MATEMATIKEN|AllaTal — UNIVERSUMS HISTORIA | a production 2008XII22 | Efter sammanställningar från 1987IX27 | Senast uppdaterade version: 2011-10-10 · Universums Historia

 

innehåll denna sida · webbSÖK äMNESORD på denna sida Ctrl+F · sök ämnesord överallt i  SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

 

 

 

 

generalgenomgång | GRÄNSVÄRDE | UPPRÄKNELIGHET | TANGENSKVADRATEN | ref. KALKYL_0.doc |  i sammanställning för Universums Historia

 

 

 

Oändlighetsbegreppet · Gränsvärdesbegreppet · Kontinuitetsbegreppet

 

Alla tal

 

Relaterad matematik, kort beskrivande ordlista

 

integral:

intervall — enhet utan delar, samma som kontinuitet

 

gränsvärde:

endera ändpunkt i ett intervall som fragmenterar — uppdelas — obegränsat; skillnaden integral-gränsvärde (processen) är differensen 1/An(A–1) i reciproka geometriska serien

 

oändlighet:

mängdoberoende

 

kontinuitet:

enhet utan delar, samma som integral — varande (utsträckning) utan avbrott — kan inte beskrivas, förklaras eller definieras med uppräkneligheter, se fullständig förklaring i Zenons Teorem

 

inledande beskrivning

Se även hel långfilm 1tim29min direkt på webben från BBC FOUR

 

[http://www.supranaturalis.se/index.php?option=com_seyret&task=videodirectlink&Itemid=40&id=1689],

Philosophy, Physics, Mathematics - Dangerous Knowledge (BBC FOUR)

— 1 tim 29 min, bara på engelska dock.

 

Filmen handlar om ’den moderna akademins matematiska pionjärer’ Cantor (kontinuumhypotesen), Gödel (ofullständighetsteoremet), Boltzmann (termodynamiken, entropibegreppet) och Turing (vår tankenatur). Bra och tydlig berättning, snyggt foto, lugn stämningsfull musik (flera av personödena är rejält tragiska).

 

Elevernas oändlighetskunskaper är bedrövligt dåliga — inte elevens fel utan lärosystemets enligt den här framställningen; eleven, inte lärosystemet, har rätt utgångspunkt.

Vi studerar hur.

 

Speciellt begreppen oändlighet, gränsvärde och kontinuitet är erkänt svårbemästrade områden i vetenskapshistorien; På webben finns (åtminstone Januari 2009) en (svensk) forskningsrapport som tydligt påpekar den allmänna bristen på gymnasieelevernas uppenbara problem med att förstå — kunna relatera — innehåll och betydelse i de mycket centrala och avgörande grundbegreppen oändligt · gränsvärde · kontinuitet;

 

LÄRARUTBILDNINGEN — oändlighetsbegreppet

[http://eprints.bibl.hkr.se/archive/00001968/01/Exarb_Christian_Thifors.pdf] Hösten 2007,

Gränsvärden — en oändlig uppgift,

Högskolan Kristiansstad, Christian Thifors

Om gymnasieelevernas begrepp om gränsvärden, kontinuitet och oändlighet — mycket dåliga baskunskaper, förstår inte

 

Situationen för elevens del förvärras, emellertid, av dels den här typen,

 

”Om ett irrationellt tal är sådant att man ej kan geometriskt konstruera en motsvarande punkt, postulerar man dock existensen av en sådan punkt.”

MATEMATISK ANALYS Malmquist (Natur och Kultur) 1951 Inledning s4mö

 

och dels av den här typen (ur ovanstående rapport), den på sitt sätt allvarligaste,

 

Ur forskningsrapporten, s8 (texten kan inte kopieras), fetstilen och ev. länkmarkeringar min markering:

 

”Enligt Davis och Vinner (1986) kan skapandet av mentala bilder försvåra förståelsen för oändlighetsbegreppet. Detta eftersom elever tenderar till att se att allt har en början och ett slut. Även Tall och Vinner (1981) menar att man inte ska försöka skapa mentala bilder när det gäller förståelse för kontinuitetsbegreppet, utan att man istället ska behandla beviset. Annars kan det lätt bli som i exemplet som Tall och Vinner (1981) visar med funktionen f (x) = 1/x som inte är definierad i x=0. Den är trots sitt, se figur 1, utseende kontinuerlig i sitt definitionsområde.”;

 

 

;

MODERN AKADEMI HAR ANDRA REFERENSER ÄN DE NATURLIGA — relaterad beskrivning

;

Relaterad matematik: funktionen är bruten i variabelpunkten x=0; funktionen saknar entydig utsträckning där; Funktionen är diskontinuerlig med referens till avbrottspunkten x=0;

Så uppfattas funktionen också spontant av eleverna.

 

— Se även EXAMINERINGSEXEMPEL till jämförelse, där ges olika typexempel på ”trixiga funktioner” i ljuset av deras kontinuitet.

— I modern akademi finns emellertid inte den distinktionen därför att kontinuitetsbegreppet definieras med referens till variabelintervallet (x), nämligen som ”en avbildning från X till Y” [MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s131sp1mn Funktion];

— I relaterad matematik däremot, där konstanter inte agerar funktioner och därför heller inte kan bilda integraler (IFIK), är kontinuitetsbegreppet (Se Zenons Teorem) förbehållet integralens definition, se från ATOMTRIANGELN; enhet utan delar. En funktion är i relaterad matematik (således) en byggnad (kurva). Finns ett avbrott som tydligt utpekar någon tvetydighet i funktionens utsträckning från en viss funktionspunkt, är funktionen diskontinuerlig (där).

— Eleverna gör (på sätt och vis således) rätt, men motarbetas (mentalt) av ett lärosystem som inte framvuxit ur en strävan att härleda utan att uppfinna — typ ovan exemplifierat.

— Istället för att PREMIERA gestaltning, undertrycks den.

— Individerna utvecklas inte: de matas, tydligen, av;

— Alla kan SE att funktionen ovan är bruten (obestämd) i origo. Förmågan att relatera (individens naturliga sätt) och beskriva (lärosystemet i modern akademi) kommer emellertid i direkt konflikt eftersom modern akademi anser att ”funktionen är kontinuerlig i sitt definitionsområde”.

   Det finns ingen begriplighet i ett sådant påstående; det är varken relaterbart eller korrelerbart till det faktiska intrycket: associationen ges naturligt till två skilda positioner i x=0; en positiv, obestämd över y=0, en negativ dito. Beskrivningen är inte naturvetenskaplig.

— Speciellt kontinuitetsbegreppet i modern akademi blir (därmed) så komplicerat och svårt att förstå, att det bara kan framställas på bas av att HÄRMA ”vissa föregivna representanters utsago”. Ty, när allt kommer till kritan kan INGEN företrädare för modern akademi idag förklara sammanhangen: ingen förstår dem — därför att de är logiskt felgrundade, exemplet ovan; Se (även det remarkabla) citatet nedan.

 

Sidan 9n:

”Eftersom definitionen för gränsvärden är så svår, är det ingen idé att lära ut den.”.

Ja. Det står faktiskt så.

— Begreppen gränsvärde, kontinuitet, intervall, integral, punkt och oändligt är alla ytterst intimt sammanbundna med varje kunskapsrelaterad beskrivning av matematikens — logikens, filosofins — ämnen. Med ovanstående attityd lämnas emellertid eleven hopplöst utanför, spelar sedan ingen roll hur snygga undervisningsplanerna än är. Det saknas, tydligen, kunskap — i modern akademi.

 

— Rapporten instämmer också enligt följande:

Sidan 9n:

”Efter att ha tagit del av olika undersökningar verkar det som en djup förståelse för gränsvärden är sällsynt enligt Tall och Vinner (1981), Cornu (1981) och Sierpinska (1987).”.

 

 

och dels också, verkligen, av den här typen

 

“Integralen kan nu definieras som gränsvärdet av Sn

MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s197sp2m

 

— Här är begreppskollisionen kontinuitet-gränsvärde fullständig.

— I relaterad matematik (också oftast elevens spontana, okonstlade uppfattning) existerar inga gränsvärdesresonemang varken beträffande definitionen av integral eller derivata; integralen definierar enhet utan delar enligt härledningarna i ATOMTRIANGELN, som modern akademi tydligen inte känner till; derivatan definieras som ett entydigt punktbegrepp. Det finns heller inte upptaget i den modern akademins lärosystem

 

Följande generalgenomgång försöker belysa ämnet från den relaterbara (fullständigt förklarbara) matematikens (logikens) synvinkel, samt ger korsreferenser till begrepp, föreställningar och uppfattningar inom modern akademi.

   Speciellt genomgås Richard Dedekind (1831-1916) och Georg Cantor (1845-1918);

   Cantors uppfattning om decimaltalens uppräknelighet (oändlighetens begrepp) genomgås tillsammans med källcitat (se från DECIMALTALENS UPPRÄKNELIGHET) — då hans idéer så starkt kommit att prägla den moderna akademins lärostolar och vilket ämne är viktigt att känna till för den begripliga helheten;

   Dedekinds »punkt = intervall» blev också avgörande för den moderna akademins matematiska formuleringar, och är om något ett skolexempel på »avancerad strukturrationalisering av modern akademisk matematik» — källcitat ingår, se från Dedekinds Låda.

   Tangenskvadraten har tidigare inte omnämnts i htm-blocket Universums Historia.

   Här ges full beskrivning.

 

 

 

 

generalgenomgång | UPPRÄKNELIGHET | GRÄNSVÄRDE | OÄNDLIGHET | KONTINUITET | Alla Tal | ref. KALKYL_0.doc |  i sammanställning för Universums Historia

 

 

Alla tal 0 till ¥

Tangenskvadraten

 

 

Vi studerar tangenskvadraten som ovan, se tangenskvadraten:

Varje möjlig bestämd geometrisk mängd (GM) i enhetssystemet xy, vilket betyder varje bestämd position (P) 0®P för ett intervall som utpekas av de så kallade koordinaterna x och y, avbildat som ovan enligt tangenskvadraten, kan beskrivas genom en fundamental uppräknelighet (GM=N);

 

Uppräkneligheten (N) har av tradition kommit att kallas de naturliga eller hela talen

12345 … N. Denna del representeras av tangenskvadratens övre skala från 1 (övre höger) och vidare uppåt (utåt vänster), obegränsat (mot oändligt, ¥).

 

   Den återstående Klassen mellan 1 och 0 (GM=D) kan beskrivas som klassen decimaltal (D) — olika beroende på val av talbas (B) i det fraktala (decimala) positionssystemet;

   I vårt normala decimala talsystem med B=10, antar varje bestämt decimaltal D tydligen värdeformen

D = N·10n — typ 123/1000 = 0,123 = D = 0,d — med hela tal n från 1 och obegränsat uppåt och N större än 10n så att D alltid garanteras mindre än 1;

   ±-tecken frånräknat kan alltså alla möjliga bestämda tal (GM), tydligen, i tangenskvadratens ljus beskrivas såsom bildade genom två olika klasser — och förutsatt ett givet talsystem för den decimala representationen — enligt:

 

(1) heltal  ...............................     från 1 till ¥       N = 1 2 3 4 5 … N

(2) decimaltal  ..................     från 0 till 1        D = 0,d

 

Utöver dessa, finns inga andra

— bevis: tangenskvadraten som ovan.

 

Alla möjliga summerande par av (2) (mellan noll och ett) och (1) (från 1 och uppåt) bildar då enligt den ordnade uppräkneligheten i tangenskvadraten 0 till ¥ tydligen alla möjliga bestämda mängder (GM) mellan 0 och ¥;

   Intet bestämt tal existerar, tydligen, som inte omfattas av elementen (1) och (2) i GM;

   Alla möjliga individer eller ”tal” finns med som en sammansättning av alla möjliga hela tal (N) och alla möjliga decimala tal (D) med varje bestämt D som en bestämd kombination av siffrorna i talbasen B (siffrorna 012345… = 0-[B–1]), typ 0123456789 i fallet B=10, ±-tecken frånräknat.

 

 

MÅNGA FORMULERINGAR FRAMSTÅR HÄR REDAN SOM SJÄLVKLARA MENINGAR; DE FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, OCH LÄSAREN BÖR OCKSÅ KÄNNA IGEN DEM SOM SÅDANA, INGA KONSTIGHETER — MEN DE FINNS INTE FORMULERADE, ENS ELEMENTÄRT, I GÄNGSE LITTERÄRA VERK, OCH FRAMSTÄLLS DÄRFÖR HÄR ENBART TILL JÄMFÖRANDE STUDIUM — VAD LÄSAREN SJÄLV KAN HÄRLEDA FRÅN MATEMATIKENS GRUNDER. DETALJERNA FÖRBEREDER LÄSAREN FÖR PÅSTÅENDE FRÅN BL.A. CANTOR OCH DEDEKIND.

 

 

För de ”tal” som inte har någon GM, men som vi ändå kallar för tal, typ

p = 3,1415…, e = 2,718 …, 20,1, etc., finns ingen ändligt bestämd D-form, dvs., inget ändligt bestämt decimaltal existerar för dessa fall. Deras decimala representation — kombinationen av elementen 0-(B–1) inom alla möjliga decimalpositioner (B–n) — är dock naturligtvis garanterad även för dessa fall, vilket betyder att de ingår, ”finns med i listan över alla möjliga D”, och att de fördenskull nödvändigtvis inte behöver kunna anges med en exakt GM: Också N och n är i ständigt växande, obegränsat uppåt och är därmed också på visst sätt av typen ”obestämda”. De obestämda decimaltalen innefattas därför analogt på samma växande grund, enbart i kraft av de möjliga kombinationerna av sifferelementen i talbasen B, 0-(B–1).

 

alla decimaltal noll till ett

 

EXPLICIT alla möjliga decimaltal (D) 0-1

garanterat utan att någon enda individ tappas bort

— kan alltså ”listas” på principen

 

1.          0,000…0001  ........................    det absolut minsta decimala talet, närmast större än 0

2.          0,000…0002

3.          0,000…0003

4.          0,000…0004

5.          0,000…0005

N.         0,N  .......................................    det absolut största decimala talet, närmast mindre än 1 — eller andra möjliga*, större än 0

                                                                N = 999… = Bn–1, n®¥, B anger talbasen (B=10 i vårt normala fall)

* 0,N uttrycks då mera korrekt som D=0,d med D för en godtycklig decimal FORM (d, ledande nollor inkluderat) av beskaffenheten

D=N(10n) med n från lägst 1 och obegränsat uppåt och N större än (10n) vilket garanterar att alla decimaltal D=0,d blir mindre än 1.

 

 

Denna förberedande beskrivning fortsätter med Cantors motsvarande uppfattningar i

Georg Cantors Kardinalkombinatorik, eller Decimaltalens uppräknelighet.

 

 

 

 

 

GRÄNSVÄRDESBEGREPPET FRÅN TANGENSKVADRATEN

GRÄNSVÄRDESBEGREPPET                

— i relaterad matematik

 

                                                               Gränsvärde är endera av två ändpunkter i ett bestämt intervall

                                                               Se även termen limes.

 

Vi studerar hur.

 

 

 

Grundbeskrivning

Se även MATEMATIKEN FRÅN BÖRJAN

 

MED ENHETSINDELNINGEN av det matematiska xy-planet via cirkeln och linjen (passare och linjal), motsvarande rutat papper,

 

 

 

avbildas naturligt hela x(horisontella)y(vertikala)-systemets klass av kvadratiska enheter på varje enhet

— enheternas avbildning i enheten

— genom tangenskvadraten (y/x)

 

 

i form av en (linjär, fundamental) uppräknelighet (N);

 

KLASSEN HELA TAL (N) med |=1, ||=2, |||=3, ||||=4, |||||=5, …

bildas (som ovan, illustrerat) av enhetssystemet xy i det matematiska planet med grund i föreställningen om en UPPRÄKNELIGHET.

KLASSEN N bildar närmare bestämt det vi kallar för en oändlig — obegränsad — uppräknelighet.

— Klassen N besitter särskilda tecken (0123456789ABC…) eller symboler för varje mängd enheter, vilka vi också kallar hela tal 1, 2, 3, 4, 5, …, N.

   Se även i FUNKTIONSKLASSERNA.

 

Genom det likvärdiga begreppet om enheternas uppräknelighet 1, 2, 3, 4, 5, … N, följer

— således

— definitionen av KLASSEN — inte mängden — naturlig tal eller med samma innebörd de hela talen (N).

;

I enlighet med den obegränsat växande mängden enheter som avbildas i enhetskvadraten eller tangenskvadraten, ovan vänster,

växer tydligen uppräkneligheten 1 2 3 4 5 … N obegränsat

— övre skalan i tangenskvadraten nedan

— över varje uppräknelighetens möjliga gränser:

 

Med avbildningen av N från 1 och obegränsat uppåt säger vi att »N går mot oändligt (¥)», ”N®¥”;

 

Uppräkneligheten totalt för N når — följaktligen — aldrig begreppet om den överenhet (¥) vari uppräkneligheten försiggår, tangenskvadraten ovan vänster ikoniserad med skalor;

— Vi säger att »processen fortlöper oändligt» [från höger (1) mot vänster (¥), skalan överst med motsvarande inverser i skalan underst]

— detsamma som icke-ändligt: utan slut, ändlöst.

 

 

Gränsvärdet konvergensens avgörande kriterium

 

 

 

Begreppet gränsvärde i relaterad mening uppkommer — således — tydligen naturligt i lån från den nyligen beskrivna obegränsat utsträckta uppräkneligheten

1 2 3 4 5 … N = N växer (”går mot”) obegränsat = N®¥;

I ljuset av tangenskvadraten, figuren ovan vänster, får alltså begreppet gränsvärde en ytterst konkret och lättbegriplig förklaring:

 

 

                                                         gränsvärdesbegreppet

 

 

gränsen (¥), gränspunkten eller gränsvärdet bildas av — ÄR — endera av de bägge ändpunkterna i ett vanligt enkelt bestämt intervall (0-1)

— OM OCKSÅ intervallet kan påföras en uppräknelighet (N) som tillåts obegränsad utsträckning (¥), se tangenskvadraten som grundexempel

 

 

— vilket för alla bestämt ändliga gränsvärdespunkter betyder att N-tillväxten måste relateras inverterad typ 1/(n®¥) då i annat fall slutresultatet växer över alla gränser.

limes

För att ange att beskrivningen avser ett gränsvärde används beteckningen limes (gräns) eller (förkortat) lim.

 

EXEMPEL;

Markera intervallet 0-1; halvera successivt delen mot 1; fronten närmar sig — HAR — gränsvärdet 1, och processen fortlöper NATURLIGTVIS oförtrutet, oändligt, utan att någonsin komma fram till 1, vilket är gränsvärdesfunktionens, i detta fall halveringens, egenskap. Se även i Resttermen.

Gränsvärdet blir n®¥ limes 1/2 + 1/22 + 1/23 + 1/24 + 1/25 + …  1/2n = 1,

”gränsvärdet för halveringarna 1/2n med exponenten n som obegränsat växande är lika med 1”.

 

 

 

Med samma principiella mening kan (således) sedan varje geometriskt given bestämd mängd (GM) — varje bestämt given talpunkt (a) i tangenskvadraten, mellan 0 (ingenting) och överenheten ¥ (allt) — ”låna” överenhetens status i formen av ett gränsvärde

 

— men vi ser (direkt) att det måste ske till priset av att den oändliga processen avbildar en konvergens: slutvärdet får inte växa över alla gränser; värdeprocessen får inte vara divergent

 

— vilket i sig bara innebär att uppräkneligheten N®¥ (som ofta allmänt i denna presentation skrivs n®¥) sätts inverterat typ 1/(n®¥)

— och därmed värdet noll motsvarande gränsen för 1/(n®¥);

 

 

Allmänna praktiska exempel

 

GENOM DEN ÄNDLÖSA UPPRÄKNELIGHETEN (n®¥)

kan tydligen varje bestämd mängd (a) bilda en gräns som den specifikt formulerade uppräkneligheten aldrig kan uppnå.

 

 

 

 

 VI STUDERAR

Härledningen till gränsvärdesbegreppet

ENLIGT RELATERAD MATEMATIK

 

 

 

FRÅN GEOMETRISKA SERIEN i tangenskvadraten — se särskild härledning —

 

 

 

a + a2 + a3 + …+ an = (a – an+1)(1–a)–1, n=1®nåan = (an+1 – a)(a – 1)–1  .................     geometriska serien, a>1

ges via a=1/A reciproka geometriska serien

n=1®nå An = (A1)–1 – (An+1 – An)–1  ........................................................................     reciproka geometriska serien, A>1.

 

Skrivsättet n=1®n förenklar ”från n=1 (undre summaindex) TILL (®) n (övre summaindex).

 

EXEMPEL 1/9:

 

Betrakta därmed t.ex. bråkserien med A=10 och n successivt som –1, –2, –3, … –n enligt

1/10 + 1/100 + 1/1000 + 1/10000 + …; Med summatecken, index och reciproka geometriska seriens ekvivalent kan serien skrivas

                           1               1

n=1®nå 10n = —————

                           9      (10n+1 – 10n)

 

OM vi låter ”n växa obegränsat” är det uppenbart att hela sista bråket närmar sig noll obegränsat; I separat del kan vi likställa den delen med skrivsättet

 

                                 1

0     =     limes   ————

                            (n®¥)

 

”noll är gränsen (limes, konv. lim) då nämnarens talvärde (n) tillåts växa obegränsat (¥) i bråket 1/(n®¥)”.

Därmed är det uppenbart att varje reciproka geometriska oändliga seriesumma inte kan överstiga gränsvärdet

n=1®nå An = (A1)–1

— i exemplet ovan med A=10, lika med 1/9; gränsvärdet för reciproka geometriska serien A–nn växer obegränsat är lika med 1/(A–1).

   Genom att ersätta enheten (1) i täljaren med ett (godtyckligt) heltal (N) som en multiplicerande faktor får man motsvarande gränsvärden N/(A–1);

Exempel:

Gränsvärdet — punkten som processen aldrig kan uppnå — för den oändliga serien 2/10nn®¥ är 2/9.

 

 

Varje bestämd geometrisk mängd a=(GM) kan PÅ SÅ SÄTT — eller genom andra processformuleringar, och — genom uppräkneligheten (N) bilda ett gränsvärde i en process om, och endast då, (N®¥) och inget annat: tangenskvadratens huvudform.

— Det sker genom att »helt enkelt ersätta skaltermerna» i tangenskvadratens ”1” med ”0” — eller någon annan bestämd GM — och ”¥” med ”a”, samt uttrycka processen (vi ersätter N generellt med n) med motsvarande teckning GM®an®¥, typ GM®1/9 då n®¥ — eftersom principen i vilket fall är klar via tangenskvadratens huvudform.

 

Eftersom varje bestämt intervall (a), således, kan avbildas på den allmänna uppräkneligheten generellt N®¥, kan också vilka som helst kombinationer av summor sammansättas med givna GM — så att i princip vilka som helt gränsvärden kan uttryckas genom vilka som helst matematiska (operativa) sammansättningar.

 

 

 

Se även gränsvärdets betydelse och innebörd i särskild beskrivning i ZENONS TEOREM och HÄRLEDNINGEN TILL e.

 

 

 

För att begreppet GRÄNSVÄRDE ska fungera (n®¥) är det alltså alldeles tydligt att det på ett eller annat sätt —  alltid, undantag existerar inte — måste finnas en matematisk, obegränsad, serieform med den geometriska seriens ingredienser (xn) så att konvergensen garanteras mot den bestämda geometriska mängden, analogt gränsvärdet, (a).

— Enda möjliga talkällan för en sådan, allmän, konvergens är BINOMIALTEOREMET;

 

 

Binomialteoremet (a+b)n blir en talgenerator om n<1; Bevis: seriens summa kan aldrig överstiga (a+b)1=(a+b): serien är konvergent och obegränsad. Om serien inte beskriver en GM, existerar heller inget bestämbart gränsvärde eller gränspunkt för ”talet” eftersom serien är obegränsad.

Vi kan för alla sådana fall ändå betrakta serien som unik för just det ”talet”; seriens form skiljer sig från alla andra ”tal” genom en specifik metod för variabeln (x).

 

Reciproka geometriska seriens termer 1/An skrivs i termer av binomialteoremet (a+b)n med (t.ex.) b=0, a=A och n:=–n.

Likhetstecknet med kolon framför används här som ett tilldelningstecken då en viss variabel ändrar betydelse (för att spara på beteckningarna).

 

   Se vidare i FUNKTIONSKLASSERNA.

Där beskrivs också hur binomialteoremet formar de övriga serieformerna typ trigonometriska, logaritmiska och exponentiella.

 

 

GRÄNSVÄRDESBEGREPPET kan därmed ges en mera allmän förklaring, just i kraft av den reciproka geometriska seriens natur.

   Vi studerar en beskrivning till den förklaringen.

 

 

 

ALLA FÖLJANDE FORMULERINGAR FRAMSTÅR REDAN SOM SJÄLVKLARA MENINGAR; DE FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, OCH LÄSAREN BÖR OCKSÅ KÄNNA IGEN DEM SOM SÅDANA, INGA KONSTIGHETER — MEN DE FINNS INTE FORMULERADE, ENS ELEMENTÄRT, I GÄNGSE LITTERÄRA VERK, OCH FRAMSTÄLLS DÄRFÖR HÄR ENBART TILL JÄMFÖRANDE STUDIUM — VAD LÄSAREN SJÄLV KAN HÄRLEDA FRÅN MATEMATIKENS GRUNDER.

 

 

 

 

tillämpningar Resttermen

 

 VI STUDERAR resultatet av HÄRLEDNINGEN TILL

GRÄNSVÄRDESBEGREPPET ENLIGT RELATERAD MATEMATIK

 

 

 

 

 

Genom UPPRÄKNELIGHETEN i N — motorn som beskriver ett skeende som växer över alla gränser (n®¥) — uppkommer i motsvarande grad föreställningen om ett gränsvärde

— med exemplifierad grund i och kraft av den reciproka geometriska seriens natur; gränsvärdesbegreppet definition i relaterad matematik.

 

Begreppet om ett gränsvärde uppkommer således naturligt med referens till DET SOM ÅTERSTÅR sedan den divergenta talgeneratrisens term (n®¥) i 1/(n®¥) eliminerats

— och därmed endast den fasta bråktermens bestämda, fasta och ändliga värdeform återstår:

Uppställningen nedan utgör en fortsättning på exemplet i Härledningen till Gränsvärdesbegreppet;

 

                                                                                                                               resttermen

 

 

 

 

 

SKILLNADEN INTEGRAL-GRÄNSVÄRDE

Varje bestämt intervallintegral, enhet utan delar, bestämd geometrisk mängd — definierar också en Gränspunkt eller ett Gränsvärde;

Varje icke ändligt och konvergent skeende [typ a ± b/(n®¥)] som är värdemässigt bestämt närmar sig också oupphörligt en bestämd gränspunkt eller gränsvärde:

 

differensen 1/[An(A1)] = (An+1 – An)–1

eller Resttermen i reciproka geometriska serien

definierar skillnaden mellan integral och gränsvärde

 

GRÄNSVÄRDET SOM BEGREPP måste tvunget innefatta den oändliga processen [(n®¥)–1] för sin relevans, medan integralen som begrepp helt saknar processer, se även från ATOMTRIANGELN Integralbegreppet. Gräns-värdet (1/9) är abstrakt för den process 1/9 – (n®¥)–1 som definierar gränsvärdet;

— Ta bort generatorn (n®¥)–1, och intet återstår av begreppet gränsvärde;

— Utan att inlägga/associera till oändliga processer i sammanhanget, kan vi alltså aldrig tala om något sådant som ”gränsvärde”.

Gränsvärdesbegreppet innefattar alltså alltid tvunget en process. Integralen däremot — intervallet, den bestämda geometriska mängden — är helt utan process. Se utförligt i Integrala Exempel i Atomtriangeln.

 

I exemplet ovan blir det fasta intervallvärdet 1/9 själva gränsvärdet medan den evigt summerande gränsvärdesprocess som närmar sig 1/9, alltid, i evighet, blir summaledet i reciproka geometriska serien;

 

 

n®¥ limes n=1®nå 10n     = 1/9

 

 

Finns det ingen process (ingen summering existerar) att relatera någon variation i någon uppräknelighet till, existerar heller inget substrat för ett gränsvärde; gränsvärdesbegreppet kan bara komma ifråga om det existerar en icke ändlig uppräknelighet. Finns ingen sådan uppräknelighet, eller kan ingen sådan relateras, är värdeformen en integralenhet utan delar. I exemplet ovan kan vi således påstå att integralen är enheten 1/9 medan gränsvärdet associerar till en process som innefattar en skillnad

1/[An(A1)]

mot integralen; Därmed bildas begreppet »gränsvärde» i kraft av den oändliga processens betydelse som ALDRIG når integralens enhetsdefinition, nämligen just i kraft av resttermen

1/[An(A1)].

— Vilket vill säga: Begreppet gränsvärde är inte enbart »ett rent råvärde» utan ÄR resttermens frånskiljande (»nollningen») av summeringens variabla del och vars oändliga process därmed och helt går ut på att aldrig uppnå integralvärdet; gränsvärdet måste alltid definiera processen mot integralvärdet. I relaterad matematik existerar inga gränsvärdesbegrepp i definitionen av begreppet integral, se från ATOMTRIANGELN Integralbegreppet. Medan integralen inte associeras med någon uppräknelighet, gör gränsvärdesbegreppet det — I RELATERAD MATEMATIK; Gränsvärdet är abstrakt för den oändliga processen av summerande som utpekar det, medan integralen inte kan definieras eller beskrivas i några sådana termer eftersom integralen inte baseras på uppräkneligheter; Därmed kan vi säga att differensen

1/[An(A1)]

definierar skillnaden mellan integral (enhet utan uppräknelighet) och gränsvärde (enhet med uppräknelighet) — i relaterad matematik.

I modern akademi anser man att även en integral definieras genom gränsvärde, citatet nedan. Därmed blir begripligheten i ämnet helt omöjlig.

Gränsvärdet kräver en uteslutning (nollning av resttermen); Integralen saknar helt uteslutning.

Gränsvärdet innefattar en oändlighetsprocessande summering; Integralen saknar helt processer.

Gränsvärdet kan inte formuleras, beskrivas, förklaras eller härledas utan en oändlig, evig, process som utesluts;

Gränsvärdebegreppet bildas ur uteslutningen av en pågående ändlöst summerande process;

Gränsvärdet blir essensen i den verkställigheten, och kan inte skiljas ut från denna typ det ”egna värdet” som återstår sedan uteslutningen verkställts; det är den uteslutna resttermen, den aktuella ändlösa processtermen, som blir avgörande för bestämningen av begreppet gräns.

Förutsättningen för att bilda gränsvärde är existensen av ett bestämt intervall — en integral; en integral kan därför aldrig definieras PÅ gränsvärdets begrepp; gränsvärdet definieras av integralen — det bestämda ändliga oförstörbara intervallet, samma som enheten utan delar.

 

Jämför modern akademi:

 

“Integralen kan nu definieras som gränsvärdet av Sn

MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s197sp2m

 

 

Förutsättningen för ett gränsvärde är alltså att det finns ett skeende som i slutänden uppvisar värden, tal, som inte växer över alla gränser.

Ett skeende som uppvisar en värdemängd som ständigt ändras men inte växer över alla gränser kallas allmänt för ett konvergent skeende.

Ett skeende som uppvisar en värdemängd som ständigt ändras men SOM växer över alla gränser kallas allmänt för ett divergent skeende.

Genom att förhållandet mellan dessa bägge, konvergens och divergens, är en invers via processbråket

 

       1                 T

———— =    —— = K

  (n®¥)            N

 

— så att K är konvergent (går mot noll) och N är divergent (går mot oändligt) — finns i varje gränsvärdesbegrepp följaktligen både en aspekt på konvergens (gränsvärdet) och divergens (gränsvärdets genererande process).

 

Ett gränsvärde kan således aldrig innefatta en process som beskriver ett ensidigt divergent skeende.

Det blir alltså konvergensens eliminering som leder till gränsvärdets bestämning:

Ett fundamentalintervall (en fundamentalintegral)

1/[An(A1)]

måste hoppas över för att komma från (den oändligt konvergenta) processen till gränsvärdet.

En ensidigt divergent process kan inte beskriva ett gränsvärde — ehuru generatrisen (n®¥) till gränsvärdet [1/(n®¥)] måste vara divergent.

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

DET FINNS EXEMPEL I MODERN AKADEMI SOM VISAR ATT MAN HOPPAR ÖVER LIMESDELEN OVAN i det man skriver

 

 

 

 

[ref: G. Berg, Uppsala Universitet 1984]

— Det betyder att man helt enkelt hoppar över (struntar i) resttermen

 

1/[An(A1)]

 

som definierar själva den begreppsliga logiska och härledbara matematiska skillnaden mellan gränsvärde och integral

— Överhoppet leder, naturligtvis, bara, enbart, till en byggnad som beskriver en icke relaterbar (direkt felaktig) föreställning om både begreppet gränsvärde och begreppet integral: nämligen SOM OM ”processen övergår i gränsvärdet”: det är — Uppsala Universitet, Matematiska Institutionen (Gunnar Berg, med flera) — inte tillåtet att stryka, radera ut, resttermen, naturligtvis inte;

— Ett sådant förfarelsesätt är I RELATERAD MATEMATIK direkt felaktigt — ehuru det anses på annat sätt i etablerade kretsar.

   Man drabbas, nämligen, av allmän akademisk byxångest OM man erkänner resttermen, för då kan man inte ”förklara verkligheten bakom Zenons Paradoxer”: det faktum ATT Akillevs, faktiskt, hinner upp Sköldpaddan.

   Se även i Zenons Teorem — min beteckning på den moderna akademins tydligt mest matematiskt älskade ämnesområde — kontinuitetens natur.

   Se även i Cantors Resonemang.

 

Jämför:

 

“Integralen kan nu definieras som gränsvärdet av Sn

MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s197sp2m

 

Den moderna akademins matematiska byggnad hotar att rasa samman om den ifrågasätts — alls.

Det är därför viktigt i modern akademisk pedagogisk undervisning att »eleven lyder läraren»,

 

 

snarare än försöker utveckla »ett självständigt, relaterat, tänkande» då ett sådant, tydligen, resttermen Berg, tycks vara (helt) orepresenterat.

 

Bilden ovan inskannad från korrespondens i ämnet (1984) med Uppsala Universitet. Faktiskt. En del artefakter är särskilt glänsande.

 

Se även Härledningen till reciproka geometriska serien.

 

— Men VarförDå? Härledningen visar ju att Bergs teckning är ofullständig, han har ju utelämnat resttermen, alternativt utelämnat den avgörande limesdelen —

k®¥ limes k=1®k S 1/10k = 1/9 är OK medan skrivsättet, Berg som ovan, k=1®¥ S 1/10k = 1/9 bara är en stympning av det fullständiga sambandet

                k=1®¥ S 1/10k = 1/9 – 1/[10n · 9] = 1/9 – 1/(k®¥), se Härledningen till reciproka geometriska serien

— känner han inte till det, eller?

— Jämför (fetstilen min markering):

”I varje fall — om fader Parmenides önskade sig en "Palamedes", som på ett klokt och förslaget sätt förde hans talan och stoppade till munnen på belackarna, kunde han icke ha funnit någon bättre än Zenon eleaten. Så knipslugt lägger han sina argument att förståndigt folk ännu idag tvistar om var felet egentligen ligger. Ty att det måste finnas något sådant, därom är man ju allmänt ense, eftersom man eljest skulle komma till de märkvärdigaste konsekvenser.”;

”Ty summan av hela den oändliga geometriska serien 1/10 + 1/100 + 1/1000 + 1/10000… är = 1/9.”;

FILOSOFINS HISTORIA, Alf Ahlberg 1967 s36

Inte bara Berg utan ALLA i modern akademi tvingas utelämna — stryka, radera, ta bort — resttermen för att kunna postulera saken som typ Ahlberg (m.fl.) i citatet ovan gör — vilket alltså INTE är korrekt mot matematiken men en modern akademisk nödvändighet för att »kunna bemöta Zenon», vidare nedan. Korrekt sätt skulle vara att säga eller skriva

’GRÄNSVÄRDET FÖR summan av hela den oändliga geometriska serien’;

— Men då missar man — JU — å andra sidan själva poängen i den moderna akademins argument MOT Zenon, nämligen att seriens oändliga summa ALDRIG når fram till gränsvärdet, just i kraft av resttermen. Därför, alldeles tydligt, tvingades Gunnar Berg, ovan, teckna ovanstående — i argumenteringens hetta, obetänksamt, utan att komma ihåg att en sådan skrivning inte är matematiskt korrekt, se Härledningen till reciproka geometriska serien om ej redan bekant.

   Se även den mera elegant förklarande upplösningen i Zenons Teorem; det faktum ATT Akillevs passerar Sköldpaddan 1/9 meter från startpunkten är inget problem som handlar om uppräkneligheter — vilket jag är övertygad om att Zenon var väl medveten om, men det är bara min mening — utan istället ett integralt problem (dx/dt) och därmed abstrakt för uppräkneligheterna, därav Zenons Teorem och Zenons tydliga (helt glänsande) geni; Han ställde fram en naturfälla, och alla (dönickar) gick i den som myror som vallfärdar i mängd till honungsburken. Då modern akademi emellertid ännu i denna dag, tydligen, inte förstått integralens definition (heller, dx=Dx), fortlöper de hetsiga debatterna ännu oförtrutet med den gamle Zenon som portalfigur, typ Ahlberg i citat ovan — med flera.

 

 

 

 

Praktiska Exempel

ELEMENTARSTUDIER AV GRÄNSVÄRDESBEGREPP

ANGÅENDE skillnaden mellan limes(1+1/[n®¥])n= (1+0)n = 1 och (1+1/[n®¥])n = AV(e) = 2,718 281828…

———————————————————————————————————————————————————

Studera väsensskillnaden mellan

             limes (1 + 1/[n®¥])n= (1 + 0)n            = 1 och

                      (1 + 1/[n®¥])n    = AV(e)            = 2,718 28 18 28 45 90 45 … , samma som

               n®¥ (1+ 1/n)n                                        Û 1 + 1/1! + 1/2! + 1/3! = e = (1+1/¥)¥

———————————————————————————————————————————————————

AV(e) betyder här partiella aritmetiska värdemängden för e.

———————————————————————————————————————————————————

(1+1/[n®¥])n närmar sig AV(e) obegränsat av EXAKT samma skäl som att 1/[n®¥] närmar sig 0  1/¥=e1/¥1.

Tecknet  finns inte i teckensnittsuppsättningarna, här används det närmast begripliga (Alt+0219 i Symbol, tecknet Û) Û, ”övergår i”.

Används ”limes 1/[n®¥]=0” urartar jämförelsen mot e (logisk kortslutning = matematiskt kaos) eftersom 1/¥ är en positionsform, (se differential) ingen värdemängd (se differens). Det skarpsinnet kom, tydligen, aldrig för modern akademi — som helt tycks ha utvecklats i den fällan. Se även modern akademi till jämförelse med användningssättet för termformen 1/¥ i Citat.

 

 

 

Jämförande EXEMPEL — se även i Härledningen till e

e — Basen i Den Naturliga Logaritmen

 

Eftersom det aritmetiska värdet för e saknar bestämd geometrisk mängd (GM) — eftersom det är fråga om en positionsform, ingen värdemängd — existerar heller inget egentligt gränsvärde för e. Eller sagt på annat sätt:

 

begreppet om ett gränsvärde kan ges logiskt stöd endast om det existerar en motsvarande bestämd och ändlig referenskvantitet

 

 

— Jämför tangenskvadratens huvudform, figuren ovan:

— FRÅN något TILL något med en mellanliggande oändlig process;

Referenskvantiteten eller intervallet från-till, alltid av bestäm form, beskrivs i relaterad matematik entydigt enligt

a = GM = (y1n1/2^m1)/(y2n2/2^m2), n&m Î N,  y Î GM enligt FUNKTIONSKLASS I.

Det finns inga andra bestämda kvantiteter, och e hör INTE dit — eftersom e är en positionsform: den innefattar, är beroende av, en differential (position). Se utförligt från Härledningen till e. Så är i slutsumman med åter andra ord uttryckssättet i (1) nedan omöjligt att förankra i logiken hur mycket än (2)  ger korrekta partiella e-värden. Vore så nämligen fallet — ¥ PÅTVINGAS koppling till uppräkneligheterna — skulle följaktligen också (3) tvunget gälla och därmed också (4), och därmed totalkaos i matematiken.

 

(1)        n®¥ limes (1+1/n)n = (1+1/¥)¥ ¹ GM

(2)        (1+ 1/[n®¥])n®¥

(3)        ¥ = n®¥ limes ån = 1+2+3+4+5+

(4)        (x/¥)(1+1+1+…) = x (1/¥ + 1/¥ + 1/¥ + …)  =  x

             punkter KAN adderas, det FINNS oändliga mängder — icke-mästarlogikens huvudsats

 

Det är emellertid precis vad som inträffade i modern akademi — redan från ruta ett. Jämför Galileis Paradox, samma typ som i Russels uppställning, och sedan vidare i Cantors Resonemang.

 

Som vi ser stämmer analysen exakt med det som redan påtalades i NOLLFORMSALGEBRAN i mästarlogikens huvudsats

— (x/¥)(1+1+…)=dx¹x, punkter kan inte adderas, det finns inga oändliga mängder.

— Men den satsbilden lämnar modern akademi i spillror;

 

             n®¥ limes (1+1/n)n ¹ (1+1/¥)¥             = e  ..............    = positionsformen för den mängdoberoende (¥)

             n®¥ limes (1+1/n)n = (1+0)n                  = 1

             n®¥ (1+1/n)n ger endast partiell (AV) KVANTITATIV, inte absolut KVALITATIV, likhet med serien för e

             n®¥ (1+1/n)n                                           = AV(e) Û 1 + 1/1! + 1/2! + 1/3! += e = (1+1/¥)¥

———————————————————————————————————————————————————

AV(e) betyder här partiella aritmetiska värdemängden för e.

———————————————————————————————————————————————————

 

Inom relaterad matematik skiljer vi således, skarpt, mellan differentialer (x/¥=dx) och differenser (x/[n®¥]=Dx). Jämför för övrig vad som hävdas av modern akademi på området: man sätter Dx=dx. Se dx=Dx.

                                                                                                                                                                                         

 

DEN MODERNA AKADEMIN har (här veterligt) ingen DIREKT beskrivning som erkänner skillnaden mellan intervall och punkt, mellan differens och differential, mellan integral och process, mellan kvantitet och kvalitet. I modern akademi sätter man, just, istället

 

             dx®0 limes (Dx=dx) = 0

 

Därmed har man effektivt »bannlyst» den enkla matematikens förklaring: alla väsentliga partier utraderade; integralens definition, differentialens definition, derivatans definition, intervallets oförstörbarhet, gränsvärdesbegreppet, kontinuiteten. Det är i varje fall nettoresultatet.

 

— Vi får emellertid inte tro att folk i den moderna akademins korridorer gör det här MEDVETET: en sådan typ av medvetet illvillig intelligens finns inte, hur makabert det än kan synas. Det är bara nettoresultatet av det här (min mening): frågar man inte efter vettet, måste man använda vardagen för någon annan aktivitet eftersom tankeströmmarna inte går att stänga av — och då blir också resultatet därefter.

   Se även ITK-citatet om e-logaritmen; den citatkällan är (som läromedel) en typform för modern akademi som ovan.

 

 

 

 

 

 

Kontinuitetsbegreppet | DEDEKINDS LÅDA |  

 

 

KONTINUITETSBEGREPPET I MODERN AKADEMI

DEDEKINDS LÅDA

PUNKTBEGREPPET I MODERN AKADEMI

 

Den skarpa distinktionen enligt relaterad matematik mellan punkt och intervall, se från Nollformsalgebran, visar att det, tydligen, finns fasta lagar för tänkandet (se även från Sanningsbegreppet); Den moderna akademins främsta föresats i deras ljus tycks vara att premiera uppfinnandet av egna meningar för att komma ifrån den upplysningen:

intervall (Dx) = punkt (dx), se även särskilt citat. Vi ser till exempel bråket 1/3 i enhetssystemet som ett entydigt tal, en bestämd geometrisk mängd (GM) med en bestämd aritmetisk värdemängd (AV), GM=AV; Däremot ser vi inte 1/3 i 10-systemet som något entydigt tal; Det är, tydligen, en process, en funktion 0,333…. Föreställningen om ”tal” kan, således därför, inte vara meningsfull i en övergripande relaterad beskrivning av matematikens teoretiska sakinnehåll — eftersom, tydligen, TALEN (GM=AV) saknar entydighet mot de relationer (y/x) som bildar dem (där fall förekommer typ GM¹AV); Jämför återigen enhetssystemets exakta (1/3)1 med tiosystemets (0,333…)10; i det första fallet gäller GM=AV men inte i det andra.

   Saken gäller, således och tydligen, funktion. Inte tal. Så indelas matematiken naturligt i relaterad mening i två funktionsklasser: den operativa, klass I som har bestämda geometriska mängder (t.ex. 1/3 och Ö2), och den återstående funktionsklass II som inte har det (t.ex. p och e), se mera utförligt från Funktionsklasserna. Det är i sig en gåta varför denna perfekta, naturliga, ordning skulle anses ofullständig eller bristfällig eller otillfredsställande. Men det är just vad som kom att utmärka den moderna akademin ända från dess tillkomst under 1800-talet; Fetstilen min markering;

 

”Liksom de negativa och brutna rationella talen måste och kan framställas genom ett fritt skapande och räknereglerna för dessa tal återföras till räknereglerna för positiva heltal, så måste vi eftersträva en fullständig definition av de irrationella talen med hjälp enbart av de rationella talen. Så återstår endast frågan hur?”

Stetigkeit und irrationale Zahlen 1872 av Richard Dedekind, sidan 1411 ur

SIGMA Band 4 Forum upplaga 1965, efter James R. Newman The world of mathematics 1956

 

Rationella tal, t.ex. 1/3 är alla heltalsbråk (y/x). Irrationella tal, t.ex. Ö2, p och e definieras konventionellt som just »icke-rationella» tal. Tillsammans kallas dessa konventionellt för reella tal, i motsats till imaginära (komplexa).

   Citatet ovan, till jämförelse med relaterad matematik, är (således) som att höra en utläggning från en person som inte kan acceptera naturordningen att det finns människor med olika hudfärg, utan att alla dessa ”måste definieras från en viss överras”; tal MOT tal, inte tal OCH tal TILLSAMMANS. Den naturliga — relaterade, härledda, inte uppfunna — indelning av matematiken som presenteras av det enkla enhetsindelade xy-planet lämnar inga ofullständigheter eller frågetecken eftersom den indelningen, uppenbarligen som det får förstås, visar sig vara perfekt heltäckande, perfekt förklarande, perfekt beskrivande. Se särskilt från FUNKTIONSBEGREPPET.

 

 

Den moderna akademins allmänna omdaning av matematiken

 

Så här gick det till

 

RICHARD DEDEKIND (1831-1916) uppfann idén att intervallets kontinuitet eller tallinjens kontinuitet består av ”speciella punkter” som ”delar alla andra punkter i två distinkta punktklasser” idén här benämnd DEDEKINDS LÅDA. Hans strävan var, som han själv skriver, att ”definiera de irrationella talen”, t.ex. Ö2, ”genom de rationella”, heltalsbråken a/b därigenom ERHÅLLANDES ”linjens kontinuitet”:

 

 

”… instrumentet R, som konstruerats genom skapandet av de rationella talen, förfinas avsevärt genom skapandet av nya tal av sådan beskaffenhet att talområdet vinner samma fullständighet, eller skall vi med en gång säga samma kontinuitet, som den räta linjen.”

Stetigkeit und irrationale Zahlen 1872 av Richard Dedekind, sidan 1410 ur

SIGMA Band 4 Forum upplaga 1965, efter James R. Newman The world of mathematics 1956

 

Notera “skapandet”. Dedekinds idé fastslår att det viktiga med punkten på tallinjen L i de bägge angränsande planen eller mängdklasserna enligt illustrationen ovan vänster egentligen INTE ska tolkas SÅ utan ska tolkas som figuren nedan vänster visar.

 

 

Vilket vill säga, med “den delande punkten” som ”en tom låda” och som vi här ska studera mera ingående;

 

DEN TOMMA »LÅDAN» I MITTEN — Dedekinds Låda — skiljer vänster från höger. Den LÅDAN tilldelas sedan ”magiska egenskaper” av Dedekind: ibland betyder den intervall: ibland betyder den punkt. Allt, i en pulserande övergripande tolkning — således — utan logisk preferens.

   Dedekind (och övriga) sätter intervall = punkt — UTAN ATT tydligen ens VETA OM DET.

 

ATT Dedekinds Låda, som ovan, verkligen, ÄR korrekt tolkad som den PERFEKT korrekta konsekvensen av Dedekinds egen skapande framfart, framgår klart och tydligt av Dedekinds egna påståenden och utsagor

— här exakt på stället i utdrag från SIGMA Band 4:

 

Dedekinds snitt


”Det har påpekats att varje rationellt tal a åstadkommer en uppdelning av systemet R i två klasser A1, A2 av sådan beskaffenhet att

varje tal a1

i den första klassen A1 är

mindre än varje tal a2

i den andra klassen A2;

talet a är antingen det största talet i klassen A1 eller det minsta talet i klassen A2.”

Stetigkeit und irrationale Zahlen 1872 av Richard Dedekind, sidan 1412 ur

SIGMA Band 4 Forum upplaga 1965, efter James R. Newman The world of mathematics 1956

 

antingen det största eller det minsta”. INTE både-och vilket vi (med a=1) LOGISKT skulle förvänta oss vara sakens exakta fall.

 

                                                                            

DEDEKINDS LÅDA idén utmålas i modern akademisk litteratur [Se exv. MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s235sp2] som ”oerhört elegant” och ”bevis”. Vi ska därför relatera innehållet mera ingående DÄRFÖR att elegans är vad vi är här för: värd all vår beundran.

                                                                            

 

”Kontinuets natur löstes först på 1870‑talet av R. Dedekind. Dedekinds lösning av kontinuets problem, given i Stetigkeit und irrationale Zah­len 1872, är oerhört elegant. Vi citerar en pas­sage utan andra kommentarer än den, att pro­blemet består i hur linjen skall karakteriseras. Att punkterna ligger tätt är tydligen inte något karakteristiskt, eftersom som ovan nämnts, redan Zenon var på det klara med att de rationella punkterna ligger tätt. Dedekind skriver

 

’… Ovanstående jämförelse av det rationella talområdet med en rät linje har lett till påvisan­det av den senare full av luckor, ofullständig och diskontinuerlig, medan vi betraktar den räta linjen som utan luckor, fullständig och konti­nuerlig. Vari består egentligen linjens kontinui‑


 

236 kontinuumhypotesen

 

tet? Svaret på denna fråga måste innehålla den vetenskapliga grunden, på vilken vi kan ba­sera varje undersökning av kontinuerliga om­råden. Vagt tal om det oavbrutna sammanhanget i de minsta delarna leder oss ingenstans. Vi måste finna en precis definition av kontinuitet som kan tjäna som bas för logiska härledningar. Jag funderade länge förgäves över detta, tills jag till slut fann vad jag sökte. Min upptäckt kommer att värderas olika av olika personer men jag tror att de flesta finner dess innehåll trivialt. I förra avsnittet påpekades att varje punkt p på en rät linje delar denna i två delar så att varje punkt i ena delen ligger till vänster om varje punkt i den andra. Jag finner kontinui­tetens innersta väsen i omvändningen, dvs i följande princip: Om alla punkter på den räta linjen tillhör två klasser, sådana att varje punkt i den första klassen ligger till vänster om varje punkt i den andra klassen, så existerar en och endast en punkt som frambringar denna delning av linjen i två delar.’

   Denna delning av linjen i två delar är vad Dedekind kallar ett snitt (se Dedekinds snitt). Ett sådant definierar i Dedekinds teori ett reellt tal.”,

MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s235sp2mn

 

Jämför korrekt beskrivning enligt relaterad matematik och logik:

 

varje tal a1

(0®1)

i den första klassen A1 är

UTOM DET STÖRSTA TALET (1) a i A1

mindre än varje tal a2

(2®1)

i den andra klassen A2

UTOM DET MINSTA TALET (1) a i A2

— EFTERSOM talet a=1 FÖRENAR — inte delar — BÄGGE KLASSERNA (0®1)&(1®2) I EN GEMENSAM TALPUNKT

— så att INGEN BESTÄMD UPPDELNING KAN GÖRAS I TVÅ BESTÄMT SKILDA TALKLASSER A1 och A2 från någon enda bestämda talpunkt

— varken från 1 eller någon annan

— och att därför hela Dedekinds föreställning om att definiera GM¹AV (icke-tal, t.ex. 0,333…) med GM=AV (tal, t.ex. 1/3) uppenbarligen beskriver en felaktig logisk ansats

som endast utplånar skillnaden mellan kvalitet och kvantitet, och därmed förnekar och förtränger kunskapen som självbärande väsensgrund.

Ämnet gäller tydligen inte tal. Ämnet gäller funktion (av lat. fu´ngi, förrätta [verksamhet]).

 

FÖRTYDLIGANDE EXEMPEL:

2————————————————— —

0————————————————— —

Mängden 0 till 2, illustrationen ovan. Sätt 1 som ”delare”. Fråga: vilken av klasserna, nedre eller övre tillhör ettan? Svar: INGENDERA.

Som en intervallreferens, tillhör — förenar — 1:an uppenbarligen BÄGGE delarna till EN gemensam enhet, intervallet 0-2: enheten (R) kan INTE delas, klyvas, uppdelas genom en punkt. En punkt (som gömmer en linje) endast förenar — inte delar — två intervall.

— Talet 1 är det största i intervallet 0 till 1.

— Talet 1 är det minsta i intervallet 1 till 2.

— Talet 1 är BÅDE det största i underklassen OCH det minsta i överklassen.

— Talet 1 åstadkommer INTE någon KLYVNING av ”systemet” R, intervallet 0 till 2, i två klasser

— det skulle kräva att 1:an vore SKILD från bägge delarna, vilket uppenbarligen inte är fallet.

Slutsats:

Dedekinds idé har, tydligen, ingen relaterbar förankring i matematiken.

 

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

 

Talet 1 i ovanstående illustrerade exempel besitter tydligen en unik position som INTE kan bilda kontinuitet med talen <1 under 1 och inte heller kontinuitet med talen >1 över 1. Vore ändå så fallet, funnes ingen bestämd kvantitet ”1”, eller någon annan. Det går inte att bygga kontinuitet med hjälp av indelningar eller uppdelningar. Se även i Zenons Teorem.

   Se även konkret exempel i Intervallets oförstörbarhet.

 

 

Talet 1 förenar de bägge intervallen. Vi kan INTE säga att positionspunkten för GM(1) åstadkommer någon delning MELLAN 0 och 2 DÄRFÖR att 1:an som positionsreferens tillhör BÄGGE delarna. Ingen positionspunkt kan åstadkomma någon uppdelning, endast en positionsreferens för intervall.

 

Positionspunkten för 1 är noll, ingenting. Den finns inte. Den ligger varken i underklassen eller i överklassen. LINJEN vi ser mellan de angränsande ytorna — se från Nollformsalgebran — finns inte heller, trots att vi kan SE den, klart och tydligt. Linjen har varken färgen undre eller färgen övre. Linjen som förenar ytorna tillhör ingen av ytorna. Och alltså : det går inte att föra Dedekinds anförda typresonemang och samtidigt mena sig ha lämnat vettiga bidrag till logiken. EN punkt kan INTE åstadkomma någon UPPDELNING. En delning (skärande verktyg) kräver ett INTERVALL, en gränslinje som INTE är noll. Uppdelning är omöjlig utan intervall. Och ett intervall kan omöjligen bilda kontinuitet mot noll, se Intervallets oförstörbarhet. Men det var ju inte Dedekinds problem;

 

Kontinuiteten — sammanhang utan avbrott — kan inte definieras med föreställningen om uppdelning. Försöker man ändå göra det blir resultatet raka motsatsen — avbrott.

 

Vilket skulle säga: man kan inte anställa Dedekinds idé i beskrivningen av logiken. Punkten (noll) delar ingenting. Den förenar. Punkten (dxÛ0) saknar intervall. Kontinuitet [se Zenons Teorem] är enhet utan delar. Modern akademi klarar INTE den logiken eftersom den grundas på naturlig härledning, inte på akademisk uppfinning, att den logiken är självständigt väsensgrundad. FAST. Evig. Oskapad. Urgammal. Se från ATOMTRINGELN — den ingår, följdriktigt, heller inte i modern akademi — men grundlägger, tydligen, individens spontana integrala associationer (men som motarbetas av den moderna akademins logiska uppfinningsnit). Den moderna akademin grundades JUST på att avskriva sådana naturliga självständighetsManifestationer under 1800-talet (positivismen) — s.k. objektiv (experimentell) vetenskap.

 

 

Då det är uppenbart att man INTE kan FYLLA EN LINJE MED PUNKTER

 

se MÄSTARLOGIKENS HUVUDSATS:

(x/¥)(1+1+1+…) = x (1/¥ + 1/¥ + 1/¥ + …) = dx  ¹  x   .................    I modern akademi sätter man Dx = dx

punkter kan inte adderas; det existerar inga oändliga mängder

 

och därmed tydligen heller inte kan skapa utfyllande kontinuitet i talområdet, är det tydligt ATT idén om att HA skapat en sådan utfyllande kontinuitet BARA kan ha EN paragon (mönstergrund):

 

att man tvunget måste ersätta punkten med ett pulserande fluktuerande (animerat) godtyckligt PUNKT-INTERVALL, figurkroppen typ nedan:

 

MODERN AKADEMI — se från Dedekinds Låda

Richard Dedekind

 

 

”Kontinuets natur löstes först på 1870-talet av R. Dedekind.”

MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s235sp2mn

 

Förklaringen till Dedekinds Låda och Lådans innebörd

RELATERAD BESKRIVNING

I fallet “irrationella tal” (konv. icke-heltalsbråk, t.ex. Ö2, p och e) bildar Dedekinds Låda formen för ett intervall — i meningen av Ö2 som »ett tal». Nämligen (beträffande Lådans roll) och just med exemplet Ö2 som introducerades av Dedekind själv — eftersom Ö2 ENLIGT RELATERAD MATEMATIK är en hypomängd och därmed en gränspunkt mot varje partiell aritmetisk värdemängd AV(Ö2) och inget tal (bestämd AV). Ofrånkomligt GLAPP, alltså via ett intervall som närmar sig noll obegränsat, 1/(n®¥).

   Med termen ”reellt tal” (konv., rationella plus irrationella) har därmed ”uppnåtts” att Dedekinds Låda IBLAND arbetar som en ordinär positionspunkt (som talpunkten i fallet GM=AV, analogt rationellt tal, eller som gränspunkt i fallet GM¹AV, analogt hypomängderna, konventionellt kallade irrationella tal) och IBLAND som intervall (samma som ”talet” för gränspunkten i det irrationella fallet med Ö2, eller som ”talet som ersätter” funktionsformen för typuttryck som genererar t.ex. ”de irrationella talen” p eller e).

   Denna tolkning av Dedekind ligger, för övrigt, helt i sakens natur eftersom logiken redan har förklarat att det nämnda ”talet” (Ö2) (”talen” i Klass II [Se den kortfattade beskrivningen av Funktionsklasserna nedan, om ej redan bekant] med p och e som exempel) saknar såväl bestämd GM som AV. Om man i logisk mening nödvändigtvis insisterar på att använda begreppet tal (GM=AV) för sådana funktionsformer (Klass II), är det, således, uppenbart att logiken bara har INTERVALL att erbjuda; Därmed verifierar förklaringen sig själv som exakt.

   Slutsatsen, som redan noterats, visar oss att den beskrivande och förklarande logiken saknar förankring i modern logisk attityd. Man är INTE ute efter att härleda matematiken-logiken, utan alldeles uppenbarligen att uppfinna dem.

   Ibland är det punkt, ibland är det intervall vilketsom du vill ha det. För modern akademi blir de två begreppen ”samma”. DÄRAV DEDEKINDS POPULARITETi deras sinne som imponeras av idén att logiken är en skapelse av (den akademiska) människan.

 

Summering:

 

Dedekind uppfann en »metod» för att tolka existenslösa tal som »tal i alla fall». Dvs., ”Strunta i logiken genom Min Låda”.

Dedekind lämnande det avgörande bidraget till modern akademi med uppfinningen intervall = punkt, ”Dx=dx”:

Observera dock att Dedekinds uppfinning intervall = punkt, här veterligt, INTE har någon DIREKT motsvarande utskriven satsbild i den moderna akademins matematiska nomenklatur — även om man i praktiken ser ut att använda en sådan;

— Begreppet punkt (dx eller differential i relaterad matematik) betraktas i modern akademi som odefinierat [ML s353sp2n Punkt ”I geometrin en odefinierad storhet som representerar ett objekt med läge men utan utsträckning.”], och begreppet intervall (Dx eller differens i relaterad matematik) anställs på begrepp om talmängder [ML s200sp1mö Intervall];

— Den moderna akademiska nomenklaturen använder emellertid också, just, termen differens för Deltabeteckningen, t.ex. i ML s83sp1ö differential enligt

”… ger noggrannare uppskattningar av differensen Df”; i samma artikel föregående den meningen använder källan upprepat beteckningen Dx men anger ingen referens, faktiskt, se nedan;

— Identifieringen med ”punkt=intervall”, analogt ”dx=Dx” framvisas emellertid explicit i modern akademi i samband med omnämnandet typ differentialbegrepp [ML s82sp2ö Differential ”Ibland skriver man dx i stället för Dx”, samt s83sp1mn ”Stundom skriver man dx i stället för Dx och kallar dx differentialen av x”];

— Differentialbegreppet i modern akademi lider emellertid, just, av avsaknad av exakt definition [ML s82sp1n Differential]:

differential  Differentialen till en reell funktion f av en variabel i punkten x är den linjära funktionen

 

där df/dx betyder derivatvärdet i punkten x. Differentialen betecknas df; man har alltså

varvid ingen åtskillnad görs mellan funktionen df och dess funktionsvärde i punkten x. (Ibland skriver man dx i stället för Dx, alltså

”;

— Vi ser att beteckningarna här är godtyckliga och ingen annan upplysning om differentialen ges än ”df=df”;

— Längre ner samma artikel avslöjar sig källan emellertid mera tydligt enligt

”Differentialen är tillväxten av ordinatan [y] för en punkt (vars abskissa ändras från x till x+Dx) på tangenten till funktionskurvan i punkten (x, f (x)).”

— Här är det (således) tydligt att man i modern akademi tvingas använda intervallbegreppet (differensen, D) i försöken att beskriva differentialen (punktbegreppet, nollformen, i relaterad matematik), och vilket inte går i relaterad mening. Se mera utförligt från NOLLFORMSALGEBRAN.

— I modern matematisk akademi ingår inte de två olika ytterst klargörande sätten att använda den mängdoberoende (¥), se oändlighetsbegreppet, respektive

Dx=x/(n®¥) för intervallet och x/¥=dx för differentialen; den moderna akademins antagande av ’Cantors kardinalteorem’ har effektivt satt stopp för den delen (läs, begreppet oändligt); Med Dedekinds snitt förvärras situationen ytterligare så att i grunden ingen definierad distinktion kan göras alls i modern akademi mellan differens och differential. Därmed (här veterligt spontant, stundtals odefinierat) framtvingas det helt vanställda (garanterat analytiskt grundförstörande) skrivsättet ”dx=Dx” i modern akademi.

— Benämningarna intervall (tillskott, differens) med teckningen Dx och punkt med teckningen dx används (således, tvunget men utan insikt) i modern akademi godtyckligt, och ingen finns som kan reda ut begreppen där då man redan från grunden, tydligen, blandat ihop preferenserna.

 

 

KARL WEIERSTRASS (1815-1897) fullständigade den moderna akademins logiska skaparglädje genom att också uppfinna ekvivalensen metod (eller process) = kvantitet [ref. MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s22sp1n].

 

 

Vi studerar ovanstående detaljer vidare:

 

 

RELATERAD MATEMATIK:

varje talpunkt a måste tvunget skilja sig i position från varje annan talpunkt försåvitt den är en annan geometrisk mängd; därmed elimineras varje föreställning om att ”talen kan utfylla linjen fullständigt”. Kontinuitetens natur har ingenting med talpunkter att göra. Inte med värdemängder att göra alls överhuvudtaget. Kontinuitetens natur är abstrakt för form och fenomenvärlden, och avhandlas uteslutande genom nollformsalgebran; dxÛ0. Se vidare i Zenons Teorem.

 

MODERN AKADEMI:

Genom att sätta intervall=punkt elimineras den naturliga kvalitativa skillnaden mellan olika talindivider så att vilken som helst »talpunkt» kan betraktas som absolut angränsande till närliggande »talpunkt» därigenom att begreppet ”punkt” har fråntagits sin reella betydelse (figuren ovan). Därmed anses linjen »fullständigt utfylld» eller kontinuerlig. Men genom uppfinningen intervall=punkt elimineras samtidigt kunskapsvägen: matematiken-logiken härleds inte, den uppfinns. Vi noterar att begreppet ”punkt” (fortfarande) är ett odefinierat begrepp i modern akademi [ML s353].

 

 

I KLARTEXT: att analysera den moderna akademins utsagor för att försöka hitta en logisk mening är med referens till ovanstående (korta) genomgång således meningslöst. Det finns ingen relaterbar logik i den moderna akademins utsagor. Den avskaffades redan från första början därmed att kunskapen som självständig väsensgrund avfärdades. Se även citatet från Sveriges Radio Vetandets Värld.

 

Resultatet av Dedekinds framfart blir således också att Intervallets oförstörbarhet körs över, se från ATOMTRIANGELN. Och därmed är hela förklaringen given till varför modern akademi heller inte kan nå fram till fysikgrunderna med atomkärnan och dess härledning (se ATOMKÄRNANS HÄRLEDNING), samt den avgörande matematiska fysiken för elektriska laddningen (se ELEKTRISKA LADDNINGEN): den moderna akademins uppfinnartyp ”dx=Dx” hindrar effektivt varje möjligt insteg.

 

 

 

En linje delas inte av punkter; En linje delas av (minst två) intervall — bestämda (ändliga, n) eller obestämda (obegränsade, n®¥). Fast vi säger (bekvämt) att »punkten delar linjen i två» knappast »punkten manifesterar en förening av två intervall». En positionspunkt (eller dess gömda linje) definierar en förening av två skilda intervall. Varje bestämt intervall begränsas av två positionspunkter.

 

 

 

TANGENSKVADRATEN I SYNTES

 

 

GM OCH AV I RELATERAD MATEMATIK

Alla bestämda geometriska mängder (GM) mellan 0 och obegränsat uppåt avbildas inom TANGENSKVADRATEN genom de operativa funktionsuttrycken a  +    ×  ÷  Ö  b = c. Dessa GM (funktionsklass I) är de enda som finns i och definieras av det enhetsindelade matematiska xy-planet. Utöver dem finns inga andra bestämda GM. Beroende på valet av talsystem kan de fyra första av dessa — +    ×  ÷ — ha eller inte ha bestämda aritmetiska värdemängder (AV). Rotoperatorn själv ger alltid GM¹AV (hypomängderna, bestämda mot enhetssystemet inkommensurabla GM), såvitt inte kvadraten på en kvot som bildats av två heltal. Begreppet TAL i relaterad matematik har bara bestämd betydelse i fallen GM=AV, de övriga ”talen” i funktionsklass I beskriver oändliga processer med aritmetiska värden som har GM som gränspunkt. Alla övriga funktionsuttryck beskriver ”tal”, t.ex. p och e, som saknar såväl bestämd GM som AV. Dessa ges av binomialteoremet som oändliga serier (trigonometriska, exponentiella och logaritmiska) och tillhör därmed funktionsklass II. Matematiken beskrivs därmed genomgående av funktioner, inte tal, även om vi säger ”tal” för alltsammans. Värdena i funktionsklass II är alltid partiella och ges som bestämda GM, därmed i funktionsklass I. Se mera utförligt från FUNKTIONSKLASSERNA.

 

 

visar att kunskapen inte uppställer några behov av att ”definiera” processer som saknar GM genom funktioner (bestämda GM) som INTE beskriver några processer alls. Dvs., det finns inget behov av att ”definiera irrationella tal genom rationella tal” eftersom det är fråga om skilda klasser, skilda arter. Arterna är och förblir skilda. Ingen kan definiera Ö2 genom bestämda AV utan att urarta i pseudologik.

 

 

   Vad innebär då den moderna akademins antagande av Dedekinds Låda?

   Det innebär tydligen att man postulerar talpunkter, bestämda GM, där inga sådana existerar (t.ex. för p och e, se även citatet närmast nedan); man exekverar i en pseudoteori; man skapar kontinuitet där ingen kontinuitet existerar, en logisk fiktion som FÖRNEKAR verkligheten och som därmed bara kan betjäna ett syfte: att konservera kunskapsförnekelse, inbillad intelligens. Vanställda uppfinningskonster påtvingas mänskligheten (typ »obligatorisk undervisning»). Jämför:

 

”Om ett irrationellt tal är sådant att man ej kan geometriskt konstruera en motsvarande punkt, postulerar man dock existensen av en sådan punkt.”

MATEMATISK ANALYS Malmquist (Natur och Kultur) 1951 Inledning s4mö

 

”Mot varje punkt på en linje, svarar etydigt ett reellt tal, och omvänt, varje reellt tal kan entydigt representeras med en punkt på en rät linje. Detta är Dedekind-Cantors berömda axiom. Detta axiom är likvärdigt med en aritmetisering av geometrin. Det innebär en frigörelse …”

TALEN VETENSKAPENS SPRÅK Tobiaz Dantzig 1965

 

Därmed har, tydligen, hela matematiken förvandlats till ett scenario av ordlekar med pseudobetydelser där ingen längre bryr sig om »kunskapen». Istället för att härleda, uppfinner man på löpande band. Det är inte ett lärosystem. Det är en kloak. Den främsta sensationen i den miljön är tilltaget att sätta

intervall = punkt, analogt Dx = dx. Därmed har man ”definierat” att intervallet är kontinuerligt mot noll EFTERSOM PUNKTEN I VERKLIGHETEN SOM MODERN AKADEMI INTE KÄNNER TILL ÄR DET: dxÛ0. Undra sedan INTE över att INGEN i de kvarteren kan härleda atomkärnan eller universums allmänna fysik — eller ens den elektriska laddningen.

 

 

 

 

 

2009I19

TANGENSKVADRATEN

Tangenskvadraten har tidigare (före 2009I19) inte omnämnts i Universums Historia.

 

            

            

                          additionen 0,7 + 0,8

 

 

Alla bestämda geometriska mängder (GM) från 0 mot oändligt (¥) innefattas ENLIGT RELATERAD MATEMATIK i enhetskvadraten, eller tangenskvadraten genom avbildningar (y/x) på kvadratens sidor eller tallinjer. Tangenskvadraten omfattar tillsammans med cirkeln samtliga xy-systemets fyra kvadranter I II III IV. Ovan vänster visas endast den positiva delen (kvadrant I). Principen för enheternas avbildning i enheten (I) framgår av figuren ovan höger. Se även i Gränsvärdets definition.

 

Med enhetsindelningen av det matematiska xy-planet via cirkeln och linjen följer det fullständiga uppdagandet av matematikens totala innehåll. Se vidare utförligt från MATEMATIKEN FRÅN BÖRJAN.

Figuren ovan höger visar samma princip som beskrivs för talsystemens bildning i MATEMATIKEN FRÅN BÖRJAN.

 

 

TANGENSKVADRATEN enheternas avbildning i enheten visar direkt aritmetikens grunder och detaljer med räknelagar, teckenlagar, parenteslagar inkluderat hela den elementära perspektivgeometrin, nedan. Med utvecklade symboler för sammanhangen framgår algebran.

— Se utförligt från MATEMATIKEN FRÅN BÖRJAN.

 

 

 

GEOMETRISKA SERIEN · ARITMETISKA SERIEN · MULTIPLIKATION · DIVISION · ADDITION · SUBTRAKTION · KLASSEN BESTÄMDA GEOMETRISKA MÄNGDER (GM)

 

 

 

Tangenskvadraten, korollarium

 

 

 

Se även i 3D-geometrin.

 

 

 

 

 

OÄNDLIGHETSBEGREPPET

— i relaterad matematik

 

Från Tangenskvadraten

 

 

 

 

 

 

Genom enheternas avbildning i enhetskvadratentangenskvadraten — framträder självmant ”alla tal” 0 till oändligt;

— Avbildningen av enheterna på enheten är av samma typ som det fraktala eller decimala struktursystem som visas i talsystemen med positionssystemet.

Processen utan slut framgår direkt genom att uppräkneligheten av successiva enhetskvadrater (xy) uppenbarligen och av princip kan utsträckas — är ändlös — åt alla håll från xy-systemets origo (xy)=0, se även figuren nedan som mera fullständigt erinrar tangenskvadratens kraftfulla syntes av matematiken. Därmed kan begreppet oändligt först och främst beskrivas OPERATIVT (verkställande [uppräkningen] adjektiv [ändlös]) som

 

oändlighetsbegreppet

 

 

                                                                            uppräknelighet utan slut

 

 

I grammatiken hjälper det om vi vet att Adjektiv beskriver det som ÄR (egenskap, ex. är rund) medan Verb beskriver det som GÖR (utförande, ex. att arbeta). Notera dock att dessa grammatikaliska termer (oftast) kan fås att flyta in i varandra typ; Är Arbetande, Är Varande etc., (»adjektiverade verb»); Ändlös beskriver i sig också att något görs (nämligen ”avslutas aldrig”, »verbaliserade adjektiv»). Liknande olika aspekter visar sig särskilt i jämförelsen mellan olika språk (speciellt i jämförelse mellan västerland och österland).

Oändlighetsbegreppet I RELATERAD MATEMATIK definieras därmed också automatiskt genom en mera övergripande VERBAL (varande) ordning som

 

 

                                                                            det (den »överenhet») som innefattar och omfattar alla möjliga uppräkneligheter

 

 

 

Oändligt kan alltså betyda två inbördes strängt skilda saker som aldrig riskerar att sammanblandas — och som dessutom kan beskrivas med ett gemensamt, väldefinierat, begrepp: den mängdoberoende. Vi studerar hur.

 

den mängdoberoende

SYMBOLEN FÖR OÄNDLIGT

¥, den mängdoberoende som innefattar oändliga processer, ¥ ¹ limes n®¥

 

Betecknas uppräknelighetens ändlöshet med en sluten slinga av typen ¥ (oändligt), kan uppräkneligheterna själva förstås som ändlösa processer i den slutna slingans form. Symbolen ¥ själv kan beteckna det som omfattar eller innefattar processerna. Därmed får symbolen ¥ två skilda betydelser som garanterat aldrig riskerar att sammanblandas:

 

1. de ändlösa processerna (n®¥)

och

2. enheten (¥) som omfattar dem.

 

I bägge fallen innefattas verksamheten av en speciell, unik, enhet som självt inte innefattas i uppräkneligheterna men som bildar grunden för deras möjlighet

— likt filmduken som är förutsättningen för alla möjliga historier, skeenden och tillståndsbeskrivningar men som självt aldrig deltar som objekt i filmens värld;

— Den oberoende unika enheten (¥) kan därför i den relaterbara matematikens (mera övergripande) sammanhang naturligt också kallas för

 

 

                                                                                         (den) mängdoberoende

 

 

Se även vidare utförligt från NOLLFORMSALGEBRAN, där beskrivs den mängdoberoende mera ingående med utgångspunkt från formbeskrivandets matematik (den allmänna definitionen av formbeskrivandets element för matematikens beskrivning av detaljerna inom form- och fenomenvärlden).

 

— I den allmänna användningen av symbolen (¥ den mängdoberoende) gör vi dock det enkelt för oss genom att helt enkelt läsa den som ”oändligt”.

 

Symbolen ¥ (Alt+0165 i Symbol, tecknet ¥) för ”oändligt” (den liggande åttan)

infördes av John Wallis (år 1665), och har, tydligen, sedan dess stått sig; webbkälla

[http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

INFINITY — Platonic Realms

 

 

 

Georg Cantors Kardinalkombinatorik

Georg Cantors Kardinalkombinatorik

 

 EXEMPEL PÅ DECIMALTALENS UPPRÄKNELIGHET

DECIMALTALENS UPPRÄKNELIGHET

Se även från Alla Tal

 

CANTORS KARDINALKOMBINATORIK — det är bara min benämning, se följande beskrivning

 

 

 

 

 

Relaterad matematik. KLASSEN HELA TAL (N) med

|=1, ||=2, |||=3, ||||=4, |||||=5, … bildas av enhetssystemet xy i det matematiska planet med grund i föreställningen om en UPPRÄKNELIGHET.

   KLASSEN N bildar det vi kallar för en oändlig uppräknelighet med särskilda tecken eller symboler för varje mängd enheter, vilka vi också kallar hela tal 1, 2, 3, 4, 5, …, N.

   Se även i FUNKTIONSKLASSERNA.

 

 

Uppgift:

FINNS det NU i nedanstående ordnade, uppräkneliga, ytterst enkla uppställning något enda exempel på något beskrivbart decimalt tal mellan 0 och 1 som INTE innefattas i uppställningen?

 

1.          0,000…0001  ........................    det absolut minsta decimala talet, närmast större än 0

2.          0,000…0002

3.          0,000…0003

4.          0,000…0004

5.          0,000…0005

N.         0,N  .......................................    det absolut största decimala talet, närmast mindre än 1 — eller andra möjliga*, större än 0

                                                                N = 999… = Bn–1, n®¥, B anger talbasen (B=10 i vårt normala fall)

* 0,N uttrycks då mera korrekt som D=0,d med D för en godtycklig decimal FORM (d, ledande nollor inkluderat) av beskaffenheten

D=N(10n) med n från lägst 1 och obegränsat uppåt och N större än (10n) vilket garanterar att alla decimaltal D=0,d blir mindre än 1.

 

Resonemang:

EFTERSOM alla decimaltal 0-1, tydligen som det får förstås, definieras (i talsystemet med 10 som talbas) av alla möjliga kombinationer mellan elementen 0-9 med alla möjliga utsträckningar (antal decimalpositioner) inberäknat, samt att uppenbarligen varje sådan kombination KAN inordnas i en strängt ordnad uppräknelighet — en konventionell kolumnlista som ovan — baserad på större-än eller mindre-än, analogt exakta individer efter ordningstal, är det tydligen så att DEN uppställningen är fullständigt beskrivande och heltäckande mot varje möjlig BESTÄMD decimal individ; inget BESTÄMT decimalt tal lämnas tydligen utanför, varje individ kommer med — därför att alla möjliga kombinationer 0-9 (samma som N) i alla möjliga utsträckningar ingår — och därmed garanterar individen.

 

Svar:

Nej. Varje möjlig individ ingår, tydligen, och garanteras OM också alla möjliga kombinationer av elementen 0-9 finns med;

Decimaltalen ÄR således uppräkneliga OM också alla möjliga kombinationer är det, och endast då;

Alla möjliga decimaltal 0-1 innefattas tydligen av gränserna mellan det minsta decimala talet 0,000…1 och det största decimala talet 0,999…, och däremellan finns uppenbarligen N®¥ decimala individer.

 

 

BETRAKTA (NÄMLIGEN) TANGENSKVADRATEN, högerskalan 0-1:

 

 

Finns det — existerar det — decimala tal mellan 0 och 1 »som INTE finns med»?

— Naturligtvis finns ALLA MÖJLIGA decimala individer med mellan 0 och 1; Inget decimalt tal är orepresenterat.

— Eftersom decimaltalen, så, tydligen, börjar från noll och slutar vid 1, är också den individklassen, tydligen, strängt ordnad: den är, uppenbarligen, uppräknelig.

— Det är, naturligtvis, befängt att fråga på ovan beskrivet sätt ”finns det decimala tal mellan 0 och 1 som inte är representerade?”; intervallet BYGGER PÅ ATT alla individer som finns mellan 0 och 1 naturligtvis också ÄR individer mellan 0 och 1, och utom dessa existerar inga andra mellan 0 och 1, självklart.

 

— Georg Cantor däremot, är av en annan uppfattning; individerna i intervallet 0-1 kan INTE räknas upp; de är FLERA än ordningstalen N:

 

 

                                                               WEBBKÄLLAN

                                                                            [http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

                                                                            INFINITY — Platonic Realms

                                                               GER INBLICK I CANTORS SÄTT ATT RESONERA (’Cantors diagonalbevis’, Se Cantors Resonemang vidare längre ner).

 

 

CANTOR, se citat nedan, tycks uppvisa ett underligt sätt att föreställa sig ansatsen i ”alla möjliga decimaltal mellan noll och ett”: bara horisontella kombinationer tillåts, enligt honom — och hans efterföljande, repeterande, beundrarskara, se vidare citat nedan. Men i ansatsen att beskriva KLASSEN decimaltal, som i relaterad matematik uppenbarligen betyder ”varje möjligt decimaltal”, heltalsdelen frånsett, kan uppenbarligen — som det får förstås — bara en ordning komma ifråga, här med decimala talsystemet (10) som talbas:

exempel

ALLA MÖJLIGA KOMBINATIONER av tecknen 0123456789 tagna i alla möjliga utsträckningar (alla möjliga antal decimalpositioner) omfattar, beskriver och definierar tydligen KLASSEN alla möjliga individer decimaltal mellan 0 och 1; Se även från Alla Tal;

 

— Alltså inte enbart grundat på en horisontell kombination typ 0,12345… uppställd i en löpande kolumn, utan NATURLIGTVIS även en vertikal dito, eller en diagonal

eller andra möjliga sätt:

 

 

Alla möjliga decimaltal måste, veterligt, innefatta alla möjliga KOMBINATIONER av de decimala elementen 0-9;

Att enbart ställa upp en en-till-en-korrespondens i ett horisontellt led betyder uppenbarligen att exponera bara en del av klassens individer. Tas, således, alla möjliga fall med existerar tydligen ingen möjlighet att ”konstatera” att någon individ fattas: kombinationerna garanterar att klassens alla individer kommer med. Alltså är klassen decimaltal I PRINCIP uppräknelig 1 2 3 4 5 … N om kombinationerna är det, och endast då. Den moderna akademin antog emellertid Cantors uppfattning, att decimaltalen inte är uppräkneliga; »det finns flera decimaltal än hela tal». Se Cantors Resonemang nedan.

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

Jämför motsvarande allmänna påståenden om fysikaliskt skeende:

 

Zeno's Paradoxes

Cantor was motivated by the nature of the continuum and continuous motion. In short, continuous motion is possible because there are more real numbers than rational, that is P(Aleph-Null) =  Aleph-Null. This should relate to Zeno's paradox of The Arrow in Flight.49

”;

[http://www.asa3.org/asa/PSCF/1993/PSCF3-93Hedman.html] 2009-01-16,

Cantor's Concept of Infinity: Implications of Infinity for Contingence, Ontology, Contingent Order    

by THE REVEREND BRUCE A. HEDMAN, Ph.D.

Department of Mathematics, University of Connecticut — From Perspectives on Science and Christian Faith 46 (March 1993): 8-16;

Min översättning:

Zenons Paradoxer. Cantor motiverades av kontinuitetens natur och den kontinuerliga rörelsen. I korthet, kontinuerlig rörelse är möjlig därför att det finns flera reella tal än rationella, det är P(Alef-Noll) = Alef-Noll. Detta skulle relatera till Zenons paradox med Den Flygande Pilen.

 

Jämför även med Zenons Teorem

Enligt relaterad matematik beror rörelsens kontinuitet naturligtvis inte på att det skulle finnas ”flera decimaltal än heltal”, (den moderna akademin är så här proppad med befängda påståenden, min mening), utan på att naturen tillämpar ett begrepp om kontinuitet som inte ansluter till den moderna akademins uppfattning: integralen, enhet utan delar. Se från ATOMTRIANGELN Integralens definition. I modern akademi tillämpas, som vi vet [MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s197sp2m, ”Integralen kan nu definieras som gränsvärdet av Sn”], uppfattningen att integralbegreppet grundas på gränsvärdesbegrepp. Integralen i relaterad matematik däremot — kontinuiteten, variation utan avbrott, rörelsen, intervallets oförstörbarhet — är ett abstrakt begrepp för uppräkneligheterna och kan varken beskrivas, förklaras eller härledas med dessa. Se även i Zenons Teorem. Kontinuiteten kan inte definieras med hjälp av uppräkneligheter. Jämför även ovanstående korrekta mening i ljuset av relaterad matematik: DEN NUMERISKA APPROXIMATIONEN FÖR Integralen kan nu definieras som gränsvärdet av Sn. Se vidare från ATOMTRIANGELN, den finns inte formulerad i modern akademi; Atomtriangeln visar och bevisar, klart och tydligt, att uppdelningen av variabelintervallet i ”tunna remsor” är en pseudologik som i själva verket uppvisar en sådan motsvarande ordning att variabelintervallet efter termernas algebraiska utveckling automatiskt — alltid — SKALAR BORT VARJE UPPDELNING — eliminerar variabelintervallets uppräknelighet — analogt bildar hela intervallets enhet utan delar; gränsvärdesresonemang existerar inte; ”remsbildningen” är fiktiv, snarare en hjälp åt oss än något som beskriver den reella matematiska situationen. Se till jämförelse de enkla och förklarande integrala exemplen i ATOMTRIANGELN.

   Det är alldeles tydligt att den gamle Zenon har satt betydligt djupare fotspår i den moderna akademins centrala bröstvärn än vad som uttryckligen sägs (i gängse verk); Bilden framträder av en ytterst sargad tankekropp, modern akademi, som — i fortsatt framhärdande av sin nitiska sanningsförnekelse, se även Sanningsbegreppet — tycks ha utvecklat en till synes djupgående avsky mot naturbegreppen; Frekvent, som ovan, tycks man använda (bl.a.) Cantors föreställningar som värn mot naturljusets inträngande. Se exemplet (typ) ovanstående med klassen decimaltal.

 

 

Eftersom varje bestämt avsnitt av en bestämd mängd element besitter ett ändligt bestämt antal kombinationer, måste (självfallet) också alla möjliga decimaltal, därmed, blir UPPRÄKNELIGA ehuru kombinationerna är det — oaktat att antalet växer obegränsat; Kombinationerna med 0-9 i alla möjliga sätt ger SÅLEDES redan från första punkten i beskrivningen KLASSEN decimaltal (N,n) som en uppräknelig klass, ehuru kombinationerna i varje avsnitt är uppräkneliga — oberoende av att talavsnittet kan ses obegränsat växande; Det primära är att klassens individer, decimaltalen, ÄR uppräkneliga och därmed i princip kan ställas på ordningstalen 1 2 3 4 5 … N. Cantor — och hans efterföljande beundrarskara — har tydligen missat den delen, om den här beskrivningen är korrekt uppfattad.

 

 

Cantors Resonemang (enligt källan ovan, se även citerade utdrag längre ner) här i min förenklade sammanfattning:

 

 

 

Cantors Bevis för att de reella talen INTE är uppräkneliga:

Se även citerade utdrag längre ner

 

Reella tal (i motsats till komplexa tal) kan illustreras generellt som decimaltal mellan noll och ett (0,n);

Antag ATT dessa ÄR uppräkneliga;

DÅ kan vi, säger Cantor, ställa upp en numrerad lista över de reella talen, av ungefär följande typ och utseende (godtyckligt):

 

1.          0,1234567890123…

2.          0,0123456789012…

3.          0,9012345678901…

 

Vi antar alltså att (den obegränsat utvidgade) högerdelen i uppställningen, kolumnen 1 2 3 4 5 … N, själva decimaltalet till höger om ordningstalet (N), ska motsvara en total förteckning som innefattar VARJE möjligt decimaltal, och endast så.;

Men, påpekar nu Cantor, det finns åtminstone ETT decimaltal som INTE ingår i listan;

Sätt nämligen ihop ett nytt tal av (t.ex.) diagonalsiffrorna typ

 

             0,111 …

 

— eller bilda det nya talet (fortfarande t.ex. diagonalt) genom att utesluta motsvarande positionsvärde i plocktalet,

 

             0,222…

 

Eller på ännu andra sätt, vilketsom.

 

Detta nya tal ingår alltså INTE i listan: det finns alltså utrymme för flera decimaltal än uppräkneligheten N kan beskriva;

ALLTSÅ är det därmed bevisat att decimaltalen INTE är uppräkneliga:

Decimaltalens antal, antalet reella tal, är tydligen större (vidare) än uppräkneligheten 1 2 3 4 5 … N.

 

 

 

Citatblock — fetstilen min markering

Citaten nedan beskriver Cantors grundidéer analogt med ovanstående exempeluppställning;

 

”This would mean that we could form a one-to-one matchup of the natural numbers and the real numbers. Since real numbers may be represented in decimal form (with an integer part and a decimal part), this means that we could provide a numbered list of the real numbers”;

                                                                                         [http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

                                                                                         INFINITY — Platonic Realms

Min översättning:

Detta skulle betyda att vi skulle kunna bilda en matchning en-till-en mellan de naturliga talen och de reella talen. Eftersom reella tal kan representeras med decimaler (med en heltalsdel och en decimaldel), betyder det att vi kan bilda en numrerad lista över de reella talen.

”That is, we are supposing that we eventually have every real number running down the right-hand side of this list, with its corresponding natural number next to it. Now, Cantor concluded that there exists at least one real number that can't be on the list, and he reasoned as follows: Create a new real number by first picking any number for the integer part (zero will do), and then let its first decimal place digit be different from the digit in the first decimal place in the first number in our list. Then let our new number's second decimal place digit be different from the digit in the second decimal place in the second real number in our list. Proceed in the same way, so that each decimal place digit in our new number is different from the corresponding digit in the corresponding real number in the list.”;

                                                                                         [http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

                                                                                         INFINITY — Platonic Realms

Min översättning:

Vilket vill säga, vi antar att vi eventuellt har varje reellt tal löpande neråt listans högersida, med dess motsvarande naturliga talindivid [N]. Cantor drog nu slutsatsen att det existerar åtminstone ett reellt tal som inte kan finnas med i listan, och han resonerade som följer: Bilda ett nytt reellt tal genom att först plocka vilket som helst heltal för heltalsdelen (noll duger bra), och låt sedan dess första decimalposition vara olik siffran i första decimalpositionen i listans första tal. Låt sedan siffran i vårt nya tals andra decimalposition skilja sig från siffran i den andra decimalpositionen i det andra reella talet i vår lista. Fortsätt på samma sätt, så att varje decimalpositions siffra i vårt nya tal skiljer sig från den motsvarande siffran i det motsvarande reella talet i listan.

”Now we ask the question, is our new real number on the list? Well, it can't be the same as the first number on the list, since it is different in the first decimal place, owing to the way we constructed it. Likewise, it can't be the same as the second number on the list, since it is different from that one in the second decimal place. In fact, we see that it can't be the same as any of the real numbers in our list, since it differs from each number on the list in at least one decimal place.”.

                                                                                         [http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

                                                                                         INFINITY — Platonic Realms

Min översättning:

Nu ställer vi frågan, finns vårt nya reella tal i listan? Ja, det kan inte vara samma som det första talet i listan, eftersom det skiljer sig i den första decimalpositionen, enligt sättet som vi konstruerade det. Sammalunda, kan det inte vara samma som det andra talet i listan, eftersom det är skilt från det genom den andra decimalpositionen. I själva verket ser vi att det inte kan vara samma som något alls av de reella talen i vår lista, eftersom det skiljer sig från varje tal i listan på i varje fall en decimalposition.

The real numbers have a higher order of infinity than the natural numbers, i.e., they are cardinally greater. (It is natural to ask, “well, why not just add the new number to the list?” Indeed, we could do so. However, this fails to address the fundamental point of the argument: we assumed we had a complete list of real numbers, and then showed that this assumption cannot be true. It is the existence of this contradiction which forces the conclusion that the real numbers aren't countable. And of course, even if we added our new one to the list, we could use the same process to create infinitely more. There's just no way to create a completed “match-up” between the sets.)”.

                                                                                         [http://www.mathacademy.com/pr/minitext/infinity/index.asp] 2009-01-16,

                                                                                         INFINITY — Platonic Realms

Min översättning:

De reella talen besitter en högre grad av oändlighet än de naturliga talen, dvs., de är kardinalt högre. (Det är naturligt att fråga, ”ja, varför då inte bara addera det nya talet till listan?” Verkligen, det är vad vi kunde göra. Emellertid missas därmed den fundamentala poängen i argumenteringen: vi antog att vi hade en fullständig lista med reella tal, och visade sedan att detta antagande inte kan vara sant. Det är existensen av denna motsägelse som framtvingar slutsatsen att de reella talen inte är uppräkneliga. Och naturligtvis, även om vi lade till det nya till listan, kunde vi använda samma process för att skapa obegränsat många flera. Det bara finns inget sätt att bilda en fullständigad ”matchning” mellan uppsättningarna.)

 

 

Cantors fel

SE ÄVEN FRÅN CANTORS RESONEMANG

Vad gör Cantor — och hans beundrarskara — för fel?

Cantor utesluter element på samma grund Cantor sedan låter dem framträda, för att därur hävda ”bevis”

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

OM kombinationen av alla element 0-9 i alla möjliga utsträckningar ÄR kriteriet på KLASSEN decimaltal (mellan 0 och 1), och så är det tydligen här, då ÄR — tydligen — ”Create a new real number”, sv, skapa ett nytt (decimal)tal, inte tillämpligt. Man får inte göra så.

   Alla möjliga decimaltal ingår TYDLIGEN AV PRINCIP i 0-9 kombinatoriken, och det går alltså inte att, som Cantor tydligen gör, utesluta något enda decimaltal genom att uppfinna nya — typ genom att ”ordna dem horisontellt”, uteslutningen, och sedan ”plocka diagonalt”, uppfinningen; En sådan ordning är, uppenbarligen, bara en DEL av individerna i klassen.

— För min egen del vill jag mena, men det är obs bara min egen mening; Är man inte mera förtrogen än så i formuleringen av matematikens grunder, bör man nog, starkt, överväga att göra uppehåll ett tag och ägna sig åt något annat verksamhetsområde än matematik för att på den vägen bereda plats för mera klara perspektiv i begreppsbildningen; vädra ut. Naturteckna. Kom i balans, återställ harmonin, känn jämvikten.

 

 

  

 

 

   Det verkar underligt (högst besynnerligt) att Cantor inte observerade den möjligheten. Och ännu mera underligt är det, att folket efter honom inte tycks vara vakna, heller, utan framhärdar i att upprepa, som ovan exemplifierats, Cantors tydligen relaterbart begränsande matematikuppfattning, dock utan påpekande som ovan.

 

 

— Men: Varför, ursäkta, har de här människorna, tydligen som det får förstås, ett sådant ofantligt, omättlig, stort behov av att spela GUD?

— Det kan bara bero på ett motsvarande stort, ofantligt, existenskomplex: sanningsförnekelse.

Cantors, och övriga samtidas bidrag till modern akademi går (nämligen) inte ut på något annat: det får inte finnas några sanningar, ingen absolut visshet, ingenting får vara säkert, en absolut fasthet får inte finnas; matematiken enligt modern akademi är, och ska förbli, en skapelse av människan; naturen får inte innehålla en föregiven intelligensgrund som människan upptäcker — därför att det strider mot ett ytterst starkt förankrat syndikalistiskt arv med helt andra existentiella bevekelsegrunder; intelligens är förbehållet människan; överhet; lydnad; stat. I dess ljus är det (således avgörande) viktigt att formulera ett intellektets högsäte, inte att härleda en redan föregiven, evig, kunskap.

 

 

MEN DET VERKLIGT ALARMERANDE I CANTORS IDÉ — och med dess antagande också hela den moderna akademin — är uppfattningen att det skulle finnas en logisk skillnad som skiljer uppräknelighet från uppräknelighet (Cantors kardinalbegrepp) — och därmed ett nytt, väsentligen mentalt, existentiellt problem: problemet med kontinuitetens natur. Om man skummar beskrivningarna (eng. set theory, sv, mängdlära) är det också vad som främst möter en i den allmänna hållningen från den moderna akademins håll: det problemet tas på fullaste allvar — i referens till exemplet ovan. Kontinuitetsbegreppet i modern akademi färgas alldeles tydligt starkt av Cantors begrepp om oändliga mängder med ’beviset för decimaltalens kardinalitet’ i centrum. Speciellt den delen ställs också fram, tydligt och klart.

   I stort sett alla webbkällor som kommer fram på sökordet infinity (engelska) behandlar Cantors ”decimalbevis” som en numera (mer eller mindre) betydelsefull (avgörande) logisk grundval för vetenskapsteorin överlag i alla ämnen som berör kosmos, dess fysik och dess rum.

 

 

CANTORS SYSTEM framgår alltså genom att FRÅNSE VISSA GRUNDLÄGGANDE ASPEKTER och — därmed, i logisk följd — tvunget underordna sig en vidare (begränsad) föreställningsform.

 

 

 

Galileis Paradox

 

Men det finns mer:

GRUNDFORMEN till Cantors uppställningar är, tydligen, ”Galileis Paradox”*

insteget till Cantors idéer, här i typform

 

*(Galileo Galilei skrev [1590] andra raden som kvadraten på den första, principen är densamma, uppställningen kallas efter Galileis första uppmärksammanden ’Galileis Paradox’)

([http://of-infinity.com/index.htm?gparadoxon.htm] 2009-01-18, Compact Dictionary of the Infinite)

:

             1           2           3           4           5          

             2           4           6           8           10        

 

Antalet hela tal (1234…N) är lika stort som antalet jämna tal (2468…2N) — därför att man kan ställa upp dem i en enkel en-till-en relation som ovan och se att det »stämmer hur lätt som helst».

— Vad (den) ingenjören var mindre bevandrad på är, tydligen, att antalet jämna tal (2468…2N) kräver inte antalet N utan antalet 2N för att överhuvudtaget kunna skrivas ut: uppställningen är vägd, den uppräkneliga analogin är inte så absolut som den först förefaller för det omedelbara ögat.

— Men dessa studier är ingalunda enkla, även om de förefaller så vid en första anblick. Historien har sett många tankefel i ämnet, och bara genom att studera dem och andra framställningar ingående, pröva och relatera, kan vi förhoppningsvis komma framåt i en allmän övergripande kunskapsbild.

 

 

 

 

Låt oss studera saken mera ingående.

 

OÄNDLIGHETSBEGREPPET I MODERN AKADEMI

KONTRA RELATERAD MATEMATIK

 

 

 

 

MODERN AKADEMI:

 

Man använder (se efterföljande Citat)

 

den uppräkneliga enhetsstegningen i N

— 12345678 …

— för att antalsordna den bildade klassindividen i  J ,  

— 2468 …

— men betraktar inte på samma sätt

den uppräkneliga enhetsstegningen i N

— för att antalsordna den bildade klassindividen i  N ,

;

 

Man betraktar inte       TALET 8 som ÅTTA STYCKEN HELA TAL, se Citat nedan

men betraktar                TALET 4 som FYRA STYCKEN jämna TAL, se Citat nedan

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

;

— På så sätt:

Genom att för N, och ingen annan uppräknelig klass, utesluta den uppräkneliga enhetsstegningen 12345678 … men återinsätta den för alla bildade uppräknelighetsklasser f (N), får man en allmänt antalsordnande TILLDELANDE satsbild som bara — enbart, inget annat — tydligen, relaterad matematik, utsäger att

 

ordningssatsen

N          1           2           3           4           5                    N

f (N)      f (N)1    f (N)2    f (N)3    f (N)4    f (N)5                 f (N)N

:

»Det finns lika många klassindivider i uppräknelighetsklassen f (N)

— till exempel de jämna talen (J) 2468… , se Citat nedan,

— som ordningstalet för den klassindividen anger»;

 

   Men det är, tydligen, inget bidrag till någon ”analys av korresponderande uppräkneligheter mellan olika uppräknelighetsklasser”, utan en allmän, trivial, ordningstilldelning för varje individ i en given uppräknelighetsklass.

 

 

 

Jämför (fetstilen min markering):

 

”En mängd av termer är oändlig, när den såsom delar innehåller andra mängder, som har precis lika många termer som den själv. Om man kan ta bort en del av termerna i en mängd utan att minska antalet termer, då finns det ett oändligt antal termer i denna mängd. Det finns till exempel precis lika många jämna tal som det finns tal över huvud, eftersom varje tal kan fördubblas. Detta kan man inse genom att ställa udda och jämna tal tillsammans i en rad och endast jämna tal i en rad under:

 

                                      1,          2,          3,          4,          5,                      ad infinitum

                                      2,          4,          6,          8,          10,                    ad infinitum

 

Det finns uppenbarligen precis lika många tal i den undre raden som i den övre, därför att det finns ett tal i den nedre för varje tal i den övre. Denna egenskap, som tidigare troddes innebära en motsägelse, har nu förvandlats till en oskyldig definition på oändligheten och visar i ovan relaterade fall att antalet ändliga tal är oändligt.”;

Bertrand Russel SIGMA 4 (Forum 1965) s1671n-1672ö

 

Samt även (med vidare koppling till Russels påstående):

 

”Men finns det verkligen några oändliga mängder? Vi kan genast övertyga oss om detta med hjälp av ett mycket enkelt exempel. Det finns tydligen oändligt många olika naturliga tal; alltså innehåller mängden av alla de naturliga talen oändligt många element; det är en oändlig mängd.”;

Hans Hahn SIGMA 4 (Forum 1965) s1682st2

 

Från oändlighetsbegreppet, med vidare grund i definitionen av punkt (differential), linje (intervall), yta och volym, Logikens grundsats 0®x®xy®xyz, framgår Mästarlogikens huvudsats,

 

                                                                                                                               (x/¥)(1+1+1+…) = x (1/¥ + 1/¥ + 1/¥ + …) = dx  ¹  x

                                                                                                                               punkter kan inte adderas; det existerar inga oändliga mängder

 

I RELATERAD MATEMATIK OCH LOGIK definieras därför en mängd eller en kvantitet av ett bestämt antal — samma som en fast vikt. En klass (art) däremot definieras av en kvalitativ (operativ) egenskap, t.ex. klassen N. Begreppet ”oändlig mängd” existerar, följaktligen, inte i relaterad matematik eftersom ”oändlig” och ”mängd” innehåller ömsesidiga motställningar;

Klassen heltal (N) 1, 2, 3, 4, 5, … definieras f.ö. av egenskapen att vara just uppräkneliga på enheten (1); då ingen gräns finns för en sådan uppräknelighet, vad vi vet, är det, tydligen, på denna kvalitativa egenskaps grund som begreppet oändligt definieras i rent matematisk mening. Utan N går det inte. Se även i artikeln om Oändlighetsbegreppet.

   Här framgår (således) tangenskvadraten (nedan vänster) som (galant klargörande) grundval för uppräkneligheternas totala syntes i den relaterade matematikens xy-system — men »tangenskvadraten» ingår inte (här veterligt) i den moderna akademins lärosystem

(där man tvärtom söker komma så långt bort som möjligt ifrån ”mentala bilder” i typ gränsvärdesbeskrivningar); den som försöker fatta eller penetrera matematiken utan tangenskvadratens lysande hjälp, möter (uppenbart) motstånd.

 

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

— Vi kan säga att antalet klassindivider i N »är obegränsat» (N®¥); vilket N vi än väljer finns ännu ett större.

— Men det betyder inte att vi är berättigade att kalla den obegränsade individmängden för en »mängden av alla»

— därför, som nyligen påpekades, att mängdbegreppet i relaterad matematik alltid tvunget avser en bestämd kvantitet;

— Det finns inga oändliga mängder I RELATERAD MATEMATIK. Se även i Mästarlogikens huvudsats.

Föreställningen om ”en oändlig mängd” kan ingen annan mening besitta än en mängd som ständigt växer utöver varje bestämd uppfattning om något ”mängden av alla”: Därmed omöjliggörs blotta begreppet mängd i förening med oändligt.

— Jämför talspråket ”ett oändligt stort träd”; det är i varje mening ett ändligt träd som tillåts växa ytterligare. Det finns inget övergripande absolutbegrepp typ »mängden av trädets alla grenar», självfallet inte — men väl KLASSEN av olika förgreningar, alltså en struktur snarare än en mängd, och därmed en (viss) byggbeskrivning oberoende av trädets kontinuerliga mängdmässiga växande.

— Därför framställer ordningen i den relaterade matematikens beskrivning, som det tydligen får förstås, istället det betydligt mera upplysande begreppet KLASS. Vi talar om KLASSEN hela tal, inte mängden, för att adressa den typen; Vi placerar INTE »alla individerna» i en skål och kallar dem mängd, utan vi ser till individens egenskap och kallar just den arten för en Klass. Begreppet mängd i relaterad matematik avser, således, alltid ett bestämt antal, en ändlig kvantitet.

— Således: I modern akademi talar man om oändliga mängder då vi i relaterad matematik talar om strukturer.

— Begreppet ”mängdlära” kan därför strängt taget inte ges någon plats i relaterad matematik där vi istället måste tala i motsvarande termer av strukturer, byggnader och konstruktioner.

— Ersätt den moderna akademins begrepp ”mängd” med KLASS, så blir det enklare att reda ut begreppen där de används i den allmänna moderna akademins ”mängdlära”; Se CitatExempel.

 

 

 

 

— Men det klargörs inte av författarna — ännu ingen enda, veterligt;

 

Satsbilden (ordningssatsen) beskriver uppenbarligen — som det får förstås — en tilldelning, ingen korresponderande jämförande uppräknelighet eftersom man ensidigt har tagit bort — utan att säga det explicit — den ena ledformens uppräkneliga ehetsstegning (N) till favör för den andras (J).

 

En, här veterligt, RÄTTVIS jämförelse som anställs på lika villkor med UPPRÄKNELIGHETER kan därmed bara, tydligen, formuleras korrekt sålunda:

 

uppräkneligheternas

klassbildningssats

 

Uppräkneligheten — enhetsstegen, antalet — som krävs för att bilda den uppräkneliga klassen f (N) är alltid större än uppräkneligheten för de bildade klassindividerna i f (N).

 

Differensen är lika med ”det aritmetiska arbetet” som åtgår för att bilda (avgränsa) den klassen, till exempel

typen jämna tal,                         f (N)=2N,          differensen är 2N – N, eller

typen udda tal,                           f (N)=2N–1,      differensen är 2N–1 – N, eller

typen heltalen i kvadrat,            f (N)=N2,          differensen är N2 – N, eller andra möjliga.

 

Det är snart sagt omöjligt att förstå dessa detaljer utan hjälp av tangenskvadratens galant enkla upplysning, ovan vänster

 

Vilket vill säga (självklart, jag sa ju det): I relaterad matematik måste man räkna till 10 för att få blott det 5:te jämna talet.

 

— Men det VET väl alla!

— Du säger det?

;

Den — veterligt — rättvist jämförande Uppräkneligheten anställs här på mängden 10 mot mängden 5;

10 > 5

;

CITATMENINGEN FRÅN RUSSEL ÄR ALLTSÅ »KORRUMPERAD»

:

Den citerade formuleringen anställer — tydligen — alls ingen ”uppräknande jämförande korrespondens” 

— vilket författaren (Russel) ändå föreger oss, ”…lika många…”, utan beskriver bara, och tydligen, hur en viss klass (här de jämna talen, J) ÄR uppräkneliga enligt 12345… N.

— Men att de jämna talen 2 4 6 8 … J är uppräkneliga (2N), det visste vi ju redan!

— Citatmeningens taluppställning i Russels mening beskriver, tydligen, bara, trivialt, en ensidig ordning — ingen jämförande korrespondens.

— Ja. Och så är (framträder) det (ofta) i modern akademi i ljuset av relaterad matematik och logik: man anställer enorma resurser för att öppna redan vidöppna portar — med bieffekter som in till virtuositet raserar och fördärvar. Vi studerar, tydligen, just nu ett av exemplen i högen.

 

Jämför återigen: ”det finns … tal”;

— För att bilda det 5:te jämna talet, måste det otvetydigt FÖRST finnas, existera, en uppräknelighet

1 2 3 4 5 6 7 8 9 10

vilket uppenbarligen  ÄR tio stycken hela tal — inte bara ett enda singulärt helt tal f (N)10;

— Tio stycken hela tal måste alltså FÖRST finnas för att det 5:te jämna talet ska KUNNA finnas;

— Alltså är Russels mening felaktig, inkonsistent, oförenlig med uppräkneligheten som sådan i N.

Korrekt mening blir då, tydligen enligt Uppräkneligheternas Klassbildningssats:

Antalet heltal (N) måste alltid vara större än antalet klassindivider i den klass f(N) som bildas av heltalen:

differensen är lika med ”det aritmetiska arbetet” som åtgår för att bilda (avgränsa) den klassen, till exempel

typen jämna tal, f(N)=2N, differensen är 2N–N, eller

typen udda tal, f(N)=2N–1, differensen är 2N–1–N, eller

typen heltalen i kvadrat, f(N)=N2, differensen är N2–N, eller andra möjliga.

 

— Läsaren luras PÅ SÅ SÄTT in i en logisk fälla som tydligen inte heller författarna tycks vara medvetna om.

— Det finns inga oändliga mängder.

— Ingen korresponderande uppräknelig jämförelse mellan individantalet i de olika uppräknelighetsklasserna kan HELLER genomföras generellt för ”alla möjliga individer” därför att den uppräkneliga enhetsstegningen redan i sig innefattar OCKSÅ xy-systemets fraktala — decimala — struktur; Det innebär att varje uppräknelig enhet (1) innefattar obegränsat många underenheter typ 1/3 = 0,333… , enligt den redan förevisade allmänna mängdbilden i tangenskvadraten.

— Vi är alltså INTE berättigade, relaterad matematik, att postulera att den ena eller den andra klassen innehåller flera eller färre klassindivider än den andra, och inte heller att så INTE skulle vara fallet; Därför nämligen att varje sådan uppställning (typ ovanstående exempel) tvunget måste grundas på en ändlig bestämd mängd och därför aldrig kan vara betecknade för något annat än just en klassbeskrivning, ingen mängdbroschyr, ingen ”Karta över Kardinaliteter”, det finns ingenting sådant — även fast det är uppenbart att N besitter ”den högsta uppräkneligheten” enligt Uppräkneligheternas Klassbildningssats.

— Större eller mindre är bara begrepp som betyder något inom bestämda ändliga kvantiteter.

— Eftersom några ”oändliga mängder” inte existerar enligt relaterad matematik — Se särskilt syntesen i Mästarlogikens Huvudsats — blir »frågan om uppräkneligheternas korresponderande jämförelser» i »mängden av alla tal» en helt säkert stendöd fråga redan från ruta ett.

 

ÄVEN om vi säger ”mängden av alla heltal”, relaterad matematik, kan vi LOGISKT inte mena något annat än KLASSEN heltal. Inte mängden. Mängd är varje bestämd kvantitet. En klass eller art däremot kan bestå av obegränsat antal individer.

 

 

 

 

Ytterligare klargörande bidrag — angående Russels exempeluppställning (ursprungligen Galileis Paradox)

 

 

 

 

OBSERVERA SÅLEDES i ljusets av citatet från Bertrand Russel att det finns TVÅ — tvenne — olika SÄTT att mena Russels uppställning på, men som inte har observerats (Russell tydligen, och tillsammans med alla övriga i den moderna akademins korridorer) utan (sensationellt) bara blir belyst ensidigt, naturligtvis från den mest gynnsamma synvinkeln (den markerade Russels typuppställning, nedan):

;

1 är ett naturligt — helt — tal

;

Enhetsantalet (N) som bildar klassindividen f (N) är alltid större än klassindividens ordningstal (a)

Uppräkneligheten — individmängden — i N måste tvunget vara större än uppräkneligheten i a

;

enahanda enhetsantal · Russels typuppställning

N          1           2           3           4           5                    antalet hela tal = 1 — enhetsantal

f (N)      2           4           6           8           10                  jämna tal, f (N)=2N

Det finns uppenbarligen precis lika många tal i den undre raden som i den övre, därför att det finns ett tal i den nedre för varje tal i den övre.

 

a           1           2           3           4           5                    antalet jämna tal

N          2           4           6           8           10                  antalet hela tal = 1 — enhetsantal

 

;

enahanda enhetsantal · Russels typuppställning

N          1           2           3           4           5                    antalet hela tal = 1 — enhetsantal

f (N)      1           4           9           16         25                  hela tal i kvadrat, f (N)=N2

Det finns uppenbarligen precis lika många tal i den undre raden som i den övre, därför att det finns ett tal i den nedre för varje tal i den övre.

 

a           1           2           3           4           5                    antalet hela tal i kvadrat

N          1           4           9           16         25                  antalet hela tal = 1 — enhetsantal

;

Vi kan inte ändra på ordningen ovan genom att sätta N i översta raden och a i understa;

;

— Men vad innebär det för tolkningen av beskrivningen i Russels citat om vi vill FÖRSTÅ den moderna akademins synsätt?

— Att det inte finns någon logisk beskrivningsgrund till ett sådant, förmodat, synsätt.

 

Låt oss kort återvända till tangenskvadraten (den klarar snart sagt av att förklara ALLT, kolla bara):

 

 

Det är klart, om vi går från övre skalans 1 utåt vänster mot ¥ i steg om 1 som ger

1 2 3 4 … N

att antalet stegindivider 1 1 1 … N är STÖRRE där än om vi till exempel stegar varannan 2 2 2 … enligt

2 4 6 8 … 2N;

Och sedan på samma sätt för varje annan uppräknelig klass som kan bildas av N;

— Uppräkneligheten för individantalet i N = 1 2 3 4 … N blir tvunget alltid större än uppräkneligheten för motsvarande individantal i den bildade klassen f (N).

— För bildandet av talindividerna kan vi alltså INTE tillämpa en jämförande uppställning av den typ (se Russels citat) som det övre alternativet ovan visar (enahanda enhetsantal; N|f (N)) — därför att talen i den undre raden f (N) för detta fall INTE föregår talen i den övre raden N; för bildandet krävs att N föregår f (N), och inget annat. Den enda rättvisa jämförelse i uppräknelighet (ömsesidiga enhetsantal; a|N), tangenskvadratens kontinuerliga stegbildning i skalan via enheten 1, kan bara därför göras enligt den typ som det undre alternativet visar: jämförelse grundad på enhetsantal; Eftersom ”tal” och ”antal” här delvis ingår i varandra, finns uppenbarligen ingen entydig jämförelse i begreppet ”tal” mellan klassen N och klassen som bildas av N; Däremot finns en entydig jämförelse i just begreppet uppräkneligt enhetsantal: bildningssuccessionen från N till f (N) som tydligen kräver att N alltid är större än det motsvarande ordningstalet för den bildade klassindividen (a).

 

Antalet hela tal (N), enhetsantalet, är I VARJE BESTÄMD ÄNDLIG JÄMFÖRANDE UPPSTÄLLNING tydligen alltid större än talvärdet i den motsvarande TALKLASS som kan bildas ur N;

För att — exemplifierat — FORMULERA en mindre mängd (TYP antalet hela tal i kvadrat) måste en större finnas (TYP antalet hela tal; enhetsantalet).

 

Jämför även 1/(n®¥):

ENDAST förutsatt att antalet (n) enheter i b växer obegränsat (n®¥)

— alltså att det finns en TYP större mängd

— gäller att b kan bilda MINDRE enheter f  (n):

Varje minsta enhet (intervall) kan alltså beskrivas TYP 1/(n®¥); det närmast större talet än noll kräver hela klassen N; obegränsad uppräknelighet.

 

Uppräkneligheten — individmängden — i N måste tvunget vara större än uppräkneligheten i a

;

Men det berättigar oss LIKVÄL inte att postulera TYP att

”det finns flera individer i N än i f (N)” eftersom varje sådan jämförelse bygger på en ändlig mängd, en ändlig jämförelse, och vilket fall inte gäller för N; Klassen N gäller med obegränsad utsträckning så att varje begrepp om ”större” eller ”mindre” inte kan ges någon bestämbar, entydig, mening eller innebörd.

Det innebär, följaktligen också, att vi inte är berättigade att postulera att

det INTE skulle finnas flera heltal än andra tal eftersom VARJE sådan föreställning också kräver en ändlig total mängd, och vilket fall heller inte gäller för N. Sådana kategoriska mängdanalogier existerar inte för N eftersom den typen saknar ändlighet.

   Vi är alltså på intet sätt berättigade att postulera att det total sett i summan av alla möjliga fall finns flera eller färre kategorier av den ena eller den andra arten eftersom VARJE sådan föreställning kräver en ändlig total mängd och det fallet gäller inte för N.

 

Vi är med andra ord inte berättigade att postulera någon sådan kategorisering alls överhuvudtaget.

 

SAMMANFATTNING

 

— Ämne TYP: ”totalt sett finns det FLERA heltal än andra tal”.

— Finns.

 

 

— ”Finns”

— i »mängden» — klassen — alla möjliga uppräkneligheter

kan uppenbarligen inte ges någon verbal logisk — relaterad — betydelse i någon som helst bestämd jämförande mening mellan de olika uppräknelighetsklasserna

— eftersom det enda vi med bestämdhet kan avgöra och yttra oss om i jämförelsen mellan de olika, obegränsat utsträckta klasserna, är vad som föreligger med givna bestämda ändliga kvantiteter.

— Låt oss säga så här då: med vilken RÄTT skulle NÅGON logisk, strukturell eller annan koppling finnas mellan det omedelbart föreliggande bestämt ändliga å ena sidan och det omedelbart föreliggande bestämt obegränsat uppräkneliga å den andra sidan?

— VAR, exakt, skulle kopplingen ligga som berättigar oss att postulera något, från det ena till det andra?

Visa.

— Det finns ingen sådan koppling. Det finns ingen detalj som visar något sådant, ingen härledningsbar mekanism.

— Vilket vill säga: vi kan inte oändlighetsklassificera de olika uppräknelighetsklasserna. Det finns inget sådant verktyg i relaterad logik (matematiken).

EXEMPEL:

— Säg att jag insisterar på TYP ”totalt sett finns det FLERA heltal än andra tal” med hänvisning till ordningssatsen och uppräkneligheternas klassbildningssats som just utsäger att N alltid måste vara större än f (N), givna ändliga mängder; Låt oss därmed insätta tangenskvadraten, illustrationen nedan vänster — alla möjliga uppräkneligheter som finns mellan 0 och ¥ — i varje enhet, inte bara i fundamentalenheten (xy)=(1;1):

 

 

— Men varje enhet i xy-systemet, figuren ovan till ledning, innefattar ju redan en obegränsad mängd (fraktala) delenheter, samma princip som i bildningen av talsystemen med positionssystemet;

— Hela frågan om ”totalt FLERA atal än btal” framstår just därför som »fundamentalt feluppfattad problemfråga»

— eftersom ”allt möjligt” redan ingår i varje minsta möjliga delfragment av enheten: varje möjlig

— således i princip även typen ¥ + ¥ + ¥ + ¥ + …; vi måste kunna hantera den med. Se Räknelagarna för Oändligt.

— Porten står redan vidöppen. Klassindividerna i de olika uppräknelighetsklasserna är, tydligen, inbördes likaberättigade i alla möjliga uppräkneligheter som utsträcks obegränsat — därför att varje enhet med talsystemets fraktala decimala princip redan innefattar alla andra möjliga: tangenskvadraten som ovan. Undantag existerar, tydligen, inte.

   Se även i Räknelagarna för Oändligt.

 

 

ALLA DESSA FORMULERINGAR ÄR REDAN SJÄLVKLARA MENINGAR SOM FÖLJER SPONTANT UR DEN NATURLIGA, RELATERADE FÖRESTÄLLNINGEN, MEN SOM INTE FINNS FORMULERAT ENS ELEMENTÄRT I GÄNGSE VERK DÅ DESSA BYGGER PÅ DEN MODERNA AKADEMINS RUMSTERINGAR FRÅN 1800-TALET: DET UPPSTÄLLDES HÄR UPPENBARADE VANDALISERINGAR I BEGREPPSDEFINITIONERNA OCH SOM GÖR ÄMNET OMÖJLIGT ATT VARKEN BESKRIVA, FÖRKLARA ELLER FÖRSTÅ — DÄRIFRÅN.

Till DIN jämförelse, relaterad matematik.

 

 

— FELET de flesta (tydligen) gör är att betrakta ”oändligt” som ett subjekt, en pryl, en grej, en sak. Oändligt är, tydligen, ingen kvantitet (vikt). Det är en egenskap, en kvalitet (utseende, gestalt, utförande).

— Det finns — således — bar en, och inget annat än bara en enda, övergripande oändlighet. En.

— Orubbad. Evig.

Se även i Räknelagarna för Oändligt.

 

 

MODERN AKADEMI

AKTUELL OÄNDLIGHET OCH POTENTIELL OÄNDLIGHET

 

Jämför ”ett oändligt stort träd”: det är i varje mening ett ändligt träd som tillåts växa ytterligare, relaterad matematik.

 

I MODERN AKADEMI skulle man kalla en sådan beskrivning av oändligheten för en potentiell oändlighet [MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s321sp1m] där man kallar en oändlig mängd för en aktuell oändlighet. Men denna klassificering är språklig, inte mängdlogisk, inte (relaterat) matematisk. En klass av objekt som är obegränsad är I relaterad MATEMATISK MENING en öppen mängd, ingen sluten bestämd definit mängd, se ovanstående Exempel. Mängdbegreppet omfattar således LOGISKT inte ”oändligt antal” på något annat sätt än obegränsat antal. Den oändliga mängden är öppen, inte sluten. Det finns inga oändliga mängder.

Ersätt den moderna akademins begrepp ”mängd” med KLASS, så blir det enklare att reda ut begreppen. Se CitatExempel.

 

—————————————————————

 

Genom att överordna begreppet kvantitet som PRIMÄRT över begreppet kvalitet fråntas logiken sin beskrivande mening och innebörd. Processen oändligt blir mängden oändligt, arten med egenskapen obegränsad blir mängd, och därmed har logiken urartat till ett skådespel av ordlekar inte kunskap.

 

—————————————————————

 

Meningsformen »en obegränsad mängd» kan därför i LOGISK mening INTE vara ett kvantitetsbegrepp, inget mängdbegrepp, utan måste vara ett processbegrepp. Nyckelordet är alltså utan ände inte »mängd»; Gestalt, inte vikt.

   En ”oändlig mängd” kan alltså inte betyda annat — ENLIGT RELATERAD MATEMATIK — än ”en mängd som är i ständigt växande”. Varje antalet i den oändliga mängden beskriver en ändlig bestämd mängd, och det är LOGISKT omöjligt att med antalet få ihop det med någon annan innebörd. EMELLERTID modern akademi:

 

Substantiviseringen (kvantifieringen) av oändlighet som oändligheten är ALLTSÅ inte mängdlogisk utan språklig.

Jämför blå, blåhet, blåheten; djup, djuphet, djupheten. I det speciella fallet med oändlig, oändlighet, oändligheten blir den logiska kopplingen mellan språkformen och matematiken otillåten OM man i »oändligheten» inlägger något antalet. Oändligheten är nämligen i summan antalslös: uppräknelighet utan slut. Oändligheten kan alltså inte beskrivas med något slutligt antalet.

 

Därmed bortfaller också begreppet

aktuell oändlighet = mängd enligt konventionens eget vokabulär

[ref. MATEMATIKLEXIKON W&W 1991 s321sp1m oändligheten].

 

Mängden av alla” i oändligheten blir således en språkbaserad feluppfattning: man överför felaktigt den bokstavliga processens innebörd med oändligt växande PÅ begreppet substantivet, objektet, djupheten för processens utsträckning, för att SEDAN, i steg två, överföra detta sistnämnda begrepp till samma FORUM som det vari processen gestaltar sin begreppsliga realitet. Begreppsglidning. Mängden av alla.

exempel

Jämför korrekt beskrivning (från citatet av Hahn):

 

Det finns tydligen obegränsat många olika naturliga tal; alltså innehåller KLASSEN naturliga tal obegränsat många element; det är en obegränsad mängd.

 

Det var (förmodligen) emellertid INTE Hahns syfte att SÅ omständligt beskriva ATT de naturliga talen saknar slut. För det svenska språkets del hänger det alltså på en enda bokstav, antalet.

   Mängden alla N ska vara KLASSEN alla N, relaterad matematik. Mängden N är en avgränsad bestämd delmängd i klassen N.

 

 

 

 

 

 

 RÄKNELAGARNA FÖR OÄNDLIGT | KALKYL_0.doc |

 

RÄKNELAGARNA FÖR OÄNDLIGT

Från Oändlighetsbegreppet

 

 

räknelagarna för den mängdoberoende (¥)

¥, den mängdoberoende som innefattar oändliga processer, ¥ ¹ limes n®¥. Grundform: ¥=¥, 1= ¥/¥ med vidare:

(0)        ¥                     = ò  ...........................    integraltecknet (Leibniz »långa S»)

(1)        ¥dA                = A  .........................     dA = A/¥ Û 0 = limes A/[n®¥] ¹ A/¥

(2)        ò dA                 = A = ¥dA = ¥  · A/¥, enhetsintegralen

(3)        ¥±A                = ¥  ..........................   Exempel: 5 + ¥ = ¥

(4)        ¥(±A)             = ±¥  .......................    Exempel: 5¥ = ¥

(5)        ¥±A                  = ¥±1  .......................    Exempel: ¥5 = ¥ · ¥ · ¥ · ¥ · ¥ = ¥

(6)        ¥±¥                  = ¥±1  .......................    konsekvens av (5), men även från BT via (1+¥)¥

(7)        ¥0                    = 1=¥1–1=¥/¥

(8)        ¥·0                  = 0 = ¥(11)=¥¥

(9)        1¥                    = 1, A¥ med A¹1 saknar representation

 

Explicit genom BT (Se BinomialTeoremet):

(10)      (1+x/¥)¥          = (1+1/¥)x¥     = ex  ..............   Eulers Ekvivalenter, bonus från Beviset för e

(11)      (1+1/¥)¥          = e                    = 2,718 28 18 28 45 90 45 …  ...........   Se Beviset för e

(12)      (1+1/¥)¥        = (11/¥)¥       = 1/e    = 0,36 78 79 44 11 71 …........  Se Beviset för e

(13)      (A+¥)1/¥          = ¥

 

 

 

Räknelagarna för den mängdoberoende (¥, oändligt) är enkla, det finns bara EN oändlighet

¥ + ¥ + ¥ + ¥ + …     = ¥

¥  ·  ¥  ·  ¥  ·  ¥  ·      = ¥ 

¥                                   = ¥ 

etc.

— och det är lika enkelt att glömma av dess oberoende.

 

EXEMPEL — Passa överflyttningsfel:

 

EXEMPEL (studera detaljerna noga, jag har själv gjort flera »löjliga fel» genom utvecklingshistorien):

¥A=¥ ”ger” A=¥/¥=1;

— Här hade studenten, felaktigt, tänkt sig att ¥A¹¥.

— Saken gällde ¥/(¥A=¥)=1.

— Bryter man A¥ till ”A OCH ¥”, i meningen att A, ur A¥, KAN ”bilda en mängd för sig”, bryter man samtidigt också länken till den mängdoberoendes faktiska överhet A¥ = ¥ så att denna inte längre gäller: resultatet blir på sätt och vis fel.

¥ är, således på sätt och vis, en ren läromästare i konsekvenslogik.

 

En mera omfatta exempelbeskrivning som visar hur den mängdoberoende fungerar i praktiska problem

— med integrerade korsreferenser

— ges i Logaritmderivatan med Beviset för e.

 

 

 

 

 

SYMBOLER OCH TECKEN

NEDANSTÅENDE ANVÄNDS FÖRETRÄDESVIS I DENNA PRESENTATION

 

Pilsymboler

I den här framställningen används bara TVÅ typer: ® (Alt+0174) och Û (Alt+0219), bägge i teckensnittet Symbol.

 

®         går mot, eller som allmänt pekfinger (® ¬ ­ ¯)

Û         villkorlig likhet, motsvarar, eller ”övergår i”;

             Exempel:  rnÛnA, hypomängdernas produkt motsvarar (är »samma som») vinkelsumman

         används likvärdigt med Û för att beskriva övergången från positioner (differentialer) till värden,

             tecknet finns inte som standard (det används här bara i den förklarande grundteorin)

relationstecken

<           Exempel: a<b, a (mindre än) b;  a<<b, a (mycket mindre än) b

>           Exempel: a>b, a (större än) b;  a>>b, a (mycket större än) b

< >       understruken relation … Eller Lika Med. Exempel: a<b, a är mindre än eller lika med b

:=         tilldelningstecken, lika med, en given term tilldelas ny innebörd. Exempel: a:=a+b

 

limesbegreppet (gränsvärdesbegreppet)

Exempel

5=5 kan skrivas liktydigt 5= a®0 limes(5+a), ”gränsvärdet [limes] för 5+a är 5 då a går mot noll”.

INTERVALLET som närmar sig 0 obegränsat kan skrivas 1/(n®¥) med limes 1/(n®¥) = 0 = n®¥  limes 1/n.

Konventionellt skrivs limes ofta (äldre) förkortat lim.

 

 

 

 

 

 

Alla Tal

 

innehåll: SÖK på denna sida Ctrl+F · sök alla ämnesord överallt i SAKREGISTER  ·  förteckning över alla webbsidor

 

 

 

Alla Tal

ämnesrubriker

                                     

 

innehåll

              ALLA TAL

 

                                                         Kort inledande ordlista

 

                                                         Inledande beskrivning

 

                       Alla tal 0 till ¥

 

                                                         Uppräkneligheterna genom Tangenskvadraten

 

                                                         Alla decimaltal 0 till 1

 

                                                         Gränsvärdesbegreppet i relaterad matematik

 

                                                                            Klassen hela tal N

 

                                                                            Gränsvärdet — konvergensens avgörande kriterium

 

                                                                            Gränsvärdesbegreppet

 

                                                                            limes

 

                                                                            Härledningen till gränsvärdesbegreppet

 

                                                                            Exemplet 1/9

 

                                                                            Resttermens Tillämpning

 

                                                                                               Resttermen

 

                                                                                               SKILLNADEN INTEGRAL-GRÄNSVÄRDE

 

                                                                                               Praktiska exempel

 

                       Kontinuitetsbegreppet

 

                                                         DEDEKINDS LÅDA

 

                                                         Den moderna akademins omdaning av matematiken

 

                                                         Dedekinds snitt

 

                                                         Dedekinds Låda

 

                                                         Citat modern akademi dx = Dx

 

                                                         Tangenskvadraten i syntes

 

                                                                            GM och AV

 

                       Tangenskvadraten

 

                                                         Geometriska serien

 

                                                         Aritmetiska serien

 

                       Oändlighetsbegreppet

 

                                                         Den mängdoberoende

 

                                                         Symbolen för oändligt

 

                       Georg Cantors Kardinalkombinatorik

 

                                                         EXEMPEL PÅ DECIMALTALENS UPPRÄKNELIGHET

 

                                                         Cantors resonemang

 

                                                         Citatblock

 

                                                         Galileis Paradox

 

                       Oändlighetsbegreppet i modern akademi kontra relaterad matematik

 

                                                         Ordningssatsen i modern akademi

 

                                                         Ordningssatsen

 

                                                                            Citat Russel

 

                                                                            Citat Hahn

 

                                                         Uppräkneligheternas klassbildningssats

 

                                                         EXEMPEL oändligheten

 

                                                         Modern akademi, aktuell och potentiell oändlighet

 

                       RÄKNELAGARNA FÖR OÄNDLIGT

 

                                                         Räknelagarna för den mängdoberoende

 

                                                         Exempel

 

                       Symboler och tecken

 

                                                         Pilsymboler · relationstecken · limesbegreppet

 

referenser

 

[ML]. MATEMATIKLEXIKON Wahlström&Widstrand 1991

 

t för 10, T för 10+, förenklade exponentbeteckningar

 

TNED (Toroid Nuclear Electromechanical Dynamics), eller Toroidnukleära Elektromekaniska Dynamiken är den dynamiskt ekvivalenta resultatbeskrivning som följer av härledningarna i Planckringen h=mnc0rn, analogt Atomkärnans Härledning. Beskrivningen enligt TNED är relaterad, vilket innebär: alla, samtliga, detaljer gör anspråk på att vara fullständigt logiskt förklarbara och begripliga, eller så inte alls. Med TNED förstås (således) också RELATERAD FYSIK OCH MATEMATIK. Se även uppkomsten av termen TNED i Atomkärnans Härledning.

 

 

Senast uppdaterade version: 2011-10-10

*END.

Stavningskontrollerat 2009-01-29.

 

rester

*

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

PNG-justerad 2011-10-10

åter till portalsidan   ·   portalsidan är www.UniversumsHistoria.se