ELEKTRISKA LADDNINGEN | 2007XI6 · a  production |  Senast uppdaterade version: 2024-09-09 · Universums Historia

 

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

Q = Ö (m/R)(A/dT) kan inte härledas av modern akademi

ljusbrytningen | Q

 

 

 

 

TILLÄMPNINGSEXEMPEL DIFFERENTIALBEGREPPET I RELATERAD FYSIK:

I fortsättning från Atomtriangeln

 

 

 

Accelerationsbegreppet används i denna artikel som kärnform och beskrivs kortfattat nedan. För en mera grundlig genomgång, se accelerationsbegreppet.

 

 

 

 

LJUSBRYTNINGEN I VATTEN LJUSETS GRUNDLÄGGANDE NATUR ett utomordentligt

TILLÄMPNINGSEXEMPEL PÅ DIFFERENTIALENS BETYDELSE I RELATERAD FYSIK

som leder direkt på fysikens hjärta: ELEKTRISKA LADDNINGEN. Vi studerar hur.

 

 

 

elektriska laddningens härledning genom

ljusbrytningen

LJUSETS GRUNDLÄGGANDE FYSIK

 

s = strå;

i = bild (image) reflekterad av vattenytan;

r = bruten (refrakterad) bild under vattenytan

ljusets ändliga hastighet

Ljushastigheten (c) är ändlig. Bevis: Vi vet redan att ljusets utbredningshastighet är ändlig (runt 3 T8 M/S). Det är emellertid här viktigt med ett grundligt logiskt klarläggande från direkta enkla naturobservationer OM sådana finns som verkligen kan övertyga oss om att ljusets utbredningshastighet ÄR ändlig. Vi studerar för ändamålet som ovan en bild av ett grässtrå i vattnet invid sjökanten. Vi betecknar konstant hastighet generellt med v=d/T (distans genom tid), acceleration med a=v/T, ljushastigheten speciellt med c, samt tillämpar ideal geometri (med förebild från kristallhörnet i nollformsalgebran).

ANTA c=v=¥. Då är rörelsemängden mv via varje massassociation med c också oändlig enligt mv=m¥=¥; Ty, även om  vi sätter m på differentialformen dm så att m¥ motsvarar dm¥=(m/¥)¥=m får vi (alltså, beroende på preferens) en bestämd ändlig men, om vi så vill, hur stor massa m som helst i slutresultatet; för att ändra riktningen i c=v=¥ skulle därmed i princip krävas av vattnet att det utgör en oändligt tät, kompakt och massiv kropp (w) med i princip obegränsad massa. Eftersom vi nu vet att en sådan uppenbarligen inte föreligger i ljusvägen, är enda enkla förklaringen till brytningen sr att c inte är oändligt och elementen i w som bär ansvaret för riktningsändringen därmed också mycket små. Vilket skulle bevisas. Därmed till huvudsaken.

ljusets optiska acceleration

Från den intervallösa brytningen sr är det uppenbart att c-ändringen över sr eller accelerationen a=dv/dT över brytpunkten där ljuset ändrar riktning (kristallhörnet) INTE bestäms av något intervall utan av ett tillstånd; Brytningen sr sker abrupt och direkt genom brytpunkten (ds), utan hjälp av något intervall. Differentialen dv i ändringen a=dv/dT påtvingas alltså dv=c i brytpunkten ds; ljusets optiska acceleration genom ds motsvarar en ljusets absoluta acceleration där, enligt

ljusets absoluta acceleration

a=c/dT

 

Därmed är det tydligt att vi måste skilja mellan

 

·          ljusets divergens, hastigheten (tillståndet) c i punkten ds;  .....................   divergensen bildas inte över intervall

·          LJUSETS HASTIGHET, medelvärdet över intervall (c=Ds/DT);  ............   ljushastigheten bildas över intervall

 

Direkt konsekvens: Arbete (energin, E) i fysiken skrivs E=Fd=mad som produkten av kraft (F) och väg (d) med F=ma. Vi insätter a=c/dT och får i differentialer direkt ekvivalenterna

divergensenergin

 


                                                              
dE = dds = dma·ds = dm(c/dT)ds = dmc(ds/dT) = dmc2 = divergensenergin

 

Över ändliga intervall med konstant c är således divergensenergin lika med

 

 

                                                               E = mc2  ...................................................          divergensenergin över intervall med samma c

 

 

                        Jämför Einsteins mc2.

 

Med upptäckten (1900) av den universella impulsmomentskonstanten h=mcr=mccT=mc2/f = E/f med h som Plancks konstant 6,62559 t34 JS, eller det universella verkanskvantumet, ges

Planckenergin E=hf.

   Sambandet E=hf tillskrivs (vanligtvis, utan referenser) Albert Einstein i samband med dennes teori om den fotoelektriska effekten. Men med referens till olika webbkällor (2008VII7), verkar trots allt Max Planck själv vara portalfiguren till sambandsformen E=hf, i varje fall i dess grundform. Se exv.

@INTERNET Wikipedia Planck's law 2008-07-07, samt

THE ORIGINS OF THE QUANTUM THEORY by Cathryn Carsson

[http://www.slac.stanford.edu/pubs/beamline/30/2/30-2-carson.pdf].

   Även George Gamow i boken TRETTIO ÅR SOM SKAKADE FYSIKEN, Prisma 1968 (s32) beskriver sambandsformen E=hf i ljuset av ”Plancks antagande att energiinnehållet i ett strålningskvantum är proportionellt mot frekvensen”.

c-friheten från kinetiken

Från LJUSETS ABSOLUTA ACCELERATION med c i ds följer också direkt LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN:

LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

divergensens frihetssats

 


                                                               divergensen
c kopplar inte till kinetiken: c och v adderas inte

 

(kinetiken berör åkande partiklar som utvecklar inbördes additiva hastigheter och centrifugalkrafter); LJUSETS ABSOLUTA ACCELERATION a=c/dT med adT=c bestäms av tillstånd i tomrummets gravitellt relaterade rymdpunkter (genom inverkan av massa eller gravitation, se nedan), inte av rörelse. Vilket betyder: ljus c och mekanik v adderas inte. Se även KAUSALSAMBANDET i Magnetismen. Ljusets fysik betingas tydligen av ett tomrummets fundamentala masslöshet. Se även DEEP i Fysikens 7 Principer.

 

 

 

Se även

                        PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

M&M:s experiment, uppdagandet av v+ic-felet

 

 

 

Fortsättning från Ljusets grundläggande fysik

LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

grundform

 

KRAFTLAGEN F=ma följer direkt ur accelerationen (a=dv/dT) genom substitution med massa (m) enligt a=a=ma/m =F/m som ger kraftlagen F=ma.

Från kraftlagen F=ma följer också grundformen för ljusets gravitella beroende explicit:

c bestäms av gravitationen

 

 

Från F=ma=m(v/T) följer v=F(T/m)=c. I direkta differentialer c=Fc(dT/dm): minsta m ger en största divergens c som toppdivergensen c0. Då är c0=Fc0(dT/dm) med F c0= konstant; c avtar med växande massa m i c=Fc0 (dT/dm). Fastän denna form inte är fullständig, visar den ändå principen: divergensen c, tillståndet i ds, beror på massa = gravitation.

Se den utförliga formen i KRAFTVEKTORLEDET i LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE.

 

 

 

 

 

Se även

                        PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

M&M:s experiment, uppdagandet av v+ic-felet

 

ABERRATIONEN från James Bradley 1725

Ljusvägens gravitella beroende genom olika lokalt dominanta g-system med inbördes lägesändringar

 

 

 

Fortsättning från Ljusets grundläggande fysik

 

Från LJUSETS ABSOLUTA ACCELERATION följer sedan vidare klarläggandet av gravitationens verkningssätt som avgörande för ljusets fysik; gravitationens avgörande fysikaliska absolutverkan, och som har varit föremål för så djupa diskussioner genom fysikens utveckling ända från Isaac Newtons tid (inte minst från Newton själv):

 

gravitationens absolutverkan

 

 

 

För att rent matematisk förklara den givande faktorn (gravitationen) bakom det ändliga v=c i divergensen via absolutaccelerationen

a=c/dT=dv/dT

är det tydligt att ursprungsformen (v) måste skrivas på den mängdoberoendes form, analogt motsvarande ”oändligt” i dv=v/¥ ovan enligt

(v=¥)/¥=d(v=¥)=(v=c) = ändlig hastighet.

Detta skulle alltså innebära att gravitationens inverkan är tidsabsolut (v=¥), helt oberoende av avstånden mellan kropparna; det enda som hindrar kropparna från att falla in mot varandra omedelbart är trögheten: motståndet mot tillståndsändring, eller rudimentärt kraftlagen F=ma.

 

 

 

GRAVITATIONENS ABSOLUTVERKAN framgår också oberoende i konvergensprincipen, se GRIP:

Lika för all materia, kan inte skärmas ifrån; oberoende av tid

 

 

 

 

 

Elektriska laddningen

 

ELEKTRISKA KRAFTLAGEN MED ELEKTRISKA LADDNINGEN

 

Resultatet i slutänden leder direkt på divergenskraften eller elektriska kraftlagen med elektriska laddningen (Q) enligt följande:

 

Absolutaccelerationen (c/dT) resulterar enligt ändringslagarna i en motverkan (här principiellt samma som Newtons tredje lag, se utförligt i atomtriangeln) som bildar ett divergensmotstånd (R). R-formen bildar grunden för induktionen och magnetismen och beskrivs särskilt i Rymdinduktansen för vakuum. Se även från Induktionen och Magnetismen.

 

 

Elektriska Laddningen forts.

 

 

ELEKTRISKA LADDNINGENS HÄRLEDNING

Fortsättning från Ljusets grundläggande fysik

elektriska kraftlagen

För att relatera rymdmotståndet (R) till divergensen (c) med

divergenskraften (F=ma=mc/dT, se nedan) måste en genomträngningsyta (A) finnas. Vi får dessa delar genom att i kraftlagen F=ma substituera motståndet och genomträngningsytan enligt leden nedan som ger oss divergenskraften eller med samma innebörd elektriska kraftlagen

 

                                                               F = ma = m(c/dT) = m(c/dT)(RA)/(RA) = Rc(m/R)(A/dT)/A = Rc(Q/r)2 | Med sfärytan A= 4pr2 och Rc=1/e  skrivs F ofta  F = (1/4pe)Q1Q2/r2

 

med F i Newton (KG · M/S2), och

elektriska laddningen i Coulomb (C),

elektriska laddningen

 

                                                               Q = Ö (m/R)(A/dT)

I boken UPPTÄCKTEN AV ELEKTRONEN, David L. Anderson, Aldus 1966, ges en spännande CaseHistory-berättelse om i stort sett hela 1800-talets dramatiska vetenskapshistoria med upptäckten av elektronen och dess elektriska laddning i formen av den s.k.

elektriska elementarladdningen

Q(e) =1,602 t19 C

Den avgörande metoden för elektronladdningens bestämning med hjälp av mikroskopiska mineraloljedroppar i stället för vattendroppar utfördes av R. A. Millikan från 1906. Dåvarande mätningar (Millikans tabell) gav värdet 1,592 ± 0,002 t19 C.

   Mätningarna slutfördes år 1916 med extrapolationen ± 0,0017 då precisionen inte kunde föras längre.

   Fjorton år senare, år 1930, letade fysikern J. A. Bearden efter fel i en kristall som hade använts vid röntgendiffraktion då resultatet inte stämde med grunddata. Bearden hade i själva verket inte gjort något fel utan istället utgått ifrån Q(e)-värdet 1,592 t19 C.

   Samtidigt, omkring 1930, utförde A. H. Compton liknande undersökningar via röntgendiffraktion. Compton och Beardens resultaten visade samstämmighet och med dessa resultat skulle elektriska elementarladdning Q(e) i själva verket vara 1,603 ± 0,001 t19C.

   Vid samma tid, år 1932, framkastade den japanske fysikern Shiba tanken om att ett systematiskt fel hade begåtts via värdet för luftens viskositet. År 1937 genomförde Millikans kollega, Houston, en noggrann mätning av luftens viskositet och fann en tidigare försummad korrektionsfaktor. Med denna insatt i Millikans beräkningar gavs nu samstämmiga resultat med Comptons och Beardens mätningar. År 1938 betraktades hela mysteriet löst och problemet ansågs slutligt förklarat.

   Nuvarande värde för elektriska elementarladdningen, analogt elektronmassans laddning Q(e) är som ovan 1,602 t19 C [ref. FOCUS MATERIEN 1975 s666].

 

Koefficienten Rc (=1/e) kallas elektriska konstanten. Den beskrivs utförligt i Uppkomsten av Induktionen och Magnetismen.

innebörden av dT

Vi ser omedelbart att Q urartar med ändligt T, ty

Q2 = (m/R)(A/T) = (m/R)(r2/T) = (m/R)(rc);

med fast värde för mRc ändras Q med r, vilket vi vet inte gäller i fysiken: Q är konstant med konstant massa (m), rymdmotstånd (R) och divergens (c).

m och R kan ändras proportionellt med konstant Q.

 

 

 

Villkoret för giltigheten av Q är alltså dT.

Annars havererar fysiken.

 

 

 

För induktionen och magnetismen, se utförligt illustrerad beskrivning från Induktionen och magnetismen.

 

Fortsättning från Ljusets grundläggande fysik

 

 

                                                               Modern akademi känner UPPENBARLIGEN bara kvantiteten Q — inte det kvalitativa innehållet:

 

 

 

Q = Ö (m/R)(A/dT) som sådan tycks vara formellt helt

okänd i modern akademi

 

                                                               Anledning: dT. dTi Q kan inte härledas av den moderna akademins begreppssystem: man sätter dT=DT: Modern akademi gör ingen skillnad mellan differential (dT, aktuella fysiska laddningen) och differens (DT oändlig laddning motsvarande obegränsat avstånd r från laddningens centrum). Jämför den moderna uppfattningen om elektronen som anses kunna ha noll utsträckning och samtidigt oändlig massa.

 

”Experiments in which electrons are scattered by other particles, however, effectively measure the size of the electron, and they indicate that the radius must be exceedingly small. Indeed, all experimental data gathered so far are consistent with the idea that the electron is a point particle, entirely without extension.”

”In the 1940’s these problems were resolved by abandoning the mechanical model of the electron and devising a new and more abstract theory, quantum electrodynamics. In quantum electrodynamics the electron is allowed to be a dimensionless point particle and its mass is allowed to be infinite, at least in principle.”

SCIENTIFIC AMERICAN August 1980 The Isolated Electron s92sp2

Min översättning:

Experiment i vilka elektroner sprids av andra partiklar, emellertid, mäter effektivt elektronens storlek, och de indikerar att radien måste vara ypperligt liten. Verkligen, alla experimentella data samlade hittills är samstämmiga med uppfattningen att elektronen är en punktpartikel, helt utan utsträckning.

Under 1940-talet löstes dessa problem genom att bannlysa elektronens mekaniska modell med hänvisning till en ny och mera abstrakt teori, kvantelektrodynamiken. I kvantelektrodynamiken tillåts elektronen vara en dimensionslös punktpartikel och dess massa tillåts vara oändlig, åtminstone i princip.

 

                                                                                               Se även i citat.

GcQ-teoremet:

Därmed

GcQ-teoremet:

 

GcQ-teoremet

 

Den praktiska giltigheten av den elektriska laddningens fysik Q=Ö (m/R)(A/dT) genom den ändliga ljushastigheten c garanteras av den absolutverkande gravitationen (G).

                                                               Som ovan: (v=¥)/¥=d(v=¥)=(v=c) = ändlig hastighet c i a=c/dT=dv/dT

 

Beviset är alltså: Q.

 

 

superpositionsprincipen

Genom gravitationens absolutverkan, se GcQ-teoremet ovan, framgår universella individkriteriet eller mera allmänt (elektrogravitella) superpositionsprincipen enligt följande:

 

elektriska fältet

·          Varje kropp har och bibehåller sitt eget särskilda g-fält F=G(m/r)2, oberoende av samverkan och interferens med andra kroppar (superpositionsprincipen);

·          På kroppens g-system är upphängt kroppens divergenssystem (c) som innebär att ljushastigheten c varierar lokalt med avståndet till tyngdpunkten/ytan, eller med samma mening kroppens elektriska fält då elektrisk laddning (Q) är påvisbar. Elektriska fältstyrkan definieras F/Q=RcQ/r2 med elektriska potentialen Fr/Q=RcQ/r=E/Q.

·          Varje ekvipotentialyta [w2=Gm2/r] har sin egen särskilda divergens [c = (c0/2)(1±Ö|1 4w2/c02|)], helt oberoende av hur kropparna rör sig, eftersom g-fälten inte ändras. Emellertid uppdateras inte den elektriska potentialbilden från laddningscentrum omedelbart i den omgivande fasta g-dominansens rymdpreferenser då en laddning lägesändrar. Fördröjningen beror av ljushastigheten (c). Eftersom denna emellertid är stor relativt människans vardagliga metrik, frånses c-fördröjningen generellt i samband som berör (den lokalt Jordbaserade) elektrofysiken.

 

 

gravitationslagen

 

Se även gravitationslagens härledning i separat artikel i FYSIKENS GRUNDBEGREPP

GRAVITATIONSLAGEN

Gravitationskraften (kropparnas allmänna attraktion) härleds f.ö. direkt ur kraftlagen F=ma såsom den universella konvergenskraften F mellan två masskroppar m2 (centralkroppen) och m (omloppskroppen) med hjälp av den balanserande centralkraftsaccelerationen mw2/r enligt

 

                                                               F=ma=mw2/r=(w2/rm2)m2m=(w2/m2)m2m/r=(w2r/m2)m2m/r2=Gm2m/r2

 

med G=6,67 t11 JM/(KG)2 (uppmättes första gången 1798 av Henry Cavendish). Kraften gäller med r från tyngdpunkten, vilket beskriver ett sfäriskt gravitationsfält (F).

 

 

elektromekanikens grundbegrepp

ELEKTROMEKANIKENS GRUNDBEGREPP

Genom analogier mot gravitationens begrepp (laddningen Q motsvarar massan m) ges motsvarande begrepp i elektrofysiken:

 

                                                               konvergenskraften                  F          = ma = Gm2m/r2          (gravitationen)

                                      motsvarande     divergenskraften                     F          = ma = k(Q/r)2             (elektriciteten)

                                                               gravitella fältstyrkan              a           = Gm2/r2

                                      motsvarande     elektriska fältstyrkan            X          = kQ/r2;

                                                               gravitella potentialen             w2         = G(m2/r)

                                      motsvarande     elektriska potentialen            U          = k(Q/r) = Fr/Q = E/Q;

                                                               konvergenspotentialen           w2         = EG/m

                                      motsvarande     divergenspotentialen              c2          = Ec/m;

                                                               gravitella energin                   EG        = Gm22/r=mw2 (konvergensenergin, E=Fr, se gravitationslagen)

                                      motsvarande     divergensenergin                     Ec         = kQ2/r = mc2 = UQ;

 

Explicit i elektrofysiken definieras begreppet elektrisk strömstyrka (I) enligt I=Q/T.

Därmed kan spänningen U i elektriska kraftlagen också skrivas formellt genom de fysikaliska storheterna

U = Rc(Q/r) = R(r/T)(Q/r) = R(1/T)(Q) = R(Q/T) = RI ;

U = RI

Sambandet kallas traditionellt för Ohms lag.

 

 

 

 

 

                                                                                               Ljusets massberoende eller ljusets gravitella beroende eller divergensens gravitella beroende, kraftvektorledet

 

 

ljusets gravitella beroende

DGD (Divergence’s Gravitational Dependency)

Från GRUNDFORMEN FÖR LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

Se även grundbegreppen med divergens (tillståndet i rymdpunkten ds) och ljushastighet (medelvärdet över rymdintervall)

från LJUSETS OPTISKA ACCELERATION.

 

 

Situationen i rymdpunkten P(ds) med divergensen c på avståndet r från Jordmassans tyngdpunkt (m2).

 

 

beskrivning

Toppdivergenskraften Fc0=ma=m(c0/dT) = konstant med toppdivergensen c0 som ger c=Fc0dT/m visar formellt ett minsta m som ger ett största c enligt c0=Fc0dT/m=a·dT. Dvs., c0 ges med noll inverkan från massan. Då kan ett typ

kraftvektorledet Fc0 = Fc + FG ses gälla som formen för ljusets gravitella beroende: g-kraften (EG) motverkar toppdivergenskraften (Fc0) som ger den lokala divergenskraften (Fc); Fc0 och därmed c0 bevaras således konstant och helt oberoende av gravitationens inverkan. Motsvarande energiled blir tvunget

 E = Ec + EG

som efter eliminering av gemensamma massan ger v2=c2+w2=cc0 (se illustrationen nedan med Cheops Rektangel).

 

       Cheops Rektangel. Hur c beror av m från w2=Gm2/r. Sambanden ger v2=c2+w2=cc0 enligt (c=d, c0–c = b),

w/c=b = (c0–c)=d/w ;       w2 = cc0–c2  .............     Cheops Rektangel, cb=w2

v/c0   = c=d/v ;                v2  = cc0 = c2+w2

energi- och krafthärledningarna

HÄRLEDNING

Summan av energierna divergens (Ec=mc2) och konvergens (EG=mw2) ger alltså mc2+mw2=m(cv)2=Ev; c2+w2=cv2. Med divergensens variation från c0 till 0 ges via Cheops Rektangel (bd=h2) ekvivalent c2+w2=v2=cc0 som ger c2=cc0–w2 eller c/c0=1–w2/cc0 med lösningen

[±(c–c0/2)]2 = | (c0/2)2 – w2 |, analogt divergensens gravitella beroende (DGD). Med

c/c0=1–w2/cv2 ges c=c0–w2c0/cv2 ; med substitutionen (R0k/R0k=1) fås
R0kc = R0kc0 – w2R0kc0/cv2 där R0kc=Fc och R0kc0=Fc0 som ger Fc = Fc0 w2R0c0k/cv2; Eftersom Ev=mcv2, m=Ev/cv2, ges med Ev=Fvr=Fc0r=R0c0kr ekvivalenten (m/r)=(Ev/cv2)/r=R0c0kr/cv2r=R0c0k/cv2, och därmed
w2R0kc0/cv2 =w2(m/r) = FG = (Gm/r)(m/r). Och alltså gäller KRAFTVEKTORLEDET Fc = Fc0 FG för ljusets gravitella beroende; toppdivergensen c0 bevaras konstant oberoende av massans-gravitationens inverkan.

Härledningen till divergensens gravitella beroende kan alltså göras valfritt utifrån vilkendera delen med energin eller kraften.

 

 

ljusets gravitella beroende, statiska tillståndets fysik (expansiva-kontraktiva tillståndet behandlas i särskild del)

RESULTATREDOVISNING allmänna samband:

LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

 

 

 

En kropps tyngdpunkt är den punkt i kroppen där divergensen är som störst. Se även i efterföljande absoluta metriken.

 

statiska delen allmänna samband

LJUSETS (eg. divergensens) GRAVITELLA BEROENDE ENLIGT RELATERAD FYSIK

resultatredovisning DGD

             c/c0       = (1/2)(1 ± Ö | 14w2/c02 | ) med + från c0 till c0/2 och från c0/2 till 0 eller mera exakt

             c/c0       = (1/2)(1 + Ö  14w2/c02 )        från c0 till c0/2        cirkeln

             c/c0       = (1/2)(1Ö  4w2/c02 1 )        från c0/2 till 0         hyperbeln

 

             w2         = Gm2/r = r2(4pGr/3) idealt homogen täthet r

 

visar hur ljushastighetens lokala värde c (divergensen) avtar idealt från en homogen kropps tyngdpunkt (c0) och utåt kroppsranden med växande g-potential w2=Gm2/r. För en himlakropp (ideal sfär) med homogen täthet (r=3m2/4pr3, m2=r4pr3/3) tillväxer w2 med r2 enligt w2=Gm2/r=G(r4pr3/3)/r=r2(4pGr/3) ut till kroppsranden. Därefter, vidare utåt, avtar g-potentialen w2 med r enligt w2=r–1(Gm2). Illustrationen ovan visar dessa delar genom de heldragna kurvorna för en ideal sfärisk kropp som inte expanderar eller kontraherar och som har en medelmässigt homogen täthet vars g-rand håller exakt c=0. Den streckade kurvdelen (himlakroppens inre) visar till jämförelse Einsteins samband, se nedan, vilket samband dock bara delvis har en klar innebörd (delen över den lilla markerade korspunkten är här uppskattad).

 

statiska tillståndets samband med ensam kropp speciellt med absoluta metrikens giltighet f/f0 = c/c0 ;  c0/f0 = c/f = d0

 

Föregående ovanstående graf, här på omvänd form. Se även potentialbarriären.

 

w2         = r2(4pGr/3)  ....................................    innanför sfärytan, homogen täthet r=3m2/4pr3, blå grafdelen

w2         = r–1Gm2  ...........................................   utanför sfärytan, orangea grafdelen

c           = (c0/2)[1 ± Ö | 14w2/c02 | ]  ..........     ljusets g-beroende enligt relaterad fysik

c/c0       = (1/2)(1 ± Ö | 14w2/c02 | )   ...........    med w = rÖ 4pGr/3 innanför och w = Ö Gm2/r utanför.

 

a lokala accelerationskonstanten

a innanför klotskalet     = r(4pGr/3)     ;  r       = 3m2/4pr3       tätheten (r i Symbol), homogen sfär

a utanför klotskalet       = Gm2/r2          ; m2          =                       centralmassan

G                                   = 6,67 t11 JM/(KG)2                             universella gravitationskonstanten

jämförelse med modern akademi

JÄMFÖR MODERN AKADEMI (Einsteins samband nedan):

 

 

grundform relaterad fysik  ............   c/c0=[1–w2/cc0]

grundform Einstein  ....................   c/c0=[1–w2/c2] (Einstein tillät inte c=0, tidens upphörande enligt honom)

                                                   ref. McGraw-Hill SCIENTIFIC ENCYCLOPEDIA Edition 1970(-) Light p570

 

SKILLNADEN MELLAN MODERN AKADEMI OCH RELATERAD FYSIK-MATEMATIK

 

 

Skillnaden mellan c0E (EINSTEIN) och c0T (RELATERAD FYSIK) i våra regioner för den som vill kontrollera

c/(1–w2/c2)=c0E

——————— = [(1[w/c]2)(1+[w/c]2)]–1 = (1[w/c]4)–1 gäller (i begränsad mening) endast till max w=c

c(1+w2/c2)=c0T

är helt försumbar. För Solvärdet t.ex. ligger skillnaden i nittonde decimalen.

 

 

 

 

resultatredovisning DGD

RESULTATREDOVISNING FRÅN HÄRLEDNINGEN TILL LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE allmänna samband:

LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE

bevarandet av c0

 

Naturkonstanten c0 bevaras oberoende av gravitationens inverkan.

 

Vi ser att lösningen [±(c–c0/2)]2 = | (c0/2)2 – w2 | till energi och kraftleden i härledningen till ljusets g-beroende tecknar bilden av en del cirkel (w2+c2=c02, högra delen i figuren ovan) och en del hyperbel (w2–c2=c02). Slutresultatet i denna manöver är, som vi ser, att referensenheten c0 bevaras oberoende av magnituden för den resulterande divergensen c, oaktat denna är positiv (cirkeln) eller negativ (hyperbeln); För hyperbelns del flyttas hela ”c0-pinnen” med för varje w-värde, enligt hyperbelns karaktäristik: c0 bevaras konstant, oberoende av gravitationens inverkan.

negativ divergens

RESULTATREDOVISNING FRÅN HÄRLEDNINGEN TILL LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE allmänna samband:

NEGATIV DIVERGENS

Någon negativ ljushastighet kan vi (veterligt) inte härleda. Vad som däremot är uppenbart, är att bevarandet av c0 med i princip obegränsat växande gravitation kräver negativ divergenskraft enligt föregående härledda

KRAFTVEKTORLEDET Fc = Fc0 FG. Är t.ex. Fc0 = FG måste tvunget Fc vara noll. Och på samma sätt om FG härifrån växer ytterligare, vilket resulterar i negativt Fc i bevarandet av c0 som ovan. Den negativa divergensen måste alltså finnas av princip som en faktor tillhörande divergenskraften för att kraftverkan i motsvarande energiled ska gälla. Einstein kunde inte härleda den delen, eftersom enligt honom ”tiden upphör” vid c=0. Se även Einsteins ekvation.

 

 

 

absoluta metriken

RESULTATREDOVISNING FRÅN HÄRLEDNINGEN TILL LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE allmänna samband:

ABSOLUTA METRIKEN

all existerande massas samlade tyngdpunkt beskriver orten för ljusets topphastighet, och endast där

 

KRAFTVEKTORLEDET Fc = Fc0 FG i härledningen till ljusets gravitella beroende garanterar att ljushastighetens absolut högsta möjliga värde (c0) bara kan finnas i tyngdpunkten P0 för all existerande massa enligt FG=0 som ger Fc = Fc0.

 

Denna detalj uppställer åt oss föreställningen om en i området för P0 fast, ideal metrik (xyz) med ett fast förhållande mellan distans och tid enligt (d/T=c)0 och som, om den antas, utsäger att en bestämd distans d i (det närmaste området för) P0 också är samma bestämda distans på alla möjliga ställen utanför P0. Denna grundpremiss med en fast (ideal) metrik som gäller överallt i xyz-rummet leder oss fram till den märkliga konsekvensen att ljushastigheten utanför P0 och med hjälp av atomklockor inte kan mätas absolut, se sambanden nedan, eftersom också våglängderna (d=cT) i atomsvängningarna ändras med gravitationen om c gör det:

 

Absoluta metriken innebär att ljushastigheten INTE kan mätas absolut med hjälp av atomklockor därför att också atomernas svängningar ändras proportionellt med gravitationen (se frekvensens g-beroende nedan). Nettoresultatet blir ett och samma c-värde oberoende av det verkliga lokala c-värdet: om detta är mycket lägre än toppvärdet c0 svänger också atomerna i motsvarande grad långsammare så att likväl toppvärdet c0 visar sig enligt

c/c0=T0/T=f0/f  ........................  frekvensen f ändras omvänt divergensen c med varierande lokal gravitation

med absoluta metriken (som endast gäller idealt i lokalen för c0, fast vi [oegentligt, hypotetiskt] idealt låter den lokalen omfatta all föreställningsbar rymd)

cT=d0=c0T0

Olika ljushastigheter kan alltså INTE påvisas med hjälp av atomklockor. MEN ändringarna i atomklockstiden själv som följd av olika lokala g-potentialer kan dock påvisas på olika höjd över Jordytan. Ett excellent exempel finns i GPS-exemplet (Global Positioning System).

 

 

frekvensens g-beroende

Frekvensens gravitella beroende eller

 

ABSOLUTA METRIKEN framställer ekvivalenterna cT=d0=c0T0 med  c/c0=T0/T=f0/f, T=1/f  i enlighet med GcQ-teoremet (gravitationens absolutverkan) och särställer därmed en idealt absolut referens för toppdivergensen c0 som orten för all totalt existerande massas tyngdpunkt

 

ABSOLUTA METRIKEN cT=d0=c0T0=c/f=c0/f0 betyder ENLIGT RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK (se från atomtriangeln) att c0=d0/T0 bara kan finnas i g-centrum för all existerande massa (eg., i differentialer c0=dd0/dT0) och endast där, se ljusets gravitella beroende, samt att såväl den lokala ljushastigheten (c) som atomtiden (frekvensberoendet, eller, atomens inre elektromagnetiska svängningar via den lokala ljushastigheten c som funktion av gravitationen) avtar med växande avstånd från tyngdpunkten c0 (generellt avtagande elektromagnetisk aktivitet). Den atomära klockfrekvensen, inte tiden själv, varierar med höjden över Jordytan.

 

Albert Einstein (se Einsteins Ekvation) kunde inte härleda ljusets g-beroende i samtidigt bevarande av naturkonstanten c0, oberoende av gravitationen, eftersom han varken tillät såväl ingen (0) som negativ lokal divergenskraft. Det är endast genom kraftvektorledet Fc = Fc0 FG som en sådan ekvivalent kan härledas, och den ingår inte i Einsteins tankevärld. Se vidare nedan i v+ic-felet.

 

 

 

LJUSVÄGARNA I GRAVITATIONEN

RESULTATREDOVISNING FRÅN HÄRLEDNINGEN TILL LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE allmänna samband:

LJUSVÄGARNA I GRAVITATIONSFÄLTET

 

 

En linjeväg för divergensen har ingen självständig koppling till mekaniken eftersom divergensen ges punktlokalt av gravitationen. Eftersom divergensen alltså beror av gravitationen, måste man söka linjevägen för en ljusstråle i själva g-fältet, nämligen som en av gravitationen redan fastställd tillståndsväg, ”en redan upptrampad stig” (som ljuset sedan följer som vattnet en redan lagd ränna).

   Vi kan i grunden inte ange några bestämda ”riktningsvektorer” för divergensen i en rymdpunkt eftersom riktningen är giltig med samma styrka ”åt alla möjliga håll”. Vi kan ange vektorn för divergenskraften kontra g-kraften vilket leder oss till sambandet för divergensens g-beroende (DGD), men den analysen berör ett kraftbegrepp i en fix rymdpunkt, ingen fysikalisk utsträckning. För att härleda en sammanhängande ljusväg måste vi alltså använda den redan befintliga mekaniken på ett sätt som konserverar divergenskriteriet. Det är mindre dramatiskt än det verkar.

 

JÄMVIKTEN mellan g-kraft och centrifugalkraft för en omloppskropp m på avståndet r kring en centralmassa m2 definieras inom mekaniken genom gravitationspotentialen w2=Gm2/r. Den är alltså oberoende av omloppskroppen m. Genom gravitationens absolutverkan kan därför g-potentialen uppfattas som ett tillståndsbegrepp. Det tillståndsbegreppet för gravitationen definierar alltså hela den gravitella sfäriska ekvipotentialytanr från m2 i varje möjlig tidpunkt.

 

 

De olika möjliga omloppsbanor kring en centralmassa i fysiken som uppritas av jämvikten med hänsyn till olika utgångshastigheter (v) i r-normalen, sammanfattas i CEPH-ekvationen nedan med de motsvarande grafiskt avbildade fyra klassiska banformerna illustrerade ovan,

             x = [2ry(1+e) y2(1e2)]1/2........................        CEPH-ekvationen

CEPH-ekvationen specificerar klassen kurvskaror som i fri rymd lyder under centralkraftens verkan, desamma som den celesta mekanikens fyra kurvtyper.

Excentricitetstalet e bestämmer banformen enligt 0>e>1, ellipser; e=0, cirkeln; 1>e>0, ellipser; e=1, parabeln; e>1, hyperbler.

r betecknar brännpunkten, eller höjden över x-axeln till fokalpunkten där centralmassan finns. För excentricitetstalet e och initialhastigheten v(0;0) gäller

             (v2r)/Gm21 = e = v2/w21

             v2 = (e+1)Gm2/r

 

Eftersom dessa kurvor täcker hela planrummet i varje snitt genom centralmassan via klassen alla möjliga värden på e, kan man misstänka att det också är dessa kurvor som helt idealt graverar ljusspåren i g-fältet med hänsyn till en enskild fristående, idealt sfärisk materiehomogen centralmassa.

 

MOTSVARANDE LJUSVÄGAR centrifugalkraftens eliminering

Enligt LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN (divergensens frihetssats) har divergensen med topphastigheten c0 som ljushastigheten ingen koppling till kinetiken. Det innebär att

 

·          divergensspåret eller ljusvägen är partikellös, samt att

·          divergensspårets genomlöpande utvecklar ingen centrifugalkraft.

 

För att söka en möjlig lösning till hur en ljusväg bryts genom rymden i inverkan från en (idealt sfärisk homogen) centralmassa måste man alltså söka lösningar där centrifugalkraften är eliminerad. Detta realiseras genom att fördubbla g-kraften, analogt centralmassan,

 

 

 

            

Eftersom g-kraften F är direkt proportionell mot centralmassan, som för alla masskroppar motsvaras av en exakt balanserande centrifugalkraft, blir närmaste vägen för att eliminera den senare ekvivalenten att fördubbla den förra. Centrifugalaspekten elimineras genom att fördubbla G.

 

 

varigenom centrifugalkraftens komponent (F, se ovanstående illustration) försvinner. Därmed är divergenskriteriet uppfyllt och konserverat.

 

             v2 = (e+1)2Gm2/r

 

Banformerna som definieras av e tillhör mekaniken.

Ljusvägen karaktäriseras emellertid som nyligen påpekades inte av någon partikel i rörelse eftersom divergensen är partikellös och avgränsad till endast en rymdpunkt (P). Komponenten v måste alltså relateras på tillståndets princip överallt i hela g-rummet (alla möjliga ljusbanor är redan givna av g-fältet i varje möjlig tidpunkt) och därmed stillastående med grund i toppdivergensen c0.

 

Fördubblingen av centralmassan för CEPH-kurvornas anpassning till ljusvägarna innebär följaktligen att den mekaniska rörelsen (v) upphör och ersätts av tillståndet för toppdivergensen (c0). Vi studerar detta genom energierna.

 

Med obegränsat växande r i w2=Gm2/r [vi sätter r:=r(n®¥)] går w mot noll för given centralmassa. Därmed ges ett gränsvärde för gravitationsenergin dmw2 i den rymdpunkt P som motsvarar den mekaniska rörelseenergin (Ekin=mv2/2)den stillastående toppdivergensens form dmc02/2. Formellt gäller då

             r®¥ limes dmc02/2  = dmw2      = dmGm2/[r(n®¥)]

             m®0 limes dmc02/2 = dmw2      = dm(G/r)[m2/(n®¥)]

             dmw2 = dmc02/2  ............................       rörelseenergins divergensekvivalent

             w2=c02/2=Gm2/r = konstant  .........       g-potentialens divergensekvivalent

Sambandet tecknar alltså en impulsanalogi mv=m(c0/2) i rymdpunkten P. Den mekaniska impulsen mv i P på r från m2 motsvarar för ljusvägarna divergensimpulsen m(c0/2). Det är hela hemligheten. Mekanikens v motsvarar alltså i ljusvägarna den konstanta impulshastigheten c0/2. Då är

ljusvägarna i g-fältet

             c02 = (e+1)2Gm2/r  ........................       ljusvägarna i g-fältet

 

Därmed är ljusvägarna i g-fältet identifierade (ideal homogen sfärisk centralmassa m2 utan hänsyn till omgivande g-massor).

 

syntes

Ovanstående kan framställas i syntes, alternativt, som följer.

   Eftersom gravitationens inverkan på divergensen är obetingad, vilket betyder att g-potentialen av princip kan vara obegränsad, måste en koppling finnas till divergensen som bevarar dess principiella identitet oberoende av hur c varierar som funktion av w. Detta är speciellt tydligt i fallet c=0. Då alltså kopplingen måste avse en konstant kan vi utnyttja toppdivergensens c0. Substitueras denna motsvarande en mekanisk rörelseenergi (divergensens aktiva aspekt får inte finnas med i den matematiska behandlingen vid c=0, konstanten c0 måste alltså behandlas kinetisk) får man i fallet c=0

             EG= dmw2 = Gm2dm/r = dmc02/2  .........................        rörelseenergins divergensekvivalent

Det vill säga

             w2=c02/2=Gm2/r; 

             rc=0=2Gm2/c02=1,48427 t27 · m2

vilket alltså ger ekvivalenten w2=c02/2 för c=0.

Den kontinuerliga funktionen för c med avseende på w måste alltså innehålla denna detalj. Det gör den också:

I resultatet c/c0 = (1/2)(1 ± Ö | 14w2/c02 | ) tillämpar vi c=0 som ger

c=0;

c/c0                    = (1/2)(1Ö  4w2/c02 1)

0                        = 1Ö 4w2/c02 1

4w2/c02 1        = 1

4w2/c02              = 2

2w2/c02              = 1

w2                      = c02/2

 

Härledningen till ljusets g-beroende innefattar alltså (hur märkligt det än kan synas) centrifugalkraftens eliminering automatiskt.

 

 

 

Se vidare i

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING

Solrandsavböjningarna från år 1919: samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

 

 

 

 

 

Elektriska laddningen | Planckekvivalenterna

 

Figur 2 kopplar till modern akademi trots bevis enligt figur 1 från 1881, Michelson och Morleys interferometerexperiment ;

c och v kopplar inte i fysiken. Inte alls överhuvudtaget. Se utförligt från v+ic-felet.

 

 

 

 

aberrationen  c = dc/dr = [ |c024w2| ]–1/2Gm2/r2

 

 

a=c/dT

aberrationen

Fig:1

Fig:2

Fig:3

Fig:4

 

Planckekvivalenterna            se även ovanstående beskrivande figurer

 

 

 

DIVERGENSENERGIN E = mc2 och PLANCKENERGIN E=Jf med J=h=mnc0rn (se vidare i atomkärnan):

a = dv/dT ;  dv = c ;  a = c/dT ;  dE = dm a ds = dm c/dT ds = dmc ds/dT = dmc2 ;  E = mc2 = mclf = Jf

 

 

E = mc2 = hf ;  m/f = h/c2 = m0/f0 ;  m0/m = f0/f = (c0/l0)/(c0/l) = l/l0                                                                

m0c = m0l0 f0 = mcu = m(c–u) = m(l0 f0lu f0) = mf0(l0lu) = ml f0 ;  m0/m = f0/f = (c/l0)/(c/l) =l/l0 

m0 · c · l0 · f0 = Jf0 = m0c2 = E ; m0/f0 = J/c2 = m/f ;  m0/m = f0/f = (c/l0)/(c/l) = l/l0                                   

 

PLANCKEKVIVALENTERNA — figurerna UTOM 2. c och v kopplar inte i fysiken. v+ic saknar fysikalisk grund

 

 

 

PLANCKEKVIVALENTERNA

U åstadkommer en SEPARATION mellan ett MoveQ (+Dm, kan mätas med trådstrålerör) och ett RestQ

(Dm). Summan är noll. Massa kan INTE skapas. Fysiken innehåller inga massökningar på grund av rörelse.

 

Fig:3 se utförlig beskrivning längre ner

 

 

 

E=UQ ; U=(m–m0)(c2/Q)

n®¥

n = c/cu = r/y ;  cu anger återstående accelerationspotentialen

n=1

m0c = m0n · c/n = mcu = konstant

 

För att vrida c-pinnen från toppläget vid 90° krävs energi.

Energin ges av accelerationsspänningen U.

 

Fig:3 se utförlig beskrivning längre ner

 

 

Systemets massa och energi bevaras konstant:

 

 

m0c2 = mccu = konstant = E ;  (systemets egen inre energi)

 

c2 – cu2 = u2 ;  (cirkeln, r = c = konstant), u elektriska laddningens hastighet efter acceleration av U=E/Q=Ri=m·c2/Q

m0c = mcu = m · Ö c2–u2 = konstant, PLANCKIMPULSEN ;  u = c(11/[(UQ/m0c2)+1]2)0,5; u begränsas av c ;

m0/m = (1/c)Ö c2–u2 =Ö 1(u/c)2, PLANCK-IMPULSEKVATIONEN

 

Elektriska laddningen Q=Ö (m/R)(A/dT) garanterar att massändring inte finns i mekaniken därför att R inte finns där.

 

 

 

 

Planckekvivalenterna kopplar inte till mekaniska rörelsesystem.

Planckekvivalenterna gäller ENDAST för elektriska laddningar i U-system.

Planckekvivalenterna utskrivna således

 

             m0/m    =Ö 1(u/c)2 ..............     PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u

             f0/f        =Ö 1(u/c)2  .............     PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT i Qm ändras med växande u

             l/l0          =Ö 1(u/c)2  .............     PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT  i Qm ändras med växande u

 

 

 

utförligt

PLANCKEKVIVALENTERNA

Från härledningen till Q

 

 

PLANCKEKVIVALENTERNA

Differentialbegreppet från nollformsalgebran leder vidare via Q:

 

Med  fortsättning från resultaten av härledningen till den elektriska laddningen

Vi ser också, direkt, med förutsättningen (A/dT) given i Q, att Q är konstant endast under den förutsättningen att m och R varierar exakt proportionellt:

 

Eftersom R inte finns i mekaniken (v), gäller heller inte m-variationer där — bara i elektrofysiken. Märk väl.

 

Elektriska laddningen i elektriska experiment, där m och R varierar exakt proportionell enligt bevarandet av laddningen

Q=Ö (m/R)(A/dT), följer PLANCKEKVIVALENTERNA enligt syntesen i nedanstående figur 3.

   Termen ”Planckekvivalenter” har i denna presentation följande grund:

   Från Planckringen h=mnc0rn = 6,626 t34 JS = Plancks konstant med neutronkomponenterna mnrn och ljushastighetens toppvärde c0 benämns här generellt impulsen mc i atomära sammanhang också Planckimpulsen. Med vidare koppling, speciellt till Planckenergin E=hf, utkristalliseras en allmän form för de grundläggande samband som berör (speciellt) massfysiken och som därmed naturligt kan refereras till och kallas för Planckekvivalenter.

   Beskrivningen nedan ger grundlinjerna.

   Se även närmast ovanstående matematiska grundsammanställning.

 

 

Planckekvivalenterna

Systemets massa och energi bevaras konstant:

 

  Figur 3

 

m0 ändras entydigt till m=m0+Dm för MoveQ-delen via U med konstant Qc; RestQ erhåller sin negativa del (m=m0Dm) i försorg av det slutna elektriska systemets bevarande av massenergin i 

m0 = mccu = konstant = E

Ingen massa skapas, ingen massa försvinner. Märk den detaljen väl.

 

 

— Se även mera utförligt i MAFEM (Mass-Force Exchange Mechanism, massa-kraftutbytesmekanismen), där beskrivs utförligt den mera djupgående matematiska fysiken bakom ovanstående härledda massändringseffekt

— inom elektrofysiken enligt TNED.

 

beskrivning

SPÄNNINGEN U producerar en separation mellan ett MoveQ (+Dm kan mätas med trådstrålerör) och ett RestQ (Dm aldrig experimentellt uppmätt i fysikens historia). Summan är noll: Fysiken innehåller ingen massökning netto som följd av rörelse:

 

m0 ändras entydigt till m=m0+Dm för MoveQ-delen via U med konstant Qc; RestQ erhåller sin negativa del (m=m0Dm) i försorg av det slutna elektriska systemets bevarande av massenergin i 

m0 = mccu = konstant = E

Ingen massa skapas, ingen massa försvinner. Märk den detaljen väl.

 

Laddade partiklars acceleration

ELEKTRONENS MASSÖKNING INOM ELEKTROFYSIKEN

 

utförlig beskrivning

Figur 3

 

Efter elektrisk acceleration av laddningen Q med vilomassan m0 via spänningen U=E/Q=mc2/Q har Q massan m och laddningshastigheten u med en återstående accelerationspotential cu. m0 ändras entydigt via U med konstant divergens c.

Genom Planckimpulsen för laddningens vilomassa

m0c=m0n(c/n)=konstant=mcu

ändras m via U enligt m=m0n med den resterande accelerationspotentialen cu=c/n.

cu anger den resterande del av toppdivergensen c som Q kan accelereras på, och det gäller alltså att m0/m=cu /c.

Med c=konstant är 1/n trigonometriska y-projektionen 1/n=cu /c med vektorekvivalenten c = u+icu , analogt

c–u=icu , se även ovanstående figur 3. Med m0/m=cu /c i Pythagoreiska ekvivalenter ges då

(m0/m)2=(c2–u2)/c2=1(u/c)2 och därmed

 

PLANCKEKVIVALENTERNA (m0/m)2=(f0/f)2=(l/l0)2 = (c2–u2)/c2 = 1(u/c)2:

 

PLANCKEKVIVALENTERNA

 

(m0/m)2=(f0/f)2=(l/l0)2 = (c2–u2)/c2 = 1(u/c)2:

Planckekvivalenterna

 

 

f0/f         = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS FREKVENSEKVIVALENT               i Qm ändras med växande u

m0/m     = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS MASSEKVIVALENT                       i Qm ändras med växande u

l/l0          = Ö 1(u/c)2  .............    PLANCKENERGINS VÅGLÄNGDSEKVIVALENT            i Qm ändras med växande u

jämför r-teorins grundsamband:

T/T0     = Ö 1(v/c)2  .............    tiden avtar med växande v

m0/m     = Ö 1(v/c)2  .............    massan växer med växande v

d/d0          = Ö 1(v/c)2  .............    längden avtar med växande v

 

 

 

Delen (f0/f)2=(l/l0)2 framgår ur Planckimpulsen som ovan enligt (erinra c=lf)

 

 

                                                                                               m0c = m0l0f0 = mcu = m(c–u) = m(l0f0luf0) = mf0 (l0lu) = mlf0 ;  

                                                               m0/m = f0/f = (c/l0)/(c/l) =l/l0 | m0c=mlf0; m0/m=lf0/c=f0/f

 

 

PLANCKENERGIN E=Jf stammar från E = mc2 = mclf = Jf där E = mc2 är den nyligen härledda divergensenergin.

 

 

     Figur 4                                                                                                                                                                        

 

Figur 4 beskriver massökningen mera enkelt och direkt, med samma resultat som i föregående figur 3, här på komplex form enligt

mc = mu + im0c som direkt ger 1 = (u/c)+im0/m = (u/c)2+(m0/m)2; (m0/m)2=1(u/c)2

vilket vi ser är samma som föregående.

 

Se även i

SAMBANDET FÖR LADDNINGSHASTIGHETEN GENOM ACCELERATIONSSPÄNNINGEN

LADDNINGSHASTIGHETEN u FRÅN ACCELERATIONSPOTENTIALEN U I VAKUUM

u = c(11/[(UQ/m0c2)+1]2)0,5

 

 

 

praktiska observationer

Se vidare i

PRAKTISKA OBSERVATIONER

Experimentella bekräftelser på riktigheten i den relaterade fysikens och matematikens härledda begrepp

 

 

ELEKTRONENS MASSÖKNING

 

exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

EXPERIMENTELLA BEKRÄFTELSER PÅ LJUSETS FRISTÄLLNING FRÅN KINETIKEN

 

M&M:s experiment, uppdagandet av v+ic-felet

 

LJUSETS GRAVITELLA AVBÖJNING

 

Solrandsavböjningarna från år 1919: samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

ABERRATIONEN från James Bradley 1725

 

Ljusvägens gravitella beroende genom olika lokalt dominanta g-system med inbördes lägesändringar

 

DEN KOSMISKA PARTIKELSTRÅLNINGEN

 

de experimentella bevisen för multipla c: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

GPS-EXEMPLET: exakt samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

Verifierande praktiskt räkneexempel som visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.

 

PLANETERNAS PERIHELIEROTATION

 

samma matematiska samband, helt skilda teorier

 

UNIVERSUMS EXPANSION: samma observationsdata, en annan dopplermatematik

 

resultatet visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.

 

FIZEAUS EXPERIMENT: ljushastigheten genom strömmande vatten

 

resultatet visar att fysiken förklaras av Planckekvivalenterna, inte relativitetsteorin.

 

 

 

 

 

Einsteins mc2

Einsteins mc2

 

Albert Einstein härledde, enligt källan nedan, mc2 ur »impulsekvationen» m0/m=Ö 1(v/c)2 och som i sig framkommer från vc-resultanten i v+ic-felet ovan. Citatet nedan från FOCUS MATERIEN 1975 s84:

 

 

”Man kan visa att massan hos en kropp som rör sig med hastigheten v enligt relativitetsteorin ökar med hastigheten så som anges av ekvationen

 

                          m = m0 · 1/Ö(1b2)

 

där m0 är kroppens s.k. vilomassa. Fenomenet brukar kallas relativistiska massökningen och är väl bekräftat experimentellt, främst genom studiet av elementarpartiklar som accelererats till hög energi.

Genom att skriva om detta uttryck med hjälp av en så kallad serieutveckling, införa kvoten v/c i stället för b samt multiplicera ekvationens båda led med c2 får man

 

                          mc2 = m0c2 + (1/2)m0v2 + termer av högre ordning

 

Andra termen till höger om likhetstecknet kan identifieras som kroppens kinetiska energi enligt den klassiska mekanikens lagar. De övriga termerna måste också ha dimensionen energi, och Einstein drog en slutsats som skulle få oanade följder för varje människa på jorden, nämligen att den första termen i det högra ledet måste representera en energimängd som på något sätt var bunden i form av massa.”

FOCUS MATERIEN 1975 s84

 

 

Med hjälp av Binomialteoremet kan vi studera närmare vad källan ovan antyder och därmed mera noggrant studera Einsteins utveckling:

 

 

BinomialTeoremet, vi studerar vad citatkällan antyder:

(a+b)n                           = an[1 + n(b/a) + n(n–1)(b/a)2/2! + n(n–1)(n–2)(b/a)3/3! + + (b/a)n]            ;

m0/m                              =[1(v/c)2]1/2 = (1– k)1/2                                                                                        ; 

m                                   = m0(1– k)–1/2                                                                                                        ;

(1+b)n , b = –k = –(v/c)2 , n=–1/2 ; sista termen (b/a)n utgår i BT med n<1                                 ;

(1– k)n                           = 1 + n(–k)                   + n(n–1)(–k)2/2! + n(n–1)(n–2)(–k)3/3! +

                                      = 1 + (1/2)(–k)                        + n(n–1)(–k)2/2! + n(n–1)(n–2)(–k)3/3! +

                                      = 1 + (v/c)2/2                + n(n–1)(–k)2/2! + n(n–1)(n–2)(–k)3/3! +

                                      = 1 + (v/c)2/2                +

mc2 = m0c2(1– k)–1/2      = m0c2 + m0v2/2            +

 

 

 

 

 

Titta alltså återigen på utvecklingen från Planckekvivalenterna:

 

m0c=m0n(c/n)=konstant=mcu

m0c=mcu

m0c2=konstant=mccu INGEN MASSÄNDRING SKER I NETTO. Ingen massa skapas. Ingen massa försvinner.

m0c²=KONSTANT=mccu=mc(c²–u²)1/2

Den detaljen framgår INTE explicit ur DEN ISOLERADE matematiken för BT, serieleden ovan. Jämför

 

m0c³/cu= mc² = m0c2 + m0u2/2 + …, u = c(11/[(UQ/m0c2)+1]2)0,5 , u ¹ v

 

ALGEBRAN innehåller explicit ingen information om fysiken. Serieutvecklingen ovan är »början i fel ände».

 

 

PotentialBarriären: PlanckEkvivalenternaNuklidbarriärenLjusets Gravitella BeroendeAtomkärnans härledning

potentialbarriären, inl.

POTENTIALBARRIÄREN ¦ Compiled Synthesis

              

Ljusets gravitella beroende tillämpat på den elektriska laddningen (Q) ger av princip POTENTIALBARRIÄREN eller den elektriskt laddade massringens energizon. Energizonen talar om var någonstans av princip i massan som en yttre elektrisk fältkraft griper tag i en elektrisk laddning.

 

 

Sambandsformerna nedan skall inte ingå i den moderna akademins lärosystem på grund av skillnaderna i teoretiska utgångspunkter för härledningen till ljusets gravitella beroende (se Einsteins ekvation). Emellertid (efter visst genomläsande) ingår sambandsformen nedan rc=0 = 2Gm2/c02 i modern akademisk litteratur under benämningen Schwarzschildradien [ref. BONNIERS ASTRONOMI 1978 s115sp1m], men det resonemang man för där har ingen koppling till den här presentationen.

 

 

principalpartikeln

Från LJUSETS GRAVITELLA BEROENDE, hyperbeldelen

c/c0=(1/2)[1 Ö (2w/c0)2 1 ] ges med c=0 utvecklingsleden; 1=Ö (2w/c0)2 1; 2=(2w/c0)2; 2=4w2/c02; 1=2w2/c02=2(Gm2/rc=0)/c02=2Gm2/rc=0c02, varav

             rc=0 = 2Gm2/c02 = 1,48427 t27 · m2  ........................      massans nolldivergensradie, M ;  för varje m finns ett motsvarande rc=0

Med obegränsat avtagande centralmassa m2 exponerar nolldivergensradien tydligen en principiell m2-massa, en »partikel» vars radie obegränsat närmar sig noll. Vi kan kalla den principalpartikeln.

Principalpartikeln leder oss till exakt principiell kunskap om hur den elektriska laddningen (Q) är konstruerad i förhållande till massan, samt var yttre elektriska kraftfält ingriper i Q: hur och var Q tas. Laddningens koppling till principalpartikeln beskrivs totalt av potentialbarriärens sex grafer:

 

potentialbarriären -- POTENTIALBARRÄREN:

 

                                      MASSANS PRINCIPIELLA STRUKTURGRUND

              POTENTIALBARRIÄREN stället där Q tas: w=c

                                      Ec=EG = mc2=mw2; c=w:

 

Potentialbarriärens sex funktionsgrafer

beskrivning

I elektriska kraftlagen F=Rc(Q/r)2 söker vi formen för potentialen U=Rc(Q/r) genom ljusets g-beroende (DGD)

c=(c0/2)[1±Ö | 14Gm2/rc02 | ] för en elektriskt laddad elementär principalpartikel (Q) genom det sfäriska gravitationsfältet.

Potentialen U på r från Q (potentialimpulsen vid r genom divergensen) ger analogt motsvarande laddningstrycket (impulsen U) utanför den laddade partikeln.

För att finna funktionens karaktär endast med avseende på avståndet r från centralorigo med hänsyn till variationerna i c kan termerna idealiseras genom

             RQ=1=c0=4Gm2

Man får då

divergensen c = (1/2)[1±Ö | 11/r | ],

elektriska potentialen U = c/r,

g-potentialens rot w = 1/Ö4r, samt

divergenskraften Fc = c/r2.

Från härledningen till DGD framgår även formen för gravitationskraften FG genom FG = w2(R0c0k/cc0) = w2(R0k/c) = (w2/c)(R0k).

Med förenklingen (R=R0) R0k=1=c0 ges

konvergenskraften FG = w2/c = 1/4rc med w2=1/4r från g-potentialens rot ovan.

I DEN TRADITIONELLA SKOLBOKSFYSIKEN har man den motsvarande typformen för elektriska potentialen via ett konstant c som ger

skolfysiken U = 1/r.

 

Ovannämnda sex typfuktioner visas i illustrationen med referens till principalpartikeln. Härav framgår potentialbarriären — stället där Q tas: w=c. Laddningen Q tas där g-energin och c-energin är ekvivalenta: E=mc2=mw2 (formen för balans och jämvikt: konvergensen = divergensen). Potentialens maximum den egentliga potentialbarriären tecknar ett klotskal med radien 2,25 ggr principarpartikelns divergensnollradie [Umax=(9/8)/rc=0=(9/8)/0,5=2,25].

energizonen

ENERGIZONEN

c = c0/2 =cz

Med c=w insatt i grundsambandet c2+w2=cc0 från ljusets gravitella beroende, ges cc0=2c2som ger c0=2c och därmed EnergiZonen

             c = c0/2 =cz

principalringen

Eftersom kraftverkan grundas på ringformen genom centralaccelerationen mw2/r, gäller ovan härledda potentialbarriärrens principfunktioner explicit direkt för ringen med kraftverkan i ringplanet. Under-ovanför detta blir förhållandena annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

FORTSÄTTNING

 

 

FYSIKBESKRIVNINGEN i UNIVERSUMS HISTORIA fortsätter härifrån i Fysikens 7 Principer; denna del var från början tänkt att ingå i ett och samma dokument (Universums Historia). Men htm-dokument som man skriver OffLine blir lätt dryga (flera megabyte), och de måste delas upp för maximalt kort uppladdningstid ONline (med sämsta möjliga maskinvara). Därför har delarna i efterhand måst sättas på skilda htm-dokument, vilket delvis har spridit ut (demolerat den ursprungligt tänkta) översikten relativt originalet.

   I inledningsdokumentet Universums Historia beskrivs hela ämnet mera övergripande med fysikens olika förgreningar och som kopplar till den separat avdelade syntesen i Fysikens 7 Principer.

 

 

Fortsätt i matematikbeskrivningen från stället med uthoppet som ledde hit till Elektriska Laddningen.

 

 

Matematiken för sin del, fortsätter i Formlagarna efter avsnittet om derivatan (som innehåller uthoppet som ledde hit, tillämpningsexempel på differentialbegreppet). Där ges en bastablå för de elementära derivata- och integralsambanden tillsammans med enkla utvecklingsexempel som beskriver och förklarar hur bastablån härleds. Efter Formlagarna följer sedan Den Högre Analysen som utgör slutmålet med den här presentationen: den allmänna formuleringen av fysikens alla möjliga variationer genom n:te ordningens varianter (konv. differentialekvationer) och deras lösningar — med vidare.

 

 

Editor2007XI14

 

 

 

 

 

 

Elektriska laddningen

 

innehåll: SÖK på denna sida Ctrl+F · sök alla ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

 

 

Elektriska laddningen

ämnesrubriker

                                     

 

innehåll

                                      ELEKTRISKA LADDNINGEN

 

                                      Ljusbrytningen i vatten · ljusets grundläggande fysik

 

                                                                            Ljusbrytningen

 

                                                                            Ljusets ändliga hastighet

 

                                                                            Ljusets optiska acceleration

 

                                                                            Ljusets absoluta acceleration

 

                                                                            Divergensen

 

                                                                            Ljushastigheten

 

                                                                            Divergensenergin

 

                                                                            Planckenergin

 

                                                                            Ljusets friställning från kinetiken, ljusfrihetssatsen

 

                                                                            Ljusets gravitella beroende grundform

 

                                                                            Kraftlagen

 

                                                                            Toppdivergensen

 

                                                                            Gravitationens absolutverkan

 

                                                                            Elektriska kraftlagen med elektriska laddningen

 

                                                                            Elektrisk laddningens härledning

 

                                                                            Elektriska kraftlagen, divergenskraften

 

                                                                            Elektriska laddningen

 

                                                                            Innebördet av dT

 

                                                                            GcQ-teoremet

 

                                                                            Superpositionsprincipen

 

                                                                            Elektriska fältet

 

                                      Gravitationslagen

 

                                                        

 

                                      Elektromekanikens grundbegrepp

 

                                                        

 

                                      Ljusets gravitella beroende

 

                                                                            Beskrivning

 

                                                                            Härledning

 

                                                                            Tyngdpunktens definition

 

                                                                            Resultatredovisning

 

                                                                            Jänmförelse med Einsteins ekvation

 

                                                                            Bevarandet av c0 oberoende av gravitationens inverkan

 

                                                                            Negativ divergens

 

                                                                            Absoluta metriken

 

                                                                            Frekvensens g-beroende

 

                                                                            Ljusvägarna i gravitationen

 

                                                                            Ljusvägarna i g-fältet

 

                                      Planckekvivalenterna

 

                                                                            Systemets massa och energi bevaras konstant

 

                                                                            Beskrivning

 

                                                                            Planckekvivalenterna

 

                                                                            Praktiska observationen

 

                                                                            Einsteins mc²

 

                                      Potentialbarriären

 

                                                                            Principalpartikeln

 

                                                                            Potentialbarriärens sex grafer

 

                                                                            Energizonen

 

                                                                            Principalringen

 

                                      Induktionen och magnetismen · i separat htm-dokument

 

 

 

 

referenser

 

t för 10, T för 10+, förenklade exponentbeteckningar

 

TNED

(Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller ToroidNukleära Elektromekaniska Dynamiken

 

 

 

 är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=mnc0rn, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED får därmed (således) också förstås RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED [Planckfraktalerna] i ATOMKÄRNANS HÄRLEDNING.

 

 

Senast uppdaterade version: 2024-09-09

*END.

Stavningskontrollerat 2007-11-10 | 2007-11-14 |

 

Rester

*

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se 

 

 

√ τ π ħ ε UNICODE — ofta använda tecken i matematiska-tekniska-naturvetenskapliga beskrivningar

σ ρ ν ν π τ γ λ η ≠ √ ħ ω → ∞ ≡

Ω Φ Ψ Σ Π Ξ Λ Θ Δ  

α β γ δ ε λ θ κ π ρ τ φ ϕ σ ω ϖ ∏ √ ∑ ∂ ∆ ∫ ≤ ≈ ≥ ˂ ˃ ˂ ˃ ← ↑ → ∞ 

ϑ ζ ξ

Pilsymboler, direkt via tangentbordet: Alt+24 ↑; Alt+25 ↓; Alt+26 →; Alt+27 ←; Alt+22 ▬

Alt+23 ↨ — även Alt+18 ↕; Alt+29 ↔

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PNG-justerad 2011-08-12

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se