Helium-4, enligt TNED).

 

 

Vad säger man då i den moderna akademins och vetenskapens kvarter

— i samband med ovan omtalade nydaningar och fram till nu

— i den saken?

 

Textmarkeringar i citattexten är mina;

 

 

1994:

”Experimental knowledge and theoretical understanding of the deuteron matter radius are reviewed. An experimental value of

rm(exp)=1.9502 (20) fm is found by using the 1962 Stanford data, the 1973 Monterey data and the 1981 Mainz data for the ratio of electron-deuteron to electron-proton elastic scattering cross-sections, plus the 1979 Erevan data and the 1990 Saclay data on electron-deuteron elastic cross-sections.”

DEUTERON RADIUS AND NUCLEAR FORCES IN FREE SPACE, 9 May 1994

Chun Wa WONG, Department of Physics, University of California, Los Angeles

Min översättning:

Experimentell kunskap och teoretisk insikt om deuteronens materieradie omvärderas. Ett experimentellt värde på rm(exp)=1,9502 (20) fm återfinns genom att använda Stanforddata från 1962, Monterey-data från 1973 och de 1981 (givna) Mainz-data som förhållandet för elektron-deuteron till elektron-protonelastiska spridningstvärsnittet, plus de (befintliga) Erevan-data från 1979 och Saclay-data från 1990 på elektron-deuteronens elastiska tvärsnitt.

 

1996:

”We study the world data on elastic electron-deuteron scattering in order to determine the deuteron charge rms-radius. After accounting for the Coulomb distortion we find a radius of

2.128±0.011 fm, which is in perfect agreement with the radii deduced from other sources. This removes a disturbing discrepancy first pointed out by Klarsfeld et al.”

On the rms-radius of the deuteron, ScienceDirect 1996

Physics Letters B, Volume 375, Issues 1-4, 16 May 1996, Pages 16-20, I. Sick and D. Trautmann

Min översättning:

Vi studerar världsdata på elastisk elektron-deuteron spridning för att bestämma deuteronladdningens rms-radie. Efter beaktande av Coulombdistorsionen finner vi en radie på 2,128±0.011 fm, vilket är i perfekt överensstämmelse med radierna erhållna från andra källor. Detta eliminerar en störande oförenlighet som först påpekades av Klarsfeld med medarbetare.

 

1997:

”This gives a deuteron radius of 

(1.968 ± 0.006) fm and a charge radius of

(2.130 ± 0.010) fm.”

EDP Sciences 1997, The European Physical Journal, 2 December 1997

A consistent calculation of dispersion corrections in elastic electron-deuteron scattering

T. Herrmann (Fakultät f. Physik, Universität Kaiserslautern, D-67663 Kaiserslautern, Germany),

R. Rosenfelder (Paul Scherrer Institut, CH-5232 Villigen PSI, Switzerland)

Min översättning:

Detta ger en deuteronradie på

(1,968 ± 0.006) Fermi och en laddningsradie på

(2.130 ± 0.010) Fermi.

 

2004:

”Background: In October 2004, a group led by Argonne Physics Division's Zheng-tian Lu published a

measurement of the rms radius of the distribution of the two protons in the nucleus of 6He. The measurement was done at the division's ATLAS acclerator, which was used to make a beam of the radioactive 6He nuclei. Despite the fact that these nuclei have a half-life of only 0.8 sec., they could be collected in an atom trap and their charge radius measured to just better than 1%. The resulting rms radius for the distribution of protons in 6He was 1.912+- 0.018 fm -- considerably larger than the rms radius in 4He of only

1.455 fm. This very accurate measurement of such a short-lived nucleus generated considerable interest.”,

[http://www.alcf.anl.gov/collaborations/projects/comp_physics.php],

Argonne National Laboratory

Min översättning:

Bakgrund: I Oktober 2004 publicerade en grupp under ledning av Argonnes Fysiska Division, Zhen-tian Lu, en mätning av rms-radien för fördelningen hos de bägge protonerna i kärnan hos Helium-6. Mätningen genomfördes vid divisionens ATLAS-accelerator, vilken användes för att producera en stråle av de radioaktiva Helium-6-kärnorna. Trots att dessa atomkärnor bara har en halveringstid på bara 0,8 sekunder, kunde de samlas upp i en atomfälla och deras laddningsradie bestämmas till just bättre än 1%. Den resulterande rms-radien för fördelningen hos protonerna i Helium-6 var 1,912±0,018 Fermi — betydligt större än rms-radien för Helium-4 på bara 1,455 Fermi. Denna mycket noggranna mätning av en sådan kortlivad atomkärna föranledde ansenligt intresse.

Se även vidare på källsidan, figur med vidare finns. Notera att ”mätningarna” inbegriper DATABERÄKNINGAR som det tog 150 000 processtimmar att utföra.

Samstämmigt med ovan angivna He-4-värdet 1,455 Fermi är f.ö. även uppgiften från Suzuki från 2003, resp., 1,35 och 1,42 Fermi.

 

Kommentarer

Kommentarer:

FÖR DET FÖRSTA:

 

OM uppgifterna typ ”1,912” och ”1,968” Fermi för deuteronradien, analogt i r0-enheter enligt TNED respektive 1,4 och 1,44 med r0 som protonradien 1,37 t15 M har något fog för sig, är det tydligt att dessa radier är runt de dubbla från TNED-deuteronen: 2×0,71r0 = 1,42r0 (ej att beblanda med Suzuki-datat ovan för He-4).

Enligt TNED ska dessa mätdata i så fall vara laserbaserade, vilket också stämmer med ovanstående citatblock — förtydligat i citatblocket i Laserspektroskopin, samt även i nedanstående utdrag från webbkällan ATOMIC-PHYSICS-22.

 

Det är (nämligen) så — om saken är korrekt uppfattad — att författarsamlingen ovan INTE KLART OCH TYDLIGT UTSÄGER ATT MÄTRESULTATEN GRUNDAS PÅ LASERSPEKTROSKOPISK TEKNIK. Jämför siffervärdena ovan för ”charge radius” »2,128; 2,130» med motsvarande siffervärden i citatblocket i Laserspektroskopin: »2,130». Samma.

 

FÖR DET ANDRA:

TanihataEpoken

Hela saken — ”paradigmskiftet” — började 1985 när några forskare upptäckte att den utpräglat betaMinusAktiva 3Li11-nukliden — med en medellivslängd på ca 8,6 mS — ”uppvisade anmärkningsvärt större kärnradie än normalkärnans” — runt 2,5 gånger större [2‡] — och vilken experimentella mätning skedde på en massbaserad grund (genom kollisioner med Beryllium, Kol och Aluminiumkärnor PER 790 MeV/nukleon [1‡]) — extra moment. Se även i EXEMPEL.

 

1[‡] [http://prola.aps.org/abstract/PRL/v55/i24/p2676_1] 2008-08-11

2[‡] [http://www.tamu-commerce.edu/physics/carlos/papers/PLB314_1993_275.pdf] s275sp1n, 2008-08-27

 

1. ”In 1985 Tanihata and coworkers performed scattering experiments with light elements like helium, lithium and beryllium [1,2] and

found, completely unexpected, a huge matter radius for some of the isotopes close to the neutron drip line, e.g., 6,8He, 11Li, and 11Be.”,

2. ”Subsequent measurements of the magnetic dipole [3] and the electric quadrupole moments [4] excluded a large deformation of these nuclei and the picture of halo nuclei was established.”,

3. ”The determination of the nuclear charge radius of such nuclei with laser spectroscopy is of particular interest, because it is a model-independent benchmark for nuclear models.”,

4. ”The nuclear charge radius is extracted from the measurements of the isotope shift, which is the sum of the mass and the field shift.”,

References

[1] I. Tanihata et. al., PRL 55, 2676 (1985)

[2] I. Tanihata et. al,. Phys.Lett. B 206, 592 (1988)

[3] E. Arnold et. al., Phys. Lett. B 197, 311 (1987)

[4] E. Arnold et. al., Phys. Lett. B 281, 16 (1992)”,

[http://www.gsi.de/informationen/wti/library/scientificreport2006/PAPERS/ATOMIC-PHYSICS-22.pdf], s266,

ATOMIC-PHYSICS-22, Ion trap design for a nuclear charge radius determination of 7,9,10,11Be, D. Tiedemann et al, 2006

Min översättning:

1. 1985 utförde Tanihata och medarbetare spridningsexperiment med lätta grundämnen som helium, litium och beryllium [1,2] och fann, helt oväntat, en mycket stor materieradie hos några av isotoperna nära neutronens »drip line», alltså för 6,8He, 11Li och 11Be.

2. Efterföljande mätningar av den magnetiska dipolen [3] och den elektriska kvadrupolens moment [4] uteslöt en stor deformation hos dessa nuklider, och bilden av halonuklider blev etablerad.

3. Bestämningen av den nukleära laddningsradien hos sådana nuklider med laserspektroskopi är av särskilt intresse, därför att den utgör ett modelloberoende bänkmärke för kärnmodeller.

4. Kärnans laddningsradie extraheras från mätning på isotopskiftet, som är summan av massa och fältskifte.

 

 

Strax efter denna händelse 1985 började forskare i allmänhet intressera sig för det nyupptäckta ämnet ”halonuklider”. Och nu (Augusti 2008) är webben (nära) proppad med olika vetenskapliga mätande avhandlingar med laserspektroskopiska rapporter på just olika exotiska s.k. halonuklider.

 

Hur hänger dessa uppgifter ihop — enligt TNED?

 

EXTRA MOMENT — masschokning eller mera egentligt kraftchokning — ENLIGT TNED föreligger i alla sammanhang där elektriska laddningar accelereras av en accelerationsspänning i ett slutet elektriskt system, se utförligt från PLANCKEKVIVALENTERNA. För elektronmassans komponenter är den delen mindre dramatisk (enligt TNED) eftersom komponenterna i vilket fall är ytterligt små relativt även den minsta atomkärna (vissa äventyr uppkommer emellertid även här om partikelenergierna är mycket höga — om det gäller noggrann formbestämning (se Neutronfragmenten): chokmassan lever ett eget, kortvarigt, liv när komponenten återgår till läge nollhastighet …). För ordinära atomkärnor ställer sig saken emellertid (enligt TNED) annorlunda eftersom atomkärnornas radie också inbegrips i massändringseffekterna.

   Exakt HUR finns (ännu 2008) ingen beskrivning på i TNED (i min referens).

   Generellt sett, med referens till impulsmomentet J=mvr=mwr2 med konstant Jw, måste r avta med växande m. Om kollisionsenergierna är stora mellan olika växelverkande atomkärnor, och speciellt om dessa är av olika typ (väsentligen olika masstal), måste varje resultattolkning bli äventyrlig om det gäller att ”mäta kärnradien” genom sådana spridningsexperiment. Det är dessvärre precis vad experimenten från 1985 kring Tanihata-teamet uppvisar: MYCKET mera svulstiga (2,5 gånger [2‡]) radiedata än för normala nuklider (med data erhållna traditionellt genom elektronspridningsförsök). Vet man inte exakt vad man håller på med här, kan det sluta (väldigt) illa i slutänden med den typen av ”nya sensationella upptäckter”.

 

Tanihata med medarbetare beskjuter alltså år 1985 icke-stabila nuklider med andra atomkärnor [1‡]. Forskarna finner då, till stor uppståndelse, att kärnradierna verkar mycket större än normalt (2,5 gånger större [2‡]). Experimenten upprepas med samma entydiga resultat.

 

Upphetsningen borde inte vara SÅ välbesutten, eftersom objekten är av typen kortvariga, instabila nuklider och därför inte på något sätt har de stabila nuklidernas karaktär. Man borde snarare bli förvånad om dessa instabila typkärnor INTE skulle uppvisa abnorma data.

Se även vidare i Kärnradierna för instabila nuklider under bildning.

 

Forskarna tror sig då ha kommit på en hittills oupptäckt egenskap hos atomkärnorna. Det verkar som att 1. egenskapen för det första ansluter till den allmänt vedertagna teorin att atomkärnorna verkligen är sammansatta inuti av neutroner och protoner (jämför vattenkronan) och 2. att egenskapen också verkligen tycks visa på en mätmetod att räkna fram detaljer i den modellen.

   Briljant.

   Tanihatas resultat klassificeras (alltså) som sensationellt.

 

 

På bas av resultaten från forskarteamet kring Tanihata, utkristalliserades en ny, modifierad beräkningsteknik — som går ut på att justera gamla mätdata med korrektioner som ”ger” Tanihataresultat” på samtliga atomkärnor genom ofantliga datorstödda beräkningsprogram, typ ”laddningsradie med Coulombkorrektioner” — i allt  för att stärka uppfattningen om atomkärnorna som en samlingsplats för enskilda neutroner och protoner. Citatet nedan ger en konkret fingervisning, textmarkeringen är min:

 

Over the past decade, much progress has been made toward understanding nuclei as collections of neutrons and protons, taking into account all of the complications of their interactions. Precise characterizations of the those interactions together with vast increases in computer power now allow ab initio calculations of many nuclear energy levels.”,

[http://flux.aps.org/meetings/bapsfiles/all_DNP06.pdf] (sidan 2 överst),

9:00AM 1WA.00001 Scattering and reactions in ab initio nuclear theory, KENNETH NOLLETT, Argonne National Laboratory, October 2006

Min översättning:

Under det senaste decenniet har stora framsteg gjorts mot att förstå atomkärnorna som samlingar av neutroner och protoner, inbegripet alla komplikationer i deras växelverkan. Precisa karaktäriseringar hos dessa växelverkningar tillsammans med omfattande ökningar i datorkraft tillåter nu ab initio kalkyler för många nukleära energinivåer.

 

 

Med den senare utvecklingen av laserspektroskopin, som i sig enligt TNED generellt ger större kärnradievärden än den massbaserade metoden, bekräftas Tanihatas och hans medarbetares resultat — typ det ovan citerade på deuteronradien och Helium-4-radien, och som naturligtvis blandas ihop utan urskiljning. Med vidare.

 

I TNED finns ingen direkt sambandsform för atomkärnorna som visar deras momentana byggnad under till exempel den korta fusionsfasen, eller ett allmänt instabilt tillstånd under bråkdelar av en sekund — och som provoceras ytterligare genom att man bombarderar objektet med tunga atomkärnor [1‡], som i Tanihatas fall. Det skulle verkliga vara förvånande om atomkärnan under sådana förhållanden vore helt passiv. TNED lämnar emellertid inga direkta upplysningar på den punkten, så vi vet strängt taget ingenting i den frågan här. Se emellertid i KÄRNRADIERNA HOS NUKLIDER UNDER BILDNING. Däremot framgår analogierna tydligt mot de rent lasertekniska mätningarna, se Laserspektroskopin; Tanihatas experiment banade tydligen väg för lasertekniken som medel att presentera begreppet ”kärnradie” ur en ny, hittills orepresenterad synvinkel, och som därmed, just, puffat över fokus i frågan på metodbegreppet laser — tillsammans med dryga datorprogram.

   I ljuset av TNED kan man alltså postulera följande strängt partiska slutsats (som ännu inte är avgjord):                               

 

Vad forskarna INTE känner till är TNED — förutsägelsen att ljusbaserad mätning, som inte växelverkar på någon gravitell grund med atomkärnan, tvunget också uppvisar en annan fason i resultatbilden än motsvarande massbaserade kollisionsexperiment: Man luras (speciellt i efterhand med laserteknikens utveckling under 1990-talet) att tro att man upptäckt någon ny egenskap hos atomkärnorna (eller rättare sagt, tror sig ha fått säkra belägg för kvarkteorin) då man i själva verket studerar effekterna av en ny mätteknik, laserspektroskopin — som händelsevis ansluter till svulstigheterna hos icke-stabila nuklider av typen b från kollisionsexperiment baserade på utpräglade kollisionsenergier — jämför PLANCKEKVIVALENTERNA som man heller inte känner till.

 

Det enda vi behöver invänta som helt kan AVGÖRA vad det här är fråga om, är oberoende lasermätningar på stabila nuklider — något som rent tekniskt ännu inte är möjligt. Men förhoppningsvis snart. Om TNED håller streck här, kommer man (nämligen) då att finna att resultaten bara i stort är en fördubbling av de äldre massbaserade experimentella värdena. Det är i varje fall vad TNED utsäger. Se mera utförligt från ATOMKÄRNANS STORLEK.

 

Eller sagt på annat sätt:

 

Forskarna använder nu två olika preferenser i uppfattningen om atomkärnornas fysik — i tron om att man studerar ett enhetligt resultat.

   TNED utsäger att den ekvationen förr eller senare kommer att spricka — på rent experimentell bas. Den moderna vetenskapen närmar sig ett (slutligt) sammanbrott — eller att möjligen TNED är färdigt för soporna. I vilket fall kommer ett avgörande att bli uppenbart.

 

 

FÖR DET TREDJE:

 

I och med att ”data på neutronen och protonen” i dessa ovan typiska redovisade fall INTE (längre) avser något direkt fokus på den enskilda protonen och neutronen som fria existerande objekt, utan istället som element inuti tyngre atomkärnor, har fysiken som naturvetenskap (återigen i modern akademi) mistat ett av sina klassiska grundfästen: den konkreta fysiken. Ingen kan (längre) beskriva den — i ljuset av modern akademi.

 

Därmed, kan man säga, har begreppet ”kärnradie” definitivt tappat sin fysikaliska förankring;

 

Numera (2008) försöker man ”bestämma neutronradien” ur medelvärdesalgoritmer från tyngre atomkärnor genom nukleonvågmodellen (QCD-teorin) — med hjälp av laserspektroskopi och avancerade datorberäkningsprogram — som bara blir alltmer avancerade. Människan har för länge sedan försvunnit ur den bilden.

 

 

FÖR DET FJÄRDE:

Uppgiften ovan från Argonne National Laboratory,

 

”betydligt större än rms-radien för Helium-4 på bara 1,455 Fermi

 

— som enligt TNED ger r(He-4)/r0 = 1,455/1,37 = 1,0620437 — ansluter också till TNED. Verkligen. Kärnradierna för neutron-proton och Helium-4 är i TNED likvärdiga. Se från Impulsmomentets 0,71r-kriterium samt Härledningen till atomkärnan. Argonnekällan klargör (emellertid) inte varifrån värdet kommer.

 

 

Se även från början i KÄRNRADIERNA FRÅN BÖRJAN.

 

 

Med ovanstående genomgång har detaljerna i den massbaserade mätmetoden berörts, samt i någon mån relaterats i ljuset av nuvarande riktningar.

Genomgången fortsätter med den andra mätmetoden — laserspektroskopin. Den beskrivs närmast nedan i sektionen Laserspektroskopin.

 

 

Tillägg 2011-07-06 WikipediaNewArticle — tillägg från Begreppet Laddningsradie

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Charge_radius

Wikipedia Nuclear Size

Föregående, ursprungliga, Wikipedia-artikel Nuclear Size finns inte längre. Den har (efter Jul2008) ersatts av (Nuclear) Charge Radius

 

Kärnradiebegreppet beskrevs tidigare (okänt ändringsdatum 2008-2011) på Wikipedia via rubriken Nuclear Size. Den är numera (Jul2011) ersatt av rubriken (Nuclear) Charge radius. Alla tidigare arkivdelar (TalkPage) har rensats bort och är i huvudartikeln (från en här ej närmare känd tidpunkt, någon gång efter Juli2008) ersatt av en beskrivning "rms charge radius". Se vidare utförligt med föregående citatdelar från Begreppet Laddningsradie.

   Den generellt etablerat vedertagna helhetsbilden för begreppet kärnradie har med andra ord nu helt övergått till en medelvärdesbildad, sfäriserad, laddningsmodell;

    Se särskilt en del av föregående nämnda citat [1975, 1996 och 2006] där olika matematiska algoritmbegrepp i ”den dimmiga historien” antyds för att ge substans åt begreppet laddningsradie,

 

SFÄRISK MODELL

Notera särskilt i Wikipediaartikeln användningen av ordet/begreppet SPHERE,

 

"the nucleus can be modelled as a sphere of positive charge",

 

samt vad som redan understrukits explicit för »den strängt ihåliga» neutron-protonformen [Se från Deuteronens Hemlighet], men som (ännu Jul2011 är obekant för det akademiska etablissemanget, se även i VOLYMÄRA LADDNINGSTÄTHETEN, jämförelserna med Hofstadters arbeten),

Medelvärdesbildningen

”because there is no definite boundary to the nucleus, the electrons "see" a range of cross-sections, for which a mean can be taken.”,

@INTERNET Wikipedia Charge radius 2011-07-06

http://en.wikipedia.org/wiki/Charge_radius

 

Notera, särskilt, att sambandsformen i Wikipedia-artikeln grundas på EXPERIMENTALFYSIK — alltså den PRAKTISKA medelvärdesbildningen, ”for the interpretation of electron scattering experiments”; Snarare än en fördjupad BILD av atomkärnan, är (således, fortfarande) »den nya tidens medelvärdesform» tydligen och således en helt totalt formbildsUtsuddad matematisk-fysikalisk ELEKTROMAGNETISK medelvärdesExperimentell mätSensorbild av HUR atomkärnan ses (i medeltal) av omgivande MätAgenter. Det finns, med andra ord, ingen ytterligare FORMGEOFYSIKALISK information/kunskap om atomkärnan att hämta i den moderna akademiska delen (Case Finally Closed).

 

Så framstår i ljuset av TNED också DEUTERONEN som betydligt mindre ihålig och med betydligt tätare laddningskropp än neutronen-protonen (flera hundra procent större spridningstvärsnitt eller »träffYtsForm, trots mindre ytterradie). Wikipediaartikeln specificerar (Jul2011) respektive laddningsradier

proton: Rp = 0.8768(69) fm

deuteron: Rd = 2.1402(28) fm

att jämföra med grunddata i TNED från Plancks konstant [se PLANCKRINGEN] och Neutronkvadratens tyngdcirkelradier [se Grundformen]

 

rP = 1,37 Fermi

rN = 1,32 Fermi

rD = 0,97 Fermi          = rP/√2

 

Notera EMELLERTID, som redan påpekats: UNDERFÖRSTÅTT är i Wikipediauppgifterna (Jul2011) tydligen en underliggande experimentell LASERTEKNIK — den användes inte tidigare (före 1981, se Laserhistoria). Den är av allt att döma själva anledningen till »paradigmskiftet» [under 1990-talet; Se ovan från Kommentarer]. Wikipediaartikeln ger inget omnämnande (möjligen förklarligt därför att ämnets utomordentligt omfattande, beskrivande karaktär, dess svårigheter, går de flesta författare förbi — Wikipediaartikeln Charge radius kommer säkerligen att utvidgas betydligt framöver).

 

 

                                      laserspektroskopi

 

ATOMKÄRNORNAS RADIER GENOM

LJUSBASERADE MÄTMETODER

Ljusbaserade metoder för mätning av atomkärnornas radier — Laserspektroskopi

 

 

 

Enbart med referens till Planckenergin E=hf och det maximalt upptagande tvärsnittet för atomkärnans energigenomströmning, atomkärnans toppspinnande tvärsnittscirkel, finns en principiell möjlighet att avkänna ett (mycket) noggrant värde för kärnans största radiella utsträckning. Figuren ovan (vänster) visar hur de optimala ”strålytorna” förhåller sig till varandra enligt TNED, analogt atomkärnan tagen med största vyn [hela cirkeln 4pa2] respektive sett från sidan [mellandelen a2(4+p)]. Figurdelen till höger ovan visar atomkärnans motsvarande tyngdcirkel (r) och kärnans yttre spinncirkel (Ñ, Alt+0209). Den senare är normalt sett inte detekterbar genom massbaserade spridningsexperiment, enligt föregående redovisning (se från Massbaserade spridningsexperiment).

   I avsnittet om Atomkärnans dimensioner finns härledda samband för förhållandet mellan atomkärnans tyngdcirkel (r) och spinncirkel (Ñ) för respektive formaggregat med A=1 och A>1. I avrundade värden ges r=0,5Ñ för A=1 och r=0,52Ñ för A>1. Med referens till respektive Ñ=2r och Ñ=1,92r och den ovan härledda delytan 1/1,76 som minsta alternativet, analogt (avrundat) Ñ/1,76=0,57Ñ, kan den ljusbaserade mätmetodens resultatgränser för motsvarande atomkärnans radier anges som just mellan max 2r och min 2r/1,76=1,14r. Se vidare i Kärnradierna.

 

Laserhistoria. DEN LJUSBASERADE MÄTMETODEN utvecklades (starkt främst) under 1990-talet.

 

   Laserspektroskopin utvecklas i stort från 1981 genom prisbelönta forskare (Bloembergen, Schawlow);

   1997 prisbelönades Chu, Cohen-Tannoudji och Phillips ”for their developments of methods to cool and trap atoms with laser light” — sv, ’för deras utveckling av metoder för att kyla och infånga atomer med laserljus’, och som utgör grundvalen för möjligheten att bestämma t.ex. kärnradier (ÄNNU 2008 ENDAST via exciterade nuklidtyper, med reservation för de olika modelltolkningarnas företräden …) — samt vidare (laserminiatyriseringen) Alferov och Kroemer 2000.

Källa:

[http://nobelprize.org/educational_games/physics/laser/facts/history.html], Laser History.

 

Jämför

 

”Progress in atomic theory combined with novel laser spectroscopic techniques allowed now the first charge radius determination of very light, radioactive isotopes”,

[http://rnb7.pd.infn.it/abstracts/file14018.1.pdf] (2006),

Nuclear Charge Radius of the Halo Nucleus Lithium-11

Min översättning:

Framsteg i atomteorin kombinerad med banbrytande laserspektroskopiska tekniker tillät nu de första bestämningarna av laddningsradien hos mycket lätta, radioaktiva isotoper.

 

Sammanfattningsvis kallas mättekniken — med hjälp av laser för att ”mäta atomkärnorna” — för laserspektroskopi. Metoden bygger på att laserns ljusfrekvens kan ställas in mycket noga (s.k. ”dye-laser”) — för att till exempel matcha en resonansform som är associerad med en viss atomkärnas tillfälliga uppförande, som till exempel i fallet med betasönderfall. Genom olika sinnrika anordningar — och som naturligtvis ansluter till den hävdvunna modelluppfattningens matematiska apparat — bearbetas sedan mätdata från laserresonanserna i närmast ofantliga dataprogram med enorma räkneuppgifter — med olika ”kärnradier” i slutänden. Laserspektroskopins metod är med den beskrivningen alltså en högeligen indirekt mätmetod. Man använder bara i stort sett Planckenergins ekvivalent E=hf för att ”mäta vibrationerna” (f). Resten är rent räknearbete.

   Det är — emellertid — här okänt i vilken utsträckning man kan avgöra ”skuggningen” hos hf-energin i den aktuella atomkärnans association, dvs., motsvarande skuggbilden av atomkärnans hf-projektion och som hela undersökningen tvunget måste bygga på. Oberoende av olika modeller och metoder kan man (emellertid) enligt TNED sluta sig till att gränsformerna i de bestämningarna bara kan vara de ovannämnda två ändlägena: I ena fallet framträder hela kärnradien, i andra fallet endast max ca 57% (1/1,76).

 

MINDRE (stabilt) metriska kärndata än så kan lasermetoden således inte detektera.

 

OM denna iakttagelse är korrekt, betyder det ENLIGT TNED att resultaten från laserspektroskopiska mätningar på atomkärnornas radie kommer att uppvisa (betydligt) större motsvarande ”matter radius”, alltså formradier, jämfört med resultaten från konventionella klassiska massbaserade spridningsexperiment — ända upp till max dubbla. Faktiskt.

 

Jämför (textmarkeringarna är mina, nyckelbegrepp)

 

2008-08-02 (1):

isotope shifts determined by high-resolution laser spectroscopy”,

[http://www.triumf.ca/publications/pub/arch07/pp-07-45.pdf] s2,

Nuclear Charge Radius of Lithium-11, Rodolfo Sánchez (et. al.), Nov 2007;

Min översättning:

isotopövergångar som bestäms genom högupplösande laserspektroskopi’.

 

”Remarkable are the results produced by our chiral potentials for the deuteron radius which agree accurately with the latest empirical value obtained by using the isotope-shift method.25”, tabellen i boken på samma sida 125 anger 1,975 Fermi,

Challenges of Nuclear Structure, Aldo Covello, World Scientific, 2002.

Min översättning:

Anmärkningsvärt är resultaten producerade av våra chiralpotentialer för deuteronradien som överensstämmer noggrant med de senaste empiriska värdet erhållet genom användning av isotopövergångsmetoden.

 

”The analysis of the world data on electron-deuteron scattering yields 2.130 ± 0.010 fm for the deuteron charge rms radius. This value agrees with the one derived from optical isotope shifts [66] and from the low-energy properties of the deuteron as measured by N-N scattering (scattering length and asymptotic normalizations) [67]. The long standing discrepancy with the latter value had been removed when realizing that for scattering from Z=1 nuclei also Coulomb corrections are important [65].”,

@INTERNET GOOGLE-böcker begränsad åtkomst

Precision physics of simple atoms and molecules, Savely G. Karshenboim, Springer, 2007, s70.

Min översättning:

Analysen av världsdata på elektron-deuteron spridning visar 2,130±0,010 fM [femtoMeter = Fermi = t15 M] för deuteronens rms-laddningsradie. Detta värde stämmer med det som erhålls från optiska isotopövergångar och från de lågenergetiska egenskaperna hos deuteronen enligt mätning genom N-N spridning (spridningslängd och asymptotisk normalisering). Den långvariga avvikelsen mot det senare värdet hade tagits bort [författaren uppvisar här en väl sullig språklig syntax: hade?] (man blev tvungen att ta bort det) när man insåg att för spridning från Z=1-kärnor också Coulombkorrektioner är viktiga.

 

”This gives a deuteron radius of 

(1.968 ± 0.006) fm and a charge radius of

(2.130 ± 0.010) fm.”,

EDP Sciences 1997, The European Physical Journal, 2 December 1997

A consistent calculation of dispersion corrections in elastic electron-deuteron scattering

T. Herrmann (Fakultät f. Physik, Universität Kaiserslautern, D-67663 Kaiserslautern, Germany),                                       

R. Rosenfelder (Paul Scherrer Institut, CH-5232 Villigen PSI, Switzerland)

Min översättning:

Detta ger en deuteronradie på 1,968 ± 0,006 Fermi och en laddningsradie på 2,130 ± 0,010 Fermi.

 

Om vi söker ”gamla klassiska spridningsdata” på deuteronradien, kammar vi helt noll på webben: det finns inga sådana data (där, ännu). Genom andra källverk (HOP) framskymtar, emellertid, att deuteronradien möjligen kan ha förorsakat ”en inre långvarit vetenskaplig tvist” och som, tydligen, ingen vill tala om då den (möjligen) först visade att deuteronradien är MINDRE — betydligt  — än neutron-protonradien, se vidare nedan i ’Deuteronens Hemlighet’. HOP-källan antyder det — men jag har i övrigt (ännu 2008) inte hittat någon annan referens. HOP-källan antyder att deuteronradien genom spridningsexperiment skulle ha uppvisat värdet ca 1,055 Fermi. Jämför även antydningarna i citatet nedan med ”dimmiga historien”, eng. ”cloudy history”,

 

”The cloudy history of experimental values for the proton radius has recently been clarified by a comprehensive analysis[4] of all the world’s electron-proton scattering data.”

Zemach Moments for Hydrogen andDeuterium, 14 Oct 2003,

J. L. Friar (Theoretical Division, Los Alamos National Laboratory), and

Ingo Sick (2Dept. fur Physik und Astronomie, Universität Basel)

Min översättning:

Den dimmiga historien av experimentella värden för protonradien har nyligen klarlagts genom en omfattande analys av världens alla elektron-proton-spridningsdata.

kärnmodellen

 

INOM DEN MODERNA AKADEMINS alla forskarkretsar i ämnet kärnfysik söker man (2008) (naturligtvis) genomgående utan undantag få fram mätdata på atomkärnan som kan inpassas i den allmänt vedertagna QCD-teorin (”kvarkteorin”) — och som bygger på föreställningen om atomkärnan som befolkad inuti (fritt rörliga neutroner-protoner — inuti atomkärnan).

 

 

 

© Adam-Hart Davis, Natural Science

[http://gallery.hd.org/_c/natural-science/_more2006/_more03/splash-crown-water-drop-on-blue-crazed-cracked-surface-frozen-2-AJHD.jpg.html] 2008.

 

På samma sätt som det inte finns någon klok människa som

— inför anblicken av vattendroppar som lösgör sig ur en vattenyta, eller vattendroppar som förenas och bildar en större vattendroppe

— menar att de mindre vattendropparna före separationen finns till som enskilda formobjekt i vattnet eller kan ses som sådana som rör sig som fristående enskilda objekt inuti den resulterande större droppen, så är det naturligtvis också med atomkärnan i naturboken — enligt relaterad fysik (TNED).

 

Atomkärnan ENLIGT TNED är en massans fundamentalform — helt utan inre beståndsdelar, precis som i vattendropparnas fall. Den moderna akademin däremot, som anser att atomkärnan just ÄR en samling mindre partiklar, kämpar (därmed) uppenbarligen med att beskriva en spökmodell.

 

 

 

 

Begreppet laddningsradie introduceras …

NYA BEGREPP INTRODUCERAS RUNT 1990

 

Detaljerna med den moderna föreställningen om partiklar i atomkärnan framgår — ymnigt — om man (t.ex.) läser de rapporter i PDF-format som finns i relativt stor mängd på webben i ämnet kärnfysik. Det är (här veterligt) ur den föreställningen, med tillhörande matematiska vidlyftigheter, som den egentliga betydelsen i begreppet laddningsradie kommer fram (eng. charge radius); Författarna bakom forskarrapporterna är (nämligen) inte lika angelägna att berätta bakgrunderna. Inte i något känt fall finns ännu (Augusti 2008) någon webbkälla som beskriver begreppen eller berättar deras historiska bakgrund (jag kan naturligtvis ha missat en del eftersom långt ifrån alla dokument är tillgängliga via webben). I TNED har begreppet ”laddningsradie” hur som helst ingen som helst konkret fysikalisk praktisk formmässig motsvarighet;

 

— begreppet »laddningsradie» kopplar inte till atomkärnans geofysik utan till dess växelverkande fysik — och som beror på valet av modell, omständighet och metod för att definiera en sådan växelverkan.

 

Se även i inledningen från STATISTIKENS FÖRDUNKLANDE AV KÄRNFYSIKEN.

 

Det nya begreppet Laddningsradie

 

Tillsammans med detta nya begrepp ”laddningsradie” (det omnämns mig veterligt inte i den äldre, klassiska experimentalfysiken under 1900-talet) kommer andra, liknade typ ”materieradie” (eng. matter radius), ”strukturradie” (eng. structural radius), och ”punktmaterieradie”, (eng. point matter radius), m.fl., och som numera (2008) florerar i samband med beskrivningar som berör atomkärnans dimensioner och metrik.

 

LASERSPEKTROSKOPISKA MÄTDATA är emellertid ännu (Augusti 2008) ytterst sparsamt representerade och på intet sätt (ännu) av den digniteten att något definitivt kan avgöras — även om vissa antydningar finns: jämför citaten närmast ovan. Det verkar, dessutom, hart när omöjligt att få fram GRATIS referensdata med webbens hjälp (@INTERNET) på experimentellt uppmätta kärnradier från tidigare epoker (eller för den delen, nuvarande) till jämförelse.

— Den här framställningen bygger helt på (sådana) GRATIS föreställningar. Se stjärnljusen, till exempel. Helt gratis. Bara att gå ut och titta och njuta. Den här framställningen är också ägnad att fortsätta på den vägen. Vi måste i vilket fall hjälpas åt — även i framtiden.

 

h=c — fullt allvar

h=mcr;  h=c;  1/m = r

 

Om vi studerar begreppet laddningsradie på webben (2008) finner vi dessutom att det begreppet är förknippat med en synnerligen MYSKO MATEMATIK: man sätter h=c, fullt allvar. Vi studerar hur.

 

s21:

”The point-proton radius from the theory is converted to the charge radius using the formula (see Chapter 9):

<rc2> = <rpt2> + <Rp2> + N/Z<Rn2> + ¾(Mp)–2,

<Rp2>1/2 = 0.895(18) fm [Sick, 2003],

and

<Rn2> = –0.120(5) fm2 [Kopecky, 1995, 1997].”,

DETERMINATION OF THE HELIUM-6 NUCLEAR CHARGE RADIUS USING HIGH-RESOLUSION LASER SPECTROSCOPY,

LI-BANG WANG, B.S., National Taiwan University, 1996

Min översättning:

Punktprotonradien från teorin konverteras till laddningsradien med formeln [sambanden ovan].

 

För de två övriga parametrarna, rpt och Mp ger författaren först på sidan 96 (Chapter 9) en beskrivning enligt,

 

s96:

”In the nuclear theories using meson-exchange models, the distributions of protons and neutrons are calculated while treating both as point-like particles. By definition, the point-proton mean-square radius is the mean expectation value of the square of the position vector of the individual protons:

 

<rpt2> = (1/Z) i=1®Z å <0| ri2 |0>              (9.1)

 

where ri is the position of the ith proton measured from the center of mass, and |0> is the ground-state wave function of the nucleus.”;

Min översättning:

I kärnteorierna, med användande av mesonutbytesmodeller, beräknas fördelningen av protoner och neutroner i behandlingen av bägge som punktlika partiklar. Genom definition är punktprotonens medelkvadratradie det medelförväntade värdet hos kvadraten på positionsvektorn för de individuella protonerna [sambandet ovan]

där ri är positionen för den ite protonen räknat från masscentrum, och |0> är grundtillståndets vågfunktion för kärnan.

 

På samma sida 96, via ett annat samband, framkommer att

 

”The additional term,

     3

———

  4Mp2

 

is the Darwin-Foldy correction of the proton radius (see section 9.5).”.

Min översättning:

Tilläggstermen [ovan] är Darwin-Foldy korrektionen för protonradien.

 

 

På sidan 100 klargör så författaren enligt nedan att med

h=mcr ges via h=c resultatet 1/m = r vilket författaren skriver ut enligt ledet

 

 

This is generally called the Darwin-Foldy correction of the proton radius.”;

DETERMINATION OF THE HELIUM-6 NUCLEAR CHARGE RADIUS USING HIGH-RESOLUSION LASER SPECTROSCOPY,

LI-BANG WANG, B.S., National Taiwan University, 1996, s100

Min översättning:

[ledet ovan] Detta kallas allmänt Darwin-Foldy-korrektionen för protonradien.

Det finns f.ö. en uppsjö av andra författare på webben (pdf-dokument) som använder samma typ, ovanstående är ingalunda någon unik förekomst.

 

Författaren sätter alltså, faktiskt, <r2> » 1/Mp2. Vilket vill säga i klartext: i storleksordningen r2 = 1/u2 som ger

r = 1/u =  6 T26 (M) med u=1,66033 t27 KG, atomära massenheten. Fullt allvar. Jämför: ”Jag säger att 0,0025 ÄR en miljon”. Det är modern akademi i sitt esse; Ingen kan relatera en sådan ”matematik”. Ingen kan heller förstå den. Men det är, tydligen, den typ av ”överenskommelser” som måste göras i modern akademi för att alls, i slutänden, få ihop det med energiräkningen (Kommer man inte in på framsidan på vanliga öppettider, kan man alltid bryta sig in bakvägen). Jämför korrekt sätt,

 

r           = 1,37 t15 M

1/u        = 6,02289 T26 KG

 

Även källan

[http://www.jlab.org/div_dept/admin/publications/papers/01/THY01-06.pdf], s10, The deuteron: structure and form factors, M. Garçon and J.W. Van Orden, 21 Feb 2001,

använder en liknande faktor typ ”(0,75)(h/2p/mp)” och som författaren refererar till som ”of relativistic origin [67]”, sv. ’av relativistiskt ursprung’ med ”[67] D.J. Beachey et al., J. Phys. G: Nucl. Part. Phys. 20 (1994) L143; and references therein.”, sv. ’…; och referenser däri’.

Något mer får man inte veta.

 

 

Verkligen.

   Läsaren görs INTE ENS uppmärksam på typ ”OBSERVERA att den här presentationen innehåller ICKE HÄRLEDNINGSBAR MATEMATIK (referens…)”. Läsaren får, så att säga, upptäcka det själv när han ramlar över ända — och krossas mot klipporna FÖRST en bit längre ner;

   Inte ens personer som försöker införa metafysiska resonemang i naturvetenskapen är hälften så företagsamma.

   Varför klagar då undervisningsministerierna på den allmänna kunskapsnivån i matematik? Den är ju JÄTTEBRA. Det är ju bara att hitta på någon egen ekvivalent, typ a=MinVariablaKonstant som sedan kan insättas där man tycker det passar, när man inte förstår sammanhanget, och sedan postulera att det här rör sig om statligt underhållen naturvetenskaplig forskning.

 

 

GOOGLE-sökning Juli-Augusti 2008 — (allt utom IOP-kopplingar med liknande [det finns många sådana: man måste vara medlem eller betala för att få se innehållet]):

Alla tycks ANVÄNDA begreppet ”Darwin-Foldy correction” som vore det redan ett allmänt välkänt dito — Och ingen källa tycks finnas som förklarar termens bakgrund eller sammanhang — frånsett WANG-källan ovan (och som inte uppvisar någon egentlig förklaring, snarare en presentation).

Innehåll där ”Darwin-Foldy-termen” finns med figurerar f.ö. i samma avhandlingar som generellt behandlar KVARKTEORI. Se till exempel ”Darwin” i källan

 

[http://arxiv.org/PS_cache/hep-ph/pdf/9711/9711252v2.pdf] 9 Dec 1998,

Exchange current contributions to the charge radii of the nucleons, C. Helminen

 

En del författare anger ”Darwin-Foldy correction” enligt (fullständigt) 3(h/2p)2/4Mp2c2, t.ex. (s6)

 

[http://www.triumf.ca/publications/pub/arch07/pp-07-45.pdf], Nov 2007

Nuclear Charge Radius of Lithium-11, Rodolfo Sánchez et al

 

 

Nej. Vi kan naturligtvis inte använda oss av en dylik matematisk formuleringskonst: den har ingen plats i RELATERAD matematik och fysik.

   Om en naturvetenskaplig framställning inte är härledningsbar — om den inte kan relateras MED GRUND I DEN ELEMENTÄRA MATEMATIKEN — ska den inte finnas med — av den enkla anledningen att den DÅ saknar naturvetenskapligt värde. Om kunskapen INTE är härledningsbar är den HELT ointressant. Sten död.

   Ämnet visar bara (återigen) att den moderna akademin ÄR urspårad — speciellt inom kärnfysiken.

   Visa att jag har fel.

 

Om människor vill försöka förstå och sätta sig in i den naturvetenskapliga metoden och resultaten på området kärnfysik i modern akademi, kommer de snart att upptäcka att ämnet är nedlagt: Det finns ingen rationell — förklarande och beskrivande — uppsats i modern akademi inom ämnet kärnfysik. Referensen blir som ovan: Darwin-Foldy korrektion: h=c: Plancks konstant ersätts med ljushastigheten i vakuum för att få fram en ”korrektionsfaktor” r = 1/m med m som protonmassan. Ingen förklarar (på webben, ännu Juli 2008) vad det är, eller när det används. Det får du räkna ut själv.

 

Var därför speciellt uppmärksam på följande: Författare som ”meddelar ekvationer” utan att, noga, precisera parametrarna, och utan att relatera och exemplifiera innebörden, sprider i stort sett värdelös information. Kassera den typen. Bara rakt av. Hänvisa till korrespondensprincipen (subjekt och predikat gäller lika för alla), och naturvetenskapens allmänna syfte att vara upplysande, förklarande och beskrivande. Resten är preliminära sopor: ”charge radius”, ”laddningsradie”.

 

I DEN VIDARE RESULTATJÄMFÖRELSEN: var därför observant på ”charge radius”, sv. laddningsradie, i uppgifterna; Vi kan inte använda den typen här i någon som helst jämförelse med TNED för att kontrollera riktighet och rimlighet i data på kärnradier. Det finns ingenting sådant i TNED. Uppgifterna måste associera till atomkärnans avgränsande formbyggnad, en MASSBASERAD KANTLINJE eller motsvarande, självklart, inte till någon ”halo” eller ”kraftfältet i kring” eller ”min bästa kärnhistoria” eller liknande metafysiska noggrant experimentalstatistiskt datorunderstödda konturslott.

 

 

 

 

 

Här slutar huvudtexten. Efterföljande delar är bihang med beräkningsgrunder och redovisningar som (mera fördjupat) berör atomkärnans beskrivning enligt TNED.

END.

 

 

 

 

bihang

DEUTERIUMETS AVGÖRANDE BETYDELSE

 

— Se även i Deuteronens Hemlighet

 

finns väl dokumenterat i HOP (HANDBOOK OF PHYSICS 1967) — genom detaljerna i TNED:

 

Deuterium kräver en fusion av två grundaggregat (N3m20); Lösningen på den formmatematiken i ljuset av Planckringens härledning betyder en resulterande atomkärna med större kompakthet och därmed totalt sett en mindre största utsträckning; TNED kräver alltså att deuteronradien blir (betydligt) mindre än neutron-protonradien — i justerade värden ska deuteronradien vara r0/Ö2 » 0,71r0.

 

Se även i Deuteronens Hemlighet.

   Det blev därför (i min historia, runt från 1993) angeläget att eftersöka någon antydan om en sådan förekomst i den tillgängliga (omfattande) HOP-källan. Följande händelse från utvecklingsarbetet finns dokumenterad (från DYNAMIKENS GRUNDER 1995X):

 

 

 

När källan i HOP (HANDBOOK OF PHYSICS) intensivgranskades (1995) återfanns på sidan (9–210) ett samband där deuteronradien, faktiskt, omnämndes. Emellertid och som vi — till en början — strax ska se, utan någon klar och avgörande entydig innebörd. Uttrycket som påträffades, vilket förenklats nedan med

r för rº+, R för rD och a för a´+np, lyder

 

             r = 2R(1–R/a) = 1,7 t15 M,    a = 5,38 t15 M

 

där R=h¹/Ö 2µED (= h/2p) anges som "den så kallade deuteronens radie". Termen ED= 2,23 MeV anges som deuteronens bindningsenergi.

   Nu förklarades inte termen µ närmare i HOP-källan, men genom systematisk sökning längre fram återfanns på sidan (9–197n, sp1)

"where µ is the reduced mass of the system".

   Men värdet 2,23 MeV är just masskillnaden — (1,00866520+1,00782519–2,01410222)·932 = 2,23 MeV avrundat — så hur att tolka termen µ blev därmed en öppen fråga.

   Emellertid syntes termen vid närmare eftertanke ha innebörden av själva deuteronmassan;

   Med R=h/[22mDED]

ED i MeV, gånger T6 gånger 1,602 t19 Coulomb = ED i Joule, mD i atomära massenheter (2,01410222 u), gånger

1,66043 t27 KG = mD i KG, h=6,625 t34 JouleSekunder

får vi "rD" = 2,16 t15 meter avrundat. Men detta värde satisfierar ingalunda ekvationen för r ovan;

värdet för r blir i Fermi eller t15 meterenheter lika med 2,58. Vilket, uppenbarligen, är något helt annat än det angivna

 

             r = 1,7 Fermi

 

Vad står då rD för i sambandet för r? Vi kan lösa denna fråga genom att utveckla leden enligt

r=2R(1-R/a), r/2=R–R2/a=(1/a)(Ra–R2), ra/2=Ra–R2; R2Ra=–ra/2 = (R–a/2)2–(a/2)2.

Vilket vill säga, man får en andragradsekvation; Lösningen ger

 

R = (a/2) ± Ö(a/2)2ra/2

a = 5,38 t15 M

r = 1,7 t15 M

 

Lösningarna blir i Fermi

 

POSITIVA ROTEN       

R          = (a/2) ± Ö(a/2)2ra/2

             = (5,38/2) + Ö(5,38/2)2(5,38)(1,7)/2

             = 4,3219007

R          = 4,32               ; Dividerat med protonradien r0=1,37   ;

             R          = 3,15r0            » 4,316 Fermi

 

NEGATIVA ROTEN     

R          = (a/2) ± Ö(a/2)2ra/2

             = (5,38/2) – Ö(5,38/2)2(5,38)(1,7)/2

             = 1,0580992

R          = 1,058             ; Dividerat med protonradien r0=1,37   ;

             R          = 0,77r0            » 1,055 Fermi

 

Om formerna har någon relevans, är det tydligt att tredubbla protonradien för deuteronen (värdet 3,15) är osannolikt stort (kubformen med A=2 ger R=1,26 protonradier). Återstår alternativet med de 77 procenten.

 

TNED-justeringarna i Kärnradierna — tillsammans med mönstergrunden i Neutronkvadraten — krävde motsvarande reduktion 0,71 (exakt idealt 1/Ö2). Inte SÅ tokigt i jämförelse med 0,77 — om nu den uppgiften är/var relevant, vilket vi här ännu (2008) inte vet närmare.

Därmed hade HOP-källan (i vilket fall) givit en viss antydan i rätt riktning: Det såg ut som att TNED var på väg att överleva den första prövningen.

 

 

 

 

Det fanns alltså redan tidigt (långt innan TNED såg ljuset i min historia) tydliga linjer som visade analogierna.

   Dock finns mig veterligt varken i HOP-källan eller på annat ställe någon uttalad observation som uppehåller sig vid möjligheten att deuteronens omfång skulle vara mindre än protonens. Det enda möjliga alternativet skulle i så fall vara i det faktum att man i modern akademi för deuteronens del talar om ”quadrupole moment”, sv. kvadrupelmoment, ett begrepp som innebär en kärndeformation [ellipsoidisk avsmalning utmed en motsvarande vertikal rotationsaxel (|)]. Men ingenting klart finns formulerat i den saken i de källor som hittills granskats.

   Se även i Deuteronens Hemlighet.

 

 

 

 

UPPGIFTEN MED protonradien 1,37 Fermi från HOP-källan

DE FEM KLASSISKA massbaserade MÄTMETODERNA FÖR UNDERSÖKNING AV ATOMKÄRNORNAS RADIE

 

1. neutron scattering  ..................................................    | neutronspridning

2. a-decay, energy observations  ...............................     | alfasönderfall, energiobservationer

3. mirror-nuclei, energy observations  .......................     | spegelkärnor, energiobservationer

4. mesic atoms, energy observations  .........................    | mesoniska atomer, energiobservationer

5. high-energy electron scattering, diffraction  ............    | högenergibaserad elektronspridning, diffraktion

 

Citatet nedan från sidan 9–11:

 

1. The Size of the Nuclei

 

   A variety of methods can be used to explore nuclear radii and are found to provide consistent results. The nuclear size can be estimated (1) from the scattering cross sections of nuclei for fast neutrons (neutron wavelength l << nuclear radius), (2) from the energy-lifetime relationship i a decay (Sec. I, 3), (3) from the differences of the binding energies of ”mirror nuclei,” (4) the energy levels of mesic atoms, and (5) from high-energy electron-diffraction experiments.

”.

Min översättning:

Kärnornas storlek

En uppsättning metoder kan användas för att undersöka kärnradier och är befunna att ge konsistenta resultat. Atomkärnans storlek kan uppskattas (1) från spridningstvärsnitt hos kärnor för snabba neutroner (neutronvåglängden l är mycket mindre än kärnradien), (2) från energi-halveringstid förhållanden i alfasönderfall (Sektion I, 3), (3) från skillnader i bindningsenergi hos ”spegelkärnor”, (4) energinivåerna hos mesoniska atomer, och (5) från experiment med högenergibaserad elektrondiffraktion.

 

Källan genomgår sedan de fem metoderna mera utförligt. För metodbeskrivningen i (3) sammanfattar källan,

 

” The radii obtained in this way are closely approximated by

 

             R = A1/3r0           r0 = 1.37 × 10–13 cm       (3.3)

 

This gives for the root-mean-square distance of the nucleons from their center of mass

 

            

             (r2)1/2 = (3/5)1/2R = 1.05 × 10–13 A1/3 cm

.

Min översättning:

Radierna erhållna på detta sätt approximeras nära enligt [sambandet överst].

Detta ger för rotmedelkvadratens distans hos nukleonerna från deras masscentrum [sambandet underst].

 

För metod (4) sammanfattar källan

This method yields the values 1.2 × 10–13 A1/3 cm for the nuclear radius, if the nucleus is assumed to be spherical and to have a uniform charge distribution. The corresponding mean-square radius of the protons can be calculated to be

 

            

             (r2)1/2 = (3/5)[1.2 × 10–13 A1/3]2 = 0.85 × 10–26 A2/3 cm2

 

This is considerably less than the value given by the preceding methods. It should be noted, however, that this method is accurate only for heavy nuclei (large Z).

.

Min översättning:

Denna metod ger värden 1,2 × t13 A1/3 cM2 för kärnradien, om kärnan antas vara sfärisk och ha likformig laddningsfördelning. Den motsvarande medelkvadratradien hos protonerna kan beräknas vara [sambandet ovan].

 

Alla citaten ovan från

NUCLEAR PHYSICS s9–11

HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon, Second Edition 1967, McGRAW-HILL BOOK COMPANY

Lånad på Stadsbibliotek

 

Samma källa skriver på s7–27 i tabellen för fysikaliska konstanter (”Nuclear radius”, sv. kärnradie),

Nuclear radius R = rnA1/3            |            rn = 1.37 × 10–13 cm

”,

TABLE 1.4. ADJUSTED VALUES OF CONSTANTS (1963)

QUANTUM MECHANICS AND ATOMIC STRUCTURE s7–27

HANDBOOK OF PHYSICS, E. U. Condon, Second Edition 1967, McGRAW-HILL BOOK COMPANY

Lånad på Stadsbibliotek

 

 

 

 

 

 

Atomkärnans storlek | 2008VIII3

 

 

ATOMKÄRNANS STORLEK — tyngdcirkeln

 

I all fysikalisk kraftväxelverkan återfaller komponenternas beteende och uppförande tvunget på typiskt motsvarande tyngdpunkter, tyngdlinjer, och tyngdcirklar (tyngdytor). Se GcQ-teoremet, om ej redan bekant.

 

Inom kärnfysiken explicit finns redan den grundformen formulerad och serverad som Plancks konstant (impulsmomentet eller rörelsemängdsmomentet) enligt

h = mcr = 6,62559 t34 JS med neutronmassan m=1,0086652u med u=1,66033 t27 KG, ljushastigheten i vakuum c=2,99792458 T8 M/S och neutronradien r=1,31966 t15 M.

   I de (nu) klassiska spridningsexperiment som genomfördes i stort från efterkrigstiden (1945-) och framåt (mot 1970-talet) fanns alltså enbart de allra bästa förutsättningar för att få fram motsvarande protonens DYNAMISKT EKVIVALENTA kärnradie (1,37 t15 M) — atomkärnans beteende enligt dess tyngdcirkels radie — inte den reala materiella protonkroppens största utsträckning, märk väl.

   Med atomkärnans härledning enligt PLANCKRINGEN och klarläggandet av atomkärnans dimensioner står det också klart att atomkärnans verkliga ytterradie — kärnan största utsträckning från tyngdpunkten — blir nära dubbelt så stor som tyngdcirkelns radie;

 

tyngdcirkeln ENLIGT TNED ligger ungefär på halva delen inåt, och räknar vi med formbyggnaden också blir alltså motsvarande reala kärnkropp längst ut max 2 gånger tyngdcirkelns radie.

 

HELA FRAMSTÄLLNINGEN I TNED bygger på den förutsättningen: alla samband utgår ifrån och grundas HELT på tyngdcirkelns metrik.

   Generellt i fysiken kan man därför lika gärna säga så här: Det visuella är ALDRIG det dynamiska: den dynamiska formen är ALLTID mera kompakt än den visuella. Undantag existerar inte. Bevis: tyngdpunkten.

   Alla fysikens beräkningar utgår UTAN UNDANTAG från att SE dynamiken via tyngdpunkter, tyngdcirklar, tyngdytor. KRING dessa finns den visuella kroppen (som alltså till största delen består av tomrum). Alla former kan därmed sägas bygga ytterst på atomkärnan och dess tyngdcirkel. Med andra ord på Planckringen.

 

 

 

 

I TNED har Bilden av Atomkärnan antagit Planckradien genomgående som ett beskrivande substitut för atomkärnan med innebörden av kärnans tyngdcirkel (r). Emellertid är atomkärnans ytterradie (kärnans största utsträckning, Ñ) INTE detsamma som kärnans tyngdcirkel.

 

Hur går dessa rent formtekniska detaljer ihop med härledningarna i TNED?

 

Med tanke på den enorma flod av möjligheter och variationer som atomkärnan kan uppvisa i växelverkan med andra atomkärnor, finns tydligen vissa villkor för den allmänna fysikbeskrivningen med grund i kärnfysiken speciellt:

 

VILLKOR:

 

För översiktens skull — samtliga problemställningar som berör kärnfysiken — behöver vi en enkel, allmän grundform, en enhetlig elementär tillståndsmodell och som i sig har den egenskapen att IDEALT KUNNA innefatta alla andra möjliga modeller — HELST VILL VI INTE ha en flora av olika tillståndsmodeller som var och en uppvisar sin specifika matematik; Varje sådan särskild tillståndsmodell måste under alla omständigheter, och i så fall, bli en senare fråga.

   Allt annat är uteslutet för en solid översiktlig, allmän, enkel presentation av kärnfysiken.

 

Om naturen inte har reserverat en sådan modellform åt oss, är det kört. (Och, om vi letar); Det finns bara en grundform att välja på:

I kärnfysikens ljus måste vi kunna återföra atomkärnans dynamiskt verkande fysik på den veterligt enda existerande enkla preferens som alls finns:

 

tyngdcirkeln (r) i Planckringen h=mcr.

 

Ur den rent dynamiskt verkande synvinkeln, måste dessutom den tyngdcirkelns radie OCKSÅ PER MATEMATISK FYSIK — praktiskt, verkligen beskriva VERKAN hos en motsvarande föreställande kärnradie. Självklart. Annars går det inte.

   Det betyder att den beskrivningsgrunden tvunget måste ha direkta, experimentella, paralleller till den praktiska fysiken — annars kommer inte framställningen att bli översiktlig, inte begriplig, inte förklarande, varken matematiskt eller logiskt.

   DESSA VILLKOR kräver tydligen en avancerad naturgrund som förklaring — OM det finns en sådan.

   Det är bara resultaten i slutänden som kan avgöra hela saken — i ljuset av varje enskild människas förmåga att väga samman alla faktorer och ge ett slutligt omdöme.

 

·       Genomgående i TNED — hela författningen Universums Historia — har Planckringens grundradie eller Planckradien (r=h/mc) använts som neutronradien (1,32 Fermi = 1,32 t15 M = 1,32 fM [femtoMeter]) med m som neutronmassan (1,0086652u, 1u=1,66033 t27 KG) och c ljushastigheten i vakuum (2,99792458 T8 M/S).

·       Med referens till neutronkvadraten har sedan det mera (stabila) allmänna värdet för protonradien använts, 1,37 t15 M.

·       Bilden av atomkärnan, inkluderat mönsterformen i NEUTRONKVADRATEN har (genom TNED) antagit Planckradien genomgående som ett beskrivande substitut för atomkärnan (neutronen) och sedan vidare därifrån genom fusionsfysiken till atomkärnor med större omfång.

 

Emellertid — och som vi i vilket fall måste komma tillbaka till i slutänden — är atomkärnans ytterradie (kärnan största utsträckning) INTE detsamma som kärnans tyngdcirkel.

 

Hur går DÅ DESSA RENT FORMTEKNISKA DETALJER ihop med härledningarna i TNED?

(Som det visar sig; Galant).

 

studier av atomkärnan

enligt TNED

Alla resultat — från atomkärnans härledning i Planckringen — bygger på att betrakta atomkärnans ytterdimension analogt med början från Planckradien (neutronradien r).

   Men den praktiska, motsvarande atomkärnans ytterradie är enligt TNED i den härledda kärnmodellen N3m20, se Atomkärnans Dimensioner, runt dubbelt så stor eftersom tyngdcirkeln ligger ganska precis på halva tvärsnittscirkeln genom atomkärnan i spinnplanet.

 

 

fusionsgränsmassan

Planckekvivalenten

verkliga fallet

Planckekvivalenten

verkliga fallet

 

 

Illustrationen ovan vänster visar fallet i härledningen till fusionsgränsmassan enligt Planckekvivalentens Planckradie. Bilden närmast denna till höger visar den formtekniska detaljen i det ENLIGT TNED motsvarande verkliga fallet. Gränsfallet i härledningarna till nuklidseparationen (d=0) visas ovan i illustrationens högra hälft; Planckekvivalentens del till vänster och verkliga fallets atomkärna till höger — med toppspinnet inkluderat för att förtydliga ytterdimensionerna.

 

Eftersom kärnformerna i dessa härledningsfall PRIMÄRT berör endast neutron-protonformen, kan vi direkt se att ingen omedelbart uppenbar formvidrig orimlighet föreligger och som annars skulle ha gjort att vi kunde misstänka att hela beskrivningen urartar — på grund av dessa inbördes (tvungna) DUBBLA-HALVA storleksrelationer. Vi kan alltså direkt i de avgörande fallen se att härledningarna via Planckekvivalenten likväl är relevanta. Så långt OK alltså.

 

Spinnsynkroniseringen

Ytterligare en detalj understryker den saken — att Planckekvivalentens härledningar håller streck — enligt följande liknande jämförelse:

 

 

fusionsgränsmassan

Planckekvivalenten

verkliga fallet

 

I härledningen till fusionsgränsmassan, Planckekvivalenten ovan vänster, är det avgörande viktigt att närliggande atomkärnor som vidrör varandras omskrivna kärnsfärer via tyngdcirkeln i det verkliga fallet, närmast till höger om Planckekvivalenten i ovanstående illustration, också kan förverkliga en spinnsynkronisering som förberedelse för kommande fusioner. I figuren ovan längst till höger finns utritat motsvarande praktiska kärnfallets ordning enligt N3m20-aggregatet i primärformen med neutron-protonaggregaten — och som också därmed även ansluter till de härledda grundfusionerna i Solens energiproduktion, märk väl: blir det fel här, måste också resultaträkningen för Solens del vara helt galen.

 

I och med att de motvända kärnpolerna strävar att stöta ifrån varandra och därmed initieringen av en synkronisering, ser vi emellertid även här att en sådan (komplex) rotationsordning KAN förvekligas enligt nedanstående skisserade ordning (resultaten från Solfysiken är OK):

 

 

 

verkliga fallet

verkliga fallet

verkliga fallet

verkliga fallet

 

Ingenting hindrar protonaggregaten (N3m20) att

— under ett mycket kort ögonblick, i storleksordningen t23 sekunder med ideala beräkningar på tyngdcirkelns omkrets

t = 2pr/c = 2,8713 t23 S

— genomföra en justerande sammansatt rotationsmanöver för att harmoniera de motsatta spinnen. Med referens till N3m20-aggregatet, ser vi direkt med hjälp av den utritade tyngdcirkelns motsvarande sfäriska utsträckning, att protonaggregaten kan glida på denna idealsfäryta.

 

Därmed bekräftas villkoret som ställdes upp från början: modellen kan förklara även den motsvarande praktiska sidan av saken.

 

Täthetsbegreppet

Ytterligare en detalj berör den härledda formen för max neutrontäthet via omskrivna rätblocken kring Planckekvivalentens kärnform (1,82 T17 KG/M3) — och som är avgörande för hela härledningen till K-cellens kontraktion, detonation och expansion.

 

 

maximala neutrontätheten

Planckekvivalenten

verkliga fallet


 

I Planckekvivalentens fall, figuren ovan vänster, ligger kärnkropparna mot varandras kärnyta i spinnplanet. I verkliga fallets motsvarande kärnform, figuren ovan i mitten, måste toroidaggregaten delvis vara motsvarande inskjutna i varandra, bilden ovan till höger med d=0.

Här framträder också styrkan i den enklare Planckekvivalentens allmänna form (se utförligt från Atomkärnans härledning, om grundbegreppen med Planckringens fraktalsystem här är obekanta, resonemanget förutsätter den bekantskapen):

 

Vi kan från fall till fall med inskjutna atomkärnor i vilket fall aldrig avgöra någon ALLMÄNT exakt formanalog täthetsberäkning i atomkärnornas värld eftersom tätheten i atomkärnan ENLIGT TNED växer med fraktaldjupet, analogt att vi tar med allt djupare liggande ringnivåer; vi kan både se och inte se i ovanstående formillustration att täthetsvärdet både kan göras mindre och större beroende på formpreferensen; med de tre inre tunna ringarna ges en betydligt högre medeltäthet än via enbart toppspinnets ytform; mellan dessa ligger Planckekvivalenten — perfekt för vår del som en medelmässig allmänform ”för samtliga fall”.

 

Sammanhanget visar alltså — återigen — att Planckekvivalentens enkla begrepp (dvs., »atomkärnan som lika med tyngdcirkeln») grejar saken åt oss. No Problemo.

   Resultaten i slutänden har också visat att Planckekvivalentens formbyggnad ger rimliga värden. Se utförligt från Nuklidbildningen, Grundämnesbildningen, Himlakropparnas bildning.

 

 

 

 

 

TOROIDYTAN

 

TOROIDYTAN inre (se även Guldins Regler):

2pa2pb = 4p2ab | A=1: ab = r02 · 0,011294 | A>1: ab = r2 · 0,0580127

TOROIDYTAN yttre:

Ar = 2pt2p(a+b) = 4p2t(a+b)

 

Uppställningarna nedan är primärt ägnade prövning för kontrollräkning av toroidytorna genom första fusionen (deuterium) med referens till den härledda toroidmodellen N3m20 enligt TNED. Grundreferensernas dimensioner beskrivs separat i Planckringens Dimensioner.

 

 

A=1:

a       = r0/42

b       = r0(119 + 80Ö3)/84(3+2Ö3)

r           = r0/42(3+2Ö3)

Ø          = r(113+76Ö3) = r0(113+76Ö3)/42(3+2Ö3)

b           = a + Ø/2

             = r0/42 + r0(113+76Ö3)/84(3+2Ö3)

             = (r0/42)(1 + (113+76Ö3)/2(3+2Ö3))

             = (r0/42)(6 + 4Ö3 + 113 + 76Ö3)/2(3+2Ö3)

             = (r0/42)(119 + 80Ö3)/2(3+2Ö3)

             = r0[119 + 80Ö3]/84(3+2Ö3)

TOROIDYTAN inre Ar = 4p2ab:

Ar         = 4p2ab

             = 4p2(r0/42)r0(119 + 80Ö3)/84(3+2Ö3)

             = p2(r0/21)r0(119 + 80Ö3)/42(3+2Ö3)

             = p2r02(119 + 80Ö3)/882(3+2Ö3)

TOROIDYTAN yttre Ar = 4p2t(a+b).

t           = r0 · 0,5018416

 

A>1:

a       = r(3/2+Ö3)

b       = r/4

r           = r(7/2–2Ö3)

b           = a + r/2

             = r(–3/2+Ö3) + r(7/2–2Ö3)/2

             = r[–3/2 + Ö3 + 7/4 – Ö3]

             = r[–6/4 + 7/4]

             = r[1/4]

 

 

TOROIDYTAN inre Ar = 4p2ab:

Ar         = 4p2ab

             = 4p2r2(3/2+Ö3)/4

             = p2r2(3/2+Ö3)

 

 

TOROIDYTAN yttre Ar = 4p2t(a+b):

t           = r · 0,5179491

a+b      = r(–3/2+Ö3) + r/4 = r(–5/4+Ö3);

Ar         = 4p2tr(–5/4+Ö3)

             = p2tr(–5 + 4Ö3)

 

 

 

r0/koefficienten i t anger motsvarande visuella ytterradien. För A=1 blir den 1/0,5018416 = 1,9926606, för A>1 blir den 1/0,5179491 = 1,9306916.

t anger tyngdcirkelns radie. Utförlig härledning finns i ATOMKÄRNANS DIMENSIONER.

 

kalkylkort · toroidytorna · kontrollräkningarflik1

 

alla kortflikar i den här presentationen öppnas i samma huvudkort

 

se även öppningsmanual om ej redan bekant

 

  

 

inmatningresultat ·

 

kontrollräkning, toroidytorna (kontrollkort, innehåller inre celluppställningar, ingår i ovanstående kortflik)

 

 

Observera att yträkningarna med summeringarna i individaggregat med summaytan lika med individytorna utgår ifrån grundtoroiden utan justeringar

(inte 1/Ö2 » 0,71 utan 0,6239901164 som ger den exakta ytsymmetrin via m=20 — som dock inte kan gälla i praktiken

— Se vidare från 0,71r-kriteriet).

 

 

 

kärnradierna

genom experimentell mätning

 

ATOMKÄRNORNAS RADIER GENOM EXPERIMENTELL MÄTNING — se även från Atomkärnans Storlek

 

Massbaserade spridningsexperiment

 

INGA DIREKTA METODER FINNS ATT MÄTA ATOMKÄRNORNAS RADIE — ENLIGT TNED

Se även i Tyngdcirkelns betydelse för kärnradierna i TNED

 

 

Figuren ovan vänster visar fallen med neutron-protonaggregaten enligt TNED, samt närmast till höger för övriga atomkärnor. I vilket fall ser vi genom en direkt enkel inspektion att formkropparna KAN intränga i varandra — i princip in till halva största ytterradien. Figuren ovan höger visar att detta fall även gäller med avseende på toppspinnet isolerat och det maximalt inträngande sättet som atomkärnorna kan sammanträffa på. Även här penetreras endera atomkärnans halva radie, analogt atomkärnans tyngdcirkel. Med hänsyn till kärnornas alla möjliga godtyckliga orienteringar finns alltså inget enda noggrant entydigt sätt att avgöra atomkärnans ytterradie genom massbaserade experiment — typ kollisioner mellan olika kärnor eller deras subatomära fragment (se Neutronfragmenten), elektronmassorna inkluderat.

 

Atomkärnan undandrar sig direkt experimentell observation — enligt TNED.

 

De betydligt mindre elektronmassornas komponenter (t-ringarna, se Elektronmassans komponenter) har den största penetrerande förmågan (med lämpligt pålagd energi) och uppvisar därför också de statistiskt minsta ”kärnradierna” (närmare 1 Fermi, se citat nedan). Med andra atomkärnor som avkännande element — typ protoner och neutroner — blir inträngningarna mera ”fyrkantiga” och därmed statistiskt sett också (betydligt) större (närmare 1,5 Fermi).

 

Jämför

 

”The value of r0 consistent with the experimental data ranges from 1.18 × 10–13 cm to 1.40 × 10–13 cm for light nuclei.”,

@INTERNET GoogleBöcker med begränsad tillgänglighet

Nuclear Physics: An Introduction, S. B. Patel 1991

Min översättning:

Värdet på r0 samstämmigt med experimentella data omspänner från 1,18 t15 M till 1,40 t15 M för lätta atomkärnor.

 

”Roughly speaking, we will take the nuclear radius to vary with the 1/3 power of the mass number R = r0A1/3, with r0 ~ 1.2 – 1.4 × 10–13 cm. The lower value comes from electron scattering which probes the charge distribution of the nucleus, while the higher value comes from nuclear scattering which probes the range of nuclear force.”,

[http://mightylib.mit.edu/Course%20Materials/22.101/Fall%202004/Notes/Part1.pdf],

22.101 Applied Nuclear Physics, 2004, Lecture 1 (9/8/04), Basic Nuclear Concepts, s4.

Min översättning:

Grovt sagt kommer vi att ta kärnradien att variera med potensen 1/3 för masstalet [A], R = r0A1/3, med r0 ~ 1,2 – 1,4 × 10–15 M. Det lägre värdet kommer från elektronspridning som avkänner laddningsfördelningen hos atomkärnan, medan det högre värdet kommer från kärnspridning som avkänner området för kärnkrafterna.

 

 

Se vidare i MASSBASERADE MÄTMETODER. Där ges bl.a. en citerad webbreferens till den banbrytande experimentalfysiken på området och som genomfördes under 1950-talet av forskarkretsen kring Robert Hofstadter.

 

 

 

 

 

 

Deuteronens Hemlighet | Impulsmomentets r/Ö2-kriterium | 2008VIII6

 

Se även inledande orientering i Atomkärnans Storlek

DEUTERONENS HEMLIGHET

atomkärnans radier enligt TNED

 

 

              Impulsmomentets 0,71r-kriterium

 

Förenklingar i härledningarna till Kärnradierna

 

 

 

Deuteriumbildningen — se även till jämförelse Hofstadters kurvskara med volymära laddningstäthetens toppvärden — till jämförelse med TNED

 

 

1H1 + 1H1 (m®g) = 1H2

r =1

 

r =1/Ö2

 

 

 

              J = mwr2 + mwr2 = mwr2 ;   massökningen kompenseras av radieminskningen:

                                                         Deuteriumbildningens impulsmoment mvr enligt TNED, ovan-nedan. w från v = 2pr/T = (2p/T)r = wr; mvr = mwr2.

              ; mw(r®r/Ö2)2 + mw(r®r/Ö2)2 = 2mw(r/Ö2)2 = mwr2

                                                         På samma typsätt kan sedan impulsmoment mvr i bildningen av Helium-4 från två deuteriumkärnor återföras tillbaka på grundradien r för Väte-1 enligt

              ; 2mw(r/Ö2)2 + 2mw(r/Ö2)2 = 4mw(r/Ö2)2 = 2mwr2

                                                         Väte-1 och Helium-4 får därmed samma kärnradie r=1 — men med olika inre formfaktorer — med den mindre mellanliggande deuteronradien 1/Ö2, så att vi får grundbilden:

 

 

ENLIGT TNED blir Deuteronradien mindre än neutron-protonradien — därför att formfaktorerna ändras (definieras) under fusionen. Föreningsytorna är lika stora — med konsekvenser. Se även beräkningsgrunder i Toroidytorna samt Deuteronradien i HOP.

 

 

MED ATOMKÄRNANS HÄRLEDNING FRÅN PLANCKRINGEN (J=mcr) framträder toroidaggregatet. Vi förutsätter här detta bekant från Planckringen. Toroidaggregatet (N[3]m[20]) (1H1) i sin första fusion till Deuteronen (tunga vätekärnan) måste deriveras (för derivering, se Derivata och Integral) i sina formfaktorer (toroidens formtyp: tunna smala inre ringar eller grova tjocka däck) för att vi ska finna de resulterande toroidala formfaktorerna (N och m) i grundaggregatet (N3m20) — eftersom i annat fall inget individvillkor alls kommer att existera för någon enda atomkärna: allmänt kaos, alla former och storlekar blir möjliga huller om buller.

 

Med villkoret att

 

·          deriveringen, analogt fusionen, utnyttjar minsta möjliga energiförlust med mesta möjliga energihushållning, samt att

·          vinkelrotationen (w=2p/T0) inte ändras enligt grundvillkoret med nollsumma för atomens krafter och moment, analogt

·          mesta möjliga kompakta slutprodukt eftersträvas,

 

ges tydligen  för varje grundaggregat genom impulsmomentet

 

J = mvr = m(2pr/T0)r = mwr2

 

summan

 

              J = 2mw(r/Ö2)2 = 2mwr2/2 = mwr2 ;  w=2p/T0

                                                         Vi kan kalla detta samband för KärnImpulsmomentets 0,71r-kriterium enligt TNED.

 

Vilket vill säga: Slutprodukten ges samma impulsmoment (J) som komponenterna var för sig: massradiens kvadrat reduceras med samma faktor som totalmassans ökning.

 

Deuteronradien blir alltså r/Ö2 med r för grundaggregatet N3m20.

 

Men för att fastställa toroidformfaktorerna Nm i jämförelse med grundformen via Kubgrafen med den ideala vattendroppsmodellen som elementär referensbas, ges faktorvärdena N=3 och m=20 som den bästa matchande grundYtToroidKärnradieGrafen

 

— som uppvisar en reduktion i radie från r=1 till r=0,62. Inte från r=1 till 0,71.

 

Kärnradiernas grundgrafer

 

Kärnradiernas grundgrafer enligt TNED. Protonradien r0=1,37 t15 M från Neutronkvadraten via Planckringen h=mcr.

Graferna ovan visar kubgrafen (orange r = r0A1/3) från vattendroppsmodellen och grundformen för toroidaggregatets ytgraf

[blått r = (0,4404609)r0A1/2]. Den senare framkommer i balans mot den förra genom ett ungefärligt (primärt) mittmasstalsmedelvärde (grovt 135-138) och som definierar formfaktorerna N=3 och m=20.

 

Grundaggregatet N3m20 fastställer med andra ord en radiereduktion på nära 38% enligt 1–0,62=0,38.

Med referens till den härledda ekvivalenten i impulsmomentets summering — som istället kräver runt 29% — blir därmed följande först och främst tydligt:

 

TOROIDGRAFENS JUSTERANDE KOMPONENTER ENLIGT TNED

 

                                      massa-spinnkompensationen och massa-täthetskompensationen

 

Eftersom toroidaggregatets fraktala ringform är ihålig, växer analogt enligt TNED atomkärnans masstäthet (m/V) med växande fraktalnivå — se förklaring i atomkärnans masstäthet om ej redan bekant; Varje underliggande fraktalnivå bildar en mindre totalvolym jämfört med den närmast högre liggande ringnivån, samma totalmassa, i och med att det mesta av dess hålrum elimineras med den finare (också ihåliga) ringnivån. Totalt sett går därmed masstätheten mot oändligt med obegränsat växande fraktaldjup och vilken ordning grundlägger atomkärnans gravitella härledning enligt TNED. I försorg av den ordningen utkristalliseras två något olika kompensationsfaktorer i härledningen till kärnradierna.

 

·          Den ena kompensationsfaktorn berör atomkärnans massa relativt atomkärnans centrala tyngdpunkt och därmed atomkärnans tyngdcirkel — massa-spinnkompensationen, se mera utförligt i massa-spinnkompensationen nedan.

·          Den andra kompensationsfaktorn berör atomkärnans massa relativt den aktuella preferenstoroidyta som används vid härledningen av toroidaggregatets formfaktorer — massa-täthetskompensationen; se mera utförligt i massa-täthetskompensationen nedan.

 

Vi studerar dessa detaljer.

Dessa detaljer har tidigare berörts helt översiktligt i den inledande beskrivningen till Kärnradierna. Här följer en mera preciserad beskrivning.

 

 

 

 

Formfaktorn från toroidhärledningen ger en koefficient 0,4404609 som för masstalet A=2 via toroidens ytfunktion A1/2 ger faktorn 0,4404609Ö2 = 0,6229057 eller avrundat 62%.

 

 

 

KärnMassan i grundaggregatet (N3m20) (1H1) fördelad över dess första undre ringfraktala toroidyta, alltså de tre underringarna, skulle enligt Nm-bestämningarna matcha en radiereduktion på 0,62r. Impulsmomentets ekvivalens visar en större sådan på 0,71r. OM den senare gäller, är det tydligt att

 

·          kärnmassan via 0,62r samlar massan längre in mot centrum än 0,71r och därmed en otillåtet stor förskjutning in mot centrum för massa-spinnförhållandet (mwr2=konstant med konstant w som ovan): för att utjämna den förskjutningen måste en motsvarande radieoffset (B) läggas till för att kompensera massa-spinnförhållandet så att atomkärnans tyngdcirkel förskjuts utåt i enlighet med impulsmomentets 0,71r-kriterium. Se vidare nedan från MASSA-SPINNKOMPENSATIONEN.

 

·          0,71r-kärnans inre första underfraktala ringyta blir (betydligt) STÖRRE jämfört med 0,62r-ytan; Men 0,71r-kärnan uppvisar en LÄGRE massYtTäthet relativt den mera masskompakta och mera högYtTäta 0,62r-kärnan OM vi IDEALT förlägger HELA kärnmassan till dess inre första underfraktala treringade toroidyta; för att kompensera för denna massa-täthetsreduktion — från 0,62r-GrundKärnan till 0,71r-ImpulsRealaKärnan — är det tydligt att ytterligare en radiell utvidgning måste ske för att atomkärnan inte ska balansera på en tyngdcirkel som hör till en kärnform med (betydligt) större massyttäthet. DEN DYNAMISKA ANSATSEN i den reduktionen ges tydligen via grundkärnan med 1–0,62=0,38 analogt 38% radiereduktion som en FUSIONSBASERAD ENERGITRANSIENT och som därmed tvunget omspänner samtliga möjliga fusionsproduktermed massdefektsdynamiken inkluderad. För att försöka bena ut detaljerna i det komplexet måste vi ta hänsyn till kärnfysikens samtliga aktiva parametrar enligt TNED — speciellt fusionsdynamiken explicit. Se vidare nedan från MASSA-TÄTHETSKOMPENSATIONEN.

 

 

försök till förklarande illustrationer

 

linjära funktionskomplementets principbyggnad

 

YtToroVärdet

±

EnLinjärÄndringsdelAvYtToroVärdet

=

T

±

T·LinjärFunktion

T(

1

±

ax)

r0(B–x/N)=r0LINE, x=A

 

 

Resultatet av linjära och transienta komplementen bildar den resulterande röda grafen. Huvudtexten diskuterar hur de avgörande referenspunkterna till komplementens funktionsgrafer kan härledas enligt TNED.

 

transienta funktionskomplementets principbyggnad

 

YtToroVärdet

±

EnTransientÄndringsdelAvYtToroVärdet

=

T

±

T·TransientFunktion

T(

1

±

ax[b+cxn]–m)

 

r0[1+x(3+x5)–0,7]=r0TRAN, x=(A–2)/15;

Funktionerna LINE och TRAN tillsammans bildar resulterande funktionen (röd graf ovan) enligt

r = r0basicTORO·LINE·TRAN

 

 

 

 

 

MASSA-SPINNKOMPENSATIONEN — eller Linjära Komplementet

 

Radieoffseten (B) ska maximera 0,71r från A=2 via en maximal koefficient (B=0,71/0,62) som sedan avtar mot en nollpunkt (@) i skärning med r0-linjen via ett karaktäristiskt masstal; Ändringen kan på enklast sättet sättas som en helt linjär procentuell funktion av grundtoroidens värde för varje masstal A. Radietillskottets koefficient (B) blir störst vid A=2, noll vid en viss masstalsmedelpunkt som kan beräknas med ledning av övriga uppgifter i nuklidkartan enligt TNED (A=108), se vidare nedan, samt sedan avtagande linjärt mot nuklidspektrats ände (max A=300 enligt TNED). Vi studerar den detaljen nedan i nollpunkten (A=@).

 


Nollpunkten. I kärnytan för den positiva Z-laddningen (se laddningsdeplacementet) bidrar protonnuklidens kärnstruktur med en större utskjutning än neutronkomponenten, figuren ovan (notera att protonens teoretiska positiva deplacement motsvarar i storleksordningen en enhet på två tusen, neutronytan i sin tur ännu mindre, det är alltså fråga om ytterst sublima skillnader, se mera utförligt i Laddningsdeplacementet); Om alla atomkärnor kunde bildas av lika antal neutroner-protoner skulle också den resulterande kärnstrukturen ha samma typform för alla nuklider — och därmed i princip ett ständigt växande tillskott av massa-spinnkompensationen, analogt ett litet tillägg i tyngdcirkelns radie med växande masstal (A) för alla nuklider. Massa-spinnkompensationen skulle då INTE kunna vara linjär utan istället typ asymptotiskt avtagande mot nuklidkartans ände från max B-värdet (0,71/0,62). Emellertid växer andelen nuklidbildare med neutroner över andelen protoner märkbart från runt masstalet 15-20 (grovt sett från Neon) och vidare uppåt med en alltmer påtaglig neutronövervikt. Så har till exempel den enda stabila grundämnesnukliden för Guld (79Au197) andelen nuklidkvantabildare enligt fördelningen 79 protoner och 118 neutroner, en övervikt på 39 neutronkvanta. Det faktum att nuklidbildningarna INTE kan relateras strukturekvivalenta i kärnytorna med växande masstal, garanterar därmed att massa-spinnkompensationens funktion KAN ha en linjär typform. Vi studerar detta mera ingående.

   Om vi utgår från att neutronstrukturen parkerar på, analogt ersätter protondeplacementets utskjutningar

laddningsdeplacementet (se även den förenklade figuren ovan) i neutronkärnytan är mindre än det i protonkärnytan, vilket med samma ytterradie i bägge strukturerna blandade betyder att neutronytan ses jämnare än protonytan och därmed protonstrukturens fördjupningar längre in mot ringcentrum relativt kärnytan, och alltså kan man säga att neutronstrukturen parkerar sin mera ytutjämnande del på den mera gropiga protonstrukturens mest utskjutande plats

— och som därmed påtvingar tyngdcirkeln ett relativt den harmoniska strukturjämvikten större radievärde än tillbörligt

— bör en motsvarande reduktion, inåtdragning, ske av tyngdcirkelns radie från någon viss medelbaserad referenspunkt mellan lättare och tyngre nuklider.

   Därmed är nollpunkten i linjekompensationens helt linjära funktion i princip motiverad.

   Med hjälp av Nuklidkartans gränsvärde med maxA=300 kan vi — totalt för slutresultatet i kärnradiegrafen — rent grafiskt avläsa den ungefärliga nollpunkten (betecknad @ nedan, »at-sign», VID-tecknet från datorerans barndom och som användes för att markera adresser i dataflödet) genom att söka den kurvform (N-värdet i kalkylkortet nedan) vars toppvärde slutar på masstalet 300. Värdet vi finner (@=108) ligger nära mittpunkten mellan A=1-209; nollpunkten A=108 motsvarar precis mellanläget mellan de två enda stabila Silvernukliderna med masstalen respektive 107 och 109. A=209 — den enda stabila nukliden hos grundämnet Vismut — markerar f.ö. nuklidkartans definitivt översta gräns för alla stabila nuklider: Över den gränsen (atomnummer 83) finns inga stabila nuklider. Alla atomkärnor från atomnummer 83 och uppåt (masstal från runt 200 och uppåt) är tungt radioaktiva och sönderfaller förr eller senare via kärnklyvning. För denna del ges då analogt med den valda nollpunkten vid ”Silversnöret” (A=108) en allt större tyngdcirkelsreduktion med växande masstal upp mot gränsen vid 300.

 

kalkylkort · linjära komplementet — flik2

 

alla kortflikar i den här presentationen öppnas i samma huvudkort

 

se även öppningsmanual om ej redan bekant

 

 

inmatningresultat — för beskrivning, se närmast nedanstående härledningar

 

Med linjekompensationen (L) i skärning med 1-nivån i masstalspunkten eller »Silverpunkten» @=108 — vi får det värdet på rent grafisk grund genom att som nyligen påpekades söka den resultantgraf (transientdelen kan vi bortse ifrån i den prövningen, den är noll i nuklidkartans slutdel) vars toppvärde via ett givet N-tal uppnås vid nuklidkartans gränsvärde A=300, detta ger @-värdet enligt sambanden nedan (@=nN).

   Med nollpunkten vid A=300 ges via Silverpunkten @=108 mera exakt värdet N=800. Utgångsvärdet 0,4404609 för k påverkas inte.

   Små skillnader i k-värdet betyder att m-faktorn i N3m20-aggregatet inte blir exakt heltalig.

   Parametrarna @BN med offsetvärdet (B), linjekoefficienten (N) och nollpunkten (@) kan alltså sammantaget bestämmas exakt om A=2-värdet ska ge exakt 1/Ö2 enligt 0,71r-kriteriet. Man får i sammanställning (från grundtoroidens härledning)

 

a = [0,4404609 · (r0=1)(A=2)1/2] = (0,4404609)Ö2 = kÖ2           ;

k = 0,4404609 från härledningen till toroidaggregatet N3m20

VILLKOR: vi söker b enligt

b · a = 1/Ö2 = bkÖ2       ;

b = 1/2k = 1,1351745   ;

b – 1 = n                        ;

n = 0,1351745               ;

n är den kortare kateten i triangeln med den längre kateten lika med det angivna masstalsvärdet @ vid L-skärningen med r=1-basen;

n = (@)tanL med tanL = 1/N från

b = (B–A/N) med

b = (OFFSET=B) – (A=2)/N som ger

B = b + 2/N = 1 + n + 2/N;

Därmed totalt

n = @/N med n=0,1351745 som ger

N          = @/n               ;

B          = 1 + n + 2/N = 1 + @/N + 2/N

             = 1 + (@+2)/N

Funktionen för Linjära Komplementet får formen (L) = r0(B–A/N) med A som variabeln för masstalet. Kalkylkortet ovan ger basdata samt vidare.

   För slutgrafen, se längre ner i KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED.

 

 

 

 

MASSA-TÄTHETSKOMPENSATIONEN

 

Om vi först återknyter till en av grundillustrationerna (närmast nedan) i Nuklidbildningarna, den som illustrerar grundprincipen för en fusionsring, ser vi analogin enklare mot varje påbörjat fysikaliskt förlopp:

 

 

 

 

 

 

 

När väl fusionsringen är påbörjad kan den sedan svårligen brytas; den måste i princip fullföljas; Ringen sammanhålls och definieras av de närväxelverkande ytterst starka kärnkrafter (Coulombkrafterna som frigörs via de exponerande ±e-strukturerna i kärnytorna då dessa står i beredskap att förenas) som just definierar de ingående nukliderna i ringens bildning (se från Nuklidbildningarna) och som förutsätter att nuklidbarriärerna hos ringagenterna (idealt Planckringens omskrivna sfär) har passerats så att kärnorna ligger i laddningsläge för direkt fusion. OM — som i detta fall med en tillförd extra dynamisk faktor, fallet massa-täthetsfördelningsfunktionen — någon för hela ringens individer extra gemensam transientform föreligger, till exempel den som kopplar till massdefektsfunktionerna på en separat fördelningsform, som här är fallet, måste också alla ingående ringindivider gemensamt genomlöpa den transientbilden. Eftersom massfördelningsdynamiken i fusionsfasen högeligen inbegriper massdefekternas bildning och helt beror på dessa med fusionsringens ekvivalenta slutprodukt, blir det följaktligen också massdefektens allmänna preferensfysik som bestämmer referenspunkterna också i den här aktuellt observerade massa-täthetskompensationen som resultat av den kompenserande övergången från 0,62r­-formen till 0,71r-formen — i allra största synnerhet klart om fusionsringen består av idel protonagenter. Vilket vill säga: toppvärdet i massa-täthetskompensationens funktionsgraf kan tydligen — på ett eller annat sätt — återföras relaterat på Järntoppens maximala massdefekt som ett motsvarande funktionsintervallets referensvärde.

 

Med ENBART protonaggregatet (N3m20) (1H1) som nuklidagent i den primära grundämnesbildningen — se utförligt från Nuklidbildningarna i GRUNDÄMNESBILDNINGEN med Udda-JämnaSerierna och noll neutronkvot — slutar den fusionsringen på individerna respektive (udda serien) 29Cu58 och (jämna serien) 28Ni56, analogt lätta nuklidgruppens bildning.
   Tyngre nuklider kräver förekomster med neutronkvot större än noll, och därmed ett större transientintervall — ända upp till Amax=300.
   OBSERVERA EMELLERTID: Även i fallet tunga nuklidgruppens bildning kvarstår naturligtvis toppreferensen (Järntoppen) för massa-täthetstransientens energipreferens med max massdefekt vid Järntoppens 18-gräns: Den gränsen kan inte ändras. Den är grundläggande såväl för den lätta nuklidgruppens bildning som för den tunga nuklidgruppens bildning då 18-gränsen i vilket fall inte kan överskridas som sådan.

 

Intervallet för massa-täthetskompensationen kommer därmed i vilket fall att betingas av ett huvudintervall som innefattar masstalen (avrundat) 1-60 med 18-gränsen (eg. 17,75) vid exakta A=56.

   Med särskild referens till den lätta nuklidgruppens bildning kan energitransientens primära masstalsintervall för massa-täthetskompensationen därmed sättas tämligen noga enligt TNED till max 58 med speciell referens till primära uddaserien omnämnd ovan som slutar på 29Cu58. Hela reduktionskapitalet på runt 38% för massa-täthetskompensationen kan då fördelas på det intervallet via en motsvarande effektfunktion, analogt en transientfunktion av den kända typen

 

             y = x(a+x2)–2  .....................................   effekttransientens typfunktion, samma typfunktion som används i K-cellens värmefysik

 

och vars toppvärde uppnås vid

 

             EtP[max]/Emax = 1/4 vid Pmax  ...............   samma typfunktion som används i K-cellens värmefysik

 

Även om nuklidbildningen utsträcks över masstalsintervallet 1-60, måste det toppvärdet, tydligen som ovan, bevaras i kraft av att det bygger på massdefektens intervall VID A=60 och varifrån de tyngre nukliderna sedan får en allt avtagande massdefekt ner mot Heliumnivån (14,5) som bildar generatrisen för nuklidkartans gränsvärde enligt TNED. Enda skillnaden i fallet med den tunga nuklidgruppens bildning blir att transientkurvan inte planar ut så snabbt från toppvärdet (runt masstal 15-20, se vidare nedan) i och med att intervalldelen utsträcks från avrundat A=60 till A=300: Tunga nukliderna uppvisar avtagande massdefekt med växande masstal från A=56 medan den lätta nuklidgruppen istället uppvisar växande massdefekt från A=1 upp till A=56.

 

Transienttoppen vid A=15-20 specifik för den lätta nuklidgruppen (se vidare nedan) bör alltså kvarstå.

 

Utgår vi ifrån att energiutvecklingen (E) från 0-100% är direkt proportionell mot masstalet [(1)-2]-58, och effekttoppen som ovan nås vid 0,25E(max), hamnar massa-täthetskompensationens toppvärde vid masstalet 58/4=14,5 eller avrundat A=15; DÄR förlägger vi analogt massa-täthetskompensationen eller Transientkomplementets maximala radieutvidgning på angivna 38%.

   Studerar vi nukliderna i PERIODISKA SYSTEMET, ser vi att det också finns en speciell strukturtopp kring masstalen upp till 20: alla atomer upp till masstal 20 (Neon) har fyllda elektronskal från botten. Ungefär från masstal 20 och vidare uppåt blir inslaget av motsvarande kärnstruktur för neutronnuklidkvanta allt mer märkbart. Det betyder att protonkärnytans ekvivalenta laddningsdeplacement alltmer kommer att trängas undan av en mera jämn kärnytstruktur och som därigenom via deplacementets relativa tillbakagång påverkar atomkärnans tyngdcirkel. Vi kan därför räkna med att effekttoppen i massa-täthetskompensationen också — helt säkert — har sitt maximum i detta område, alltså runt masstal A=15-20.

   HELA PROCESSEN med massa-täthetskompensationens bildning kan alltså i princip sammanfattas i en och samma fusionsring (se från Nuklidbildningarna) — och som begränsas till max masstal 58 (eller grovt runt 60) enligt härledningen av fusionsserierna från TNED i Nuklidbildningarna.

 

 

 

Övre grafen motsvarar den ordinära, obegränsat utsträckta effekttransienten y=2,55x(2+0,6x2)–2. För att matcha den formen inom ett begränsat intervall måste inre exponenten ökas så att transientens fallande flank reduceras rimligt motsvarande nollvärde vid intervallets slut. Undre kurvan visar en sådan typ på formen y=x(3+x5)–0,7.

 

y-funktionen ovan gäller med x-variabeln obegränsat utsträckt. För att få den funktionsformen på ett ändligt bestämt intervall måste funktionsformen komprimeras i x-led. Det sker genom att söka en motsvarande kompressionsfunktion som bygger på att öka den inre exponentkoefficienten så att funktionskurvan nollas rimligt inom det givna intervallet. En ungefärligt motsvarande transientpulsform i masstalsintervallet 1-60 ges då av funktionen överst i ledet nedan

             y = x(3+x5,5)–0,7  ............................        lätta nuklidgruppens bildning, inre exponenten är 5,5

             y = x(3+x5,0)–0,7  ............................        tunga nuklidgruppens bildning, inre exponenten är 5,0

 

med x = (A – 2)/15. Observera att denna funktionsform också måste bli ungefärlig, mer eller mindre.

 

 

Den övre transientkonturen ges med exponentvärdet 5 i ovanstående y-funktion.

Den undre transientkonturen ges med exponentvärdet 5,5.

 

   Med inre potensen x5 ges transientens fallande del en mera flack avslutning mot A=300 (samt en liten dragning mot 20-hållet för transientens toppvärde), se från Tunga nuklidgruppens certifiering, särskilt i Maximalringens komponenter. Men denna del är också ungefärlig och kan — här veterligt — bara avgöras genom prövning mot kända mätdata. I vilket fall är skillnaden mellan de olika kurvorna marginell (3% vid A=32, runt Svavel, sedan betydligt mindre omkring).

   Men i och med att den lätta nuklidgruppens individer (ju) på sätt och vis ingår i, eller bildar grunden för, den tunga nuklidgruppens bildning — ehuru på bas av olika neutronkvoter — kan det tyckas underligt att skilja ut kärnradier som speciella  inom den lätta nuklidgruppens nuklider till skillnad från samma typnuklider såsom innefattade i den tunga nuklidgruppens bildning. Om vi frånser dessa (möjliga, mindre) skillnader, blir valet för en mera generellt användbar kärnradiefunktion att använda den lägre exponentformen (typiskt 5) och som därmed inkluderar hela nuklidkartan, från masstal 1 till masstal 300. I den sammanfattande kärnradiefunktionen, enligt TNED för samtliga masstal, blir det därför mera naturligt att använda detta senare alternativ.

 

Se även vidare i resultatframställningen KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED.

 

 

 

 

 

Därmed är den allmänna formen klarlagd beträffande kärnradierna enligt TNED — och såvitt reellt också tillämplig på naturfysiken:

 

   En atomkärnans ytterradie bestäms (marginellt) olika från fall till fall beroende på HUR atomkärnan bildas — alltså beroende på primär fusionsbildning med eller utan närvaro av aktiva neutroner, inkluderat alla möjliga kombinationer:

   En och samma nuklid kan bildas ur fusionsringar med olika neutronkvot, och därmed olika kärnradie — enligt massa-täthetskompensationen. Det finns med andra ord, verkligen, ingen enkel, typ ”fast”, ekvation för atomkärnornas radie.

   Utöver massa-täthetskompensationen tillkommer ytterligare radietillskott för massdefekterna (typiskt runt max 4% med exemplet från neutronen-protonen).

   Dessa delar innebär emellertid speciella — ytterligare — komplikationer och har helt bortsetts ifrån i den allmänna grafiska sammanställningen, se KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED nedan.

 

NOTERA OCKSÅ EXPERIMENTELLT:

Frånsett möjligheten att »mäta exakt» på enskilda atomkärnor;

   Den hittills kända experimentalfysiken med mätning av t.ex. atomvikter kännetecknas av en statistisk medelvärdesbildning (genom s.k. masspektroskopi, som bygger på magnetisk separation) för ett stort antal kärnindivider. Med hänsyn till de ovan omnämnda möjliga olikheterna i samma typnuklider, samma masstal, men som bildats ur olika neutronkvoter, finns ingen som helst statistisk möjlighet att avgöra någon precision i den frågan: nuklider av samma typ uppträder naturligt i samma kollektiv (samma masstal).

   Uppenbarligen inte med mer än man får fram en teknik att mäta direkt på enskilda atomkärnor (som bildats under kända fusionsförhållanden på kända neutronkvoter), kan »frågan om atomkärnornas exakta radier» avgöras.

 

Fortsättning i KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED — allmänt sammanfattande resultatredovisning.

 

 

 

 

KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED

— graferna utom kubgrafen A1/3 gäller från masstal A=2, se även grundbeskrivning ovan med särskilda noteringar

 

KÄRNRADIERNA FÖR ATOMKÄRNORNAS TYNGDCIRKLAR ENLIGT TNED beskrivs enligt nedanstående röd graf. Graferna för Transientkomplementet och Linjära komplementet visas separat utbrutna — tillsammans med några inlagda experimentella mätdata (från Irving Kaplan, Nuclear Physics [1955 | 1962]).

   Notera ENLIGT TNED att experimentell bestämning av kärnradier är (starkt) beroende på typ av mätmetod — ingen exakt sådan finns. Se utförligt från avsnittet KÄRNRADIERNA.

   Notera även med referens till de utanförliggande öppna svarta datacirklarna i figuren nedan (Kaplan-data [1962]);

   Största avvikelsen visar runt 12% mellan röda grafen och mitten på de öppna svarta Kaplancirklarna;

   Avvikelser på upp till 14% anges i vissa källverk som skillnaden mellan olika resultatvärden från massbaserade spridningsexperiment beroende på om projektilkroppen är en elektronmassa eller atomkärna (1–1,2/1,4 » 14% se citat);

   Kaplankällan — projektilelement: neutron — redovisar internt att radievärdet också påverkas av projektilenergin (för grafens vidkommande dock i försumbar omfattning, mindre än 1,5% enligt Kaplan, se källredovisningen);

   Radiella avvikelser som funktion av massdefekter ingår INTE i nedanstående TNED-grafer; antas generellt en viss nuklid på konstant impulsmoment J=mwr2 med konstant vinkelrotation w (se Nukleära spinnkriteriet från Kvanttalen), ändras radien med inverterade roten ur massändringen:

   EXEMPEL: Med en atomär massdefekt på mD=10e per ekvivalent bildningsneutron, blir massminskningen 10/1836=0,00544662 eller 0,5%; roten ur 1,005 ger radieökningen, avrundat lika med 0,25%; radien ökar med en faktor 1,0025; Observera dock att denna sambandsform endast är grovt orienterande med den slutna kärnan som preferens, alltså utan hänsyn till den faktiskt uttransporterade atomära elektronmassan och som ytterligare bidrar till en något större kärnradietyngdcirkel (radieskillnaden neutron-proton är nära 4%  till jämförelse — från 1,32 Fermi till 1,37 Fermi); Slutgrafen kommer generellt sett att ligga något högre upp — inkluderat att vissa stabila nuklider med samma masstal A erhåller olika kärnradier på grund av olika massdefekter, se t.ex. de stabila nukliderna Kalium-40 och Kalcium-40, resp.

19Kalium4017,2859409 och 20Kalcium4017,3496843: Kalcium-40 har den högre atomära massdefekten och därmed en något större nominell kärnradie än Kalium-40 — ENLIGT TNED;  Exemplet visar att det inte finns någon sammanhängande generellt kontinuerlig funktion för att beräkna kärnradierna för alla möjliga fall. Se även särskild beskrivning i Kärnradien som funktion av elektronmassans utflyttning.

   Kärnradierna för instabila nuklider ingår INTE heller i nedanstående TNED-grafer; För att beräkna dessa enligt TNED krävs icke-kontinuerliga funktioner — alltså med värden per aktuell nuklid utan mellanliggande funktionsvärden — som baseras på de enligt TNED-grafen nedan (röd) fasta grundvärdena, samt vidare beroende på graden av energiinnehåll i aktuell nuklid; Den analysen innefattar bekantskap med Nuklidkartan AZ och som ansluter till den allmänna beskrivningen av de instabila nuklidernas sönderfall (se separat i Kärnradierna för instabila nuklider enligt TNED).

   Med referens till neutron-protonradieändringen på max 4% är det rimligt att räkna med radiella avvikelser på grund av massdefekter (samt instabila nuklider särskilt) grovt i den storleksordning som förhållandet nedan visar i figuren mellan röd graf och omgivande cirklar.

   Vi kommer förmodligen EXPERIMENTELLT SETT aldrig närmare exakta data på atomkärnornas tyngdcirklar än så: radierna fluktuerar ständigt ENBART beroende på atomkärnans energiinnehåll (impulsekvationens tyngdcirkelbalans, dock marginellt …), för att inte sedan tala om partikelacceleratorer i experimentalfysiken som påtvingarna kärnorna extremt högra extramoment — från stund till annan. Men också dessa områden är (ännu) svåra att beskriva. Vidare följer.

 

 

Kärnradierna genom atomkärnans tyngdcirkel

från Planckringen Enligt TNED

 

 

Särskilda förklaringar i separata sektioner · Silverpunkten · Vismutpunkten · linjära komplementet · transientkomplementet · gränserna 2r och 1,14r ·

 

HORISONTELLA SKALAN anger masstalet A. VERTIKALA SKALAN, enhet protonradien r0 = 1,37 t15 M från HOP [Table 1.4 s7–27] samstämmig med Neutronkvadraten via Planckringen

h=mcr=6,62559 t34 JS, med neutronmassan m=1,0086652u med

atomära massenheten u = 1,66033 t27 KG och ljushastigheten c=2,99792458 T8 M/S, r blir avrundat 1,32 Fermi: med neutronsönderfallet ges 1,37 Fermi enligt TNED, se utförligt från NEUTRONKVADRATEN.

Kaplan-data (se särskild källbeskrivning), svarta ringar, anger mätdata på 19 nuklider från boken NUCLEAR PHYSICS (1962, [originalet från 1955]) av IRVING KAPLAN, s387 Table 16–5. Separata beräkningar från NEUTRONKVADRATEN visar enligt TNED att nuklidkartan planar ut (slutar) vid max A=300 (absolut max 317), vilket är samstämmigt med ovanstående röd graf.

Grafdelarna markerade med 2r och 1,14r ansluter — teoretiskt enligt TNED — till de ljusbaserade mätmetoderna från föregående beskrivning i ATOMKÄRNORNAS RADIER GENOM EXPERIMENTELL MÄTNING, se Kärnradierna genom lasern. Dessa ska enligt TNED endast avse mätdata från typ laserspektroskopiska mätningar. Uppgifter på sådana mätningar är emellertid ännu (Augusti 2008) i princip obefintliga (intensiv forskning pågår). Se vidare nedan i Resultatredovisning.

 

Kubgrafen                  :         r = r0A1/3   ...................................................       räknas från A=1

 

YtToroidgrafen         :         r = (0,4404609)r0A1/2   ...............................       räknas från A=2

 

Linjära                         :         r = r0(1,1377A/800)   ...............................       räknas från A=2, se massa-spinnkompensationen

 

Transient                    :         r = r0[1+x(3+x5)–0.7]  ..................................       x = (A – 2)/15, räknas från A=2, se massa.täthetskompensationen

 

Slutgrafen                  :         r = (1,1377A/800) · [1+x(3+x5)–0.7] · (0,4404609)r0A1/2 » r0A1/3, räknas från A=2, se Kalkylkortet LinjäraKomplementet

 

 

RESULTATREDOVISNING | GRUNDFORM: se från Deuteriumbildningen

Resultatredovisning genom uppsamlade allmänt tillgängliga data på webben @INTERNET Augusti 2008 — atomkärnornas radie

 

Möjligheten att få fram mätdata genom webbsökning @INTERNET är (ännu Augusti 2008) ytterst begränsade — trots en närmast enorm mängd dokument som behandlar ämnet. Se vidare (delvis) utförlig rapportbeskrivning i KÄRNRADIEDATA PÅ WEBBEN. Sammanställningen nedan visar webbens andel.

 

 

KAPLAN-DATA (urspr. i kopia från prof. Ingvar Otterlund, Lunds Universitet 1996) [-1962]:

 

 

Kaplan-data (1962|1955), NUCLEAR PHYSICS av IRVING KAPLAN, s387 Table 16–5, Nuclear Radii From Neutron Cross Sections at High Energies.

Tabellvärdena omräknade av mig i r0-enheter som ovan: Kaplanvärdena dividerade med 1,37. Kaplans tabell omfattar 19 grundämnen betecknade ZXA nedan, men Kaplan anger bara ämnets kemiska beteckning utan annan specifikation, nukliderna nedan de i grundämnet mest representerade enligt atomviktstabellen i HOP,

4Be9, 5B11, 6C12, 8O16, 13Al27, 16S32, 17Cl35, 26Fe56, 29Cu63, 30Zn64, 34Se80, 47Ag107, 48Cd114, 50Sn120, 51Sb121, 79Au197, 80Hg202, 82Pb208, 83Bi209.

Kaplan anger två olika energivärden, resp. 14 och 25 MeV, det senare markerat med orange ovan, ljusgrå textmarkering innefattar två separata uppgifter med bägge energivärdena, skillnaden ges marginellt (mindre än 1,5%) bara för de två sista med den något större kärnradien motsvarande det större energivärdet. För dessa fall har det lägre värdet använts i jämförelsen med TNED.

   Notera att massbaserade spridningsförsök enligt TNED också innefattar en betydande masschokning med växande partikelenergier från partikelaccelerationen speciellt för kärnbaserade projektiler typ neutroner och protoner och tyngre. Effekten av sådana kollisioner med avseende på vrängningen i kärnradievärden relativt atomkärnor som inte utsätts för sådana kollisioner saknas ännu (Augusti 2008) i denna framställning. Ovanstående Kaplandata bör därför ses med en viss försiktighet i jämförelsen med TNED — de extra momenten KAN medföra (stora) radietillskott, samt att även projektilpartiklarnas storlek ger något större resultatvärden jämfört med elektronmassor som projektilagenter. Differenser på så mycket som runt 14% omnämns i den etablerade litteraturen

(1–1,2/1,4=0,1428571), se citat.

 

 

WEBBEN @INTERNET [-2008] (se rapport i Kärnradiedata på Webben):

 

 

Osawa (2001), [http://www.riken.go.jp/lab-www/library/publication/review/pdf/No_39/39_088.pdf] s89 Fig. 2; Källans angivna mätmetod:

spridningsexperiment på gruppen Kol, Kväve, Syre, Fluor med isotoper, ”The open circles represent radii obtained from reaction cross sections at intermediate energies.15)”, ”15) E. Liatard et al.: Europhys. Lett. 13, 401 (1990).”; Här har endast de stabila isotoperna medtagits — vilket utesluter källans mätdata på Fluor.

Källdata är givna i grafisk form, vilka uppmätts och omräknats som ovan med följande källpreferens:

”In the calculations, we assumed a Woods-Saxon shape for the potential, fixed the radius parameter to be parametrized as 1.22A1/3”, s89sp1; För att få Osawa-värdena (rO = {C12|13 2,48|2,41; N14 2,6; O16 2,64}) i TNED-grafens r/r0-referens måste rO divideras med ovannämnda Woods-Saxonkoefficient 1,22 så att den rena kubgrafens motsvarande grundfunktion A1/3 framstår (rO = {C12|13 2,03|1,98; N14 2,13; O16 2,16}). Notera ”assumed” för zoomkoefficienten 1,22: nuklidgruppens placering i lodled beror i hög grad på detta ”assumed” och som också varierar i olika källverk (1,07-1,4).

Uppgifterna från Osawa är emellertid också delvis odefinierade (på ytterligare annat sätt) i TNED: Osawa anger på inledningssidan 88 att ”The reaction target was carbon and secondary beam energies at the middle of the target were approximately 950 A MeV”. Spridningsexperimenten här bygger alltså på kolliderande atomkärnor med tilläggsenergier på drygt en neutronmassa (940 MeV) per kärnnukleon. Enligt härledningen till PLANCKEKVIVALENTERNA ges motsvarande massändringseffekter under accelerationsprocessen, och med hänsyn till impulsmomentet (J=mvr=mwr2) också förändringar i kärnradierna. Exakt hur vet vi här inte, varför uppgifterna från Osawa måste tas med (ytterligare) viss försiktighet.

Tomaselli (2008), [http://www.gsi.de/informationen/wti/library/scientificreport2000/Nuc_St/54/Li2000.pdf] Table 1; Källans angivna mätmetod:

spridningsexperiment. Källan anger i Table 1 Be-9-nukliden ”9Be R exp. matter [5] 2.38(1) fm”, med källredovisningen enligt ”[5] I. Tanihata et al., Phys. Lett. B 206, 592 (1988)”.

Covello (2002), @INTERNET GOOGLE-böcker begränsad åtkomst; Challenges of Nuclear Structure, Aldo Covello, World Scientific 2002; Källans angivna mätmetod:

laserspektroskopi, men källan skriver inte ut det explicit utan det ligger inbäddat i expertbegreppet ’isotope shift method’, se nedan.

Tabell och text s125; ”Remarkable are the results produced by our chiral potentials for the deuteron radius which agree accurately with the latest empirical value obtained by using the isotope-shift method.25”; se svensk översättning i citatblocket, tabellen i boken på samma sida 125 anger 1,975 Fermi; I separat sektion ges citat från olika källor som visar att termen isotope-shift method ansluter till laserspektroskopiska mätmetoder. Samma typdata ges i källan nedan (Herrmann) men man kommer inte åt hela den artikeln, och sammanfattningen klargör heller inte att det är fråga om laserspektroskopiskt grundat material.

Herrmann (1997), A consistent calculation of dispersion corrections in elastic electron-deuteron scattering, EDP Sciences 1997, The European Physical Journal, Eur. Phys. J A 2, 29-40, 2 December 1997, T. Herrmann et al; Källans angivna mätmetod:

laserspektroskopi, men källan skriver inte ut det explicit utan det ligger inbäddat i expertbegreppet ’isotope shift method’, se noteringarna ovan;

”This gives a deuteron radius of  (1.968 ± 0.006) fm and a charge radius of (2.130 ± 0.010) fm.”. Beteckningen ”fm” anger femtoMeter, samma som Fermi eller t15 M. Värdet 1,968 Fermi är av samma typ som ovan i källan från Covello. Se även i citatblocket.

Suzuki (2003), @INTERNET GOOGLE-böcker begränsad åtkomst, Structure and Reactions of Light Exotic Nuclei, Yasuyuki Suzuki, Kazuhiro 2003; Källans angivna mätmetod:

spridningsexperiment, s400n:

Table 13.9: Theoretical radii (in fm) of the point matter, proton and neutron distributions calculated in model versions 2 (cf. Table 13.1) for 4He, 6He and 8He, compared with empirical values [10, 68].

                                      rm                                  rp                                   rn

                                      Th        Exp.[10][68]     Th        Exp.[10][68]     Th        Exp.[10][68]

4He(0+)              1.42      1.35 | 1.42         1.42      1.35 | 1.43         1.42      1.35 | 1.43

”,

Uppgifterna för 6He och 8He här utelämnade eftersom dessa nuklider inte är stabila (det finns f.n. ingen radiell analys på den delen enligt TNED i min referens).

Referenserna [10, 68] är låsta för åtkomst. s401 är inte tillgänglig. s402:

”As regards empirical radii, there is some discord between them as well as their relationship with the presented theoretical results.”

Both sets of empirical data quoted in Table 13.9 have been deduced from interaction cross section measurements.”,

Min översättning:

Vad gäller empiriska radier, finns en del motsättningar mellan dem såväl som deras förhållande till de presenterade teoretiska resultaten.

Bägge uppsättningarna empiriska data citerade i Tabell 13.9 har erhållits från växelverkanTvärsnittsMätningar [vilket antyder massbaserade spridningsexperiment].

HOP-deuteronen (1967), Källans angivna mätmetod:

spridningsexperiment, från HANDBOOK OF PHYSICS McGraw-Hill 1967, se särskild artikel. Värdet motsvarar 77% av protonradien r0.

 

 

varav uppgifter obs endast för stabila nuklider grundade på laserspektroskopi:

 

 

Se Covello och Hermann ovan.

 

Om det fortsätter så här (ungefär en hel BOK för att redovisa i princip EN kärnradie — eftersom källförfattarna tycks ha svårt med att klargöra begreppen) blir det här en lång historia.

 

ALLA OVANNÄMNDA TILLSAMMANS:

 

 

Särskilda förklaringar i separata sektioner · Silverpunkten · Vismutpunkten · linjära komplementet · transientkomplementet · gränserna 2r och 1,14r ·

 

Protonradien r0=1,37 t15 M anger vertikala skalans enhet. Horisontella skalan anger atomkärnans ekvivalenta bildningsantal av antalet neutroner och protoner, det s.k. masstalet (A). I TNED benämns andelen neutroner i A med begreppet neutronkvot. För grafens olika datadelar, se från Resultatredovisning. Se även ovanstående med avsnittslänkar i KÄRNRADIERNA ENLIGT TNED.

 

 

Speciellt är uppgiften från Suzuki (2003) samstämmig med teorin enligt TNED på Helium-4-radien. Även den laserspektroskopiska uppgiften på deuteriumradien från Covelli (2002) stämmer också med TNED-teorin (se från Laserspektroskopiska mätningar). Vi ser emellertid också att nuklidvärdena från Osawa (2001) INTE ansluter väl till TNED-grafen (röd) för den massbaserade kärnradiebestämningen. Emellertid är dessa data fortfarande så ytterligt få (samt referenserna så osäkra) att frågan INTE får anses avgjord. Det behövs betydligt mera mätdata. För HOP-källans deuteronvärde, se särskild artikel i DEUTERIUMETS AVGÖRANDE BETYDELSE.

 

 

 

instabila

nuklidernas kärnradie

 

Under arbetets gång har flera uppslag framkommit som gjort en vidare och mera fördjupad beskrivning i TNED möjlig.

Här följer en av dem.

 

2008VIII13

KÄRNRADIERNA FÖR INSTABILA NUKLIDER

betainstabila kärnradierna

Kärnradierna för BETA-instabila nuklider enligt TNED

BETAINSTABILA NUKLIDERNA betasönderfall

 

 

   

 

Med referens till en stabil nuklid ZXA refereras i TNED speciellt alla instabila nuklider ZX(A) med högre masstal (A) än denna med termen JUMBONEUTRON (b; ZX(A–)); Nuklider med lägre masstal kallas för JUMBOPROTONER (b+ ; ZX(A+)). Deras sönderfallsmekanism visas illustrerat nedan med referens till den balanserande mittpunkten, motsvarande stabil nuklidform (se mera utförligt i NUKLIDKARTAN):

Jumboneutronen strävar mot stabilitet genom att avge en kärnelektron och vandrar därmed längre ner mot ett högre atomnummer (Z+1);

Jumboprotonen strävar på samma sätt mot sin stabilitet genom att ta upp en höljeselektron till kärnan och därmed avancera längre upp mot lägre atomnummer (Z–1). Bägge dessa nuklider klassificeras (även konventionellt) som betainstabila nuklider.

 

 

Genom att — med förebild från neutron-protonsönderfallet — jämföra nuklidpositionen för en viss instabil kandidat med känt masstal med en närmast känd stabil dito inom ett visst grundämne, kan ett allmänt samband ges enligt TNED för översiktlig — inte exakt — bestämning av den betainstabila nuklidens kärnradie. Vi studerar hur.

 

Med referens till en given stabil nuklid ZXA kallas i TNED varje dess isotop (nuklid med samma Z) med större masstal (A) en JumboNeutron. På samma sätt kallas varje dess isotop med mindre masstal för en JumboProton.

 

En Jumboneutron motsvarar i TNED alltså en nuklid som relativt sin stabila stamförälder har ett högre masstal (A). I princip betyder det att Jumboneutronen också initiellt sett bör ha en större kärnradie — eftersom kärnradiens grundform generellt enligt TNED växer med masstalet (A). ”Jumboneutronen” kan alltså i detta fall likställas med den stabila nuklid, samma masstal, som Jumboneutronen sönderfaller till — alltså också en nuklid med högre atomnummer (Z), med bibehållet masstal. I illustrationen nedan är denna del betecknad med instabila nuklidens motsvarande masstalsstabila radie. Läggs till denna stabila nuklid en extra elektron (som därmed ligger integrerad i strukturen via den kärnfusion som bildade den nukliden), bildas en Jumboneutron: Nukliden flyttas ner mot noll i nuklidkartan med ett mindre Z: Analogt säger vi att kärnstrukturen TAPPAR en enhet »protonstruktur»: kärnmassan ökar med den tillagda yttre elektronmassan.

 

 

 

 

Förutsätter vi för det givna masstalet även ett konstant impulsmoment (J=mwr2), tvingas därmed tyngdcirkelns radie avta — och därmed en förskjutning av tyngdcirkeln inåt centrum: kärnradien avtar för betaMinusAktiva instabila nukliderräknat från normalradien för den nuklidens masstal.

   Den extra elektronmassan som vi införde genom att gå baklänges i processen med att bilda en JumboNeutron ligger initiellt bara i kärnan från betaMinussönderfallets första stund. Denna elektronmassan förs sedan ut till atomhöljet (igen), vilket (eventuellt, om inte flera steg finns) resulterar i en stabil nuklid. Atomkärnan är alltså instabil under sönderfallsprocessen, och den återställer balansen genom att (successivt) föra ut elektronen, och därmed återställa tyngdcirkeln till läge större (igen) — på precis samma fason som i fallet neutron-proton. Om denna observation är korrekt grundad, betaändras Jumboneutronen till en stabil nuklid samtidigt med att kärnradien ÖKAR något (»tillbaka upp till den nominella kärnradien för den nuklidens masstal»).

 

DET RETORISKA DIAGRAMMET OVAN sammanfattar resonemanget och visar oss alltså hur vi kan räkna fram ett konkret medelbaserat nominellt värde för en viss betainstabil nuklid av typen Jumboneutron:

 

             JUMBONEUTRONEN:

 

                          r(A2) – rA1                                 r(A2)                 rA1        r(A2) + rA1

             rA1 + ————————  = rA1 + —————— – ——— = ————— = r

                          2                                                 2                        2           2

 

(A2) är masstalet för den betainstabila nukliden och A1 är masstalet för den närmast liggande stabila nukliden i grundämnet med samma Z som (A2).

Detta värde är emellertid bara medvärdet mellan de möjliga ändlägena r(A2) och rA1. Värdepunkten mellan dessa kan variera beroende på den aktuella betainstabila nuklidens energiinnehåll — som vi garanterat INTE har någon generellt exakt koll på i det enskilda nuklida fallet.

 

På samma sätt men åt andra hållet gäller för JumboProtonen:

Jumboprotonens masstal (A1) är alltid lägre än den stabila referensnuklidens A2 så att vi får motsvarande

 

             JUMBOPROTONEN:

 

                            rA2r(A1)                               rA2                     r(A1)       rA2 + r(A1)

             r(A1) + —————     = r(A1) + ——————      ——— = ————— = r

                            2                                               2                         2            2

 

Högre energiinnehåll innebär att atomkärnan  uppvisar ett alltmer exciterat tillstånd (kärnan självsvänger kring tyngdcirkelns medellinje ända tills ett stabilt tillstånd inträder), och därmed i princip att nuklidradien också ökar. Men ingen framställning finns ännu (Augusti 2008, min referens) i TNED på den punkten (detaljerna måste också innefatta kärnstrukturen, och den är generellt sett mera knepig att lösa i de olika matematiska uppgifterna — som det har visat sig).

 

 

KALKYLKORT

MED RESULTATVÄRDEN FÖR ALLMÄN PRÖVNING

Kärnradiernas medelvärden enligt TNED för Betainstabila nuklider

 

 

kalkylkort · kärnradierna · A anger masstalet · lägsta masstal är 2flik3

 

alla kortflikar i den här presentationen öppnas i samma huvudkort

 

se även öppningsmanual om ej redan bekant

 

 

inmatningresultat · övre A-värdet anger stabila nuklidens masstal i givet grundämne (Z), undre A-värdet anger den betaINstabila nuklidens nominella masstal (kan anges godtyckligt).

Enheter i r/r0, r0=1,37 t15 M.

 

EXEMPEL MED KOLISOTOPERNA (från atomviktstabellen i HOP):

 

ZXAmD

Z

X

A

r/r0

D

mDHOP

6C1012,6216290

6

C

10

2,13

b+

12,6216290

6C1113,7813878

6

C

11

2,18

b+

13,7813878

6C1215,6594799

6

C

12

2,23

0

15,6594799

6C1315,1931747

6

C

13

2,36

0

15,1931747

6C1415,2409951

6

C

14

2,40

b

15,2409951

6C1514,3824741

6

C

15

2,44

b

14,3824741

6C1613,9991435

6

C

16

2,48